This is the most alarming book I’ve read in years. The approach is neither polemical nor ideologically slanted. Relying on medical evidence and historical documentation, Whitaker builds his case like a prosecuting attorney / Carl Elliot, MD, PhD, Professor, Center for Bioethics University of Minnesota, and author of BETTER THEN WELL.(min översättning: Detta är den mest alarmerande bok jag har läst på åratal. Angreppssättet är varken polemiskt eller ideologiskt. Med utgångspunkt i medicinsk evidens och historisk dokumentation bygger Whitaker under sin sak likt en åklagare.)

Så här lyder en av baksidestexterna på boken Anatomy of an Epidemic. Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, av vetenskapsjournalisten Robert Whitaker (2010), boken som ramlade ner i min brevlåda för någon vecka sedan, efter beställning. Och det må jag säga, det var en läsresa som visserligen i sak sade vad jag redan delvis visste men som också gav ytterligare hårresande och saklig information om psykiatrins och läkemedelsföretagens gigantiska bluffbygge.

Om du ska ljuga, skrev Goebbels på sin tid, ljug så ordentligt att folk tror dig för att de själva aldrig skulle komma på idén att ljuga så kraftigt, småljugande genomskådar många människor däremot (fritt ur minnet). Det psykiatriska samfundet och dess viktigaste allierade, tillika finansiärer, de stora läkemedelsbolagen, har under många år serverat världen en lögn som är så enorm att man inte riktigt vill tro det man läser, trots att alla data och allt förnuft säger att det är korrekt. Eftersom jag visste en del av det här redan, hade misstänkt annat och dessutom kan konstatera att författaren går noggrant tillväga och redovisar grunderna för det han påstår, så ja – jag tror honom. Likadant gör läkaren och professorn Carl Elliot och flera andra läkare och psykiatriker, som tydligen varit lika upplurade av läkemedelsföretagen och somliga av sina kollegor inom det psykiatriska etablissemanget i USA. Vi har sett en del av dessa även i Sverige, läkare och psykiatriker som stått på Eli Lilly’s och de andra läkemedelsjättarnas lönelistor och som ägnat sig åt att göra reklam för de produkter som Whitaker diskuterar i sin bok.

Hela bilden av den ”fantastiska psykiatrin”, att den numer är lika vetenskaplig som den vanliga läkekonsten, visar sig vara en ren myt. Är man intresserad av psykiatrin, dess utveckling och av utvecklandet av de lugnande och antidepressiva preparaten, då ska man absolut läsa den här boken. Den är närmast gastkramande, som en bra deckare, för den intresserade. Jag kunde inte sluta läsa den förrän jag kommit till den sista av de 360 sidor som boken omfattar.

Man får först läsa om psykiatrins utveckling från slutet av 1800-talet fram till våra dagar. Därefter får läsaren en genomgång av vad vetenskapen egentligen har haft att säga om de preparat som läkare och psykiatriker numer skriver ut i mängder och för minsta lilla livsoro. Ovanpå detta går författaren igenom hur psykiatrikersällskapen i USA och läkemedelsindustrin samarbetade i en enorm kampanj för att dels ge psykiatrin en högre status och ett sken av vetenskaplighet, dels ge läkemedelsföretagen större marknader, högre försäljning av sina produkter.

Någonstans mellan åren 1950 och 1975 övergick med andra ord psykiatrin från att ha varit en specialitet inriktad på att hjälpa mentalt sjuka och deprimerade människor till att närmast bli en ren försäljningsorganisation som med lögner och skönmålningar förespeglade människor bot som den inte kunde leverera.

Folk blir inte bra av psykiatrins moderna preparat
Den första stora lögnen består i påståenden att dagens psykiatri är så mycket bättre på grund av de moderna medicinerna som kom på 1950-talet, att man botar så många fler psykiskt sjuka nu än tidigare. Författaren går bl.a. igenom gamla journaler och konstaterar att:

Given this great advance in care we should expect that the number of disabled mentally ill in United States, on a per capita basis, would have declined over the past fifty years. We should also expect that the number of disabled mentally ill, on a per-capita basis, would have declined since the arrival in 1988 of Prozac and the other second- generation psychiatric drugs……instead, as the psychopharmacology revolution has unfolded, the number of disabled mentally ill in the United States has skyrocketed. Morover, the increase in the number of disabled mentally ill has accelerated further since the introduction of Prozac…….Most disturbing of all, this modern-day plague has now spread to the nations’s children (sid. 5)

(Min översättning: Med tanke på dessa framsteg inom vården skulle man förvänta sig att mentalt sjuka med funktionshinder i USA, per capita, skulle ha minskat över de sista femtio åren. Vi skulle också förvänta oss att antalet mentalt sjuka med funktionshinder, per-capita, skulle ha minskat ännu mer sedan Prozac och andra generationens psykiatriska preparaten introducerades…..istället , alltmedan den psykiatriska farmakologin utvecklades, har antalet mentalt sjuka med funktionshinder exploderat i USA. Och ännu värre, ökningen av antalet mentalt sjuka med funktionshinder har accelererat sedan introduktionen av Prozac…….. Det mest oroande av allt, den här moderna landsplågan (eg.” pest”) har nu spridit sig till nationens barn.)

1955, skriver Whitaker, vårdades psykiskt sjuka på institutioner. Idag lever de flesta på sjukbidrag (sjukpension/sjukbidrag) ute i samhället eller på speciella hem för mentalt sjuka. 1955 fanns det 355.000 personer med psykiatriska diagnoser på mentalsjukhusen. Det innebar att 1 person av 468 var mentalt sjuk 1987  uppbar 1 på 184 personer sjukbidrag/sjukpension på grund av mental ohälsa och 2007 var det 1 på 76 som befann sig i den situationen. Antalet mentalt sjuka har mer än dubblerats bara sedan 1987.

Vidare, skriver Whitaker, var endast 50.937 personer på mentalsjukhusen  diagnostiserade som deprimerade eller schizofrena 1955, men:

In 1955, major depression and bipolar illness didn’t disable many people. …But during th 1990s, people struggling with depression and bipolar illness began showing up on the SSI and SSDI rolls in an ever-increasing numbers, and today there are an estimated 1.4 million people eighteen to sixty-four  years old recieving a federal payment because they are disabled by an affective disorder. (sid. 7)

(min översättning: 1955 blev inte många människor funktionshindrade på grund av depression eller bipolär sjukdom….. Men under 90-talet började människor som kämpade med depression och bipolär sjukdom dyka upp i sjukersättningsstatistiken i ett ständigt ökande antal och idag uppbär omkring 1.4 miljoner människor mellan arton och sextifyra år någon form av statlig ersättning för att de är funktionshindrade pga någon känslomässig störning.)

Whitaker konstaterar så att 1987 fanns det 16,700 barn under arton år som uppbar ekonomisk ersättning på grund av mental sjukdom, men från 90-talet börjar antalet öka lavinartat och i slutet av 2007 fanns det 561.569 sådana barn. Inom bara två decennier hade mentalsjukdom bland barn trettiofaldigats. De antidepressiva medlen kom omkring 1990.

Vi får också veta att den största delen av både de deprimerade och av dem som diagnostiserades som schizofrena blev bra alldeles av sig själva för 100 år sedan. Idag däremot, blir en mycket mindre andel av de insjuknade bra igen trots de ”utmärkta” mediciner de får numer. Detta får Whitaker att ställa frågan om det kan var så illa att de moderna medicinerna i själva verket gör människor inte bara sjukare utan gör dem livslångt sjuka.

Over the past twentyfive years pychiatry has profoundly reshaped our society. Through its Diganostic Manual, psychiatry draws a line between what is ”normal” and what is not………

Indeed the story told by psychiatry about ”chemical imbalances” in the brain have reshaped our understanding of how the mind works and chalanged our conception of free will…………

But today, children diagnosed with mental disorders – most notably, ADHD, depression, and bipolar illness – help populate the schoolyard. These children have been told that they have something wrong with their brains and that they may have to take psychiatric medications the rest of their lives, just like a ”diabetic takes insulin”. (sid 10)

(min övesättning: De senaste tjugofem åren har psykiatrin förändrat vårt samhälle i grunden. Genom sin Diagnostiska Manual, drar psykiatrin upp en gräns mellan vad som är normalt och vad som inte är det………..

Faktiskt har psykiatrikernas berättelse om kemiska obalanser i hjärnan förändrat vår uppfattning om hur det mentala fungerar och förändrat vår uppfattning om begreppet ”fri vilja”.

………  Men idag hjälper barn som diagnostiserats med mental sjukdom, huvudsakligen ADHD, depression och bipolär sjukdom, till att befolka skolgården. Dessa barn har fått höra/veta att de har något fel på sina hjärnor och att de kan behöva psykiatrisk medicin resten av sina liv, precis som ”diabetiker måste ta insulin”.)

Intressant i sammanhanget är också att alltmer av vad som tidigare betraktats som normalt beteende nu av psykiatrin klassas som mentalt defekt. Det är detta jag på bloggen har kallat för ”biologism”, och för ”den biologiska ingenjörskonsten”.

Medicinernas vetenskapliga grund
Efter att vi fått lära känna några personer som diagnostiserats och efter att vi har fått en utförlig genomgång av de här preparatens historia, kommer Whitaker till det vetenskapliga underlaget för dagens rent enorma medicinering med SSRI och neuroleptika och här berättar han en rent chockerande historia.

För det första började alltså psykiatrikerorganisationerna i USA samarbeta med läkemedelsindustrin under senare delen av 1900-talet i en förhoppning att forskningen skulle kunna hjälpa upp det tämligen dåliga anseende som psykiatrin åtnjöt under 60- och 70-talen. Psykiatrikerna ville få igenom en föreställning hos allmänheten om att psykiatrin var lika vetenskaplig och vilade på samma tillförlitliga biokemiska grund som traditionell medicin. För detta syfte initierade psykiatrikernas organisationer en ren propagandakampanj, tillsammans med, och till största delen betald av läkemedelsindustrin. Berättelsen om hur detta gick till är som att läsa en berättelse om hur de politiska kampanjerna har utvecklats de senaste 30 åren.  Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg.

För det andra producerade de ”teorin” om hur de här medicinerna verkade på hjärnan enligt samma princip som insulin gör för den diabetessjuke, rättar till en kemisk obalans i hjärnan alltså. Jag har återkommande uttryckt mitt starka tvivel på den här liknelsen här på bloggen, och varit mycket kritisk till att man sprider den, men här blir tom jag chockerad.

Forskarnas intresse riktades tidigt mot serotonin, skriver Whitaker, en substans som medverkar i överföring av nervimpulser mellan nervellerna. Systemet är mycket komplicerat men:

Yet the chemical imbalance theory of mental disorder boiled this complexity down to a simple disease mechanism, one easy to grasp. In depression, the problem was that the serotonergic neuron relased too little serotonin into the synaptic gap,…(sid 70)

(Min översättning: Trots detta kokades denna komplexitet, i teorin om kemisk obalans som orsak till mental sjukdom, ner till en enkel sjukdomsmekanism, en som var lätt att förstå. Vid depression var problemet att serotonerga neuroner släppte för lite serotonin i det synaptiska gapet.)

Vi har hört den här teorin till leda, alla vi som intresserat oss för området. Det är fortfarande den teori som vi vanliga dödliga matas med. Och här kommer det verkligt uppseendeväckande: Redan omkring 1969 hade forskare på olika universitet, i USA och runtom i världen, konstaterat att de inte kunde finna några sådana samband hos deprimerade människor, att teorin var felaktig alltså. Därefter följde en period under vilken somliga forskare försökte rädda teorin med hjälp av rena ad hoc-hypoteser (= räddande hypoteser). Efter många års forskning inom området, där man inte funnit något samband mellan låga serotoninhalter och mental sjukdom, säger David Healy,  en irländsk psykiatriker som ägnat många år åt denna forskning, 2005 att:

..this story needed to be put into the medical dustbin, where other discredited theories can be found. ”The serotonin theory of depression,” he wrote, with evident exasperation, ”is comparable to the masturbatory theory of insanity. (sid 75)

(Min översättning: den här historien borde slängas i den medicinska soptunna där andra teorier som förlorat sitt anseende hamnat. ”Serotoninteorin som förklaring till depression”, skrev han, med tydligt förtvivlan, ”är jämförbar med teorin om att onani förorsakar sinnessjukdom”.)

Alltså, man visste i princip redan omkring 1970 att serotoninteorin var felaktig. Ändå pumpar psykiatriker ut denna förklaring ännu idag, och låtsas som om den vore en redan bevisad vetenskaplig sanning. I princip gäller samma sak för sjukdomen schizofreni, där medicinerna inte heller fungerar som påstås från psykiatriskt håll, fast där handlar det om en teori om dopaminmängden i hjärnan.

Om ADHD kan vi läsa att:

Parents were told that children diagnosed with  attention deficit hyperactivity disorder suffered from low dopamine levels, but the only reason they were told that was because Ritalin stirred neurons to release extra dopamine. (sid 77)

(Min översättning: Föräldrar fick veta att barn som diagnostiserades med ADHD (kort för ” attention deficit hyperactivity disorder”) led av för låga dopaminnivåer, men enda orsaken till att man sade detta till dem var att Ritalin utlöste mer dopamin.)

Vad var det, undrar man nu som svensk, som avslöjades i Christoffer Gillbergs samlade forskningrapporter, och som förstördes då några andra, och till teorin om ADHD:s orsak kritiska forskare, ville ta del av hans forskningsresultat?

Vi får så, i Whitakers bok ta del av en alternativ hypotes om vad de moderna lugnande och s.k. stämningshöjande preparaten i själva verket gör.

Det är väl känt att de som börjar äta SSRI-preparat ofta mår väldigt dåligt i början av medicineringen och att de börjar känna sig bättre först efter flera veckor. Det är också väl känt att många drabbas av hemska ”utsättningsproblem” när de slutar äta de här preparaten. Detta, menar nu somliga forskare tyder snarare på att när kroppen matas med serotoninåterupptagshämmare (SSRI; de moderna antidepressiva preparaten), och får mer serotonin mellan synapserna, så mår människorna dåligt. Då börjar kroppens reglersystem minska den egna produktionen av serotonin och när nivåerna åter är ungefär normala, mår patienterna bättre. När preparaten sedan sätts ut, uppstår brist på serotonin varvid kroppens reglersystem slår till igen och börjar producera mer av ämnet, och först då mer normala nivåer uppnåtts igen, kommer patienten att må bättre igen. (sid 79-85). Min egen reflektion här är att om man mått riktigt illa en period, så känner man sig förmodligen riktigt bra när det värsta illamåendet har gått över. Kanske en av orsakerna till att somliga hävdar att de mår så bra på de här preparaten, en slags superplaceboeffekt alltså.

Whitaker skriver om detta att:

And what science has revealed was this: Prior to treatment, patients diagnosed with schizophrenia, depression, and other psychiatric disorders do not suffer from any known ”chemical imbalance”. However, once a person is put on a psychiatric medication, which , in one manner or another, throws a wrench into the usual mechanics of a neuronal pathway, his or her brain begins to function, as Hyman observed, abnormally. (sid 84)

(min översättning: Och vad vetenskapen har klarlagt är detta: Före behandling lider patienter som diagnostiserats med schizofreni, depression och andra psykiska problem, inte av någon känd ”kemisk obalans”. Så fort en person ställs på ett psykiatriskt preparat emellertid, som, på ett eller annat sätt, kastar grus i det neurologiska maskineriet, börjar hans eller hennes hjärna att fungera, som Hyman observerade, på ett abnormt sätt.)

Fortsättning följer i senare inlägg. Här konstaterar jag bara att man undrar hur det kan komma sig att så många anser sig räddade till livet av de här preparaten, när forskare faktiskt inte har hittat något vetenskapligt belägg för serotoninbristteorin, utan tvärtom kunnat konstatera att den är rätt upp och ner felaktig – och detta redan i början av 70-talet.

Som sista information, eftersom många brukar reagera med ryggmärgen och förkasta all kritik av psykiatrin av det här slaget med att det bara handlar om en scientologsammansvärjning. Det gör inte det, och Whitaker konstaterar att sicientologerna gjorde psykiatrin en stor och viktig tjänst, med sina angrepp. En organisation som hade fått ett genuint dåligt rykte kunde med fördel användas för att tillbakavisa all kritik. Ungefär som när varje kritik av Israels politik omedelbart klassas som antisemitism av Israels försvarare.

/Kerstin

Länkar:
- A Conversation with Robert Whitaker. The Astonishing Rise of Mental Illness in America. counterpunch.org.
- Flera inlägg på Motvallsbloggen om mental hälsa,  läkemedelsföretagen och SSRI-preparaten
- Snedvridna resultat i industrisponsrade studier, Läkemedelsvärlden
- The Drug Industry Hopes so. Do you Have ”Shift Work Sleep Disorder”?, MRosenberg, counterpunch.org

Nu går flyget som vanligt igen, och flygbolagen kommer att överleva även denna kris, om de får de sedvanliga bidragen av skattebetalarnas pengar.

Sade man. För en vecka sedan. Nu är den isländska vulkanaskan tillbaka. För närvarande är den bara till besvär för flyget över Atlanten, men vid nästa vindkantring är den tillbaka över europeiska flygplatser.

Ekonomin är inne på rätt spår igen, de statliga bidragen till bankerna har fått effekt och gjort att de återigen kan tjäna stora pengar och kan dela ut miljonbonusar till sina direktörer. Och aktiekurserna sätter nya rekord.

Skrev man. För fjorton dagar sedan. Nu är finanskrisen tillbaka i sin andra omgång. Den här gången är det staternas ekonomi som drabbas. Sedan når svallvågorna bankerna och därefter aktiebörsen. Till slut faller det tillbaka på de vanliga människorna, precis som i den första omgången.

Det började med Grekland. Nu talas det om Portugal och Spanien. Italien står på tur. Vad kommer att hända med USA, som redan är instabilt på grund av det stora underskottet i statsbudgeten och handelsbalansen?

/Dan Gmark

Länkar:
- Prognos för det isländska askmolnets utbredning den 1 maj (UK Met Office)
- Prognos för askmolnets utbredning den 8 maj (UK Met Office)
- Vulkanen spyr upp ny aska i skyn, Svenska Dagbladet
- Konjunkturbedömare hoppas på begränsade smittoeffekter, DN
- ”Sverige har full beredskap”, SvD

Det finns incitament och incitament.

Till bankerna säger man: Kör på, låna ut och dra hem vinster tills ni storknar och kraschar hela världsekonomin, då gottgörs ni med skattebetalarnas pengar.

Till vanligt folk säger man:

Om du blir sjuk eller arbetslös må  ta dig.

Märklig värld vi lever i, med två sorters människor som reagerar på och kräver helt olika typer av incitament för att arbeta.

/Kerstin

Det är vanligt att hävda att en devalvering är ett fegt sätt att lösa inhemska ekonomiska problem eller obalanser på, eftersom en sådan lägger över bördan för dessa problem på andra länder. Jag har aldrig riktigt förstått det här resonemanget, men det kanske beror på att jag inte är djupt indoktrinerad i chicagoskolans ekonomiska teorier.

Vad gör en devalvering?

Jo, den innebär att ett land skriver ner värdet på sin valuta relativt andra staters valutor. Detta får effekten att det devalverande landets produkter bli billigare för andra länder att importera, medan dessa samma länder däremot får svårare att exportera sina produkter till det devalverande landet eftersom deras produkter blir dyrare där. Människor i det devalverande landet får alltså mindre pengar att köpa deras varor för. Med devalveringen sänker man således människornas löner, relativt andra länders löner, och gör importerade varor dyrare att köpa. Alltså, säger ekonomer och andra troende, lägger man därmed över bördan att komma tillrätta med den egna ekonomiska politikens misslyckanden på andra länder. Det är fult så det ska man inte göra i en värld där en sådan solidaritet ska upprätthållas även om solidaritet är högst omodern i andra avseenden, ja rentav fördömvärd.

Det andra och rekommenderade sättet att lösa sådana här problem är, att det ekonomiskt trängda landet istället skär ner på sina utgifter, skär ner inom den offentliga sektorn, minskar de ekonomiska stöd som deras utsatta medborgare får, sänker de offentliga tjänsternas kvalitet alltså, fler barn i varje klass  mm. Därigenom skapar man större arbetslöshet, som i sin tur bidrar till att sänka löner jämsöver. Med denna politik tar landet sitt ansvar självt, istället för att vältra över det på andra länder, sägs det.

Men – de här åtgärderna får ju också som effekt att det krisande landet minskar sin konsumtion och därmed också sin import, medan det däremot kan exportera mer (eftersom konsumtionen sänks i det krisande och sparande landet). Det här borde rimligen betyda samma sak för grann- och/eller andra länder som en devalvering, att de får exportera mindre till det krisande landet och troligen ökar istället deras import från krislandet, att man alltså även med den här metoden exporterar problemet till andra länder.

Så vad är det som gör att den nyliberala spar-och nedskärningsvägen påstås överlägsen devalvering, mer moralisk och mer ansvarstagande? Jag påstår inte att jag vet, men nog förefaller det mig som om den stora skillnaden är en helt annan, nämligen att en devalvering drabbar alla som äger tillgångar i den devalverade valutan, medan allmän intern nedskärningspolitik i grunden inte drabbar den ekonomiska eliten, eller ens de mer välbärgade, i det krisande landet, bara de stora massorna av icke förmögna löntagare.

De som har stora tillgångar slipper se sin rikedom minska i värde, som de ju drabbas av vid en devalvering (om de inte varnas före devalveringen så att den hinner flytta sina tillgångar till en annan valuta, vilket vi såg exempel på i Sverige under regeringen Bildt och då det stod klart att kronans värde inte kunde hållas bunden längre). De kan fortsätta att konsumera som tidigare alltså, behöver inte se sina tillgångar minska i värde.

De stora företagen förlorar inte heller lika mycket, eller inte alls, eftersom de förhoppningsvis kan kompensera sig för en sämre konsumtion i det egna landet genom att exportera mer då löner drivs neråt i det ”sparande och nedskärande” landet och deras vinster är fortfarande lika mycket värda relativt andra länders varför de kan fortsätta att köpa upp företag utomlands för samma priser som före krisen.

Å andra sidan är ju de stora företagen i praktiken oberoende av de enskilda staternas ekonomier eftersom de kan flytta vinster dit där de förlorar minsta möjliga av dessa (till skatteparadisen ex), där de slipper avstå en del av vinsterna till att bygga infrastruktur, välfärd och för att skapa goda levnadsförhållanden för alla människor i de länder de verkar i. De har ju under alla omständigheter, i synnerhet med frihandel och den globaliserade ekonomin, möjligheten att lägga beslag på all jordens resurser och i slutänden berika sig själva ofantligt på dessa.

Så nej, jag förstår inte varför devalvering skulle vara en sämre eller mindre moralisk metod för att komma tillrätta med ekonomiska problem, än den nyliberala spar- och nerskärningspolitikens metod.

/Kerstin

PS: Jag har fullt klart för mig att devalvering inte är möjlig för Grekland. Inlägget handlar inte om detta utan om hur man legitimerade euro-samarbetet och regler som omöjliggör just devalvering vid ekonmisk kris och hur jag inte förstår det resonemang som användes mot devalveringar.

/Kerstin

Länkar:
-  Den grekiska krisen och eurons kris, Björnbrum (tack för länktips)
- Valutaunionen riskerar att upplösas, Tony Johansson, Newsmill
- Korståget mot välfärden, Dan Josefsson
- Anders Borg samlar i ladorna – för nya bidrag till bankerna, M Nyberg
Övrig rekommenderad läsning:
-  Förnedringens politik, Storstad
-  Valet är ditt, Storstad
-  Kvinnor diskrimineras systematiskt av FK

För inte så länge sedan tyckte Beatrice Ask att man kunde hänga ut ”misstänkta”, alltså att det är helt acceptabelt att mobba folk även om de ännu inte är bevisat skyldiga och dömda, vilket garanterat leder till att många oskyldiga drabbas av ”folkets dom”.

Nu läser jag på bloggen Alliansfritt Sverige (1), att en moderat Härnösandspolitiker, Christer Andersson, anser att man bör kastrera våldtäktsmän och pedofiler:

”Jag skulle inte säga nej till kastrering av dömda våldtäktsmän och pedofiler om ett sådant förslag lades fram. Om en eller annan felaktigt dömd hamnar i den smeten så må det väl vara hänt. Samhällsnyttan med kastrering skulle vara skäl nog.” (2)

Hur är det egentligen med moderaternas rättsmedvetande? Vad har man för rättsuppfattning inom M? Att en eller annan blir orättvist kastrerad tycker den här mannen inte är störande.

Man blir mörkrädd när man börjar inse vilket sorts parti Moderaterna faktiskt är och vilka värderingar som företrädare för detta parti har. Anderssons inställning är i grunden densamma som Beatrice Asks: Vadå om en och annan oskyldig drabbas, det spelar väl ingen roll.

/Kerstin

Länkar:

1) Moderat vill kastrera först och fråga sen, Alliansfritt Sverige

2) M-politiker vill kastrera våldtäktsmän, Mittnytt

Första maj igen. Så Motvallstanten kör sitt vanliga demonstrationståg.

/Kerstin

Rekommenderad läsning idag:
– EU och Nyliberalism – En Gansterekonomi Satt i system, Nemokrati