När det lönar sig att frakta gravstenar från Kina till Sverige, då är oljan fortfarande alldeles för billig och då används den fullkomligt vanvettigt.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

J K Galbraith blev 97 år och han hann se flera ekonomiska trender avlösa varandra. Han undervisade på Harward och var ekonomisk rådgivare åt de demokratiska presidenterna Kennedy och Johnson.

För ett antal år sedan köpte jag en nyutgåva av hans bok Den stora börskraschen (1955), med nyskrivet förord 1997. I boken beskrivs, som man förstår, börskraschen 1929, och dess orsaker. Men Galbraith hade också humor:

Det inträffade en mindre boom på aktiemarknaden våren 1955; jag kallades till Washington för att i ett senatsförhör avge vittnesmål om tidigare händelser av samma slag. Samma förmiddag som jag framträdde inför utskottet, rasade aktiemarknaden plötsligt ihop. Jag beskylldes för detta sammanbrott framför allt av folk med stora aktieinnehav (min kursivering). Ett avsevärt antal av dessa skrev till mig och hotade med stryk; mer fridsamma medborgare meddelade att de bad till Gud att jag skulle drabbas av sjukdom eller plötslig död. Några dagar efter vittnesmålet bröt jag benet när jag åkte skidor i Vermont. Detta meddelas i pressen. Folk skrev till mig och sa att de blivit bönhörda. Så jag gjorde i alla fall en insats för religionen. I tidens anda förklarade en senator från Indiana, Homer E Capehart, att alltsammans var en kryptokommunists verk.
(ur 1997 års förord, s 7)

Rika människor har tydligen alltid varit i osedvanligt stor avsaknad av medkänsla och alldeles ofantligt okunniga!

Om året före kraschen 1929 skriver Galbraith:

Den tid hade nu infunnit sig, som alltid i utpräglade spekulationsperioder, då folk inte längre ville veta hurudan verkligheten var. Istället sökte man ursäkter och förevändningar för att kunna fly till den nya fantasivärlden…..
Efterhand som boomen utvecklades blev de stora männen allt mer allsmäktiga i folks ögon, eller åtminstone i spekulanternas (s 25-26)

En del företag fattade följande beslut: Istället för att producera varor med den huvudvärk och de svårigheter det innebar, övergick man till att finansiera den växande spekulationen. Många fler företag började låna ut sina överskottsmedel till Wall Street. (s. 34)

Det var oundvikligt att vissa affärsmän skulle organisera nya företag som bara hade till uppgift att utnyttja allmänhetens vilja att investera sina kapitaltillgångar i branscher med nya och ljusa framtidsperspektiv. (s 57)

Människor emellan finns det en typ av samröre, som inte bottnar i kunskaper eller ens i bristen på kunskaper, utan i det faktum att man inte riktigt vet vad man inte vet. (s. 85)

De som idag är 30-35 år och däröver, och som har viss ekonomisk allmänbildning, känner säkert igen det här från de senaste krascherna, fastighetskraschen och den tio år senare uppkomna IT-kraschen omkring år 2000.

I mitten av 90-talet, under uppbyggandet av IT-boomen med efterföljande krasch, förklarade trosvissa teknologer för mig att gammal kunskap inte gällde längre, att man inte hade någon nytta av erfarenheter för nu hade vi den nya ekonomin. Jag log: Nix, det är samma gamla ekonomi det kommer ni snart att få se, och det fick de. Undrar om någon av dem minns vår lilla diskussion om den nya ekonomin?

Läs Galbraith böcker, sakna hans röst tillsammans med mig. Han är värd att minnas och fortfarande mycket värd att läsas.

Detta, som sades i Ekot i morse, var inte viktigt nog att upprepas under dagen:

I New York höll, under lördagskvällen, en demonstration mot kriget i Irak. Enligt arrangörerna samlades omkring 300 000 människor.

– Det här är ett självvalt och onödigt krig. Bush har ljugit för oss, spionerat på oss och vi förlorar pengar, liv och heder. Det säger människorrättskämpen Jesse Jackson innan han tågar iväg i fredsdemonstrationen längs Broadway.

Presenterar idag ett kort urdrag ur en artikel i Washington Post av Mahvish Khan, som lyckats komma in och intervjua en del fångar i Guantanamo Bay:

Mousovi är läkare från staden Gardez i Afghanistan, där han arresterades av US-trupper för 2,5 år sedan. Han berättar att han hade återvänt till Afghanistan i Augusti 2003, efter 12 år i exil i Iran, för att hjälpa till återuppbygga sitt hemland. Han tror att någon angav honom för USA-trupperna bara för att kunna få ut belöningen på upp till 25.000 dollar, som erbjöds var och en som kunde ange någon taliban eller någon al-Qaida- medlem.

Medan jag översätter från pashto beskriver Mousovi, något tvekande, sitt liv sedan han arresterades. Han transporterade till flygbasen Bagram nära Kabul i östra Afghanistan, ha kastades, med påse över huvudet samt med munkavle — in i ett 3,5 fot brett och 7 fot långt skjul. Han säger att han blev slagen regelbundet av civilklädda amerikaner, att man hindrade honom från att sova genom att spela upp ljud av sirener som tjöt natt och dag. Han beskriver hur han drogs runt i ett rep, hur han utsattes för extrem hetta och köld. Han säger att han knappast sov under en hel månad.

Han vet inte varför han fördes till Guantanamo Bay. Han hade hoppats att han skulle släppas fri vid de militära förhandlingarna (min anm: ungefär ”häktningsförhandling” i den speciella militärdomstol som inrättades för Guantanamofångarna) i december 2004. Istället anklagades han för att ha stått i kontakt med talibaner och för att ha skickat pengar till motståndsrörelsen. När han frågade efter bevis sade man att bevismaterialet var hemligstämplat. Följaktligen sitter han i fängelse, långt från sin fru och sina tre barn……..

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag kom till Guantanamo Bay, men det var inte denna trötte och sorgtyngda man. Regeringen säger att han är en terrorist och ett monster, men när jag tittar på honom ser jag bara den som han säger att han är — en läkare som ville starta en läkarmottagning i sitt hemland.
(min översättning.)

Hur kan man försvara en stat som beter sig så här mot människor? Jag förstår det inte, men jag vet att vi har partier inom det borgerliga blocket som gör just det, och några som eventuellt bara undviker att ta avstånd från dessa grava kränkningar av oskyldiga människor.

Tillägg: Länk till NMI, som kritiserar DN idag – igen för att man har fel ”rubrik” på en artikel, av Disa Håstad, om tillståndet i Ryssland.

Idag fick vi alltså på Ekot höra om att MUF i Malmö blivit ålagda att betala tillbaka 157.000 kronor, som man orättmätigt tagit ut i aktivitetsbidrag.
Det har tydligen skrivits någon liten notis om detta i någon rikstidning tidigare, vilket gått mig förbi, men med tanke på den cirkus som utlösts i de rikstäckande tidningarna, och i radio och TV, om varje försyndelse som SSU har begått någonstans i landet, är det minst sagt förvånande att riksmedia tagit så liten notis om vad som förevarit inom MUF och moderaterna i Malmö. I synnerhet är detta förvånande som högern så envist hävdar att massmedia är vänstervridna och i synnerhet är detta förvånande som affären har omskrivits ett flertal gånger i Sydsvenskan liksom omtalats i lokalradion därstädes.

Börjar man gräva i affären blir den faktiskt riktigt underhållande samtidigt som det blir ännu konstigare att de större tidningarna inte skrivit spaltmetrar om saken. Det handlar tydligen om en riktigt häftig sörja där även det moderata moderpartiet haft sitt finger med i spelet.

Enligt Sydsvenskan (4/2 2006) hoppade före detta MUF-ordföranden Ardavan Khoshnood av i protest då: ”Han är övertygad om att föreningen fuskar med bidragen och har även polisanmält förbundet för bedrägeri. Hela styrelsen, revisorerna och riksdagsmannen Tobias Billström är medvetna om det, hävdar den avhoppade ordföranden”.
Patrik Reslow, tidigare ordförande i MUF och dåvarande revisor, säger att: ”Uppgifterna om bidragsfusk får Ardavan Khoshnood stå för själv. Det pågår just nu en omfattande revision av både ekonomin och ledarskapet i Muf.
Det var då det!

Så går man vidare och hittar Ardavan Khoshnoods egna pressmeddelanden om saken och där bjuds man på en fantastisk läsning, som avslöjar både MUF och moderaterna som verkligt obehagliga organisationer. Här kan man läsa Ardavan Khosnoods egna åsikter, om vad som förevarit inom MUF i Malmö, och det är inte småpotatis han kommer med, tills han till slut deklarerar sitt utträde ur moderata samlingspartiet, som han helt förlorat förtroendet för.

Med tanke på att Ardavan Khoshnood är läkarstuderande, och en sådan tillmättes mycket stor trovärdighet när det gällde att smutskasta Anna Sjödin (SSU:s ordförande) för inte så länge sedan, så får vi väl lov att sätta samma tilltro till Khoshnoods berättelser. Här några smakprov från hans beskrivning av hur det kan gå till inom MUF och moderaterna:

05/02 – 2006 Pressmeddelande 2:
Det är otroligt hur mycket den partipiska, som så ofta kritiseras hos socialdemokraterna, även förekommer inom Malmö Moderaterna
…………..
Här bör det också läggas till att revisorerna var fullt medvetna om bidragsfusket och deras underskrifter finns på våra bidragsansökningar.
………………
23/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin
Jag tycker det är förvånande på varför ledningen i Stockholm ej agerat. Jag ber er om att ta utvecklingen i Malmö på fullt allvar. Moderaterna i Malmö befinner sig i djup kris, där allt handlar om hot, förtal, kupp och andra form av omoraliska och oetiska handlingar som försvinnande av pengar till missbruk. Tyvärr är Malmö MUF en stor del av detta.

27/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin 2
Tyvärr finns det både homoförakt bland en del av de anställda, och tyvärr, även, en del invandrarförakt. Personligen har jag blivit kallat för både ”kamelryttare från Arabien” och ”en blatte från Iran”. Jag har även fått utstå med grova förnedringar om homosexuella, bland annat speciellt av den ovannämnda kvinnan. Samma kvinna har även hotad med att ”kastrera Tobias Billström”, för att Tobias Billström hade fått ett problem med att närvara vid ett projekt i Malmö, under namnet ”politiker akademin”.

Att kalla sina medarbetare för ”hora”, ”slampa”, ”inkompetent”, ”hårig schimpans”, ”tjock” med mera, har varit vardagliga mobbningar på arbetsplatsen i Malmö moderaternas lokal, som i ett fler tal tillfällen har urartad i bråk bland de anställda.

Vad som bekymrar mig som en muffare, är den utveckling som tagit plats i Malmö MUF med bidragsfusk, omfattande alkoholmissbruk och även drogmissbruk. Det sistnämnda, hos en person som Malmö MUF:s valberedning, idag den 27:e februari 2006, gett förtroende till.

Alltså, SSU-ordförande Anna Sjödin påstås ha kallat en vakt på Crazy Horse för ”svartskalle” och det väckte stor uppmärksamhet och indignation i massmedia, men när en annan läkarstuderande påstår vad Ardavan Khoshnood påstår här, då är massmedia inte speciellt intresserade. Men denne invandrade läkarstuderande kanske kritiserar fel parti?

Vi får också läsa om ett årsmöte, i MUF/Malmö, där man inte har aktuell medlemsförteckning varför betalande medlemmar inte tillåts rösta och där det till slut krävdes att mötet skulle göras om senare, när aktuell och gällande medlemslista förelåg.
Om detta årsmöte skriver Ardavan Khoshnood:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 4
En alltmer desperat Billström försökte gång på gång att tysta ned en av medlemmarna under namnet Arvin Khoshnood, varav Arvin frågade om han inte hade yttranderätt och Tobias Billström sade framför hela årsmötet: ”Jag bestämmer, du har ingen yttranderätt”.

Och det blir bara värre och värre, eller kanske riktigt bra till slut:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 5
I samband med det fusk som tog plats på Malmö MUF:s årsmöte och den fiasko som uppstod, har jag, Ardavan Khoshnood, idag, den 28 februari 2006, klockan 20:57:38, i ett mail till Camilla Wesdahl, ombudsman för MUF Skåne, förklarat att jag helt och hållet avgår från MUF och Moderaterna.

Ett parti som baserar sig på fusk, omoraliska och oetiska handlingar, homofobiska uttalanden och inte minst smutskastar islam och andra religioner, är inget plats för mig…………..
Att kalla islams profet, Mohammad, för pedofil, eller påven för en ”maktkåt nazist”, eller gå så pass långt att säga man vill ”avrätta homosexuella”, är saker och ting jag ej kan gå med på.

Jag skäms över att bli kallad för moderat och jag skäms över att jag la mer än 3 år av mitt liv på en förening och ett parti, där allt handlar om alkoholmissbruk och försäljning av alkohol till minderåriga som i några olika fall krävt att jag har tvingats blanda in mig och använda min medicinska expertis. Även maktkamp och hot om att frimureriet kommer att förstöra livet för en, om man ej följer ledningen, är exemplar på hur ruttna moderaterna är inifrån.

Jag tror på frihet, demokrati och kärlek till människor, och just därför kan jag ej längre vara moderat.

Så kan jag förstås inte låta bli att citera vad förre ordföranden i MUF; Ardavan Khoshnood, skriver om moderaternas förhållande till massmedia:

12/03 – 2006 Pressmeddelande 7
Ett annat chockerande uttal från Tobias Billström är när han öppet säger i samma artikel att ”andra tidningar varit mer förstående vad gäller moderaternas önskan att tysta ner det här.”

Det är verkligen chockerande att se hur Billström erkänner att moderaterna försökt tysta ned det hela. Varför skulle man göra det i vår demokrati? Vad har Billström och moderaterna att vara rädda för?

Ännu värre är det att Billström menar att andra tidningar inte skrivit något, för att moderaterna har bett dem om det. Vad hände med yttrandefriheten och pressens självständighet? Är det då sant att moderaterna styr den svenska median?

Slutligen Ardavan Khoshnoods beskrivning av dagens situation:

26/04 – 2006 Pressmeddelande 11
Detta visar klart och tydligt att riksdagsmannen Tobias Billström, som jag hela tiden sagt visste om bidragsfusket och till och med hamnade i ett stort bråk med mig om varför jag vill sluta med det, inte har rätt att representera Malmös befolkning i riksdagen. Detta visar att Patrick Reslow som hela tiden varit revisor och själv skrivit under de felaktiga pappren, också är lika infekterad som Tobias Billström.

Med fritidsnämndens beslut har det kommit fram att jag hela tiden pratat sanningen medan riksdagsmannen Tobias Billström, kommunfullmäktigeledamoten Patrick Reslow och MUF ordföranden Björn Wretfeldt, varit de stora lögnerna.
(Samtliga pressmeddelanden kan läsas här)

Allt detta har det varit förvånande tyst om i våra rikstäckande media. Det hade varit mums för dessa, föreslår jag, om det hade handlat om SSU (eller om UngVänster) istället för om MUF.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Många fångar har koncentrationssvårigheter rapporteras på Ekot, och ska därför medicineras mot denna åkomma. Undrar om det är Strattera man ska stoppa i dem, det preparat mot ADHD som läkemedelsföretaget Eli Lilly tagit fram? Ett preparat som inte använts så länge men som man nu börjar se riskerna med.
Se exempelvis FDA, som varnar för medlet. eller Aftonbladet där man kan läsa om risken för självmordsbenägenhet, en risk som även föreligger med antidepressiva medel (SSRI).

Men, det finns även andra medel som används vid behandling av det man kallar ADHD, centralstimulerande sådan, och ingen av preparaten är riskfria, de flesta medför mer eller mindre allvarliga biverkningar.

Det är inte utan att man kommer att tänka på hur man tidigare i historien använt interner för medicinska experimenten.

När man nu dessutom har beslutat att fängelserna ska bli rökfria miljöer får man räkna med problem. Eftersom det inte tycks vara helt ovanligt att människor som drabbas av depressioner vid försök att sluta röka, som somliga gör, ordineras SSRI och/eller lugnande preparat, undrar man varifrån idén om att förbjuda rökning på våra fängelser kommer, ett rent sataniskt beslut för övrigt.

Vi vet ju numer att läkare betalas av läkemedelsföretagen för att ordinera SSRI, under täckmanteln ”forskning” och att läkemedelsföretagen betalar läkarna mer pengar för deras medverkan än exempelvis oberoende forskar kan erbjuda dem för kontroller av medlens verkningar. Så här säger, enligt artikel i DN av Ingrid Carlberg, Björn Mårtensson, en fri läkemedelsforskare på Karolinska:

Björn Mårtensson beskriver en verksamhet helt på företagens villkor. Här finns inte bara problemet med sekretessbelagda forskningsresultat. De oberoende forskningsråden satsar sällan sina pengar på läkemedelsstudier. De forskarna är nästan alltid hänvisade till företagen för sin finansiering.
Här uppstår det problem, menar Björn Mårtensson. Företagen och sjukvården har så olika intressen. Företagen vill enbart betala forskning som visar hur bra medicinen är, kanske pröva den mot nya sjukdomar (min kursivering). Sjukvården, däremot, vill göra långtidsstudier och gå till botten med användningen. Det är sällan sjukvården drar det längsta strået.
Björn Mårtensson vet vad han talar om. För några år sedan lyckades han och några kollegor få en miljon kronor av Landstingsförbundet för en helt oberoende studie av allmänläkares användning av just Cipramil. I den här världen är det nästan en saga.
Men när forskarna började kontakta tänkbara läkare hade ingen tid. Det lilla utrymme läkarna kunde avsätta för studier gick helt och hållet åt till läkemedelsindustrins forskningsuppdrag. Och få var beredda att skifta. Företagen kunde betala tio gånger mer än Karolinska sjukhusets ynka tusen kronor per patient. Dessutom skötte företagen allt det praktiska med blanketterna åt läkarna, samt erbjöd både utbildning och konferenser.
— Vi hade tänkt oss en sex månader lång studie med tusen patienter, en stor så man verkligen skulle kunna dra några slutsatser. Vi fick in trettio patienter, sen la vi av. Det blev så tungt. Vi förstod att vi aldrig skulle komma i mål.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Idag vill jag slå ett slag för Albas senaste nummer, som ägnas åt konflikten i Mellanöstern. Klicka på Alba-symbolen uppe till vänster på bloggen för att komma direkt dit.

Tillägg: Se även Motvallsbloggen om konflikten