Det har varit vackert väder idag också. Följaktligen gör jag som igår, rekommenderar en annan blogg nämligen Ekonomikommentarer, ”Internationella Valutafondens snöpliga sorti”, om hur mycket bättre det gått för länder som kastat ut IMF och dess nyliberala privatiserings- och avregleringspolitik. Det här är inte första gången som försök att införa liberal ekonomisk politik har misslyckats långt innan man ens nått halvvägs till halvvägs, så det nyliberala lyckoriket har mänskligheten inte sett – någonsin. Den där berömda ”osynliga handen” tycks osynlig på mer än ett sätt. I varje fall tycks den inte ställa allting till det bästa.

Eftersom det har varit underbart väder, jag har haft en del att göra, inte minst utomhus och jag inte har orkat mer än den diskussion jag varit inblandad i på Erik Svenssons blogg, Biology and Politics, så tipsar jag mina besökare, om jag har några kvar, om ett bra inlägg på Pierre Gillys blogg. Det handlar om hur amerikanska presidentkandidater bär sig åt för att väljarna ska vara så okunniga som möjligt när de röstar. Tycker vi sett en hel del av det där härhemma också de senaste valen, och alltmer av det för varje nytt val sedan början av 90-talet.

Dessutom har bloggaren fantastiskt charmiga foton av de aktuella kandidaterna. Sådana som visar deras verkliga personligheter – människan bakom masken :-).

Nu går skam på torra land. Som jag gissade skulle skulden för skolors misslyckanden läggas på lärarna och det var ju inget nytt. Socialdemokraterna har, verkar det, hatat skolan och lärare i alla år och också tagit sina möjligheter att klämma åt lärarna, på senare år inte minst med nerdragningar i skolan och med regler om att lärare minsann ska sitta i skolan mellan åtta och fem, med att genomföra ”lean production” även i skolan – ständig underbemanning alltså. Dessutom inledde man besparingarna på 90-talet med att ofta anställa rektorer som var underkvalificerade, satte förskolärare, i värsta fall ekonomer, som rektorer för lärare med äldre elever och att basa över lärare som hade betydligt högre utbildning än rektorerna – det blev billigare på det sättet och ovanpå detta drog man in resurser till hemspråksundervisningen, som ofta betydde extra skolhjälp för invandrarbarn med begränsade kunskaper i svenska. Någon bra arbetssituation för lärarna blir det inte med sådana åtgärder.

Repalu föreslår nu, som ytterligare ett socialdemokratiskt hatförslag gentemot lärarna, att dessa ska betygsättas av eleverna. Den lärare som inte förmår entusiasmera sina elever ska få veta detta från eleverna.

Det finns två slutsatser man kunde dra om orsakerna till att klass 9A lyckades under de fyra experimentmånaderna, en riktig och en felaktig och givetvis drog man den felaktiga slutsatsen och den mest improduktiva.

Å ena sidan kunde man säga som det är, att många lärare har fruktansvärda arbetsbördor numer, just på grund av att man stressar dem allt mer och för att man dessutom inte backar upp dem, inte anser att det de gör är viktigare än att man kan sänka deras löner, relativt sett, och försämra deras arbetssituation – på alla sätt. Å andra sidan kunde man säga att elever misslyckas för att lärarna inte ids anstränga sig, och det blev det senare man bestämde sig för – förutsägbart som amen i kyrkan.

De senaste 20 årens skolpolitik är som om man skulle ta ifrån en grävmaskinist hans grävskopa, ge honom en spade och kräva att han hinner gräva lika mycket med spaden som med grävskopan.

Först river man Sverige och ger dem som sliter i offentlig sektors olika delar, och som numer går i väggen den ena efter den andra, allt sämre arbetsförhållanden och allt mindre resurser, sedan skäller man på dem för att de inte klarar sina uppgifter nöjaktigt och föreslår att de ska pressas ännu mer psykiskt – för att jobba bättre och bli effektivare. Piska lärarna mer, säger Repalu alltså, och tänker utrusta eleverna med piskor. Det fungerar inte. Jag gissar att det mest kommer att resultera i att fler lärare lämnar skolan och att färre vill utbilda sig till lärare.

Jag har skrivit om det tidigare på bloggen: Här tar man in ett antal skickliga lärare under fyra månader och ger dem i prinicip fantastiska möjligheter, en klass med bara 20 elever, en total uppbackning från rektor och studierektor (eller vad den ene av de ledande var), sätter TV att filma lärarna, låter hela svenska folket följa deras arbete, och se, resultatet blev lysande. Dessa lärare slet som djur, vilket också svenskläraren vidimerade när hon mitt i perioden berättade att hon var dödstrött. En klass på 20 elever några timmar varje vecka – och dödstrött. Man ska vara bra korkad för att inte förstå vad hon faktiskt berättade med detta.

Försök göra om deras trick med 150 elever Repalu, med fem dagars undervisning och skyldighet att sitta i skolan och syssla med dumheter, onödiga möten, om allt möjligt som egentligen är irrelevant, den tid som inte fylls ut av lektioner och att dessutom åka runt stan och samla upp de elever som föredrar att skolka. Jag garanterar, Repalu kommer att misslyckas.

Nej, låt barnen sätta betyg på samhället och på politikerna, på det samhälle som i allt högre grad struntar i barnen och ungdomarna, som betraktar dem som tärande och skär ner på alla kostnaderna för dem, från barnavård genom boende och förskolor över ungdomsgårdar, grundskola och gymnasium tills de ska ut i arbetslivet, som skär ner på de sämre ställdas möjligheter och ger allt mer till de allra rikaste!

Länkar:
– Elevernas betyg på sina lärare, Repalu i AB
– 9 A och rivningen av den svenska skolan, Motvallsbloggen 4/4

Vill bara som hastigast slå ett slag för del I av TV-serien Rasismens historia som sänds i repris i Kunskapskanalen klocka 21.00 i kväll. Det var en bra serie.

Vem trodde att människan var den enda kulturskapande varelsen på jorden?

Att apor kan måla och spela framgångsrikt på börsen har vi ju redan hört men att elefanter kan måla elefanter, det visste jag inte. Klicka på länken och studera konstnären.

Även om det här är noga intränat så är det ju fantastiskt i alla fall. Titta bara på precisionen i penselföringen. Jag är mäkta imponerad. Men så är ju elefanten den landlevande varelse som har den näst största hjärnan – efter människan som har störst. Dock överträffas våra hjärnor av valarnas och delfinernas hjärnor vad gäller storlek.

När man inte har inspiration eller tid att skriva, men inte kan låta bli att läsa favoritbloggarna, så kan man ju fortsätta med att rekommendera andra blogginlägg som man finner intressanta eller mycket angelägna, som de följande:

Via en kommentar på Ingemars blogg hittade jag bloggen Magnus Berg. Burgsvik, ett inlägg som handlade om brottsbekämpning i EU, om vad som ska anses vara brott i framtiden. Det var skrämmande läsning. Vad sägs om följande ur meddelande från EU-kommissionen till rådet i denna sak (rödfärgningen är min):

2.2.1. Begreppet brottslighet
I brottslighet innefattas olagliga handlingar begångna av individer eller spontana sammanslutningar av personer. Detta begrepp inrymmer likväl skilda verkligheter, nämligen
– brottslighet i egentlig mening, det vill säga handlingar som utgör brott mot strafflagen enligt nationell rätt (t. ex. dråp, våldtäkt, viss otillåten handel),
– lagöverträdelser som kan betraktas som varande av mindre allvarlig art ur straffrättslig synvinkel, men som förekommer desto oftare (t. ex. stöld, häleri, misshandel, bedrägeri eller svindel),
– det vardagsvåld som tenderar att sprida sig i de mest skilda miljöer (skolor, idrottsplatser, allmän plats, bostaden…),
- bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet.

Vad exakt menas med bristande medborgaranda? Tala om gummiparagraf. Är det måhända tecken på bristande medborgaranda att kritisera EU, exempelvis att skriva det här blogginlägget? Eller blir det sådan först om inlägget skulle inspirerar till omfattande demonstrationer?

Läs Magnus Berg, Burgsvik blogg och också texterna på följande länkar:

– MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET – Att förebygga brottslighet i Europeiska unionen
– Advokaten: Hotbilder och oberoendet

Jag får väl fortsätta att tipsa om andras goda och läsvärda inlägg eller artiklar på nätet. Idag kan jag inte undanhålla mina besökare artikeln Closing the ’Collapse Gap': the USSR was better prepared for collapse than the US, av Dmitry Orlov. Vid sidan om det allvarliga budskapet så är den rolig också.

Jag kommer förresten att tänka på ”fredsprojektet” EU när jag läser den här artikeln, i synnerhet som också bildandet av Sovjet var ett fredsprojekt från början.

Tack Pierre Gilly för tipset.

Vill bara tala om att jag skrivit flera tillägg till postningen om 40-talisterna och äldrevården (nedan). Missa dem inte.

Mikael Nyberg har återigen skrivit en mycket läsvärd artikel ”Efter Kalabaliken” och på bloggen Ekonomikommentarer kan man läsa om hur majoriteten fick betala för klyftorna. Även denna bloggpostning på Pierre Gillys blogg, om hur det politiska etablissemanget vilseleder oss, är väl värd läsning.

För övrigt idag och trots allt elände:

Trevlig Valborg och en God första maj.

Lyssnade på programmet Vetenskapsradion Forum häromdagen och hörde antropologen Gillis Herlitz tala om kulturkrockar inom vården. Vi 40-talister, menade han, kommer aldrig att acceptera att gå och lägga oss klockan tre på eftermiddagen, när vi hamnar i äldrevården, för att det saknas personal. Vi är friska och har inga planer på att lägga oss ner och dö för att vi går i pension. Vi ska spela golf och tågluffa och vi kommer att ställa sådana krav på vården som ingen generation före oss har gjort.

Herlitz reser tydligen runt med detta budskap till personal på äldreboenden för att förbereda dem inför 40-talisternas anstormning. Jag undrar sååå om den personal som får äran att lyssna på hans ”visdomsord” kan hålla sig för skratt. Jag skulle inte klara den saken.

Har Herlitz inte hört någonting om hur äldrevården i Sverige fungerar nu för tiden? Det han säger är nämligen helt uppåt väggarna, i alla avséenden. Han låter som om han talar från en annan planet. Men jag har förstått att många 40-talister resonerar på det sättet. Många av 40-talisterna kommer att bli mycket förbluffade, besvikna eller chockade när de konfronteras med verkligheten.

Man hamnar faktiskt inte i äldrevården, dessutom, eller på ett äldreboende, medan man kan tågluffa och spela golf. Där hamnar man, i bästa fall – eller i sämsta, hur man nu ser det, när man inte kan ta hand om sig själv längre, när man är urgammal och/eller i så dåligt skick att man varken klarar av att äta själv eller vända sig själv i sängen, än mindre kliva upp ur den, eller då man blivit dement. När den dagen kommer, det kan jag försäkra, kommer ingen inom vården att bry sig ett dugg om vad 40-talisten vill. Då åker han eller hon i säng när personalen anser att det bör ske, alldeles oavsett den boendes eventuella önskemål.

”Vi 40-talister är inte lydiga”, säger Herlitz vidare, så därför kommer det inte att gå att behandla oss hur som helst. Han har tydligen inte en aning om att det finns preparat (de kallas mediciner) som gör vem som helst lydig – att de används flitigt inom äldrevården och att de troligen kommer att användas ännu flitigare framöver eftersom man kommer att spara ännu mer inom området i fortsättningen. Den gamling som sätter sig på tvären blir undantagslöst utsatt för biokemisk lobotomering. I det läget spelar det inte längre någon roll vem eller vad man var en gång i tiden, då när man kunde ta hand om sig själv och inte behövde någon hjälp. Hög direktör, f.d. minister, professor eller städare, ingen frågar efter titel när den dagen kommer då man behöver äldrevården, om man får den ens då. Hög som låg drogas ner till bekväm följsamhet idag.

Det där är kanske något att tänka på för våra makthavare, politiska sådana såväl som ekonomiska. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, man kan inte köpa sig en värdig ålderdom och död om naturen är njugg och inte låter en behålla både förstånd och hälsa tills man drar sin sista suck. När de här figurerna, storpamparna som är vana vid att alla dansar efter deras pipa, blir gamla och behöver vård och hjälp, kommer de att drogas ner till bekväm liknöjdhet de också, för att de ska förorsaka så lite besvär för personalen som möjligt, må denna sedan var privatinhyrd och betalas mycket väl eller befinna sig på ett privat vårdhem modell urdyrt.

De enda som kan hjälpa en till en någotsånär anständig ålderdom och död i de här fallen, och många av oss kommer att bli sådana fall, är våra yngre anhöriga och deras kunskaper, insikter, envishet och omtanke om oss, företrädesvis våra barn. Så har man som 40-talist inte tidigare funderat på hur man fostrat och behandlat sina barn är det dags att börja göra det nu. Det kan ju hända att barnen behandlar sina gamla 40-talistföräldrar som de själva blivit behandlade av dem, eller som de lärt sig att man ska behandla vårdbehövande, hjälplösa gamlingar eller andra människor.
– Har man lärt sina barn att egoism är det enda rätta och att solidaritet och omtanke om andra är något löjligt, ja då kan det nog minska ens möjligheter att få rätt hjälp från dem framöver.
– Har man själv en gång ackorderat ut omsorgen om sina barn till lägstbjudande, utländska barnflickor ex. som fått en usel och svart lön, så kan det ju hända att man lärt sina barn att det är precis så man ska behandla sina vårdbehövande närmaste.
– Har man under många år inpräntat i sina barn att den som inte arbetar längre är värdelös och ska inte ha en massa omsorg och sådana personer ska man inte engagera sig i eller för, inte slösa pengar och energi på, då kan det ju hända att barnen tillämpar denna lärdom på föräldrarna när dessa blir gamla.

Den dagen man börjar stoppa strumporna i frysen och sätter in smöret i garderoben, eller den dagen man står där på torget och plötsligt inte vet var man är eller vart man ska, så står man där. Då skyfflas man kanske in på billigast tänkbara äldreboende där man drogas ner till en zombie i väntan på att döden ska befria barnen från allt ansvar för gamlingen. Eller så hyr barnen en privat sköterska som administrerar nerdrogningen på inrådan från den urdyre private läkaren.

Dags dessutom, skulle jag vilja säga, inte minst för de mäktigare bland 40-talisterna, att börja fundera på vilket samhälle de har organiserat fram – för många av dem kommer inte undan hur mycket pengar de än har hunnit roffa åt sig och undanhålla från skatt eller hur mycket makt den än haft i sin glans dagar.

Tillägg kl. 20.45:
Så här svarade Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik, Aftonbladet på frågan om det hjälper att vara miljonär:
-Inte ett dugg. Då krävs sex privatanställda på heltid – om man ens hittar dem.

Tillägg 2: 1/5 k. 01.45
Men mångmiljardär då, som alltfler inom den ekonomiska eliten blir idag, det borde väl hjälpa? Nej, man blir nerdrogad till total menlöshet i äldrevården och till ett liv i rullstol med två eller tre blöjbyten/dag i alla fall, i synnerhet om man är olydig eller sätter sig till motvärn. Det är liksom det som är god äldrevård, enligt vad läkarna får lära sig av läkemedelsbolagen.

Det är inte annorlunda på lyxboende för gamlingar. Där har de vackra lokaler och ofta fantastisk omgivning, för att barnen, som eventuellt besöker de gamla ibland, ska tycka att de ordnar det bra för sina åldriga och hjälplösa föräldrar, men bakom kulisserna ser vården oftast likadan ut där som på kommunala äldre- eller demensboenden. Och där har personalen, av tvång, sin första lojalitet gentemot arbetsgivaren, inte gentemot de boende så där är de oftast belagda med munkavle, till skillnad mot vad som är fallet på kommunala institutioner.

Men, säger kanske någon, det spelar väl inte så stor roll när man väl är dement, då vet man ju inte – men det är just det – det spelar all roll i världen, i synnerhet då. Det är nämligen inte trevligare att bli utsatt för biokemisk tortyr när man är dement än när man inte är det. I synnerhet som man just inte kan klaga i det förra fallet. Känslorna och upplevelserna försvinner inte med demensen även om intellektet gör det.

Tillägg 2: 2/5 k. 01.45
Det allra värsta är att Herlitz åsikter, och att han sprider dessa, bidrar till att 40-talister inte försöker göra något åt eländet idag, medan de kan, att hans ”käcka” och totalt verklighetsfrämmande framtidsvision dövar dem som borde protestera NU – och så det bara skriker om det, NU, medan de fortfarande kan vara obekväma och olydiga.

Måste också skriva några ord om Karin Mannheimers serie om ett äldreboende, som var otroligt rosenröd. Hennes beskrivning av personalens elände, den stress de utsattes för p.g.a. underbemanningen, var nog ganska realistisk, men beskrivningen av de gamla som bodde där hade ingenting med verkligheten att göra. Flera av dem skulle inte fått en plats på ett äldreboende för att de var alldeles för friska. Några av dem, de som inte trivdes, hade drogats ner till fullkomlig apati. Så så där ser det helt enkelt inte ut på de flesta äldreboenden i landet. Jag blev rosenrasande när jag såg serien. Karin Mannheimer hade knappast sett så många äldreboenden då hon gjorde sin serie och hon hade definitivt inte varit i något som liknade den krypta som min mamma tillbringade sina sista år i, ett boende som inte var unikt, där ingen enda gamling någonsin drog på munnen – utom min mamma, som var drogfri ganska länge i alla fall och kunde gå på egna ben merparten av tiden hon bodde där – på grund av mitt bråkande, ett bråkande som nästan tog död på mig.

Den där serien bidrog till att bibringa massor av människor en helt felaktig bild av hur det faktiskt ser ut på de flesta av våra äldreboenden idag. Vem vet, det var kanske den som Herlitz inspirerats till sina funderingar av.

Jag önskar att jag hade resurser att göra en riktig och realistisk film om saken. Den skulle inte invagga några 40-talister i vanföreställningen att de kommer att kunna bestämma om sina egna öden den dagen de hamnar på sådana här inrättningar, som somliga kunde göra, eller skulle kunna ha gjort, i Mannheimers TV-serie.’

Slutligen rekommenderar jag verkligen besökare att läsa kommentarerna till denna postning. De innehåller en del viktig information, framför allt Britts kommentar med biverkningslistan – biverkningar som jag också sett på äldre, och de flesta av dem även på min lilla mamma. Det är bara att fundera lite över hur det kan kännas att drabbas av några av dem, och inte kunna få stopp på det elände man upplever. Hur är det att sitta i en rullstol och känna hur det kryper i hela kroppen, men vara så nerdrogad att man inte kan resa sig ur stolen ens och vara totalt utlämnad till personal som tror att det blir bättre om man får ännu mer av de preparat som ger denna biverkan? Jag anar, men gör andra det?

Länk:
Gillis Herlitz i Vetenskapsradion Forum