Inför avslöjandena på Ekot idag, om hur Anna Lind försökte få till stånd ett rättsligt förfarande, vilket ju hedrade henne, för att få sätta upp misstänkta på FN:s lista över terroristmisstänka, borde alla ”rent-mjöl-i-påsen-förspråkare” sätta i halsen. USA, frihetens stamort på jorden (ja inte för urinvånarna förstås) uppmanade andra stater att rösta nej till det svenska förslaget.

I Synnerhet borde ”rent-mjöl-i-påsen-förspråkare” känna sig oroade när de läser om hur amerikanska säkerhetstjästen börjar muttra om att Al Qaida nu försöker engagera människor med europiskt utséende. Det förebådar framtida svartlistning, gripanden och frakt till tortyr även av blonda och blåögda personer.

Ahmed Yusuf, som uppenbarligen är oskyldig men som satts upp på denna lista, kommer att få stå kvar på listan så länge han lever vad det verkar, om inte amerikaner har den goda smaken att välja en mer demokratiskt sinnad president nästa gång, en som inser var den nuvarande regimen har hamnat på den politiska skalan.

På Sveriges radios hemsida (länken ovan) kan man läsa att:

Listan grundar sig än i dag på bedömningar gjorda av amerikanska säkerhetsorgan som aldrig fått prövas i domstol.
………….
Men enligt Dagens Nyheter försökte dåvarande utrikesminister Anna Lindh vintern 2002 förmå säkerhetsrådet att göra en slags brottmålsutredning innan någon fördes in på listan.
Men det motsatte sig den amerikanska regeringen, eftersom den ansåg att det efter terrorattentaten den 11 september 2001 rådde en exceptionell situation.

Enligt artikeln behandlades frågan i största hemlighet på utrikesministeriet i Stockholm och:

Svensksomaliern Ahmed Yusuf finns fortfarande med på listan, och har bland annat fått sina tillgångar frysta. I september slog EG-domstolen fast i en dom att det är korrekt att frysa tillgångar för enskilda medborgare när terrorismen ska bekämpas.

Som sagt: Välkommen du sköna nya värld.

Det finns många situationer där man egentligen känner sig mer uppgiven än glad när man börjar få rätt. Frågan om den slarviga och ogenomtänkta läkemedelsförskrivningen och om många läkares förhållningssätt vad gäller en hel del medicinering, både av äldre och yngre patienter, borde inte ens ha uppstått. Man tycker att alla läkare borde kontrollera hur mediciner, som de skriver ut, faktiskt fungerar. Men detta är alltså mer undantag än regel – otroligt nog. Nu börjar en del läkare i alla fall att tala och skriva om detta problem.
I Läkemedelsvärlden kan vi läsa om en artikelserie i Vestmanlands Läns Tidning på temat gamla blir sjuka av läkemedel. Den resulterade i att 300 patienter eller anhöriga hörde av sig med sina läkemedelslistor, listor som analyserades av Per Börell, som säger:

– Där hittade vi en hel del skrämmande saker och konstigheter. Lika skrämmande är den bild som växer fram när man pratar i förtroende med läkarna. Det finns tusen bortförklaringar till att inte göra läkemedelsgenomgångar och de system som finns verkar uppenbarligen inte användas av flertalet, säger han

I en annan artikel i samma tidskrift skriver man:

Hittar man läkemedel som inte gör någon nytta och kanske dessutom ställer till skada ska behandlingen avslutas. Då måste läkaren känna till om medlet bör trappas ner eller om det går att sluta tvärt, säger Claes Lundgren.

Och äntligen – det börjar erkännas – i alla fall av några läkare, att utsättning av SSRI kan ge kraftiga utsättningsproblem, något man tvärt förnekade för bara några år sedan. Om detta fortsätter Claes Lundgren:

Vissa läkemedel, till exempel antidepressiva, kan ge kraftiga utsättningsreaktioner om inte dosen sänks stegvis. Då blir patienten och doktorn oroliga för att de tror att sjukdomen har kommit tillbaka och läkaren sätter snabbt in läkemedel igen. De har förväxlat utsättningsreaktionen med sjukdomen. Han berättar att hans intresse väcktes i det dagliga arbetet med äldre. Ofta sökte han information om hur behandlingar avslutas, men kunde inte hitta någon.

Vi inom vården har inte frågat efter den här informationen tidigare. Industrin kan inte känna till våra vardagsproblem om vi inte signalerar dem, menar han vidare. Vad värre, skulle jag vilja tillägga, vårdpersonal, läkare såväl som sköterskor, har inte velat se problemen ens och patienter som rapporterat om biverkningar eller utsättningsproblem har avfärdats som hypokondriker, SVB-käringar eller som så allvarligt mentalt störda att de behöver ännu mer av den medicin som de regerat negativt på, eller fler preparat av samma slag.

Det är alltså vi patienter som måste bli experter också på medicinerna vi tar och det är vi som måste ställa krav på läkarna, att de ordentligt redovisar varför de ger oss det ena eller det andra prepratet. Att vi själva måste betraktas som experter på hur vi reagerar på medicinerna är en sjävlklarhet som läkare borde lära sig förstå och acceptera.

Alla de som anser att kontrollsamhället inte är något att bry sig om så länge man har rent mjöl i påsen inser tydligen inte att det är någon annan som kommer att bestämma vilket mjöl som är rent.

Precis så naivt som ”rent-mjöl-i-påsen- förspråkarna” resonerade människor i Hitlertyskland under trettiotalet, ända tills somliga av dem fick klart för sig att de hade en judisk farmorsmor exempelvis. Idag kan det räcka att man har ett namn som liknar en annan persons, för att mjölet ska stämplas som orent. Det har vi redan sett exempel på.

Problemet är alltså att synen på renhet varierar från makthavare till makthavare varför man ska ha lagar som skyddar enskilda mot rättsröta och godtycklig behandling från makthavarnas sida.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om samma ämne kan man läsa här, här och här

Idag länkar jag bara till ett per andra bloggar som skriver vad alla borde läsa och begrunda. Det är inte mycket kvar av 1900-talets demokrati. Det går fort att riva den, mycket fortare än det gick att bygga upp den :

Detta inlägg på Jinges blogg samt
detta inlägg på bloggen Olydig

Man talar gärna om arbetsmarknaden, men på denna marknad tycks det varken finnas köpare eller säljare, bara (arbets)givare och (lön)tagare.

På något försåtligt sätt antyder detta språkbruk att det är arbetsköparna som är de humana, de generösa, de som ”ger”, medan de anställda är de som ”tar”.

Är det inte dags att tala om denna marknad i korrekta marknadstermer igen, om företagarna som arbetsköpare och om dem som säljer sin arbetskraft som arbetssäljare.

Min mamma är dement. Jag har kämpat som ett lejon för att hon inte skulle drogas ner till ett totalt hjälplöst kollie och får med jämna mellanrum mejl, senast idag, från människor som har samma erfarenheter som jag av åldringsvården, att den mest handlar om att med hjälp av droger förvandla äldre människor till lik!

Har du någon dement anhörig, läs då min berättelse om min mamma. Kanske kan den hjälpa dig att förhindra att dina egna äldre anhöriga drabbas på samma sätt. Jag garanterar, min mammas öde, tills jag satte stopp för eländet, är det normala, inte undantaget, inom åldringsvården.

Det måste bli ett stopp för denna biokemiska misshandel av de äldre. Ibland är det närmast en fråga om biokemisk tortyr av äldre människor. Jag har sett andra äldre dö en mycket plågsam död på grund av neddrogningen av dem.

Här kan man läsa mer om saken:
Äldre dör av biverkningar
Läkares förskrivning till äldre undersöks
Flest läkemedelsfel hos yngre äldre

De ska ha bloggträff i Stockholm 21 januari läser jag på några bloggar, och undrar varför vi inte ordnar en i Göteborg också. Vi är ju en hel del bloggare även i den här delen av landet, i Sveriges framsida

Citat ut Backlash (Faludi 1992, sid 213) ”Äldre kvinnor vill se sexiga ut på jobbet”, hävdade chefen för Componix, en klädfirma i Los Angeles. ”De vill att män ska se dem som kvinnor. Se först på mina ben, sedan på mina meriter”

I den svenska Backlashen är det inte ben som gäller förstås. Men så har vi svenskar aldrig varit lika pryda som amerikaner!

Varför inte ytterligare ett citat till från samma bok:

Med anledning av resultaten från dessa undersökningar räknade Molloy (John T: min anmärkning) ut att kvinnor som gick klädda i kostym hade en och en halv gång så stor chans att de blev behandlade med respekt – och löpte en tredjedels mindre risk att få sin auktoritet ifrågasatt av män. Kläder som som drog uppmärksamheten till sexualitet – kvinnlig eller manlig – sänkte däremot statusen på kontoret. ”Att klä sig för att lyckas i affärer och att klä sig för att vara sexuellt tilldragande är två ting som nästan utesluter varandra.” (sid 204)

När Susan Faludis bok kom ut (1991 i USA och 1992 på svenska)) väckte den viss uppmärksamhet i Sverige men alla var rörande överens om att den inte ägde någon giltighet för Sverige. Här var vi ju mycket mer jämställda, här hade vi ju inte män som bekämpade kvinnor och feminism på samma sätt som man hade i USA.

Men, USA var bara, som vanligt, 15 år före världens mest amerikaniserade land utanför USA, Sverige. Att läsa Faludis bok idag igen, är som att läsa om Sverige idag. Namnen på de personer som står på de feministiska eller de antifeministiska barrikaderna är bara olika. Då var det Shere Hites forskning som sablades ner med buller och bång, här är det idag Eva Lundgrens. Då var det en antifeministisk man, ”psykologen och doktorn” Srully Blotnik, som togs emot med värme i massmedia. Hans ”resultat” påstods visa hur fel Hite och andra feminister hade (sedan visade det sig att resultaten var bluff och att Blotnik varken var psykolog eller doktor, fast det blev inga stora rubriker, enligt Faludi). Andra studier, som visade hur fel ”dåliga” feministiska forskare hade, slogs upp stort i massmedia och väckte indignation medan forskare som kunde visa att kritikerna också hade fel i ganska mycket ibland i avgörande frågor, förtegs eller förlöjligades i massmedia.

I inledningskapitlet beskriver Faludi inledningsvis hur jämställdhetsarbetet i USA påstås ha gått för långt, hur kvinnor i själva verket redan är totalt jämställda men också hur sjuka och eländiga de blivit av denna jämställdhet, hur mycket lyckligare de skulle vara utan den:

Kvinnorörelsen, får vi höra gång på gång, har visat sig vara kvinnornas största fiende (sid. 12)……
Sociologer har menat att ”feministinspirerade” lagreformer har berövat dem deras särskilda ”skydd” (sid. 14)…..
Slutligen har några ”frigjorda” kvinnor själva stämt in i klagolåten (sid. 14)

Faludi fortsätter med att fråga vad för slags jämställdhet massmedia talar om: Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, avancerar inte inom företagen i samma utsträckning som män, har sämre sjukvårdsförsäkringar än män, får lägre pensioner än män (om de alls får någon), knappast alls finns representerade i bolagsstyrelser eller som VD:ar i de större företagen och dessutom arbetar mycket mer i hemmen än män etc. Ja vi känner igen situationen.

Om nedskärningarnas effekter, de som kom 20 år tidigare i USA än här (och först sedan vi hade haft en borgerlig regering som i körde Sverige i botten, dock med benäget bistånd från socialdemokraterna till en början och innan dessa sade stopp) får vi läsa:

De kvinnor som står längst ner på statusstegen har fått en oroväckande låg status; regeringens nedskärningar bara under Reagan-administrationens första fyra år drabbade nästan 2 miljoner familjer med kvinnliga familjeförsörjare och fem miljoner ensamstående kvinnor, så att de hamnade under existensminimum. Och föremålet för regeringens indragningar har varit bara det ena könet: en tredjedel av nedskärningarna i Reagans budget gjordes till exempel i verksamheter som utnyttjas främst av kvinnor – än mer anmärkningsvärt med tanke att alla dessa verksamheter tillsammans står för endast 10% av den federala budgeten. (sid.19)

Hon forsätter med att påpeka att även den kvinnliga representationen inom politiska sfären sjunker och slutligen skriver hon något som vi tycker oss känna igen från Sverige:

Antalet anmälda våldtäkter mer än fördubblades från början av sjuttiotalet, en nästan dubbelt så stor ökning som för andra våldsbrott och fyra gånger så stor som brottsligheten i stort i USA. (sid.19)

Kort sagt. USA:s Backlash för kvinnosaken är över oss. Den slår nu till mot kvinnor och feminismen med full kraft. Det var nu Faludis bok skulle ha översatts till och lanserats på svenska, inte i en tid då vi här hemma i Sverige trodde oss förskonade och överlägsna amerikanerna vad gällde tankeförmåga och förnuft.

Det är nu vi ska läsa boken, läsa om den om vi läste den då och tyckte att den var lagom exotisk och om vi log åt de dumma amerikanerna, läsa den för första gången om vi inte har läst den tidigare. Den hjälper oss att se vad som händer i Sverige just nu, i samband med att det skärs ner inom offentlig sektor och rikedomarna omfördelas från de sämre ställda till de redan rika. Mönstret är exakt detsamma här och idag, som det Faludi urskilde i USA då, för snart 15 år sedan.

Faludi menade att reaktionen mot kvinnornas frigörelse kom för att kvinnorna hade varit så pass framgångsrika i sin jämställdhetskamp. Jag föreslår att reaktionen kommer när det råder starkare konkurrens för att resurserna är mer begränsade, när lika behandling av kvinnor och män obönhörligen innebär att män måste börja maka på sig.

När krubban är tom bits hästarna, som bekant.

Amir Sariaslan har utmanat mig och några andra med nedanstående frågor. Nu är jag nog ingen festlig person att ställa de här frågorna till men jag ska försöka besvara dem i alla fall

När du blickar tillbaka på ditt liv under 2005 – vad kommer du att tänka på då?
På det personliga planet: Att det varit ungefär som de 10 senaste årens och så var man ännu ett år närmare döden – och fortare och fortare går det.
Vad gäller samhällsutvecklingen och den internationella politiken: Bedrövelse över att man fortsätter att montera ner välfärden och demokratin och tagit stora kliv mot att utveckla Västvärlden till ett ”STASI-samhälle”, blott med modernare kontrollteknologi, samt förstås över de vidriga beteenden som stater i Västvärlden uppvisar i Irak, Afghanistan, på Guantanamo etc.

Vilken var den mest inflytelserika bok du har läst under 2005?
Antar frågan avser vilken bok som påverkat mig mest, inte den mest inflytelserika i samhället – eller? I så fall kanske jag skulle välja Susan Faludis Backlash, som jag just håller på att läsa om – mycket intressant att läsa den idag, i ljuset av vad som sker i Sverige sedan några år.

Vilket var det mest inflytelserika musikalbumet under 2005?
Inget alls. Jag köper inte musikalbum.

Skall du avge några nyårslöften?
Nix, det var många år sedan jag slutade avge sådana