Det var en mycket intressant debattinlägg om journalisternas politiska hemvist vi kunde läsa i DN debatt idag, nämligen redovisningen av en undersökning gjord av Kent Asp. Han konstaterar att:

Tre partier är överrepresenterade. Miljöpartiet är mest överrepresenterat – andelen miljöpartister är nästan fyra gånger så stor i journalistkåren som bland allmänheten. Därefter kommer vänsterpartiet och på tredje plats folkpartiet.

Detta tycks stämma illa med mitt förslag, utifrån Skandalkalender, att massmedia inte är vänstervridna? Men förklaringen får vi när vi läser följande:

De journalister som bevakar ekonomi och politik i de riksspridda Stockholmsmedierna står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen, 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara var femte är socialdemokrat..

En annan inflytelserik grupp är de journalister som har till huvuduppgift eller enda uppgift att dagligen följa och rapportera om politik, ekonomi och samhälle………I denna inflytelserika grupp av journalister är moderaterna största parti. Andelen moderatsympatisörer är ungefär lika stor som hos allmänheten. Folkpartiet är något mindre, men andelen folkpartisympatisörer är nästan dubbelt så stor som hos allmänheten………
Det mest underrepresenterade partiet är socialdemokraterna – både i jämförelse med allmänheten och med journalistkåren i sin helhet.

Det stämmer alltså i själva verket ganska bra med resultaten i Skandalkalendern, som handlar om inrikespolitisk propaganda. Må vara att det finns många vänsterinriktade journalister men dessa tycks alltså inte ha så stort inflytande över rapporteringen inom området ifråga.

Ska vi gissa att våra större rikstäckande massmedia, som ju är borgerliga, inte bryr sig så mycket om de politiska preferenserna hos journalister som sätts att skriva om lämpliga blomsorter för balkonglådorna eller om hur Misse kom ner ur trädet med hjälp av brandkåren, alternativt om vem som hade sex med vem i Big Brother eller om hur man behandlar dementa mormor inom äldrevården, medan man är mer nogräknad när man väljer journalister att skriva om politiska och ekonomiska frågor?

Eftersom det nu till och med höjs röster som, visserligen lite försåtligt men dock, ifrågasätter demokratin, vill jag här citera Alex Carey, som jag nämnt tidigare. Alex Carey, som tyvärr dog för mer än 10 år sedan, undervisade i psykologi och industriella relationer vid universitet i New South Wales, i Australien och han hade studerat hur propaganda fungerade och genomfördes både i USA och i Australien.

Utdrag alltså ur Alex CareysTaking the Risk out of Democracy. Corporate Propaganda versus Freedom and Liberty, 1997 (översättningen är min)

I mitten av 1930-talet hade man utvecklat en välorganiserad propaganda, en kampanj för att sälja in idéer och värderingar, som stämde med fri företagsamhet, till det amerikanska folket.
……
1948 kostade amerikanska affärsintressens anti-New Deal/socialist/kommunistpropagana 100 miljoner dollar per år….vid slutet av kriget hade affärsmännen insett att allmänheten kunde tyglas för deras syften på samma sätt som man kunde leda dem i krig för nationens skull…
…….
Företagens och industrins användande av propaganda för att kontrollera den allmänna opinionen ökade.
…….
1929 hade det publicerats en artikel i the American Journal of Sociology av Barnays med titeln *Manipulerandet av den allmänna opinionen, där han också tackade sociologer för den hjälp han hade haft av deras arbeten…..
…….
Lasswell konstaterade cyniskt att eftersom ’massorna fortfarande är okunniga och viskepliga’ hade anländandet av demokratin till Amerika, och till andra länder, framtvingat utvecklandet av en helt ny teknik för kontroll, huvudsakligen med hjälp av propaganda’. För propaganda, fortsatte Lasswell, ’är ett sätt att mobilisera massorna som är billigare än våld, mutor eller andra tänkbara kontrollmetoder’….Dessutom, menade han, .. att propaganda var viktig i en demokrati eftersom ’människor ofta är dåliga på att bedöma sina egna intressen’ och därför måste de övertygas med hjälp av propaganda att göra val som de annars inte skulle göra.
…….
1947 var ett stort antal socialvetenskapsmän och universitetsinstitutioner aktivt engagerade i att möjliggöra metoder för samsynsproduktion (consent-engeneering) huvudsakligen för att de arbetade åt företagen.
…….
1948 spenderade amerikansk företagsamhet 1.000 miljoner dollar per år på gräsrotspropaganda- Pengarna var ägnade att övertyga amerikanerna om att deras intressen överensstämde med företagens.
…….
1980 visade en attitydundersökning att ’proportionen av amerikaner som tyckte att det var för mycket av statliga regleringar’ – en fråga som ligger propagandisterna i den Nya Högern mycket varmt om hjärtat, hade ökat från 42% till 60%
……..
Återigen, som 1919-21 och 1945-50, hade ett av företagen sponsrat angrepp på den allmänna opinionen resulterat i en omsvängning till konservatism över hela landet – Och trots detta, har inga sociologer på allvar frågat sig vad det innebär för demokratin att opinioner köps på det här sättet. (Sid 79-84)

Svenskt Näringsliv, SN, tidigare SAF, var tämligen sena att agera på samma sätt som de amerikanska företagen men under sjuttiotalet började företrädare från SAF lära sig från sina kolleger och åsiktsfränder i USA hur propagandaslipstenen ska dras. Sedan dess plöjer Svenskt Näringsliv ner miljoner varje år, i samma sorts propaganda som man utsatt amerikanska folket för sedan 20-talet, pengar som samtidigt är propagandahjälp åt moderaterna.

Det började (om jag inte missminner mig) med att man inrättade tankesmedjan Smedjan (som just har gått i graven och ersatts av andra fora) och bokförlaget Timbro och fortsatte med inrättandet av ett antal underorganisationer, som Ung företagsamhet m.fl, vars samband inte ska vara tydliga för allmänheten eftersom människor ska tro att de likartade idéer de möter/matas med från dessa organisationer, kommer från många olika håll och därför måste vara riktiga. Beteendevetare vet nämligen att det är lättare att övertyga människor om dessa tror att många tycker det som de ska övetygas om.

Inför valet i höst intensifierar SN sin propaganda och sitt kampanjande, inte minst via olika bloggar och hemsidor, som framför allt når de unga, som alltid är lättare att påverka än äldre människor.

Tillägg 24/4 kl. 13.40: Lyssnar just på ett radioprogram med relevans för inlägget ovanVetenskapsradion Forum

När Berlusconi äntligen avgår, då förklarar han att han ska använda varje parlamentariskt medel för att få Prodi på fall. Vidare sade han, enligt ekot, att han aldrig kommer att ringa upp Prodi och erkänna sig besegrad.

Så talar en god förlorare, en stor man, en man med djup känsla för demokrati och för ansvarstagande för sitt land.

1: Sänk arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn (läs pigavdrag mm) kostn. 6 miljarder. Var det ska tas inte bestämt än, ska ge fler jobb.
2: Arbetstagarna får sänkt skatt, framför allt låginkomsttagarna.
3: Sänkt A-kassa, syftet är dynamik, ska resultera i att fler kommer till arbete (läs: tvingas ta uselt betalda arbeten, flytta från sin hemort, flytta från sin familj etc)
4: Vill på sikt avskaffa fastighetsskatten helt, men till en början bara sätta tak, (läs: De som har råd att köpa de allra dyraste husen, i de dyraste lägena, får sänkt fastighetsskatt).

Detta var vad jag kunde få ut av hans politiska program. Möjligen ger det fler låglönejobb men framför allt ger det mest pengar till och gör livet behagligare och bekvämare för de rika och för höginkomsttagare, de där som härmed får ekonomisk hjälp att skaffa sig pigor, trädgårdsmästare och chaufförer, det som Rheinfeldt kallar ”den privata tjänstesektorn kommer att växa”, vilket ju var målsättningen. (Ekots lördagsutfrågning)

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Under de senaste tiden har jag, som alla som följer bloggen vet, fört en kalender över den smuts och de skandaler man publicerar i våra massmedia, om de olika politiska blocken. Inspirationen fick jag från ett inlägg på Ali Esbatis blogg, om hur man från den borgerliga alliansens sida hade kommit överens om att man skulle gräva fram så mycket unkenheter man kunde om motståndarna (en valtaktik som framför allt de konservativa i USA drivit till fulländning och också vunnit på).

Nu tvivlar jag inte på att motståndarlägret var, eller är inne på samma linje, men det är inte en framkomlig väg för vänsterblockets del eftersom det inte har möjlighet att få samma massmediauppbackning. Det har bara sin politik att komma med. Ska det vinna valet får det vara en mycket god sådan som de måste få ut ordentligt dessutom, vilket även det kan bli knivigt.

Så här ser jämförelsen ut idag, Staplarnas höjd visar antalet ”anklagelser/försyndelser” som rapporterats i massmedia de senaste månaderna..

Klicka här för att komma till Skandalkalendern

Först vad diagrammet inte visar: Det visar inte orsakerna till att det ser ut som det gör. Det visar inte om socialdemokraterna verkligen begår fler försyndelser än det borgerliga blocket, eftersom vi inte vet vad som inte publiceras, eller vad som inte rapporteras till massmedia. Men en sak visar diagrammet klart: Massmedia är inte vänstervridna som ofta hävdas från borgerligt håll. De missgynnar definitivt inte de borgerliga partierna i sin rapportering om partierna. Gjorde de det skulle de här staplarna högst sannolikt sett annorlunda ut.

Med nuvarande intensitet i skandalrapporterandet, en liten skandal om dagen (konstigt att dessa skandaler liksom ramlar in nästan varje dag nu, så att grytan kan hållas ständigt kokande), torde kalendern bli väldigt lång innan vi är framme vid valet.

Så här säger förresten Wikipedia om negativ-kampanjande

The use of negative campaigning is a contribution to modern politics by Joseph Goebbels. The Nazi campaigns argued what was wrong with their opponents and ignored stating their own policies.

Låter ju inte så kul, och dessutom är det inte riktigt sant för negativ-kampanjandet hade en lång historia i USA innan Goebbels började tillämpa sådan och innan Hitler lärde sig konsten att genomföra masspropaganda från amerikanerna:

It was however, the advent of World War I which provided msspropaganda with its central place in twentieth century political thinking……….
Two men on either side of the Atlantic were deeply affected by this development. They were the democrat Harold D. Lasswell, the first analysts of propaganda, and Adolf Hitler, arguably its most perverse practitioner
( Andrew Lohrey (introd) in Taking the Risk out of Democracy. Corporate Propaganda versus Freedom and Liberaty, Alex Carey, 1997)

Detta ”1900-talstänkande” är på intet sätt inaktuellt idag, tvärtom är det nu vi på allvar börjar se den i USA vetenskapligt utarbetade och systematiskt organiserade och genomförda propagandan, inkluderande negativ-kampanjande, förverkligad i Sverige.

Kompromissarens:
– Köpenhamn ligger i Sverige
– Nej, Köpenhamn ligger i Danmark
– OK, då kommer vi överens om att Köpenhamn ligger i Öresund.

Ignorantens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Har aldrig hört talas om Köpenhamn så något sådant finns inte.

Betvivlarens
– Köpehamn ligger i Danmark
– Det tror jag inte på.

Diskussionssabotörens (I)
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Vadå, vad menar du med Danmark?
– Vad jag menar med Danmark???
– Du kan ju inte säga något om något om du inte vet vad du menar med det du säger.

Diskussionssabotörens (II)
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Jaså, och den agrara sektorn då! Men du vet förstås inte vad en agrar sektor är.

Förvillarens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Jaha, och varför snackar du aldrig om London?

Sanningsfanatikern
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Det får du bevisa innan jag tror på det

Postmodernistens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Det är din berättelse det, inte min

Allvetarens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Nix det stämmer inte
– Bara att slå upp i en kartbok
– Varför det, jag vet ju att det inte stämmer

Den politiske fanatikerns
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Ni kommunister vräker alltid ur er en massa lögner

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Det är bra att det kommer fram hur tätt samarbetet är mellan läkare och medicinindustrin. Jag började misstänka ett sådant samband för flera år sedan, och bit för bit avslöjas nu ett sådant i våra massmedia. Idag skriver AB en lång artikel om saken. Läs den. Den är avslöjande och klargör att vi många gånger varken har anledning att lita på läkare eller på läkemedelsföretagen och dessvärre inte heller på de myndigheter som ska godkänna läkemedel för förskrivning i Sverige.

Bo Kadesjö, forskare på Sahlgrenska om ADHD-DAMP, är anlitad av Eli Lily, ett av de större läkemedelsföretagen som just nu slår på trumman för sitt nya läkemedel mot ”åkomman” ADHD-DAMP. Kadesjö sitter också i socialstyrelsens vetenskapliga råd. Han uppbär alltså forskningspengar från socialstyrelsen samtidigt som han tecknat avtal med Eli Lilly om informationsutbyte bl.a. Det handlar här om ADHD-medicinen Strattera, som orsakat överraskande och oförklarliga självmord i flera fall.

För något halvår sedan visade TV ett program om professor Gillbergs (även han verksam inom Göteborgs universitet/dit Sahlgrenska hör) forskning om ADHD-DAMP, där en av hans medforskare talade om att det endast var barn i socialgrupp III som drabbades av ADHD-DAMP, enligt Gillbergs undersökningar. Detta får mig att associera till vetenskapliga experiment med människor. Sådana brukar man ju, av gammal ”fin” tradition inte företa sig med barn ur socialgrupp I och II.
Gillberg var för övrigt mannen som förstörde alla data om sin forskning. Han stöddes ivrigt av föräldrarna till sina undersökningsobjekt, via en patientförening som sponsrades av Eli Lilly.

Även överläkare Bruno Hägglöf, på universitetssjukhuset i Umeå sitter på flera stolar samtidigt, i det här fallet dels på en myndighetsstol dels på medicintillverkarens Eli Lillys stol.

De här läkarna betraktas som auktoriteter inom sina områden och andra läkare influeras av dem, åker på kurser, informationsdagar och föreläsningar med dessa personer som talare, tror på dem och pytsar ut de mediciner som dessa auktoriteter rekommenderar, allt till läkemedelsbolagens fromma.

En gång i tiden, för sådär en 50 år sedan, forskade läkemedelsföretagen fram medel som botade sjukdomar, som exempelvis penicillin. Idag har de helt andra målsättningar, nämligen att ta fram preparat som människor ska göras beroende av eller luras att äta år ut och år in. Botande läkemedel är nämligen inte alls samma goda affär som de senare preparaten, något som flera medicinforskare oroar sig över idag. Företagen lägger nämligen ner mycket större summor på marknadsföring av sina preparat än på forskning för att få fram dem och på kontroller av deras ofarlighet.

Vi har härmed också anledning att fråga oss hur korrumperade våra myndigheter är, de som ska godkänna läkemedlen? Vi har också anledning att fråga oss vad vi betalar, i form av ökad ohälsa orsakad av onödiga mediciner och skadande biverkningar av sådana, och för att de medicintillverkande företag ska kunna öka sina vinster?

Hela området stinker!

Ibland hittar man ovanligt intressanta bloggar. Den här hittade jag via Washington Post, som hade en intervju med henne för några dagar sedan.

Maryscott O’Connors blogg My Left Wing är väl värd ett besök (jag har lagt in en länk till den här bloggen i länklistan till höger), i alla fall om man känner sig uppmuntrad av av att läsa inlägg från amerikaner som är medvetna om vad USA:s politik åstadkommer, vad den handlar om och vilka effekter den får på den muslimska världens invånare.

Jag rekommenderar speciellt postningen A war against Truth

PS: Det finns människor som idag emigrerar från USA till Canada för att de inte står ut att bo ett land som beter sig som USA gör.

Jag var visserligen ung i en tid då TV inte gjorde några som helst försök att värva yngre tittare, men jag betvivlar att de hade lyckats om de hade försökt.

Det började väl någon gång när man var i 14-15-årsåldern. Skolan var dödstrist. Det kröp i hela kroppen och man satt där på lektionerna och sneglade på killen i tredje bänkraden, eller längtade till rasten då man kanske kunde få en stunds njutning för ögat genom att stå och kika på den där söta killen i andra ring. På kvällarna drog man på stan för att kanske få en glimt av hjälten för dagen. Lördagarna var dagen D. Man gick ut och dansade, på scoutstugan, på ungdomsgården eller bevistade något ”party”, som man sade på den tiden, hemma hos någon kamrat. TV – vad sjutton, inte hade man någon ro i kroppen att sitta och glo på dumburken när det fanns andra begivenheter och hela ens väsen var uppfyllt av annat – trots att man levde i en mycket sedlig tid, med dagens mått mätt.

Ska man tro TV-ledningen så är dagens ungdomar TV-törstande intill manins gräns och de bara spricker av längtan efter att serveras de rätta ungdomsprogrammen och få njuta av anblicken av de rätta unga TV-programledarna på fredags- och lördagskvällarna, så att de slipper dra omkring på annat och kan stanna hemma och må bra framför TV:n. Så servera dem vad de vill ha för allt i världen. Det gäller ju att fånga upp den unga TV-publiken i tid, hävdas det från TV-ledningen sida. Vad för sorts ungdom hade människorna i denna ledning? Drabbades de aldrig av de där normala hormonstormarna, var de halvt hjärndöda redan i tonåren eller har de drabbats av kollektiv och total minnesförlust?

TV:n kommer ju som en räddande ängel senare i livet, när barnen kräver att man stannar hemma för det mesta, eller när hormonstormarna lagt sig och det bästa som finns är att sjunka ner framför TV-apparaten och slippa tänka en enda ansträngande tanke efter slitet under dagen eller efter en jobbig vecka.

Med det resonemang man för från TV-ledningens sida missar man förstås just den mest TV-trogna tittarskaran, och den enda som man någonsin kan hoppas på trohet från. Anpassar man utbudet efter ungdomarna har de som verkligen vill titta på TV inget utbyte av programmen och de, som man gör programmen för, är inte intresserade eftersom de just i den åldern har helt andra och mycket mer pockande intressen.

Strävan efter att anpassa programmen till ungdomarna måste vara alla tiders praktexempel på konsten att feldosera.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern