Allting tyder just nu på att Bush m anhang planerar att börja bomba Iran och att de inte ger sig förrän de satt hela världen i brand. I natt kunde jag läsa att Admiral William ”Fox” Fallon, som enligt Jeff Huber ”is the first Navy four-star to be put in charge of U.S. Central Command”, har avgått. Han lär ha motsatt sig bombande av Iran. Om detta skriver Jeff Huber:

Historian and journalist Gareth Porter put that perception to rest in May when he cited Fallon as having said an attack on Iran ”will not happen on my watch” and reported that Fallon had identified himself as part of a group of senior officers who were ”trying to put the crazies [Cheney’s neocon cabal] back in the box.”

Vi kan alltså förvänta oss nya dödsoffer, fler flyktingar, mer elände.

Dagens Hitler har i alla fall somliga höga militärer som har vett att säga ifrån och att vägra delta i hans vanvettiga krigspolitik. Det torde inte hjälpa dock. Det enda som skulle kunna hjälpa är att amerikanska folket ställer sig upp som en man och protesterar så att det hörs över hela världen. Det kommer förstås inte att hända, lika lite som det hände i Tyskland under Hitler, så hjärntvättade som de flesta amerikaner tycks vara, om man får tro de opinionsundersökningar om saken som gjorts.

Länk:
– Sandbox Admiral, Jeff Hubers blogg
– Krigsfaran avblåst, DN

I natt läste jag en blänkare i DN om att Fallon avgår, vilket han alltså gör. Nu, tolv timmar senare, hittar jag inte denna artikel. Kan någon annan finna artikeln så är jag tacksam för länken.

Innan jag började blogga skrev jag surkartar till min hemsida. Idag tycker jag det passar att reprisera en av dem här på bloggen (mycket lätt redigerad), apropå att regeringen inte anser att det behöver satsas på infrastrukturen utanför Stockholm:

Surkarten 3/11 2003: Stackars stockholmare!
Stockholmare är det synd om förstår man numer, efter att somliga framstående sådana beklagat sig en längre tid, för att de tvingas avstå skattepengar till övriga landet.

Det är klart att man har anledning att vara sur i Stockholm för det är ju där alla mjölkkor travar runt på gatorna, alla biffdjur drar omkring och ställer till förtret i trafiken, alla fläskproducerande grisar trynar runt och bökar och lortar ner i rännstenarna, all brödsäd odlas, all skog (den som blir timmer och pappersmassa,) växer (Sergels Torg är förstås rena urskogen idag) och det är ju där all miljöförstörande exportindustri ligger, och släpper ut sin stank över Stockholm och sina föroreningar i Stockholms Ström, pappersbruken, kärnkraftverken etc., och vattenkraftverken dämmer ju upp halva Stockholm så att Stockholmarna får vada till knäna i vatten.

Det är egentligen rent förunderligt att det alls finns folk i Stockholm att sätta in i alla dessa försörjningsbehövliga inrättningar och agremanger som är lokaliserade dit och visst förstår man att stockholmarna är sura och helst skaffar sig lugna sköna sommarställen på landet, med dess frihet från allt elände. Klart att landsbygdens lyckliga och friska befolkning, de där som aldrig behöver andas växtgifter eller gödselstank, som aldrig behöver sköta några hederliga arbeten och som inte behöver sjukvård eller anständiga skolor, eller, i det fall de vill ha sådan lyx, kan betala för det själva. De bidrar ju inte det minsta till landets försörjning.

Det är ju, när allt kommer omkring, de hårt prövade pappersvändarna i Stockholm som står för hela Sveriges försörjning!!!

Hörde på radion idag att en del kvinnor har så låg pension att den understiger socialbidragsnormen (fast det heter något annat idag). Undrar om det var detta Göran Persson syftade på när han var i Australien och där förklarade att när svenskarna blir varse vad man gjort med deras pensioner blir de inte glada.

Konstigt förresten att det är kvinnorna som drabbas värst – i världens mest jämställda land. Ännu konstigare att det alltid går att bryta kontrakt som man har med allmänheten, såsom överenskommelser om pension exempelvis, som vi har betalat in till under många år, medan kontrakt med eliten aldrig kan brytas.

Länk:
Och så här ser det ut för andra, och i framtiden:
Goda tider för dagens pensionärer, SR, Ekot

Bush har just försvarat USA:s tortyr av människor med att den behövs i kampen mot terrorismen och genom att lägga in sitt veto mot ett kongressbeslut om att förbjuda en del tortyrmetoder. Sanningen är att tortyr endast är bra till en sak, nämligen till att terrorisera ett helt lands befolkning.

Där man torterar fram namnangivelser går ingen säker nämligen, hur vitt mjöl man än har i sin påse, eftersom en torterad människa kan fås att uppge vem som helst för att slippa vidare tortyr. Därmed kan man, med sådana metoder, sätta skräck i alla. Det visste Hitler, det vet Bush! Den värsta terroriststaten vi ser just nu är USA, tätt följd av sin vasall Israel.

I det här fallet verkar målet vara att terrorisera resten av världen, få alla att känna sig oroliga nog att inte protestera mot USA:s och Israels politik och brott mot mänskligheten.

Länk:
Demokraterna hoppas häva veto, SR-Ekot

Petersson och Spång friades i tingsrätten hörde man på Ekot idag och sedan kunde man läsa om samma sak i tidningarna.

Det verkar helt klart att de båda herrarna har fört ut en ansenlig summa pengar ur landet utan att skatta för dem, men det kunde inte bevisas att de gjorde det i akt och mening att undvika skatt.

Dagens dom säger mer om våra lagar och vilka de är skrivna för än den säger om dessa båda herrars oförvitlighet. Sjuka, arbetslösa och många pensionärer jagas med blåslampa och man tar ifrån dem struntsummor, som för dem är nödvändiga för den omedelbara överlevnaden, medan gubbar i den ekonomiska eliten vältrar sig i pengar som de inte behöver betala skatt för.

Man undrar ju vad ett par herrar i 60-årsåldern ska ha 50 miljoner till. Vad gör de med alla sina pengar? Leker Joakim von Anka? Badar i pengarna? För inte kan de väl rimligen konsumera upp så mycket pengar under sin återstående livstid – eller kan de det? På vad i så fall?

Här klagar folk, eller i varje fall politiker, på att bidragsfuskare, vilket tycks vara alla sjuka och arbetslösa och de som har den dåliga smaken att bli gamla, kostar samhället alldeles för mycket, och bestraffar dem alla och kollektivt, men få klagar på hur mycket de här girigbukarna kostar oss. Det är avsevärt mycket mer svett, slit och möda de kramar ur oss än de otursdrabbade som blir sjuka eller arbetslösa. För att inte tala om att just de här herrarna bestal både aktieägare och försäkringstagare på massor med pengar och körde det gamla ärorika företaget Skandia i botten.

Länkar:
– Petersson och Spång friades i tingsrätten, AB
– Tidigare Skandiachefer friade i skattemål, Ekot

När den socialdemokratiska regeringen höjde pensionsåldern från 65 till 67 år, dvs. ombesörjde så att man måste arbeta till 67 års ålder för att få full pension, så presenterades detta som en ”valfrihetsåtgärd”. Du får nu, sade man, arbeta ett par år till om du önskar det, bara att välja om man ville ha pension vid 65 eller vid 67 alltså. Man sade mycket mindre om det faktum att ”om du pensionerar dig vid 65 så får du lägre pension under resten av ditt liv”, att man i praktiken höjde pensionsåldern alltså.

Via bloggen Ett Hjärta Rött, får jag tips om vad som förefaller var alliansens upprepning av samma trick (den är nog trots allt den nya arbetarregeringen). Nu ska man, säger Schlingeman, få arbeta tills man blir 70. Nejdå, ingen höjning av pensionsåldern är planerad men:

Avgörande, förklarar han, är att få fler äldre att arbeta efter sin 65-årsdag. Utvecklingen är den motsatta: svenskarna går i pension allt tidigare. En generell höjning av pensionsåldern är inte aktuell, har statsministern klargjort. Däremot har regeringen vidtagit en rad åtgärder som gör det mer lönsamt att jobba längre (min kursivering), påminner Per Schlingmann. Till exempel slopades den särskilda löneskatten för personer över 70 år vid årsskiftet.

Nu måste jag erkänna att jag inte vet vad ”den speciella löneskatten” är för något. Är det arbetsgivaravgiften som avses, har arbetsgivare betalat högre sådan för pensionärer eller har pensionärer, dvs folk över 65 eller 67 (vad man nu vill definiera som vår verkliga pensionsålder idag) som arbetar, betalat mer i skatt än alla andra?? Berätta den som vet bättre än jag.

Hur som helst, så kan vi nog vara tämligen säkra på att den där valfriheten som Schlingeman presenterar oss, som ”inte innebär en generell höjning av pensionsåldern”, kommer att resultera i samma sak som när socialdemokraterna införde frivillighet inom det här området. ”Arbeta tills du blir 67 om du vill ha full pension”, gällde för den regeringen, fast den talade tyst om den saken. ”Arbeta tills du blir 70 om du vill ha full pension” kommer med stor sannolikhet att gälla för den här. Att man kallar det som faktiskt är en höjd pensionsålder något annat gör nu inte saken bättre, även om det, den här som förra gången, resulterar i att en massa människor inte förstår vad det är man faktiskt gör.

Som vanligt är det de som farit mest illa som ska betala för att livet (eller samhället) farit hårt fram med dem, de där som arbetat i så hårda jobb att de är totalt utslitna redan vid 50 eller 55, i bästa fall först vid 60. De ska snart inte ens kunna få full pension vid 67, om jag gissar rätt. De ska stå ut min sina smärtor och besvär och slita vidare till 70 för att få erfara ynnesten att ”få” full pension. De där som har betydligt trevligare och inte lika slitsamma jobb, eller som av en generös natur, alltså av ren slump, råkat få goda gener, de ska belönas ännu mer än som redan är fallet, genom att de får högre pension om de arbetar högre upp i åldrarna.

Men det här ska förstås inte gälla dem som suttit i riksdagen eller de andra som kunnat sleva åt sig ur de stora köttgrytorna under nästan hela livet. För dem gäller helt andra villkor – som bekant.

Länk:
Schlingeman i SvD

PS: Och nu blinkar ljuset igen, så vi är väl utan el inom någon timme gissar jag. Det blåser ju upp till storm igen.

Det som nu händer i Venezuela luktar CIA så det skriker om det, så vad har USA tänkt ta sig för där? En ockupation? Ett krig genom ombud? Tvinga Venezuela att lägga mer av sina resurser på upprustning än på att bygga välfärd för sin befolkning, som man gjort med både Sovjet och Kuba ex.

Vi kan endast vara säkra på en sak vad gäller galningarna i Vita Huset, att perioden fram till presidentvalet i USA är den osäkraste och farligaste, vad gäller krig/fred och internationella relationer, som västvärlden har upplevt sedan Hitlers dagar.

Härligt när även en och annan ekonom börjar tala ur skägget och kommer fram till slutsatser som varit klara för alla som inte varit förblindade av de senaste 30 årens nyliberala nationalekonomiska ortodoxi, eller som inte värnar om denna endast för att de räknar med att stå vid köttrytorna under den allmänna omfördelningen från vanligt folk till den ekonomiska eliten.

Via bloggen Ekonomikommentarer, ett inlägg där som diskuterar och protesterar mot föreställlningen att frihandel löser alla länders ekonomiska problem, och via en kommentar på inlägget av Jan Wilund, hittar jag en artikel skriven av den norske ekonomen Erik Reinert. Han har också skrivit en bok i vilken han tillbakavisar de numer nära nog allenarådande föreställningen att frihandel och en totaltprivatiserad stat är den enda vägen till lycka och frälsning för alla världens länder.

I en artikel (länk nedan) skriver han bl.a.

All nations which have escaped poverty have protected and subsidised an industrial or manufacturing sector in which economies of scale can be accomplished, before successfully opening up for free trade.

Och lite längre ner i artikeln kan man läsa att:

In three historical periods, economics has degenerated to a profession where “free trade,” regardless of context, has been advanced as policy: in France during the 1770s and 1780s; in Europe in the 1840s; and throughout the world in the 1990s. In all three cases, social havoc ensued.

Detta, som han numer inte är helt ensam om att säga tom offentligt, kan jämföras med vad Johan Norberg skriver i sin uppsats om liberalismens historia och som jag tänkt fortsätta min en kritik av för länge sedan:

De franska fysiokraterna, med namn som Quesnay och Turgot gjorde från mitten av 1700-talet upp med den gamla reglerande, ”merkantilistiska” tull- och regleringsvänliga ekonomiska politiken, och förklarade att samhället mådde bäst av laissez-faire-politik där staten låter näringarna vara i fred. Fysiokraterna hade ibland fel, bland annat trodde de att jordbruket var den enda skapande näringen, men deras pedagogiska förklaringar av varför en fri ekonomi ger välstånd för alla parter spreds snabbt. Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

Så småningom kommer Norberg fram till denna fantastiska slutsats:

Mot slutet av 1800-talet hade liberalismens idéer befriat stora delar av Europa från förtryck och fattigdom. Slaveriet och bördsprivilegierna var på väg att bli ett minne blott. För första gången i världshistorien höll det stora folkflertalet på att få en dräglig tillvaro – tack vare att de tillerkändes den grundläggande rätten att slippa tvång!

Jag undrar såå vilken historiebok Norberg läst som gett honom denna uppfattning om människornas levnadsvillkor under senare halvan av 1800-talet. jag har nämligen aldrig träffat på maken till historieskrivning: Norberg fortsätter:

Liberalismen började sakta förändras inifrån under trycket från olika yttre krafter. En liberal filosof och ekonom som John Stuart Mill leddes av sin utilitarism till att bortse från det principiella behovet av frihet. Där de liberala tidigare tänkt i grundläggande termer om vilka förutsättningar som ger vilka resultat fokuserade man nu bara på resultatet – och ville gärna lagstifta fram dem. Man skulle nu pröva sig fram och utvärdera effekterna efteråt. Där man tidigare ansåg att ökad produktion och innovationer skulle ge ökad rikedom, ville man nu ta genvägen att ge ökad rikedom politiskt – genom att ta från produktionen! Mill själv betraktade sig även mot slutet av sitt liv som anhängare av laissez-faire, men han bidrog till att öppna dörren mot socialdemokratiska idéer om omfördelning och regleringsiver.

Nu var det förstås så att eländet blev totalt i England under 1800-talet, och fattigdomen förvärrades kollossalt, bl.a. på grund av den av Norberg prisade jordreformen, som drev massor av människor från jordbruket och in i städerna. Det var nämligen lönsammare för storgodsägarna att använda marken till fårbete än att låta torpare och småbrukare använda den för att skaffa sig föda, som de och deras förfäder gjort sedan urminnes tid. I praktiken innebar detta att storgodsägarna stal mark från sina medmänniskor.

Det elände som blev följden av att människor blev av med både sina bostäder och sin utkomst bl.a. och som innebar en enorm omfördelning av landets tillgångar till de bättre ställda, fick till slut en del liberaler att reagera. De kunde inte se människor lida en sådan nöd, varför de började anse att samhället måste ta ett visst ansvar för dem som var egendomslösa, och varför de, precis som J S Mill, började förorda en aktivare ”välfärdspolitik” (om man nu kan kalla den så).

Men Norberg han ser 1800-talet, liberalismens århundrade, i rosenrött – helt obegripligt om man betänker att han har ett antal akademiska betyg (en fil.mag) bl.a. i idéhistoria och därmed borde veta bättre. Det han skriver i den här uppsatsen kan bara förstås på ett av två sätt: Han har lyckats skaffa sig en akademisk examen utan att lära sig något, alternativt: Han är en genomgjuten cyniker och medvetet propagandistisk och då är sanningen inte så viktig. Jag föreslår det senare.

Jag ska återkomma med en diskussion om Norbergs åsikter om J S Mill och Herbert Spencer, och vad han glömt berätta om Spencer, som han uppenbarligen anser är en sann liberal, till skillnad från avfällingen J S Mill.

Så ett upplyftande citat från Erik Reinerts artikel, i motsats till Norbergs fantasier:

When economists admit—as Collier implicitly does—that some comparative advantages lead nations into specialising in being poor, then we can return to a framework that was once accepted by the members of the UN: the 1948 Havana charter, which counted full employment, economic and social progress and development among its objectives. Let’s try to agree on what we are in favour of, not haggle to save face over past mistakes.

Även tidigare försök att införa total ”låt-gå-politik” misslyckades redan på halva vägen alltså, och fick humanitärt inriktade och socialt ansvarstagande människor att söka andra svar på frågor om hur man skapar dräglig levnadsförhållanden för det stora flertalet av människor.

Så kan vi sluta med ett av de avslutande avsnitten i Norbergs uppsats:

I takt med att andra ideologier har visat upp sina mänskliga och ekonomiska katastrofer har frihetsalternativet åter uppmärksammats. Numera har socialliberaler börjat kalla sig liberaler igen, och även många konservativa och socialdemokrater vill gärna kalla sig liberaler. De egna ideologierna är allt för diskrediterade, efter årtionden av överhetsstyre och nonchalans mot människors frihet.

Jag vill nog envist hävda att den frihet min generation upplevde, innan samtliga politiker blev överens om att omfördela landets resurser, från vanligt folk till några få av de allra rikaste, innan de blev nyliberala alltså, och då vi hade full sysselsättning, kan nog inte dagens unga människor ens göra sig en föreställning om. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Att kunna be en odräglig chef dra så långt pepparn räcker på fredagen och ha ett nytt anständigt betalt arbete på måndagen – det ger frihet, den största friheten de flesta kan drömma om.

PS 5/3: Men det är klart att Johan Norberg inte minns den tiden då vi hade full sysselsättning och innan Sverige hade följt England och USA i spåren, för då tultade han fortfarande omkring med blöjor och när den stora arbetslösheten bröt ut, den värsta vi sett sedan 30-talet, under den förra borgerliga regeringens tid – den med den enda vägens politik, då var han fortfarande bara en tonåring, närmare bestämt 17-18 år gammal, och hade fortfarande inte börjat ta ansvar för sig själv ens.

Begåvat folk brukar dock ha en viss förmåga att lära sig hur det sett ut före dras egen födelse. Det har jag gjort exempelvis, som vet ganska väl hur det var under 30-talets arbetslöshet – då mina föräldrar var unga. De har nämligen berättat för mig hur det var då. Sedan finns det böcker och sånt att läsa och lära sig från – för den som vill lära sig och förstå.

Länkar:
– bloggen Ekonomikommentarer
– Artikel av Erik S Reinert, ett genmäle
– ”The growth of nations”, recension av Reinerts bok How Rich Countries Got Rich… and Why Poor Countries Stay Poor, Financial Times
– Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
– Liberalism a la Johan Norberg del I e, Motvallsbloggen 27/11 2007

Rekommenderad läsning om villkoren för småfolket i 1800-talets England:
Karl Marx, Kapitalet del I, som är en fantastisk källa till insikter om hur folk hade det på den tiden.

Just nu har jag fullt upp med annat. Dessutom är politiken som förs av alliansen så eländig att jag inte vet var jag ska välja att gnälla om längre. Regeringen försämrar allting i en sådan svindlande hastighet att man inte vet vad man ska börja protestera mot, vilket är precis vad som är meningen. Den vet att de flesta reagerar på kaos genom att bli totalt rådvilla eller rent apatiska.

Just nu känner jag mest för att bara försöka övervintra, även om jag inser att den politiska vintern är här för att stanna, och sannolikt blir ännu kallare med åren.

Hur gick det nu, i stormen? Jo, c:a tre minuter efter att jag skickat min förra postning till bloggen försvann elen, för att vara borta 20 timmar. Alltså satt jag då åter där en kväll och en halv natt i sterainljusens sken och läste. (Jag hatar numer sterainljus och vet inget värre än ”romantiska middager” med levande ljus på bordet).

Hur som helst, jag gick ut och kollade hur stormen verkade, efter att jag hade postat bloggningen, och blev förskräckt. Den körare som kom just då var precis lika skrämmande som dem vi såg under Gudrun (fast det blev inte så väldigt många lika hårda vindbyar den här gången) och granarna runt huset var halvvägs ner till backen i vindbyn.
Jag försökte ringa mannen för att säga till honom att inte köra hem utan stanna i stan över natten. Jag ville, som sagt, inte att han skulle bli sittande i bilen ute i skogen och genom hela natten. Han hade dock redan gett sig iväg och svarade i telefonen halvvägs hem. Han hade turen att komma hem utan allvarligare incidenter. Men det kunde lika gärna ha gått så illa som jag varit rädd för, att han blivit fast i skogen mellan nerblåsta trän. När jag på lördagen åkte in till byn för att handla kunde jag nämligen konstatera att det hade blåst ner stora trän tvärsöver vägen på fyra-fem ställen (de var bortsågade när jag åkte vägen).

Tidigt på lördagens eftermiddag fick vi tillbaka elen, och det var ju trevligt, men sedan försvann den igen på söndagskvällen och var borta åtta timmar till. Jättekul! Nu sitter jag här och förväntar mig nästan att elen ska försvinna i natt igen.Det blåser nämligen rätt friskt även nu. Hoppas jag får fel i denna negativa förväntan.

Hittills en död, på grund av stormen, drabbad av nedfallande träd över bilen.