Jag brukar inte gå i polemik mot andra bloggare på den här blogen, men jag ska göra ett undantag med denna bloggpost med anledning av en ordväxling som utbrutit mellan mig å ena sidan och Kildén & Åsman å den andra, på deras blogg.(1) Som de flesta torde känna till, som intresserat sig speciellt för händelserna i Libyen, så stödjer Kildén & Åsman rebellerna och Natos bombande i Libyen.
Jag är helt oförmögen att förstå detta men mitt ställningstagande mot detta bombande handlar inte, som Benny Åsman antyder i sitt kommentarfält, om att jag försvarar Ghadafi eller om att jag anser att han är demokratisk ledare. De som följt den här bloggen om Libyen har, hoppas jag, inte kunnat undgå att notera att jag inte hyser dessa åsikter om Ghadafi. Min kritik av bombandet har helt andra skäl och jag kritiserar dem trots att jag inte betraktar Ghadafi som en demokratisk ledare av västerländskt snitt och har fullt klart för mig att han inte lägger vantarna emellan vad gäller att kväsa opposition i landet, beter sig som de flesta ledare i arabvärlden i det avseendet alltså.
Mer om grunden till mitt ställningstagande mot Natobombningen i Libyen: För det första anser jag inte att Nato, eller vi svenskar, ska delta i bombkampanjer i Libyen som oundvikligen kommer att drabba mängder av oskyldiga civila och där vi inte vet om majoriteten ligger bakom målsättningen, att störta Ghadafi, döda honom troligen. Det har jag redan deklarerat på bloggen.
För det andra anser jag att risken är stor att Libyens framtid blir mycket mörkare om Nato, som bara är en av USA:s organisationer för att styra världen, vinner kriget. Det kommer, enligt min övertygelse, att leda till att landet utarmas av Västvärldens, framför allt av amerikanska multinationella företag. Det kommer att medföra privatiseringar av det mesta i Libyen, de multinationella företagen kommer att kunna lägga beslag på både oljan och vattnet i Libyen, med svåra levnadsförhållanden för majoriteten i Libyen som följd och en mycket fattigare framtid för libyerna. Det kommer också att leda till att Libyen återigen får amerikanska militärbaser och kanske även franska sådana på sin mark.
För det tredje framkallar man med bombandet av Libyen, på ena sidan i vad man nu utvecklat till ett inbördeskrig, en situation som troligen kommer att bli lik den vi sett i Irak, med mängder av döda och skadade människor, med massor av flyktingar och med en sönderbombad infrastruktur. Vi ser redan början till allt detta när Nato bombat skolor, sjukhus, TV-stationen, vattenledningen och dessutom fabriken som tillverkar rör för densamma etc.
Det faktum att Väst, Frankrike, England och USA inte ens försökte att förhandla fram en fredlig lösning i Libyen tyder på att man ville ingripa och ansåg sig ha fått ett bra tillfälle att ta tillbaka det man ansåg att man förlorade i Libyen efter 1969.
Jag är alltså övertygad om, och har varit det hela tiden, att Natos bombande i Libyen inte handlar om att skydda civila utan om att förslava människor i ett land som hittills självt har ägt sina naturtillgångar (sedan de nationaliserades efter Ghadafis oblodiga revolution/kupp 1969) och därför haft en möjlighet att skapa sig en god framtid. Tiden arbetade för det libyska folket. Ghadafi är en ganska gammal man som inte kommer att leva för evigt. Men om Väst tar hand om Libyens naturtillgångar, vilket med stor sannolikhet kommer att hända om ”rebellerna” lyckas ta makten i landet, kommer Libyens folk inte att få dem tillbaka och inte kunna tillgodogöra sig vinsterna från dem.
Frågan är också vilket som skapar mest lidande för det libyska folket, ett inbördeskrig, som i praktiken är lett av USA, via Nato som stöd för ena sidan och även med stöd från Saudiarabien och Quatar, eller ett fortsatt liv med Ghadafi som informell ledare men som i praktiken är Libyens diktator. Jag tror det senare sparar fler människoliv, även om Ghadafi styr med järnhand, framför allt vad gäller att kväsa oppositionella i landet. Dessutom kunde Libyen behålla sina naturresurser, oljan framför allt och hade fått en chans senare, som de med stor säkerhet förlorar med det här Natoledda inbördeskriget om ”rebellerna” och Nato vinner kriget.
Frågan är vidare om de s.k. rebellerna är mer demokratiskt inställda än Ghadafi. Jag tycker det finns god anledning att betvivla den saken. Eftersom vi vet att USA, och därmed samtliga Väststater, stödjer precis vilken diktator som helst bara USA:s ekonomiska och militära intressen tillgodoses i landet, så kan vi inte heller ta för givet att Natostaterna kommer att se till att det blir en verklig demokrati i Libyen om eller när Nato vinner det här kriget, som man under alla omständigheter sett till blir långvarigt. (Bl.a. med ICC-ordern om gripande av Ghadafi.)
Den tredje frågan är vad majoriteten i Libyen önskar. Föredrar den ett Libyen som befinner sig under Västs stövlar eller ett Libyen som befinner sig under Ghadafis dikatorskap. Här ställer jag mig tvivlande till att majoriteten verkligen stödjer de s.k. rebellerna även om många av dem är kritiska till en hel del av det Ghadafi gör eller står för och det kommer jag att göra ända tills man anställer korrekta och rättvisande val i landet, något rebellerna motsätter sig och som ingen inom Nato visat intresse av att förhandla eller pressa fram.
Därmed över till en artikel i SvD om hur det började.
Så här såg rapporteringen om Libyenupproret ut 18/2 2011 i SvD, tre dagar efter att det hade utbrutit, enligt Kronologin i Wikipedia. Ungefär samma rapport återkom i de flesta större svenska media.
Publicerad 18 februari 2011
Uppdaterad 18 februari 2011Poliser hängda i Libyen Flera dödsfall i libyska protesterDemonstranter i Libyen har hängt två polismän i staden al-Bayda vid Medelhavet, rapporterar nyhetsbyrån AFP och hänvisar till en tidningskälla. Uppgifterna om lynchningen av poliser var ännu vid 20-tiden mycket knapphändiga.Radiohuset i den libyska staden Benghazi ska också ha satts i brand av demonstranter, uppger vittnen enligt AFP. Benghazi ligger vid Medelhavet, en bit väster om al-Bayda där oroligheter också pågår. På kvällen rapporterades att säkerhetsstyrkor slagit en järnring runt al-Bayda vid Medelhavet, efter att demonstranterna tagit kontroll över staden. Styrkorna ska ha lämnat själva staden för att undvika mer blodbad, uppgav en anonym källa.Tusentals sörjande libyer gick direkt från fredagsbönen till att begrava de döda från torsdagens blodbad. Samtidigt lovade Gaddafis regim att krossa all opposition.Fjorton människor dödades i torsdags i Benghazi lite längre västerut när säkerhetspolisen angrep regimkritiska demonstranter, uppgav sjukhuskällor dagen efter. Samma antal återgavs av tidningen Quryna, som står den libyske ledaren Muammar Gaddafis son nära.
Enligt lokala källor dödades 28 människor totalt under torsdagens oroligheter, Benghazi och al-Bayda inräknade.Libyens så kallade revolutionskommittéer, ryggraden i Gaddafis regim, lovade under fredagen att slå tillbaka ”hårt och våldsamt” mot eventuell opposition mot regimen och ledaren, och jämställde motståndet mot regimen med att ”begå självmord och leka med elden”.
-Säkerhetstjänstens ondskefulla attack mot fredliga demonstranter blottlägger Muammar Gaddafis brutalitet så fort den möter någon som helst intern opposition, sade Sarah Leah Whitson, chef för människorättsorganisationen Human Rights Watch i Mellanöstern och Nordafrika.
/ TT-AFP
(2)
Om man tittar lite närmare på den här rapporten så motsäger den sig själv förutom att den är allmänt oklar. I inledningen läser vi om hur två poliser hade lynchats och hängts av demonstranter och att sådana hade satt eld på radiohuset i Benghazi, redan någon dag efter att demonstrationerna hade börjat. De började enligt Wikipedia 15:e februari.
Låt oss stanna där och fundera över vad svensk polis, eller amerikansk, eller dansk eller engelsk polis hade tagit sig för om detta hade hänt i Sverige, USA, Danmark eller England ex. Givetvis hade man tagit i med hårdhandskarna mot de protesterande. I Sverige sköt poliser skarpt mot en demonstrant som kastade gatsten mot dem under det som kommit att kallas ”Göreborgskravallerna”. Vi kan nog ta helt för givet att man inte hade varit mildare mot demonstranterna om dessa hade hängt två poliser och tänt eld på radiohuset. Det hade man inte varit i något annat land heller, demokratiskt eller inte. Även i Tunisien och Egypten sköt polis och militär mot demonstranterna de första dagarna men där slutade de, av någon anledning, att göra det efter några dagar och man kan ju spekulera om varför.
Så hoppar vi fram i texten i rutan ovan och läser att säkerhetsstyrkorna i Libyen slog en ring runt al-Bayda och vidare att de ”… ska ha lämnat själva staden för att undvika mer blodbad, uppgav en anonym källa”. I mina öron låter detta inte som om polisen gick hårt fram.
Men så får vi veta att Ghadafis styrkor lovade att slå tillbaka, hårt och våldsamt, varvid en kvinna från Human Rights Watch säger att: ”Säkerhetstjänstens ondskefulla attack mot fredliga demonstranter blottlägger Muammar Gaddafis brutalitet så fort den möter någon som helst intern opposition”
Det är nu bara det att detta ser vi inte rapporterat någonstans i artikeln. Där står något helt annat, nämligen att demonstranterna dödade ett par poliser och satte ett radiohus i brand, samt att säkerhetsstyrkorna försökte undvika blodbad men att ett antal dog, oklart hur många (14 eller 28) och oklart vilka som dödade dem.
Jag tyckte detta var väldigt konstig och motstridig information således och undrade vad det var som faktiskt hände i Libyen. Det där liknade inte Tunisen eller Egypten. De närmaste dagarnas information gjorde inte händelserna mer förståeliga. Det hände mycket och otroligt snabbt nu och informationen om händelserna verkade mest komma från Al-Jazeera i början.
I Wikipedias Kronologi över händelseförloppet (3) kan vi läsa att 21:a februari förser sig Benghazidemonstranter med vapen ur säkerhetsstyrkornas högkvarter och hissar monarkins flagga över rådhuset”. Den 22:a hävdar Ghadafi att detta är ett uppror av Al Qaida och ett gäng islamister. Wikipedia fortsätter med vad som också hände 21:a:
Storbritanniens utrikesminister David Owen föreslår en flygförbudszon, för att hindra regimen att från luften bekämpa civilbefolkningen. Inrikesministern och generalen Abdul Fatah Younis avgår och uppmanar till uppror mot Gaddafi. Arabförbundet suspenderar Libyens deltagande.
23 februari – Italiens utrikesminister Franco Frattini uppskattar 1 000 döda och bekräftar att östra Libyen, Cyrenaika, har fallit ur Gaddafis grepp. Även Misratah uppges vara i oppositionens händer. Situationen beskrivs som ett inbördeskrig. (2)
Det hela blir bara mer och mer mystiskt för bara en vecka senare, 26:e fabruari, bildas det Nationella libyska rådet i Benghazi, rebellrådet alltså. ”Libyens USA-ambassadör Ali Aujali blir först att erkänna detta som den nya regeringen”. Denne ambassadör representerade i själva verket Benghaziupproret. Vidare:
2 mars – Libyen utesluts ur FN:s råd för mänskliga rättigheter.
8 mars – Attackflyg ger Gadaffi övertaget. (min anm: Något som ryssar hävdar aldrig hände)
9 mars – Libysk centralbankschef har dykt upp i Turkiet. Vägrar avge lojalitetsdeklaration mot någon.
10 mars – Frankrike erkänner som första land i världen övergångrådet i Benghazi som Libyens legitima företrädare.
17 mars – FN:s säkerhetsråd röstar för att införa en flygförbudszon över Libyen.
27/2, skriver Nyheter 24 att ”Med omedelbar verkan införs nu sanktioner mot Khaddafi och andra libyska ledare. All vapenförsäljning till landet stoppas. Dessutom införs reseförbud för Khaddafi, nio av hans familjemedlemmar och ytterligare sex personer i den innersta maktkretsen, uppger BBC. Den 28/2 meddelar Expressen att EU har fryst Libyens tillgångar i Europa.(4)
Inom loppet att två veckor har Libyen bildat en ny ”regering”, det så kallade Rebellrådet (TNC), fixat en ny riksbank, den där som ska ta hand om de pengar som Västvärlden frös för Ghadafiregimen och som rebellrådet uppenbarligen antar ska utbetalas till detta istället, och efter en månad hade FN beslutat om överflygningsförbud (som oundvikligen leder till att även civila bombas och dödas).
Jag har svårt att tro att oorganiserade och spontant demonstrerande människor hinner organisera allt detta inom några veckor. Ett så här snabbt händelseförlopp tyder på en noggrann planering under flera månader – minst.
Så fortsätter Wikipedia med;
28 mars – Rebelledaren med ansvar för ekonomi och oljeexport, Ali Tarhouni skriver oljeavtal med Qatar. Rebellstopp utanför Sirte.
20 april – Storbritannien, Italien och Frankrike meddelar att de skall skicka militära rådgivare till rebellfästet Benghazi i östra Libyen.
22 april – Rebeller välkomnar att amerikanska drönarattacker har genomförts för första gången.
28 april – USA hävdar att Gaddafis trupper uppmuntras till våldtäkt. (Min anm: vilket senare visats vara ren propaganda)
Det här förefaller inte ha varit ett totalt oplanerat och spontant utvecklingsförlopp. Jag kan fortfarande inte låta bli att fråga mig hur det kom sig att just Libyen behandlades på det här sättet av Västvärlden, när helt andra saker hände i en del av de andra arabstaterna där fredliga demonstrationer för demokrati utbröt. Talet om skydd för civila är så genomskinligt och så uppenbart falskt eftersom varken FN eller några andra Västländer anser sig ha någon anledning att rädda civila i ex. det land där USA har militärbaser, Bahrain, där ganska många protesterande har skjutits till döds. Vad gör människoliv mindre värda där?
Dessutom torde det inte gå att bortförklara att Ghadaffisidan har ett brett stöd i Libyen. Sedan kan man fråga sig om detta kanske inte är så mycket stöd för Ghadafi som protester mot USA, Nato och bombningarna. Libyen har en tämligen välutbildad befolkning och det är säkert allmänt bekant där vad som hänt i Irak och hur det ser ut där idag. Få människor i en befolkning torde önska sig den utvecklingen och det är säkerligen också så att många libyer inte vill se Nato-ländernas ekonomiska eliter ta hand om både oljan och vattnet.
Det blir allt tydligare att Nato inte riktigt vetat vilka man har att göra med i Libyen och att de s.k. rebellerna ingalunda är någon enig grupp med en klar och gemensam målsättning.
Två artiklar i The Independent visar både detta och hur Nato, framför allt USA, talar med kluven tunga vad gäller Libyen.
I den ena artikeln (1) läser vi att tumult utbröt i rebelledarskapet 19:e juli, efter att dess militärchef general Abdel Fatah Younes hade arresterats, misstänkt för att hålla hemliga överläggningar med Ghadafis regim. Först hävdade det nationella rådet, TNC, det där som erkändes som Libyens legala regering av 30 länder för inte så länge sen, att Younes hade skjutits av Ghadafis styrkor. Det förnekades genast av Younes anhängare som hävdade att han hade skjutits av rebellkrigare. Det förefaller som om de har rätt och att Younes faktiskt sköts av rebellerna, liksom ett par av hans män, Muhammad Khamis and Nasir al-Madhkur.
Inte bra. Det där ser illa ut, liksom en del annat som rebellerna har för sig, lynchningar och annat, som börjar komma fram i media idag, mer så i USA än i Sverige. Somliga av deras illdåd har alltså nått fram till McCains öron, varvid han har sett sig föranlåten att skriva till rebellrådets ledare och tillråda rådet att se till att dess styrkor beter sig anständigt och respekterar de mänskliga rättigheterna. Så här skriver Independent om saken:
In a letter to Mahmoud Jibril, the TNC’s head of foreign affairs, seen by The Independent, Senator McCain stated: ”I urge you to investigate recently documented abuses, hold people accountable as necessary, and ensure that opposition military forces are abiding by the principles of justice and human rights.”
Efter att ha försäkrat adressaten om att han, McCain, är en stor vän av rebellrådet och att han kommer att fortsätta att arbeta för rebellernas frihetskamp, skriver han:
”… It is as your friend and supporter that I write to you regarding the recent documentation of human rights abuses committed by opposition fighters…”
”I am confident you are aware of these allegations, and I know that the principles espoused by the TNC [Transitional National Council] stand in stark and positive contrast to the acts of cruelty that the Gaddafi regime continues to perpetrate against the Libyan people. It is because the TNC holds itself to such high democratic standards that it is necessary for you and the Council to take decisive action to bring any human rights abuses to an immediate halt.”
……..
”As you surely know, the critics of the TNC, both in the United States and across the world, are eager to seize on any transgression to stoke opposition to the Council and to the Libyan people’s fight for freedom. By taking a strong and principled response to any allegations of human rights abuses by forces under the TNC’s command, you can turn this troubling setback into an opportunity for your supporters, both in Libya and in the community of nations, to reaffirm why the Libyan opposition is so worthy of greater recognition and support.” (2)
Jaha, McCain har fått klart för sig att de rebeller han och USA ”stödjer och krigar för” i Libyen inte beter sig anständigt mot civila, just dem USA påstår sig försvara där, då uppmanar han Jalil att se till att dessa inte beter sig så att det framgår vilken sorts folk det är USA stödjer. Här ska ju Libyen befrias från den hemske Ghadafi och då måste förstås befriarna vara bättre än Ghadafi, ja det är de förstås, menar han, fast det inte märks på deras ageranden.
Det är alltså ”världen” som ska övertygas om att det handlar om en befrielse, inte libyerna själva.
Ovanpå detta är personerna inom rebellernas ledargarnityr inte överens. Somliga anser att Ghadafi kan få stanna i Libyen, andra att han inte ska få göra det. Och för att göra situationen ännu mer komplicerad så vill Frankrike uppenbarligen få slut det äventyr som Sarkosy ivrade för utan att förstå vad han talade om och gjorde och även Cameron verkar inte längre lika bestämd vad gäller vad som ska räknas som en seger.
Men USA vet vad man vill, få kontroll över oljan och kunna sätta upp militärbaser i Libyen. Ghadafi torde inte vara pigg på någotdera – nu heller och både Clinton och Obama har ju talat vitt och brett om att Ghadafi måste bort och kan inte acceptera att förlora ansiktet nu. Så nu gäller det bara att rebellerna inte sabbar allihop genom att fortsätta att bete sig förskräckligt mot folk i Libyen, så att Obama tvingas stå där med ändan bar när sanningen om rebellerna och det tydligen ganska smala stöd de har i Libyen, står allt klarare för hemmaopinionen, nu när det börjar dra ihop sig till nästa presidentval.
Tillägg kl 11.30:
På Third World kan man läsa om hur Nato nu bombar sjukhus och matförråd bl.a. och med utarmat uran dessutom så att det som blir kvar av maten definitivt blir oätbart. Så har det då blivit tydligt för var och en som vill se, att USA definitivt inte bombar för att försvara civila utan att man nu straffar den del av befolkningen som stödjer Ghadafi, för att den inte gör sig av med honom.
På StAns blogg informeras vi om hur Cameron ändrat sig igen och fortsätter stödja rebellrådet och att bomba.
Tillägg 30/7 kl 14.50:
Så får vi meddelanden om att Nato bombar TV-stationer och Sattelitöverföringsstationer för att hindra Gadhafi att påverka, eller informera, hur man nu ser det, sina anhängare bland Libyerna. Ska vi gissa att det är här Sverige kommer in i bilden då vi ska medverka i ett propagandakrig riktat mot Ghadafis anhängare.
Meanwhile Nato says it bombed Libyan state TV transmitters overnight.
The alliance said it disabled three satellite transmission dishes in the capital, Tripoli, through a ”precision air strike”.
It said the operation was intended to stop ”inflammatory broadcasts” by Col Gaddafi’s government.
Nato said the strike would ”reduce the regime’s ability to oppress civilians” but also ”preserve television broadcast infrastructure that will be needed after the conflict”. 3)
Vad jag vet finns ingen FN-resolution om att avsätta eller döda Ghadafi, vilket dessutom är att agera i strid med FN:s stadgar, eller att hindra Libyska TV-sändningar eller internetförbindelser. Så vad är det vår riksdag medverkar till i alla svenskars namn? Inte är det en laglig FN-aktion fast vi ska bringas att tro det.
Något har hänt i Libyenfallet. Inte lätt att lista ut vad. Men får vi tro The Guardian (21/7) så har de tre stora som bombar i Libyen USA, England och Frankrike, helt olika idéer idag om hur man ska gå vidare, eller komma ur hela problemet (det där som inte lät sig lösas på några dagar som man faktiskt tycks ha tänkt sig) utan att tappa ansiktet totalt. Att tala med en röst tycks inte vara aktuellt längre.
Det har ju glunkats om att både England och Frankrike har slut på sina bomber, så från det hållet handlar det kanske om ekonomi, man anser sig inte ha råd att fortsätta bomba. USA har väl inte heller råd, men det brukar ju inte stoppa USA. Det finns säkert några soppkuponger till fattiga som man kan dra in på. Å andra sidan får ju Benghazi-gänget nu en massa pengar som de kan betala till USA för vapen och bombningarna med, så det kanske löser den sidan av problemet.
”Tripoli tycks mer intresserat nu av en lösning där Ghadafi avgår”, anser Abdul-Elah al-Khatib, FN:s speciella sändebud som förhandlar med libyerna, enligt The Guardian. Libyen å andra sidan (Ghadafiregimen antar jag), säger att det inte är någon diskussion om att han ska avgå. Frankrikes utrikesminister Juppe menar att Ghadafi kan få stanna i Libyen bara han avgår från alla politiska och militära uppdrag. USA:s senaste inställning är, enligt tidningen, att ”det är det libyska folket som ska bestämma” om han får stanna i landet eller inte. Italienska utrikesministern. Franco Frattini säger att man ska stödja det libyska folkets beslut i saken.
Idén att Ghadafi ska få stanna i Libyen efter att han avgått avspeglar, säger tidningen vidare, en konsensus om att det inte går av ta bort honom från Tripoli utan stor blodspillan – och en otålighet att få avsluta Natiooperationen.
Ovanpå detta föreslår Saad Djebbar, en London-baserad internationell jurist, att man inte ska ställa Ghadafi till svars inför ICC bara kräva att han avgår och inte vidare lägger sig i politiken. Han tycks ha fattat något om vilken tulipanaros Nato har råkat, eller velat kanske, skapa. Man undrar dessutom om juristens förslag är ett öppet erkännande av att ICC inte är något annat än ett av USA:s instrument för att styra världen, ett skämt alltså, som domstol betraktad.
Det låter ju ganska bra dock, att det libyska folket självt ska få avgöra. Fast sen förstår man att så enkelt var det inte. Så här avslutas artikeln i Guardian:
Nato governments are careful to stress that any such deal would have to be agreed by the rebel National Transitional Council, which is based in Benghazi. But Guma Elgumaty, its London representative, dismissed the idea that Gaddafi could remain in Libya. ”It has no merit and no chance of succeeding,” he insisted. ”Gaddafi will either leave Libya or be killed.”
US officials met Gaddafi representatives in Tunisia last Saturday to press the Libyan leader to end the fighting.
A senior Obama administration official said: ”The message was simple and unambiguous — Gaddafi must leave power so that a new political process can begin that reflects the will and aspirations of the Libyan people.”
De stora bombande Natomedlemmarna verkar alltså inte alls vara överens längre om hur de ska gå vidare och USA:s röst talar i tungomål.
Och det libyska folket, förstår man, får bara avgöra som det vill om det avgör som USA vill, för det är numer den nyerkända ”regimen” i Benghazi som bestämmer och den bestämmer som USA vill – tänker sig Obama. Men det ska man kanske inte vara så säker på. Det är nu inte alls säkert att resultatet av ett eventuellt Benghazigängstyre blir vad Nato-trojkan har tänkt sig. Det är troligare att man blir sittande med en ny Karzai-regim i Libyen, en som inte har någon kontroll över territoriet utanför sitt eget klanområde och som dessutom inte alls brinner för att få införa västerländsk demokrati utan föredrar att styra enligt något man anser vara islamiska lagar. Somligt tyder ju på att ”rebellerna” är inne på den senare linjen. Saudiarabien, som också har sitt finger med i Libyenspelet, såväl som i ”Syrienupproret”, torde ha just denna agenda, trots sin ”vänskap” med USA.
Om inte allt bombande, de vapenleveranser som bl.a. Frankrike har försett ”rebellerna” med, samt de rådgivare från CIA mm som finns i Libyen, har räckt för att ”rebellerna” ska kunna döda Ghadafi, hur ska ”rebellerna” då klara den saken själva, eller att styra Libyen själva, utan massivt stöd från Nato eller bara USA? Benghaziklanen eller klanerna, dvs det som med Nato-språk numer är ”det libyska folket” får säkert svårigheter att döda Ghadafi om Nato drar sig tillbaka, eftersom det tycks finnas ganska många människor i Libyen som inte tillhör ”det libyska folket”, enligt Nato:s/USA:s nya definition, men som också vill vara med och bestämma och som vill ha kvar Ghadafi. Även Benghaziklanen/klanerna kommer att förorsaka en hel del blodspillan om eller när de försöker döda Ghadafi alltså. Men det kanske är vad USA syftar till – ett definitivt splittrande inbördeskrig i Libyen. Härska genom söndring är ju också en urgammal metod och mycket tyder ju på att USA:s målsättning är att slå sönder staterna i Mellersta Östern och inrätta området i lättkontrollerade småstater. Åtminstone splittring har man ju lyckats med både i Irak och i Afghanistan.
Frågan är alltså nu om det blir ett långdraget inbördeskrig i Libyen utan bombstöd från Nato-länderna eller med bara vapenstöd (de får köpa vapen från Nato-länderna för de pengar de får lägga vantarna på nu, Libyens frusna tillgångar), eller om USA ser sig tvingat att sätta iland ett större antal USA-befolkade stövlar på libysk mark för att till slut få död på Ghadafi, alternativt att bara fortsätta att bomba, bomba, bomba, precis som de 10 åren före Irakinvasionen. Det tycks dock ställa till problem för bombarna att de inte kan se skillnad mellan vän och fiende därnere på marken eftersom båda parter är utrustade på samma sätt. Men det blir kanske lättare när Benghazigänget får mer och modernare utrustning från USA.
Vi har nog dessvärre anledning att tro att det blir ett långdraget inbördeskrig med USA-stövlar på libysk mark och på Benghaziklanens sida, och vem vet, kanske till och med ett antal svenska stövlar kan få vara med (för att förebyggande försvara vår svenska frihet, som ju är det svenska ”försvarets” nya uppgift). Vad jag hoppas på är förstås något helt annat men för det har nog tiden gått ut nu, en snabb fred alltså och snara fria och allmänna val under internationellt överinseende. Det vill inte Benghazirebellerna veta av dock, vilket förstås får en att misstänka att de inte tror sig kunna vinna ett sådant val. Annars är det, enligt min uppfattning enda sättet att ta reda på vad Libyens majoritet vill och enda sättet att låta Libyens folk bestämma självt.
Nedanstående artikel i Coto Report rekommenderas starkt till alla som är intresserade av Libyenfallet och som önskar mer allsidig information. Den ger en chockerande bild av hur det gick till när FN utfärdade sina resolutioner mot Libyen. Det är inte bara ICC som är ett skämt, även FN har blivit en organisation som inte förtjänar någon respekt:
Jag tycker att det verkar som om de illdåd som man tillskriver Ghadafi i början av Benghaziupproret blivit värre och värre ju längre från början vi kommer i tiden. För att se hur man rapporterade från Libyen i slutet av februari, då upproret började, började jag ta fram artiklar från våra större media från den tiden. Då snubblade jag över denna artikel i Expressen (som jag normalt inte läser) från 17/2 2011 och som jag inte kan låta bli att vissa delar av här:
MASSPROTESTER. Demonstrationerna i Libyen intensifieras. Foto: Mahmud Turkia
Demonstranter sköts i Libyen: ”Minst 13 döda”
Dominoeffekten har kommit till Libyen.
I går uppges Muammar al-Gaddafis polis ha skjutit minst 13 demonstranter, enligt tv-kanalen al-Jazira.
——
Den statliga tv:n låtsades igår som att allt var lugnt i landet. Man rapporterade om massiva demonstrationer som stödjer ensamhärskaren Muammar al-Gaddafi.
Släppte 110 fångar
Men de filmer och bilder som cirkulerar på olika sociala medier visar hur demonstranter ropar samma slagord som man använde i Egypten ”ner med regimen – ner med diktatorn”.
I ett desperat försök för att lugna befolkningen släppte regimen 110 fångar.
——-
Bilden visar förstås inte en Ghadafikritisk demonstration. Människorna bär plakat med Ghadafis bild och dessutom viftar några av dem med den gröna revolutionens flagga, till skillnad mot Benghazi-motståndarna som redan från de första dagarna viftade med den flagga som Libyen hade under kung Idris.
Det är uppenbart att journalisten som satte samman den här artikeln, eller den som satte rubrik och lade in bilden, inte förstod vad bilden föreställde och att ingen av dem hade den blekaste aning om vad som faktiskt pågick i Libyen. Istället antogs reflexmässigt att samma sak upprepade sig i Libyen som i Tunisien och Egypten.
Frågan är bara när bilden är tagen. Om den var inlagd på artikeln redan 17/2 (och inte inlagd senare, vilket jag inte tror) så måste den endera visa en tidigare demonstration som inte hade med de aktuella händelserna att göra, eller så är det en då purfärsk bild som visar att många människor omedelbart svarade på ”rebellernas” demonstrationer med att visa att de stödjer Ghadafi. Inte lätt att veta vilket, som så ofta är fallet i vår massmediarapportering. Det enda man kan konstatera är att rapporteringen, i alla fall i Expressen, var vilseledande, ja rent snurrig redan från dag ett.
/Kerstin
Tillägg kl.18.00
Jag lägger in en kommentar till denna post här direkt under inlägget eftersom jag tycker att det är en klargörande och viktig kommentar. Hoppas att Erik H inte har något emot den saken.
De första dagarna av upproret i Bengazi är väl dokumenterade i många olika timelines på nätet och hanteringen av flaggorna är som du skriver värd mera uppmärksamhet.
En snabb genomgång visar att från torsdagen den 17 till söndagen den 20 februari brände demonstranterna ned polisstationerna i Bengazi och avrättade alla poliser som försökt försvara sig. De plundrade vapenförråden och rustade sig med allt från uniformer till automatvapen, missiler och tanks. Deras civila status upphörde därmed. Demonstrationen eskalerade direkt till väpnat inbördeskrig.
Måndag den 21 februari förklarade revolutionärerna full kontroll av Bengazi efter att ha intagit säkerhetspolisens högkvarter, “Katiba”, och bytte ut rådhusets flagga mot den gamla kung Idris-flaggan från 1969.
Från och med samma dag, måndag 21/2, syns denna flagga i alla sammanhang i alla bevakande nyhetsutsändningar. Även från olika demonstrationer utomlands samt de flaggor som byttes ut på Libyens ambassader i t ex Rom, Washington, London och Stockholm.
Hur var det möjligt för dessa, enl bombvänstern, fredliga, spontana demonstranter att beställa och på bara 3 dagar tillverka och distribuera alla dessa tusentals flaggor, kepsar, pins och dekaler — inte bara i Libyen utan även runt hela jordklotet utan att ha planerat revolutionen i förväg?
Slut citat och tack Erik H för din sammanfattning. Den stämmer rätt bra med det intryck jag också fick då de här händelserna i Libyen började. Exempelvis hur regimen till en början inte tog till spektakulärt hårda metoder mot Benghazidemonstranterna och hur det var dessa som beväpnade sig och startade allvarligare våldsamheter.
Men läs fortsättningen på kommentarerna. Det spökar på nätet ibland.
Med anledning av diskussioner som förekommer i bloggvärlden för och emot Natos bombande av Libyen vill jag tala om varför jag tar ställning mot bombandet i Libyen och varför jag är obeskrivligt förargad på svenska politiker som medverkar i krig numer.
För det första anser jag generellt att bombande är ett krigsbrott och ett brott mot mänskligheten och att det ska till extraordinära omständigheter för att sådant ska kunna accepteras eller anses befogat. Det är inte befogat i fallet Libyen.
För det andra har jag svårt att tro att om Nato och upprorsmännen i Benghazi lyckas avsätta eller döda Ghadafi, då kommer libyerna att få se sitt land utvecklas till en sann och vidsynt demokrati och få se välståndet öka. Snarare kommer de att få se sitt land utplundrat och hur de själva utarmas. Dessutom kommer de att få se hur USA bygger militärbaser i deras land. Sannolikt kommer de att få uppleva ett långdraget inbördeskrig som kommer att bidra till att förstöra Libyen helt. Jag kan bara hoppas att detta inte sker.
För det tredje: Så länge libyerna kan behålla sitt lands självständighet finns det hopp för dem. Tiden arbetar för dem i det politiska avseendet. Har de en gång förlorat makten helt över sitt lands tillgångar kommer deras framtid att te sig avsevärt mycket mörkare. Det torde heller inte vara lyckat för dem att få sitt land uppsplittrat i flera småländer, som eventuellt är Natos målsättning på sikt.
Redan nu blir det svårt att få slut på de inbördes stridigheter, som Nato underhållit och uppmuntrat till, utan ytterligare våldsutövning och det även om Nato drar sig ur och slutar bomba.
Jag har ju varit med tillräckligt länge för att veta hur USA brukar gå tillväga när man ingriper i andra länders inre angelägenheter för att ersätta för USA förhatliga regimer med vänligt sinnade sådana. Med vänligt sinnade regeringar avses sådana som tillåter USA:s finanselit att ta över ländernas naturtillgångar och samtidigt exploatera dessa länders befolkningar. Vi såg det i Chile 1973 där USA låg bakom, uppmuntrade och stödde den rika elitens uppror mot en demokratiskt vald socialdemokratisk president (som hade nationaliserat koppargruvorna ex). Vi har sett samma sak i flera andra latinamerikanska stater. Vi såg hur USA hade tortyrexperter i ex. Argentina för att lära ut effektiva tortyrmetoder. Vi har sett försök i samma riktning idag, i Venezuela mot Hugo Chavez (som nationaliserat sitt lands olja), som våra medier också bedriver en intensiv propaganda mot. Journalister drar sig inte ens för att kalla honom ”diktator” trots att han vunnit ett otal antal fria val. Vi har sett det i somliga av de ”färg -revolutioner” som skett i flera av de f.d. sovjetiska republikerna, som har två ting, olja eller gas och dessutom en närhet till Ryssland där USA gärna sätter upp militärbaser för att omringa både Ryssland och Kina.
Frågan var alltså vad det var som egentligen hände i Libyen, bakom kulisserna. Jag kan inte påstå att jag vet detta idag heller men alltmer kommer fram som tyder på att CIA, bl.a. är djupt insyltat i ”proteströrelsen” i landet och har varit det ända från början, ja troligen haft färdiga planer för hur ett uppror skulle organiseras som möjliggjorde amerikanskt övertagande av kontrollen över Libyen. Möjligen hade USA velat vänta lite men tvingades med nu pga Frankrikes agerande och för att man inte ville förlora initiativet i norra Afrika.
Alltfler analytiker drog samma slutsatser och ännu fler gör det idag. Idag anser allt fler av kritikerna på den internationella arenan att de där bombningarna som Ghadafi påstods utsätta sina landsmän för aldrig ägde rum, att de var en del i den västerländska propagandan mot honom för att få acceptans bland befolkningarna här för ingripandet i Libyen.
Jag har varit med tillräckligt länge för att veta hur propaganda bedrivs och hur sådan fungerar, alltså hur styrande i olika länder lurar människor med sin propaganda. Redan Goebbels var en mästare i den konsten. Jag brukar vara vaksam mot propaganda men ingen enda av oss undgår att påverkas om propagandan är intensiv och pågår tillräckligt länge, inte jag heller dessvärre. Mot Ghadafi har propagandan tidvis varit mycket intensiv, under de dryga 40 år som gått sedan han gjorde sin kupp och avsatte den engelsktillsatte kung Idris. Han har förmodligen gjort sig skyldig till vad vi skulle betrakta som övergrepp mot en hel del oppositionella människor i Libyen (vilket land har aldrig gjort det, även om antalet utsatta varierar från land till land och graden av övergrepp kan variera??) men en hel del av det som han beskyllts för har han inte gjort. Han låg exempelvis inte bakom Lockerbieattentatet, lika lite som Saddam låg bakom 9/11, fast Västvärlden tvingade Libyen att betala till de efterlevande för att upphöra med sanktionerna mot Libyen. Idag vet man att USA mutade vittnen mot de libyer som ställdes inför rätta för Lockerbieattentatet.
Styrande politiker och den ekonomiska eliten ljuger ohejdat för oss när det passar dem och därför vet man aldrig vad man kan tro på och de ljuger för att gynna sin egna ekonomiska- och maktintressen. De har dessvärre massor med villiga journalister och forskare som hjälper dem, vilket Murdochskandalen i England just nu bekräftar. Ibland är dessa journalister lika lurade som vi andra dock.
Mer läsande om Libyen gav vid handen att de s.k. rebellerna var starkt rasistiska, vilket man nästan inte hör ett enda ord om i svenska media och att ”rebellerna” utsatte de svarta i de områden de kontrollerar för rena lynchningar. Jag har svårt att solidarisera mig med rörelser som är rasistiska.
Går man ut till bloggar och artiklar på nätet, skrivna i andra länder, finner man få som försvarar Natos attack på Libyen eller upprorsmännen i Benghazi. Det verkar bara vara i Sverige som en del inom vänstern fått för sig att Benghaziupproret är en stor och folklig protest med majoriteten bakom sig, eller så anser de att det är en protest med rätt förtecken, om de nu eventuellt är inne på Lenins tes om anvantgarden. Men ingenting tyder idag på att de s.k. rebellerna är några frihetliga och kommunistiska eller demokratiska sådana. Jag hittar ingen engelsktalande site som hävdar något liknande, vilket förstås inte innebär att ingen sådan site finns. Alla siter jag hittar om Libyen utrycker istället åsikten att Natos attack på Libyen är en imperialistisk handling i akt och mening att få makt över Libyens olja, att få in Libyen i det internationella bankväsendet och kunna suga ut landet även den vägen samt att hindra Ghadafi från att ena och bygga upp Afrika mot EUSA:s nyimperialism för att inte tala om för att förhindra att Ryssland och Kina får mer inflytande i Libyen eller i Afrika.
Det allra värsta i alltihop är att nu förutspår alltfler författare och analytiker på engelsktalande siter en markinvasion i Libyen inom en snar framtid. Det har lätt att tro dem eftersom USA givetvis inte kan tappa ansiktet när det nu inte gick att avsätta Ghadafi på tre dagar som man lovade. Har USA:s president sagt att Ghadafi ska avsättas och har man gjort envetna försök att bomba ihjäl honom, då kan man inte backa. Då måste mannen dö, sedan må han ha hur många som helst i den libyska befolkningen bakom sig och sedan må det kosta hur många libyers liv som helst. Nu gäller det USA:s prestige och då är människoliv inte mycket värda, i alla fall inte om dessa människor har sina liv i Afrika eller Asien.
’Libya campaign staged to start conquering Africa’
Hurra! Idag har jag hämtat hem min nya dator. Den är ganska lik min gamla vad gäller utseende på ”skrivbordet”, som det heter på ”imaciska”, och funktioner, så jag trivs direkt ganska bra med den. Det blev inte den traumatiska händelse att byta dator som jag hade fruktat alltså, även om jag har några små problem med den som jag måste be om hjälp med på måndag. Dessutom har jag inte testat alla program än men kan konstatera att den är ännu snabbare än den kraschade var, som inte heller gick av för hackor.
Så blev jag förstås 12.500 kr fattigare på kuppen, vilket var mindre glädjande. Nu hoppas jag bara att jag ska klara av att parera åskovädren framöver så åskan inte tar den här datorn också.
Vore det inte för att sommaren kräver en massa andra insatser, i trädgården, på huset och uthusen så skulle det bli intensivare skrivande på bloggen nu. Men denna intensitet får vänta några månader till.
Måste dock lägga in nedanstående video från CNN, som också tycks ha drabbats av en spricka i propagandan:
Det här, menar tydligen en del av bombentusiasterna, har Ghadafi, denne blodtörstige och förfärliga diktator, beordrat fram. Det tycks emellertid inte ens CNN:s reporter anse.
Alexander Cockburn skriver en läsvärd artikel om Natos krig i Libyen i counterpunch.org idag. Han menar att propagandan mot Ghadafi och för Natos bombande av Libyen har varit något i hästväg fast han uttrycker det inte exakt så. Han skriver om mediapropagandan att den är ”some of the worst press coverage in living memory.” Jag håller med honom och även när han fortsätter med att säga:
The Western press, along with al-Jazeera, was no help. The early charges of Gaddafi committing “genocide” against his own people or ordering mass rapes were based on unverified rumor or propaganda bulletins from Benghazi and have now been decisively discredited by reputable organizations such as Amnesty International and Human Rights Watch. Any pretensions the International Criminal Court might have had to judicial impartiality has been undermined by the ICC’s role as NATO’s creature, rushing out indictments of Gaddafi and his closest associates whenever NATO’s propaganda agenda has demanded it.
The journalists in Benghazi became cheerleaders for what was from the start plainly a disorganized rabble of disparate factions. The journalists in Tripoli were reluctant to file copy which might be deemed by their editors as “soft” on Gaddafi, a devil figure in the West for most of his four decades in power. America’s pwogwessives exulted that at last they had on their hands a “just war” and could cheer on NATO’s bombardiers with a clear conscience and entertain fantasies about the revolutionary purity of the rebels.
Vidare menar han att nu börjar Nato rämna eftersom Ghadafi var ”en hårdare nöt att knäcka” än Sarkozy och Cameron trodde. Nu tycker jag väl att detta är ett konstigt sätt att uttrycka saken på. Det är nog inte Ghadafi som är den hårda nöten utan det faktum att han har mer stöd i Libyen än Nato har fattat. Folk i Libyen, åtminstone en hel del av klanerna där, har ju inte utsatts för samma envetna anti-Ghadafipropaganda under 40 år som vi i Väst har gjort så de tycks inte tycka att han är lika förfärlig som vi har lärt oss tycka under dessa fyra decennier. I varje fall tycks de anse att ”rebellerna” i Benghazi är betydligt värre.
Ghadafi har delat ut vapen till civilbefolkningen i Libyen och det torde ingen riktigt impopulär politisk ledare våga sig på, och om en sådan gjorde det skulle han nog inte bli långvarig på sin post därefter.
För övrigt konstaterar jag att Sverige nu ställer upp i ett krig som inte är sanktionerat av FN. FN får, enligt sina stadgar, inte avsätta ledare i enskilda länder, vilket inte heller resolutionerna om Libyeninsatsen handlade om, men det är precis vad Obama och Clinton nu öppet hävdar att man måste göra. Fransmännen däremot tycks alltså mer benägna idag att tala även med Ghadafi. De har kanske inte samma våldsamma hederskultur i Frankrike som man har i USA.
Nu börjar Ghadafisidan få komma fram i USA. Dags även för svenska media, hoppas vi, att också andra röster än ”rebellernas” i Libyen, samt de attackerande staternas överhuvuden, får höras mer. Här är det fortfarande nästan bara rebell- och Natopropagandan som förs ut i media.(1)
Nu har det uppstått en kritik i USA mot att Obama anfallit Libyen utan att bry sig om att skaffa sig stöd från kongressen, som han måste ha enligt amerikansk lag. Flera politiker försöker nu få Obama ställd inför domstol för attacken mot Libyen.(2) Själv försvarar han densamma, som jag skrivit om tidigare, med att det inte handlar om ett krig, vilket jag också redan har skrivit om.
Ska vi gissa att detta är orsaken till att CNN nu vågar berätta att det åtminstone finns en del libyer som stödjer Ghadafi och är emot Nato-insatsen, att andra sidan får komma fram – äntligen. Eller handlar det bara om det faktum att idag kan inte ens maktens svansviftare, de stora media, lura alla hela tiden. Förr eller senare kommer andra röster fram på nätet, och till slut måste även de stora tidningarna och TV-kanalerna rapportera det deras makthavare och de själva försökt dölja.
Här visar CNN nu ett avsnitt med en demonstration för Ghadafi i Tripoli.
Tillägg 15/10 2012:
Filmen ovan har tagits ner på YouTube. Istället lägger jag in en annan film med en pro-Ghadafidemonstration:
HUGE PRO GADDAFI RALLY in Tripoli – Raw Footage (utlagd 1/7 2011)
Slut på tillägg
De har dessutom redan skapat en ny bank i Libyen, inordnad under det internationella banksystemet, (4) som inte precis gynnat några länder som det lyckats slå klorna i, tidigare mest i Afrika, Asien och Sydamerika men på senare tid även i Europa, som vi ser just nu – i Grekland bl.a..
Ghadafi är profetisk, som en kommentator uttrycker saken
I det sammanhanget kan det också var intressant att se filmen nedan, där Ghadafi talar klarspråk inför arabförbundet, för några år sen. Han är förvisso excentrisk och inget under av diplomati och visar ingen fallenhet för det politiska hyckleri vi varit vana vid men är det ett bra skäl att inte tala med honom -plötsligt, det gick ju bra för bara några månader sen? Är det ett bra skäl att bomba civila i Tripoli och att göra allt man kan för att dödad honom? Naturligtvis inte.
Vi ser här Ghadaffi uttrycka sin misstro gentemot USA liksom sin besvikelse och irritation över att arabstaterna inte kan hålla ihop och stödja varandra, samt över att de inte ställde upp för palestinierna. Han har, som bekant, uttalat sig starkt kritiskt mot Israel och dess politik gentemot palestinierna.
Muammar al-Gaddafi Exposes the Puppet Hypocryte Arab Rulers
En sak visar Ghadafi här att han förstått, att ingen stat i den s.k. tredje världen, kan lita på USA eller de europeiska länderna. Endast de i modern historia allra okunnigaste i Väst kan hävda att han har fel i den saken.
Väst har under flera hundra år betett sig som svin (fast det nog är att förolämpa de där fyrbeningarna som grymtar och bökar runt i jord) i Afrika, Asien och Sydamerika, torterat, mördat, förrått, brutit löften, tillsatt förtryckande marionettregimer och stulit länders tillgångar – och man fortsätter på samma spår idag. Nu är ”vi” svenskar dessutom med och aktivt stödjer denna vidriga politik. ”Vi tar vårt ansvar” säger liberaler och konservativa, i sann Orwellskbeskriven anda, men även socialdemokrater. Vilket ansvar? Att försvara Västvärldens fortsatta utsugning av tredje världen. Knappast något att vara stolt över.
Sverige ut ur Afghanistan och Libyen!
Vad gäller Afghanistan så påstås ”vi” ju vara där för att befria kvinnorna och nu har vi varit med där, i den invasion som varat under snart tio år och Afghanistan är den osäkraste platsen på jorden för kvinnorna,(6) inte något vidare lyckat resultat alltså.
I Libyen hjälper vi till att bomba, skada och döda civila, de där som vi skulle vara med och skydda.
Alla anständiga svenskar borde skämmas för vad som numer görs i våra namn.(7)
Just nu meddelas också att man funnit ”dokument” (fast ibland är det filer i någon dator) som visar att Ghadafi har beordrat blodbad i Misurata.(8) Men fortfarande finner man ingenting om de lynchningar som ”rebellerna” har utsatt afrikanska gästarbetare för (och som låg ute på nätet till allmän beskådan tills de togs bort(9)) eller de ”löften” om blodbad av Ghadafianhängare som dessa har hotat med. (10) Vem tror att det är en tillfällighet? Är det måhända en förberedelse för en markinvasion?
Med tanke på den enorma propagandaflod vi har utsatts för, så tror jag idag knappast på något som sägs i våra media om Libyen, vare sig det handlar om ena eller andra sidan. Men en sak vet jag, det är nästan alltid bättre att försöka lösa tvister utan blodspillan, och det tycks ju Ghadafi ha försökt, enligt samma media som hävdar att han vill ställa till blodbad. Med tanke på att han beskylldes för att ha bombat sin befolkning, vilket inte verkar vara sant (10), så är jag nog benägen att tro att de där ”dokumenten” är förfalskningar eller helt enkelt inte existerar. Men visst, säker kan man inte vara på något annat än att lögner staplas på varandra i en aldrig sinande ström just nu.
I det läget att man ljuger hejdlöst för oss borde ingen av oss stödja en krigsinsats i ett annat land.
