Just nu är jag fullt upptagen med min nya elektroniska leksak och med att lära mig programmera den, samt att lära mig den PC jag blev tvungen att inköpa eftersom programmet till leksaken bara fanns för PC. Alltså nöjer jag mig med ett par korta kommentarer:

Mona Sahlin har gett Per Nuder silkessnöret hörde jag på nyheterna på middagen. Med det steg hon flera pinnhål i min aktning. Jag har fortfarande inte förlåtit Nuder, och kommer inte att förlåta honom för det där med ”köttberget”.
Men så kom det mer information senare under dagen: ”Nejdå, det är inga skillnader mellan oss vad gäller den ekonomiska politiken”, sade Mona Sahlin, och föll därmed raskt tillbaka till samma bottensteg i min aktning där hon alltid har befunnit sig.

Nuder själv gick så ut med ett uttalande av samma kaliber som hans tal om ”köttberget” och förklarade surt att nu skulle han bli sittande på gubbhyllan i riksdagen tillsammans med Bosse Ringholm. Men medlemmarna i ”köttbergsklubben” tenderar ju att bli yngre och yngre så det är väl bara att önska honom lycka till med hans inträde i densamma. Där hamnar alla, om de får leva, vad trodde han, att han skulle bli för evigt ung? Somliga köttslamsor i detta berg behöver ju dock aldrig oroa sig för sin försörjning på ålderns höst, och när de gjort sitt, så han har det ju bra i jämförelse med dem han talade om som ”köttberget”. Synd om honom tycker jag inte.

Så har alliansen fixat till vårdnadsbidrag att gälla från 1:a juli. Borgerliga partier förnekar sig inte. De är ett enda gigantiskt tanklöst och ansvarslöst misstag allihop. Den förra borgerliga regeringen såg till att snabbt och effektivt skapa invandrarghetton i storstäderna. Det gick på 7-8 år med deras invandrarpolitik. Den här har bestämt sig för att fördjupa det utanförskap och de problem som den förra borgerliga regeringen ställde till med. Mer om detta kan man läsa i artikeln Grattis! Nu fördjupar vi utanförskapet! i Dagens Arena.

Jag börjar defintivt bli gammal, ordentligt gammal, eftersom jag inte för mitt liv kan förstå den senaste trenden inom kvinnokampen, den om att få gå omkring och vifta med brösten offentligt. Jag har liksom fått för mig att det finns massor av mycket viktigare kvinnofrågor att ta itu med om man känner för att föra en kamp för jämställdhet och kvinnornas möjligheter och rättigheter.

Att jag inte förstår den nya moderna kvinnokampen kan ju bero på att jag själv inte har minsta lust att vädra mina bröst offentligt men det beror inte på att de är gamla och har mist det där kvinnobröst har tills de använts till det de är ämnade för, nämligen amning, en period. Problemet är snarare att jag aldrig har haft lust att visa mina bröst offentligt, inte ens när de var unga och inte skämdes ett dugg för sig (å andra sidan har jag inte heller haft lust att stänga in dem i obekväma tvångsplagg). När jag var ung gömde jag dem omsorgsfullt inuti stora bylsiga tröjor eftersom jag fann det så fruktansvärt obehagligt att bli avklädd med blicken av dräglande gubbsjuka män i alla åldrar. Så, som sagt, jag har väldigt svårt att förstå unga kvinnor som inget hellre vill än få visa allt de har i fråga om kroppsliga företräden när det är svårt nog ändå att få män att fatta att kvinnor kan ha något mellan öronen – också.

Man får ju nästan för sig att kvinnor numer jobbar stenhårt på att dra intresset från deras intellekt (eller brist på sådant kanske?) till brösten istället, eftersom varenda kvinna, gammal som ung, snart sagt, går omkring och visar springan mellan brösten? De senaste åren, sedan modet att visa naveln blev passé, stirrar man ner i en häftig urringning på varenda kvinna man möter. Hur bär de sig åt förresten för att få till den den där springan? I verkliga livet är det ju endast överviktiga kvinnor som har en sådan av naturen. Har de opererat in silikon allihop? Är det kanske dyra investeringar som moderna kvinnor vill visa upp? Det kunde jag kanske förstå. Menar, har man lagt ner en förmögenhet på att få till bröst av en kaliber som knappast finns i sinnevärlden, av naturen så att säga, då är det förstås klart att man vill ståta med och få visa upp dyrgriparna.

Vad blir nästa steg i könskriget förresten? Att Per Ström, som ju anser att män är så förfördelade i jämförelse med kvinnor, kräver att även män ska få visa upp det de har som hänger och dinglar offenligt? Han skulle ju därmed kunna föra upp den moderna könskampen ytterligare ett pinnhål, ja till oanade höjder av förfining och intellektuell skärpa.

Under något halvår, sedan man stängde ner de analoga nätet, hade vi ingen TV. Men hur det var så tyckte jag att det blev lite trist helt utan TV så jag bet huvudet av skam och knallade iväg och köpte en digitalbox. Sedan någon månad kan vi alltså se på TV igen, åtminstone så länge det inte blåser hårt från öster eller nordost och det gör det ju inte så ofta här.

De vanliga kanalerna, som vi hade tidigare, ettan, tvån och fyran är inte mycket att hurra för även om det finns ett och annat sevärt program i ettan eller tvåan (fyran slutade vi titta på för flera år sedan, när de började hacka upp filmer och program med en massa reklam, den blev bara hopplös att titta då). Men nu har jag gjort en fantastisk upptäckt, nämligen Kunskapskanalen som sänder det ena verkligt bra dokumentärprogrammet efter det andra. TV 24 med sina repriser är inte heller så tokig, i synnerhet som man inte kan spela in på en kanal längre medan man tittar på den andra.

Kunskapskanalen gjorde det verkligen värt att skaffa digitalbox. Häromdagen sände man exempelvis ett mycket bra program om slaveriet och rasismens historia. Tittarna informerades bl.a. om hur slaveriet utgjorde grunden till vårt kapitalistiska system och hur det genererade stora rikedomar, rikedomar som i vissa fall fortfarande finns inom samma familjer och används för att suga ut människor i tredje världen, eller för att direkt eller indirekt bestämma och påverka politiken i Väst. Idag serverades vi ett informerande program om USA och dess mellanösternpolitik med efterföljande diskussion.

Kunskapskanalen rekommenderas därför alla som vill lära sig lite mer om den värld vi lever i och som ännu inte upptäckt den här kanalens kvalitet. Den är helt enkelt outstanding.

Kan inte låta bli att citera några avsnitt från SvD om Sören Holmbergs undersökning om vad svenska folket kan om vårt politiska system och om de politiska partierna: Resultatet är ganska festligt eftersom det visar att de av så många ungdomar (i alla fall av många av dem som rumsterar på nätet) föraktade äldre är de kunnigaste, vilket väl egentligen inte är någon nyhet eller förvånande på något sätt.

Så här skriver alltså SvD om saken:

Under 1960-talet kunde mellan 65 och 70 procent av väljarna tala om hur den sittande regeringen såg ut. Inför 2006 års val var det bara 46 procent som visste vilket parti som satt i regeringen. Resten hade inte en aning eller gissade på något helt annat parti än socialdemokraterna.
…………
Undersökningen visar också att kunnigheten ökar ju äldre man blir. De allra äldsta pensionärerna, 71-80 år, var bäst på att sätta partibeteckning efter olika politikernamn jämfört med förstagångsväljarna 18-21 år.

Konstaterar alltså att jag har ytterligare ett par år på mig att bli ännu kunnigare om svensk politik :-).

Dystrare är följande avsnitt dock, men det är heller inte någon nyhet:

Kunskapsnivån påverkar även viljan att rösta överhuvudtaget. 40 procent av okunniga avstod från att rösta medan 95 procent av de kunniga utnyttjade sin möjlighet att välja.

När jag var ung visste de flesta att man inte kan ta demokratin för självklar utan att den måste försvaras, hela tiden, för att inte gå förlorad. Nu håller vi på att förlora den.

Länk:
– Svenska väljare okunniga, SvD

Så börjar vinden avta och tack och lov blev det inte så illa som vi fruktade, i varje fall inte här hos oss. Vi har klarat oss med bara två timmars elavbrott, på förmiddagen idag, och det är vi tacksamma för. Så kan vi alltså andas ut igen, för den här gången.

Hoppas nu bara att andra klarat sig lika bra och att den här stormen inte kostar några människor livet, som både Pär och Gudrun gjorde.

Tillägg 21/1 kl. 03.30:
När det nu har gått ett par dagar sedan stormen, som alltså inte alls blev så farlig som man fruktade, ska jag berätta lite om vad dessa stormvarningar innebär för många av oss som upplevde Gudrun där den stormen var som värst.

Sedan Gudrun mår jag själv definitivt riktigt dåligt var gång det kommer nya varningar om hårda stormar trots att vi klarade oss ganska bra. Gudrun var ändå bland det ruskigaste jag upplevt i mitt liv. Elavbrottet på en dryg vecka efter stormen var inte det värsta, även om det var påfrestande nog. Det värsta, så här i efterhand, är minnet av stormnatten. Dånet i skogen kan inte beskrivas. Jag har aldrig hört något liknande. De stora granarna som lutade i 70 graders vinkel under byarna och som föll som tändstickor bara 10- 15 meter från huset, men tack och lov i vårt fall från huset, var skrämmande. När telefonförbindelserna bröts och man visste att man inte hade täckning för mobiltelefoni från huset och dessutom anade att man inte hade någon chans att få hjälp någonstans ifrån om det värsta skulle hända, då mådde man inte riktigt bra.

Dagen efter Gudrun, då det ljusnade och man kunde konstatera att skogen såg ut som Jerusalems förstörelse och vägarna var oframkomliga då det låg stora brötar av granar och andra trän kors och tvärs över dem, gjorde inte saken bättre.

Somligt av det där insåg man inte medan det pågick. Men inför nästa storm visste man. Det kommer inte att gå att ta sig härifrån. Behöver man hjälp så kan ingen ta sig fram hit om man till äventys har möjligheter till kontakt med omvärlden ens. Allt detta bidrog till att åtminstone jag numer drabbas av något som liknar ångest när det varnas för verkliga och allvarliga stormar. Så var det inte före stormen Gudrun.

Och ändå, vi drabbades ganska lindrigt. Bara en tall nerblåst på tomten, som turligt nog bröts av mot elledningen och därför varken krossade pumphuset, även om den föll bara ett par centimeter från detta, eller bilen. Somliga andra däremot, de där som försökte ta sig hem under stormen och som fann sig fångade mitt ute i skogen, utan möjlighet att komma varken tillbaka eller ända hem med bilen, som visste att det var livsfarligt att sitta kvar i bilen, deras skräck har jag inte svårt att föreställa mig. De som visste att det var lika livsfarligt att sitta kvar i bilen som att försöka ta sig vidare hem i mörkret till fots och trots att skogen inte alls var densamma som den man lämnade några timmar tidigare och därför omöjlig att orientera sig i i mörkret, hur mådde de, och hur mår de inför nya stormhot? Jag anar det efter att ha lyssnat till dånet i skogen i relativ trygghet trots allt.

Jag gissar att många idag, av dem som var med där det var som värst, känner som jag, drabbas av stark stress och mår uselt när stormvarningarna kommer numer. Men det kan man kanske inte förstå när man inte varit med.

Det fanns en tid exempelvis, när jag tyckte att häftiga åskväder var mysiga. Det var fint att stå i fönstret och se blixtarna korsa himlen. Sedan jag flyttat till landet och fått uppleva hur det slår små blixtar ur väggkontakterna, hur telefonen pinglar och slår gnistor, och till och med sett ett en kulblixt komma ur en kontakt och fara rakt in i rummet för att slockna mitt i rummet med en öronbedövande knall, har jag ändrat min inställning till åskväder. Sedan dess tycker jag alltid att det är skönt när åskvädren är över för de förorsakar en viss stress även om jag fortfarande inte är direkt åskrädd. Åskväder är emellertid inte samma oförargliga och vackra skådespel för mig numer som det var i min ungdom. De är tillstånd som kräver vissa försiktighetsåtgärder, som att inte sitta framför väggkontakter och inte tala i telefonen exempelvis, sådant man inte hade en tanke på när man var stadsbo. Efter åsknedslaget i telefonledningen bara 75 meter från huset, då det small så att vi blev döva flera minuter därefter, och då allt som fanns kvar av telefonledningen in i huset, var lite spridda plastbitar i trädgården, tycker jag inte alls att åskväder är några vackra skådespel. Både grannen och vi blev utan telefonledning och hos honom slets elskåpet i källaren ner från väggen av nedslaget. Hos oss gick bara en massa lampor sönder.

Jag var förresten med vid stormen 1969. Den gången stod jag utanför Södertälje vid middagstiden och liftade till Göteborg. Jag fick lift med en långtradare därifrån och hela vägen till Göteborg. Jag minns att det blåste kopiöst, så kraftigt att jag kunde luta mig mot vinden och låta den bära mig – jag föll alltså inte bakåt, så stark var vinden. Men sedan märkte jag inte så mycket av stormen förrän vi kom till Göteborg, då vinden hade avtagit. Men där låg nerblåsta takplåtar och tegelpannor och förstörelsen var ganska stor. Då först förstod vi, chauffören och jag, vad stormen hade åstadkommit. Men den stormen satte inte samma spår i mig som Gudrun gjorde. Kanske enbart på grund av att jag inte befann mig i skogen där det var som värst. Men jag tror ändå inte att stormen 1969 var lika hård som Gudrun.

Länk:
”Jag är så avundsjuk!”, Jinges blogg

Apropå en artikel i Aftonbladet idag är det kanske dags att plocka fram den här Motvallstanten från 6/2 2006:

Den här mannen, som AB skriver om, är kanske inte den förste som råkar illa ut trots att han är oskyldig och han är definitivt inte den siste. Jag gissar att fler kommer att råka ut för hämnare, och sådana verkar det ju finnas gott om i Sverige idag, av nätmobbingen och nättrakasserierna att döma. Vitt mjöl i påsen räcker nog inte i framtiden. Det brukar inte vara någon garanti så fort man har byggt upp ett angiverisamhälle. Det gäller nog snarare att vara ursnäll mot alla och att aldrig irritera någon, varken bekanta, grannar eller överhet – vilket är meningen med angiverisamhället.

PS: Mannen ifråga hade ju tur trots allt. Han blev inte inskickad i USA:s Gulag. Han fick bara tillbringa en natt i en äcklig cell i USA, på grund av falsk angivelse, blev satt på nästa plan hem och förlorade jobbet och angivaren står nu inför rätta för falsk tillvitelse.

Sitter här och lyssnar till vinden som så sakteliga börjar öka. Föreberedelserna är gjorda. Vatten upptappat, batterier laddade och pannlamporna iordninggjorda. Mat inköpt som ska gå lätt att laga till på vedspisen.

Så nu är det bara att hoppas att alla förberedelserna var onödiga men de där åtta dygnen utan elektricitet efter Gudrun var avskräckande och gör att man bereder sig på det värsta – och det var eländigt! Hur beroende man är av ström inser man inte förrän man tvingas vara utan den några dygn eller så.

Apropå inlägget på Lasses blogg idag men också apropå gårdagens citat:

När jag var 7 -8 år bodde vi ett par år i Lysekil. Akvarellen nedan är från Gallbergsudde, som ligger mitt emot Gamla Stan och Norra hamnen därstädes. Vi bodde ungefär en halv km från den här udden. (Vyn på akvarellen vetter ut mot Västerhavet)

Vid de här klipperna badade vi och solade. Under den varmare årstiden gick mamma och jag ofta ut dit med varsin dörj och drog upp ett par torskar till middagen. Jag minns inte att vi någon enda gång gick hem utan att ha fått tillräckligt på kroken.

Vid Södra hamnen, som idag är en gigantisk småbåtshamn där lyxseglarna ligger tätt som sardiner i en sardinburk, hade pappa en roddbåt med utombordare. På sensommaren, när makrillen gick till i stora stim i Gullmarsfjorden, åkte vi ut med båten och dörjade. Jag minns en gång då vi åkte hem med hela båtbottnen full av fisk, makrill, vittling och t.o.m. en och annan plattfisk. Det var inte så smart faktiskt, men när det nappade redan innan man hunnit famna ut reven mer än några meter, blev man så gripen att det var svårt att sluta. Vi lärde oss dock snabbt att inte ta upp mer i båten än vi kunde äta upp själva. Det fanns ju inte frysboxar på den tiden.
Den här gången, som jag minns speciellt, kom vi emellertid hem med hinkvis med fisk som vi försökte ge bort till grannarna. De slog ifrån sig med både händer och fötter för de hade själva sådana mängder av fisk att de inte kunde äta upp den. Efter den gången drog vi bara upp fisk som vi hann äta upp själva.

Idag, säger man mig, är sportfisket totalt borta från Västkusten eftersom man inte får någon fisk längre.

Jag kom tillbaka till Lysekil för andra gången sedan vi flyttade därifrån 1955, för sju år sedan. Det var mycket som hade ändrats. Dels hade staden förstås vuxit ut på alla ledder och bredder men framför allt blev jag besviken över hur havet såg ut. Då, när jag var barn, var vattnet i det närmaste kristallklart. Vet inte hur många meter ner man såg bottnen, men det var djupt. Nu var havet en slags gråbrun sörja. Men föroreningarna av havet hade vi ju sett, maken och jag, redan i början av 70-talet, när vi seglade på Västkusten och ofta landade eller övernattade på någon holme. Då lärde vi oss att se var vi satte fötterna för att inte kliva i alla klumpar av tjockolja som låg uppspolade på klipporna. Sådana fanns inte när jag var barn.

Det är inte riktigt roligt att ha varit med så länge att man kunnat se hur förstörd miljön har hunnit bli på dryga 50 år. De som är unga idag anar nog inte ens hur mycket renare havet och kusterna var på den tiden och hur mycket fisk det fanns. Det goda med den saken, för dem, är förstås att de inte heller saknar det som gått förlorat men samtidigt inser de nog inte vad vi ställer till med och hur förödande vårt moderna levnadssätt är för naturen – en natur som vi ändå är helt beroende av för vår överlevnad – som art.

Dagens citat:

Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.

Skrivet av Karl Marx.
Kapitalet, första boken, 1974, sid. 442

Vill åter tipsa om det nya avsnittet i bloggvärldens mest intressanta politiska följetong. Det handlar förstås om Klas Sandbergs artiklar, som jag hänvisat till tidigare. Han har nu skrivit det 5:e avsnittet om Neo-cons i USA: Vad är Neokonservatismen? 5 ”Vi älskar krig” (Samtliga artiklar/avsnitt finner man under kategorin ”Neokonservativa”)

Läsning av de här avsnitten är ett måste för alla som är intresserade av internationell politik, framför allt om man är intresserad av USA:s.