Redan under slutet av 80-talet började politikerna skära ner inom den offentliga sektorn. Sverige gick på högvarv och företagen ropade efter arbetskraft. Jag gissade då, och tror väl fortfarande, att nedskärningarna inom offentlig sektor handlade om att friställa offentliganställda så att industrin skulle få tillgång till mer arbetskraft. Men 1990 slog den första av den serie ekonomiska kriser, som vi sett sedan dess, till när fastighetsbubblan sprack. Nu skulle Sverige spara sig ur krisen, något vi lärt oss göra gång på gång sedan dess. Ja vi kan nog säga att vi levt i en ständigt pågående kris sedan dess även om den varit mer akut under vissa år. Krisen då resulterade i mängder av konkurser och en lavinartat stigande arbetslöshet. Under åren 1990–93 minskad BNP med 5 %.

Något år innan kraschen hände något som jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva i Sverige. Vi fick se invandrarfientlighet i våra media, något som jag inte hade sett under mitt liv. Jag tror att det från början handlade om borgerlig propaganda för nedskärningar på flyktingmottagandet, av den offentliga sektorn alltså. Media började skriva om hur dyrt flyktingmottagandet var och hur mycket skattebelarna skulle tjäna på att flyktingarna arbetade redan under asyltiden (som de inte fick göra då) samt om de fick bo var de ville, hos släktingar och vänner ex.

Men snart började den här kampanjen ändra ton och flyktingarna började alltmer beskrivas som problem, som jag skriver om nedan.

Konsekvensen av dessa skriverier kom som ett brev på posten. Från 1989 och några år framåt gick en våg av attacker mot invandrare och flyktingar över Sverige. Ungefär var fjortonde dag attackerades någon eller några invandrare på olika sätt. Skinnskallar misshandlade invandrare på våra gator och det kastades in brandbomber på flyktingförläggare och i invandrares bostäder. Attentaten avfärdades i våra massmedia som pojkstreck och samhället tog dem inte på allvar. Från augusti 1991 till januari 1992, samtidigt det invandrarfientliga partier Ny Demokrati kom in i riksdagen (1991) med c:a 6% av väljarna bakom sig, sköt den s.k. lasermannen sammanlagt elva personer vid olika atentat. En dog, flera fick skador för livet. Det enda offren hade gemensamt var mörkt hår och/eller mörk hudfärg.

1993 bildades AFA, antifascistisk front. Invandragäng började också organisera motstånd mot skinnnskallarna och deras attacker och började ge igen med samma mynt. Det dröjde inte så länge förrän skinnskallarna började låta håret växa då de började bli rädda att få stryk när de var ute på stan. I DN och de andra av våra stora media beskrevs AFA, antifascisterna som de kallades, som hemska våldsverkare. De var ju vänsterinriktade. Men de fick i  huvudsak stopp på de här attackerna mot invandrare och flyktingar, det som beskrivits som ”pojkstreck” av polisen och i media och som man inte vidtog några allvarligt menade insatser för att stoppa.

När så tidningen Expressen toppade löpet och förstasidan med en jättetext ”Kör ut dem” gick tidningen över en gräns som fick media att besinna sig och hetsandet mot invandrare upphörde tvärt. Sedan såg man inte lika mycket av den varan på flera år, fram tills idag och i och med att SD nu sitter i riksdagen.

Det mesta av det här är glömt nu och när journalister idag talar om den här tiden så lägger man all skuld på Ny Demorati. Partiet var förvisso inte utan skuld, men det är helt fel att hävda att det var detta som skapade hetsen mot invandrarna. Det var media som gjorde det och det var istället så att medias hets mot invandrare möjliggjorde och bäddade för Ny Demokrati.

Nu är vi där igen. Dels har vi fått in ett klart invandrarfientligt parti i riksdagen och media och trendkänsliga politiker, såväl som akademikerkändisar, de där som sitter i varenda radio- och TV-soffa och talar ”förnuftigt” om allt och alla, talar nu också om dagens invandrarsituation, börjar mumla om att man nog måste ta oron för invandrarna och invandringspolitiken på allvar och att vi måste ”börja tala om problemen”.

Nu ser vi återigen hur någon eller några skjuter mot invandrare och hur polisen försöker dämpa ner det hela: Nejdå, vi kan inte dra slutsatsen att det är en ny ”laserman” (utan laser) i farten. Vad vill de att vi ska tro? Att av en ren slump har ett antal personer beväpnat sig och roat sig med att slumpmässigt skjuta folk, och så har det lika slumpmässigt råkat träffa invandrare. Låter det som en trolig hypotes? Knappast.

Så låt mig förflytta oss till början av 90-talet. Då skrev jag följande (aldrig publicerade text) om vad som hände. Jag arbetade då som sfi-lärare och var rasande av ilska över medias agerande eftersom jag såg vad det resulterade i i form av dålig behandling av flyktingar ute i  många kommuner.

Text och bilkollage från åren 1991/92.

Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92

Först något år efter att kampanjen för arbete åt asylsökande hade kommit igång i massmedia‚ började vi få känning av den ekonomiska kris som stod för dörren. Socialdemokraterna förlorade stöd. Man började nu se effekterna av nedskärningar inom den offentliga sektorn och Sverige påstods ha en så usel ekonomi att vi alla måste hjälpas åt och spara oss på fötter igen.

Framför allt bland ungdomarna och hos somliga pensionärer ökade missnöjet med att flyktingarna, i detta ekonomiskt pressade läge, tilläts kosta och missnöjet ökade katastrofalt på bara något halvår.

Redan drygt ett halvår efter de första artiklarna, där det ställdes krav på arbete åt asylsökande under väntetiden‚ hade situationen förändrats allvarligt. Redan då massmedia började kräva arbete åt asylsökande fruktade jag att dessa krav och skriverier skulle bli ödesdigra för flyktingarna och invandrarna. Men inte i min vildaste och mest pessimistiska fantasi kunde jag föreställa mig vad som komma skulle. Inom bara något år hade massmediabilden av invandraren och flyktingen förvandlats från en klart positiv bild till en ordentligt negativ sådan. Inom ett år hade invandrare och flyktingarna förvandlats från trevliga‚ normala människor som vårt land behövde‚ eller som var i behov av skydd och asyl‚ till lycksökare‚ asociala och kriminella element som skadade och hotade Sverige och svenskarna på alla tänkbara sätt.

Jag lyssnade till radioreportrar och TV-reportrar med allt större förundran. De började låta alltmer flyktingfientliga allihop. Då de startade sin kampanj ”arbete åt asylsökande under väntetiden”‚ framgick det klart att de föreställde sig att de arbetade för flyktingarna och ville hjälpa dessa till en drägligare tillvaro under asyltiden‚ men ju längre tiden gick‚ ju osäkrare blev det om detta verkligen var deras syfte längre och om de inte hade börjat föra en regelrätt kampanj direkt mot invandrare och flyktingar istället.

Man intervjuade personal på förläggningar och ute i det kommunala flyktingmottagningssystemet och detta arbete‚ som man ursprungligen hävdade att asylsökande borde få rättigheter att ta under asyltiden‚ började allt oftare framställas som något de borde tvingas till. Allt oftare framställdes flyktingarna försåtligt som slöa‚ försoffade‚ lata och ovilliga till hederligt arbete. Ordvalet när man talade om dem började alltmer likna det som används när man klagar på kriminella och ungdomsbrottslingar: ”Man borde ställa krav på flyktingarna”‚ hette det‚ och ”Det daltas för mycket med dem”‚ sade vad man trott vara kunniga och upplysta journalister.

Det skulle bli ännu värre. När fördämningarna väl hade brustit började journalister frossa i att framställa flyktingar och invandrare som problem och asociala element och plötsligt blev det en mycket angelägen uppgift att släppa fram rasister och extremister i massmedia också‚ för att i yttrandefrihetens namn ge dessa en möjlighet att propagera för sina suspekta och djupt antidemokratiska och antihumanitära åsikter.

I tidningarna började intervjuer med rasister förekomma allt oftare och nu föreföll det som om en av journalisternas mest angelägna uppgifter var att värna om rasisternas rättigheter och deras rätt att komma till tals i massmedia och få propagera för sina åsikter. I TV sändes program efter program där flyktingarna direkt eller indirekt utmålades som ett stort samhällsproblem.

När så främlingsfientligheten ökade säger samma journalister som bidragit till att detta sker‚ att det beror på den långa tystnaden om problemen med invandrarna.

Vilka problem?

Vi har inte haft några stora problem med invandrarna! Det finns problem med kriminella i landet och med asociala och med arbetsovilliga‚ men detta är inte ett problem med invandrare eller flyktingar. De problem vi haft på det området är diskrimineringen av invandrarna och det allvarliga problem man skapat idag är främlingsrädslan‚ främlingsfientligheten och grogrunden för rasism‚ och därmed ett hot mot vår demokrati. Det är dessa problem man borde oroa sig över‚ inte konstruera falska problem med invandrare och flyktingar.
…………
Den samlade bild som massmedia‚ riksdag och regering idag ger av flyktingarna är således mycket negativ. Inte nog med det: Flyktingar attackeras och hotas‚ mördas och misshandlas numer‚ vi har haft mer än ett allvarligt attentat mot flyktingar varannan vecka‚ genomsnittligt‚ under flera år.
………….
Vi kan alltså konstatera att massmedias bild av invandraren har förändrats på ungefär två år, från att ha varit en bild av invandraren som en samhällsnyttig människa som gett vårt land mycket och som varit med och slitit ihop till vårt välstånd‚ och flyktingen från att ha varit en människa som är förföljd och i behov av asyl och stöd i vårt land‚ till att båda grupperna är gigantiska samhällsproblem och en ekonomisk belastning som vi inte har råd med. Man kan inte förundras över att främlingsfientligheten ökar i vårt land under sådana omständigheter.
Massmedias folk bär huvudansvaret för detta och varje journalist som använt de uttryckssätt i samband med diskussioner om invandrare och flyktingar som dem som diskuteras i den här boken‚ varje redaktör som inte sett till att informera svenska folket om att det fortfarande utvisas flyktingar‚ (ja att majoriteten av dem blir utvisade‚) och som tillåter sin tidning att rapportera om flyktingarna så att svenska folket får intrycket att alla som kommer också får stanna i landet‚ (vilket är vad många människor tror idag på grund av sättet att skriva om flyktingarna)‚ varje rubriksättare som sätter vilseledande och hetsande rubriker i våra tidningar är medskyldig till varje terrordåd som begåtts och begås mot en invandrare eller mot en flykting‚ lika skyldig som den som utför dådet‚ eftersom han eller hon aktivt bidragit till att hetsa upp allmänheten‚ inte minst ungdomarna‚ mot invandrare och flyktingar. De är likaså skyldiga till de terrorhot som försvararna av invandrarnas sak och flyktingars rätt utsätts för från rasistiskt håll.
……..
Sverige är i rask takt på väg in i inhumanitetens samhälle‚ dolt i ett orddis om valfrihet och eget ansvar. Det är USA och England som är modeller för Sverige idag – och hur det ser ut där vet åtminstone de som inte är förblindande av ord som ”frihet” och ”eget ansvar” utan som inser vart dagens politik leder och vad man använder dessa vackra ord för att dölja.

Skriverierna ser lite annorlunda ut idag. I media oroar man sig nu över folks oro över invandringen och över segregationen, som man organiserat fram politiskt sedan 1990 och politikerna börjar i allt högre grad ta över SD:s agenda. I början av 90-talet var det NyD:s agenda man adopterade.

/Kerstin

Länkar:
- Larm om nya skott i Malmö, AB
- Lasermannen, Wikipedia
- Finanskrisen 1990–1994 i Sverige,Wikipedia

Nu har vi flera partier i landet som vill bekämpa olämplig konst, KD och SD. KD talar om kultur för verklighetens folk, i motsats till kulturelitens konst 1) och SD talar om att avveckla stödet till kultur som ”syftar till att chockera, uppröra och provocera”. 2)  Antar att de syftar på sådant som Lars Vilks Muhammedteckningar. De torde väl ha varit de mest upprörande och provocerande ”konstverken” på senare år.

En viss potentat kallade på sin tid modern konst för ”entartete Kunst” och bekämpade den – energiskt.

/Kerstin

Länkar:
1) Verklighetens folk nu även hos SD, SR, P1
2) SD vill ha mer centralstyrd kulturpolitik, SR, P1

Nedanstående videofilmer ger den bästa och klaraste lektion i nationalekonomi jag någonsin har sett. Se filmerna. De handlar om Australien och även om Sveriges historia inte är exakt densamma som Australiens så spelar det ingen roll. Principen som Jeremy Lee förklarar gäller generellt.

Vad Jeremy Lee förklarar här är det enkla faktum att vad ett land har råd med är vad dess naturtillgångar och tillgång på arbetskraft tillåter – och konstigare än så är det inte – förrän landet domineras av privata banker och privata ekonomiska intressen eller ännu värre, sålt ut vad det har av naturresurser till megastora multinationella företag (som dessutom domineras och kontrolleras av de megastora bankerna), då det förvandlas till ett låneslavande land utan självbestämmande. Just det är vad som händer med Sverige just nu, i spåren av privatiseringarna. I det avseendet liknar dagens Sverige Australien.

Vill man förstå hur bankerna, framför allt de megastora amerikanska bankerna, lurar och förslavar oss ska man absolut se de här filmerna.

Varsågoda, och tack  StAn och Koalition för Penningreform för tipset

Social Credit – Jeremy Lee discusses financial reform in Australia – Part 1

Social Credit – Jeremy Lee discusses financial reform in Australia – Part 2

Social Credit – Jeremy Lee discusses financial reform in Australia – Part 3

Social Credit – Jeremy Lee discusses financial reform in Australia – Part 4

Social Credit – Jeremy Lee discusses financial reform in Australia – Part 5

Social Credit – Jeremy Lee discusses financial reform in Australia – Part 6

De finns ingen större slöseri än arbetslöshet, sade Ernst Wigfors

När Tage Erlander avgick fick han frågan om vad som oroade honom mest inför framtiden: ”De multinationella företagen”, svarade han. Det var lika framsynt som Eisenhowers omtalade varning för det militärindustriella komplexet.

På sidan där dessa filmer lagts ut avslutas raden av filmer med en pampig inspelning av ”Walzing Matilda”  Jag har däremot ingen anledning att avsluta med ”Du gamla du fria”, eftersom vi numer inte är ett dugg fria och eftersom våra politiker har avsagt oss allt vad demokrati heter. Jag gissar att i den nya grundlagen, som ska beslutas igen om någon månad, så har passusen om att ”All makt utgår från folket” försvunnit.

/Kerstin

Länk:
- Nations MUST print their own money!! Anticorruption Society

Läs också:
- More Tentacles Surface at rightwing Front Group. The Koch Empire and Americans for Prosperity, P Martens, counterpunch.org

Det finns bara en förnuftig sak att säga apropås den senast dödade svenske soldaten i Afghanistan: Han, och de andra som dött där, har dött alldeles i onödan. Det är en skam att skicka unga pojkar i döden på det här sättet. I synnerhet ska svenska soldater inte offras för en av världens mest korrupta regimer.

Sverige har ingenting i Afghanistan att göra.
Afghanistan har aldrig hotat Sverige.
Vi svenskar har aldrig tillfrågats om vi vill att Sverige ska kriga på NATO:s och USA:s sida.

Låt inte svenska soldater döda fler afghaner.
Ta hem de svenska soldaterna direkt, offra inga fler svenska liv där.

Tllägg 21.30: En sång jag hittade hos Lasse (länk nedan). Tack Lasse.

Och idag: Ytterligare två skadade svenskar, en tydligen svårt skadad.

/Kerstin

Länkar:
- Afghanistan och FN – hur var det nu? Begrundat och plitat
- Afghanstan.nu
- Ta hem soldaterna, Jinges blogg
- Avgörandet om Afhanistan närmar sig, Jonas Sjösedt
- Bullshit, sa Bill. Just det, sa Bull, Kildén & Åsman
- Påminnelse om svensk ”counter-insurgency” i främmande land, Afghanistansbloggen
- Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare, Ulf Bjereld
- Hem från Afghanistan, Lasses blogg

Så en läsvärd artikel skriven av en afghansk journalist. Tack Björnbrum för länken.
- Why the Badistans Are Right to be Angry, Asheel Qayum, Huffington post

Vem vinner, frågar den amerikanska ekonomen Michael Hudson med hänsyftning till alla demonstrationer vi ser rutom i Europa på grund av planerade nedskärningar i välfärdssytemen, varefter han beskriver vad som händer i EU och vilka konsekvenser det kommer att få.

När man inser vad de styrande i EU håller på med så inser man också varför Socialdemokraterna i Sverige är klavbundna. Partiet har dömt sig självt att förbli ett nyliberalt parti, för det är bestämt att EU ska tillämpa en nyliberal ekonomisk politik och Socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, har godkänt ordningen. Därmed är det ingen skillnad mellan dem och Alliansen. I Socialdemokratins fall är det ett gigantiskt svek att börja föra just den politik som partiet bildades för att bekämpa. Det är ett svek både mot de egna traditionella idealen och mot det svenska folket. Alliansen däremot, har ju alltid velat ha den här politiken. För dem är det skördetid. Nu ska de ta tillbaka vad de anser att 50 år av jämlikhetspolitik tog ifrån dem, alltihop och gärna lite till.

The EC (European Commission/min anm.) is using the mortgage banking crisis – and the needless prohibition against central banks monetizing public budget deficits – as an opportunity to fine governments and even drive them bankrupt if they do not agree roll back salaries. Governments are told to borrow at interest from the banks, rather than raising revenue by taxing them as they did for half a century following the end of World War II. Governments unable to raise the money to pay the interest must close down their social programs. And if this shrinks the economy – and hence, government tax revenues – even more, the government must reduce social spending yet further.

From Brussels to Latvia, neoliberal planners have expressed the hope that lower public-sector salaries will spread to the private sector. The aim is to roll back wage levels by 30 percent or more, to depression levels, on the pretense that this will “leave more surplus” available to pay in debt service. It will do no such thing, of course. It is a purely vicious attempt to reverse Europe’s Progressive Era social democratic reforms achieved over the past century. Europe is to be turned into a banana republic by taxing labor – not finance, insurance or real estate (FIRE). Governments are to impose heavier employment and sales taxes while cutting back pensions and other public spending.

“Join the fight against labor, or we will destroy you,” the EC is telling governments. This requires dictatorship, and the European Central Bank (ECB) has taken over this power from elected government. Its “independence” from political control is celebrated as the “hallmark of democracy” by today’s new financial oligarchy. This deceptive news speak evokes Plato’s view that oligarchy is simply the political stage following democracy. The new power elite’s next step in this eternal political triangle is to make itself hereditary – by abolishing estate taxes, for starters – so as to turn itself into an aristocracy. 1)

Alla som har läst Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” känner igen mönstret och inser att finanskrisen 2008 blev utgångspunkten för en chockterapi även för de industrialiserade länderna. Det hjälper inte att somliga libertarianer skriver böcker för att övertyga oss om att hon har fel, just nu demonstreras det väldigt tydligt att hon har rätt.  Även Per Borgs påpekande att det krävs ett ”krismedvetande” (Avgörande var att det fanns några som drev på och skapade ett krismedvetande/se föregående inlägg) för att kunna genomföra obekväma ”reformer”, visar att hon har helt rätt.

Hudson skriver vidare att:

The unelected members of the European Central Bank have taken over planning power from elected governments. Beholden to its financial constituency, the ECB has convinced the EU commission to back the new oligarchic power grab. This destructive policy has been tested above all in the Baltics, using them as guinea pigs to see how far labor can be depressed before it fights back. Latvia gave free reign to neoliberal policies by imposing flat taxes of 51% and higher on labor, while real estate is virtually untaxed. Public-sector wages have been reduced by 30%, prompting labor of working age (20 to 35 year-olds) to emigrate in droves. This of course is contributing to the plunge in real estate prices and tax revenue. Lifespans for men are shortening, disease rates are rising, and the internal market is shrinking, and so is Europe’s population – as it did in the 1930s, when the “population problem” was a plunge in fertility and birth rates (above all in France). That is what happens in a depression. 1)

Som sagt, Sverige står på tur, tro ingenting annat. Alliansen har bara börjat, ja redan Göran Persson började, och kommer att fortsätta realisera denna EU-politik. Den kommer sannolikt inte att stöta på något större motstånd från oppositionen, som ju också har accepterat Lissabonavtalet och därmed EU:s nyliberalism.

Demokratin i Grekland för 2.500 år sedan, ofullständig som den var med våra mått mätt och som Hudson syftar på ovan, varade i c:a 75 år. Nu ser vi hur vår tids demokrati monteras ner på samma sätt som den tidens demokrati och efter just 75 år. Ska det ta 2 500 år till nästa demokratiperiod tro? Vilka som vinner idag beror på vad människorna, väljarna i Europa gör nu, menar Hudson och slutar med följande:

This is the ideology that has replaced social democracy.1)

Och medan de sociala välfärdssystemen monteras ner och lönerna drivs neråt, får bank- och finansmän fortfarande enorma bonusar och belönas ofantligt för sin fantastiska ”intelligens” – och för sin girighet. Det är bara svenskarna som ännu inte har förstått att vi befinner oss i ett krig, den rika elitens krig mot de arbetande människorna. Nere i Europa har många människor emellertid förstått den saken.  Men även där har den megarika överklassen lyckats rikta om människornas ilska mot invandrare. De rika eliterna har alltid behövt inte bara kriser, utan även syndabockar för att avleda uppmärksamheten från vad som verkligen sker  för att rikta om människors missnöje mot något annat än mot dem som förtrycker dem.

Det är 20- och 30-talen som går i repris – i alla avseenden, även om detaljer skiljer sig åt.

/Kerstin

Länkar:
1) Who Wins, Michael Hudson
- Europe Sacrifices Labour for Finance, Michael Hudson
- ”Who Needs an Army When you can obtain the Usual Objective (Monetary Wealth and Asset Appropriation) Simply by Financial Means? Why the US has Launched a New financial World War – and How the Rest of the World Will Fight Back, M Hudson, counterpunch.org
- Rekord i Frankrike. Unga och äldre i gemensam kamp, Kildén & Åsman

- Naomi Kleins bok, en chockbok i flera avséenden, Motvallsbloggen 4/1 2008
- Extremhögern går framåt i Europa – precis som väntat, Motvallsbloggen 18/5 2009
- Om Venezuela, världens mest demokratiska diktatur och om USA:s och IMF:s agerande, Motvallsbloggen 14/5 2009
- Chockdoktinen effektueras. Motvallsbloggen 21/2 2010

Och apropå vårt humanitära krigande på USA:s sida i Afghanistan:
- What’s it all about? The War on Terror, P Craig-Roberts, counterpunch.org

Högerns svarta bok är ingen festlig läsning men ett av inläggen, skrivet av Aron Etzler, ”Privata vårdaffärer”, är så kusligt att man mår fysiskt illa av att läsa det. Jag har visserligen tyckt mig se precis det han berättar om, men att så här få ett påtagligt belägg för vad som pågår är ändå chockerande. Aron Etzler berättar i sitt inlägg i boken om några seminarier som han närvarade på och om hur högern och socialdemokraterna i praktiken samverkar för att gå bakom ryggen på svenska folket.

Det första seminariet hölls 2 oktober 2007 på inbjudan från branschtidningen Dagens Medicin under titeln ”Privata vårdaffärer – en ny marknad öppnar sig”. Vi får läsa om hur medvetet högern, Moderaterna och deras svansar, de små borgerliga partierna, går tillväga för att lura befolkningen. Det ska inte talas om ”privatiseringar” för det tycker inte svenska folket om, utan man ska tala om ”valfrihet” och ”mångfald” istället. Det har vi som är politiskt intresserade både hört tidigare och sett mängder av exempel på. Nu ska också ordet ”kvalitet” lyftas fram, får vi veta.

De privata vårdföretagen tycker att privatiseringarna inte går snabbt nog och menar att det är dags att tala om ”sjukvården som en bransch” och någon anser att man nu måste börja tala om hur privat sjukvård är bättre än offentlig vård.

Vad vi ser här är ett exempel på hur strategin att lura väljarna läggs upp. Privat vård är inte automatisk bättre än offentlig, men den ger privata företag större profiter. Som Aron Etzler påpekar och visar, har alla undersökningar visat att kommersiell vård framför allt blir dyrare (sid 229).

Det här vet också de flesta av oss som följer med i politiken och samhällsfrågor. Det riktigt ruskiga läser vi emellertid i avsnittet om nästa seminarium, 7/4 2008, som anordnades av Sveriges kommuner och Landsting ”på temat välfärdens finansiering”. Eftersom flera undersökningar visar att en majoritet av svenska folket vill ha offentligt finansierad vård (sid 223), måste politiker och administratörer hitta en strategi som gör det möjligt att genomföra privatiseringar i strid mot väljarnas uttalade önskemål, vilket det här seminariet handlar om.

Den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren Per Borg deltar med ett inlägg. Han säger inledningsvis att:

De ökande kraven på välfärden, tillsammans med en befolkning som blir allt äldre och kräver mer vård leder till ett svårt dilemma för staten. Att höja skatterna är omöjligt: då flyttar företag och begåvade personer, så välfärden förfaller.

Mer egenfinansiering föreslås och det innebär givetvis att alltmer av det vi lärt oss uppfatta som välfärd, skolor, vård, omsorg, endast kommer att bli tillgängigt för de rika och välbärgade, precis som fallet är i  USA:

Ni hör aldrig en politiker säga att folk skall ta mer ansvar för sin egen välfärd.
Vissa saker kan man inte ens säga i offentligheten idag, säger Borg. (s 236)

Så får vi läsa om hur Borg föreslår en process, för att förändra svenska folkets åsikter i frågan och för att få oss att acceptera övergivandet av den allmänna välfärden:

Först måste frågan upp på dagordningen. Man måste börja diskutera om välfärdssystemen är hållbara. Därefter kan man utarbeta en alternativ lösning. Sedan drivs frågan mot beslut. Därefter säkerställer man en majoritet.
Det första stegen kan bedrivas av tjänstemän, säger Borg……
………………..
Förebilden för Borg är processen som föregick det nya pensionssystemet i mitten av 90-talet. Det var ett mycket svårt beslut, menade Borg, eftersom det handlade om att ändra något som uppfattades som ”juvelen i kronan” i välfärdsbygget. Det nya systemet hade aldrig gått igenom på en socialdemokratisk kongress. När processen väl var igång gav det ”konvulsioner inom socialdemokraterna”. Men processen rullade på. Avgörande var att det fanns några som drev på och skapade ett krismedvetande (min kursivering). Och en partiöverskridande överenskommelse. Det allra viktigaste är därför att politikerna först är ense om problemet. ”Mitt råd är: bli eniga över partigränserna”, säger Borg.(s 236)

Etzler beskriver så hur Maria Rankka, f.d. MUF-ordförande och chef på Timbro (i oktober i år tillträdande chef för Stockholms Handelskammare), och Niklas Nordström, f.d. SSU-ordförande och numer PR-konsult är helt överens med Borg. De menar båda att förändringarna ska vara genomförda före valet 2014.

Etzler skriver:

Per Borgs agenda handlar om att inte lämna några val åt väljarna: partierna ska vara överens. Borg har ju talat om varför: vissa saker vågar ingen säga att de tänker göra. Och utan alternativ blir det ingen debatt. (sid 240)

Etzler slutar sin mer än läsvärda artikel med följande:

Man kan också fundera över hur det kan bli så att makthavare tycker att det största problemet som finns är frågan om hur man ska klara av att riva välfärdssystemet bakom ryggen på medborgarna.

Vi som varit med en tid har ju förstått att det är så här det går till bakom fasaderna. Vi såg det ifråga om avregleringarna på 80-talet. ifråga om EU-anslutningen, ifråga om flera grundlagsändringar, bl.a. en som just beslutats utan att de flesta av oss ens hört talas om att en sådan är på gång. Vi såg det när det nya skattesystemet introducerades och, som Borg påpekar, när det nya avsevärt mycket sämre pensionssystemet beslutades. Vi såg det när det svenska försvaret avskaffades och ersattes med ett antal attackstyrkor vars huvudsakliga uppgift det är att kriga på USA:s sida runtom på jorden och inte att försvara det svenska territoriet. Men det här är första gången jag ser den här politiska processen och de makthavandes agerande så klart avslöjade.

Detta, vill jag vidare hävda, är ingenting annat än gigantisk konspiration från makthavarnas sida mot svenska folket och för de stora multinationella företagens intressen, de där som ska tjäna stora pengar på vården av dem av oss som har råd att betala.

Nästa, i förstone otroliga men helt befogade misstanke blir ju att de etablerade är glada över att SD går framåt, eftersom det nu gäller att oskadliggöra de vänsterkrafter som kan tänkas attrahera väljarna när de övriga partierna går de multinationella företagens ärenden istället för svenska folkets.

Man skulle naturligtvis kunna hålla med de konspirerande politikerna och tjänstemännen om de premisser de agerar utifrån vore riktiga, men det är de inte. Det är helt enkelt inte så att ”vi inte har råd” med allmän och offentligt finansierad välfärd. För det första har Sverige, som nation, aldrig varit rikare än idag (det är bara fördelningen av rikedomen som förändrats till fördel för de allra rikaste). För det andra har produktiviteten/person ökat så mycket sedan 1970-talet att det är rent löjligt att hävda att de arbetande inte längre kan försörja de sjuka, de arbetslösa och de gamla. Kunde vi det då, då kan vi det idag, om viljan och den politiska insikten finns.

Det handlar helt enkelt inte om att ”vi inte har råd”. Det handlar om att de megarika inte vill vara med och betala för den allmänna välfärden och att de hittat en möjlighet att slippa den saken. Det handlar om hur de megastora multinationella företagen idag köper den politik de önskar sig. De har, genom de senaste 30 årens omfördelning av staternas tillgångar, fått så enormt mycket pengar att flera av dem är starkare än många mindre stater och de har därför råd att köpa sig de politiker som gynnar deras intressen. Så har det varit länge i USA men i Sverige är detta något ganska nytt. I USA är bildade människor idag mycket medvetna om det här, i Sverige tror vi fortfarande att politiker är hederliga, vill allmänhetens väl och att vi kan lita på dem. Det kan vi inte längre – här heller, lika lite som vi kan lita på att de stora företagen i första hand agerar utifrån våra, kundernas, intressen.

/Kerstin

Länkar:
- Den demografiska bomben – myt eller verklighet, Lars Tornstam

- ”Sten Andersson övervägde att avgå på grund av EU”, K M Johansson, DN
- Ansvarslös budget, Johan Ehrenberg, ETC
- Mittens dike, Daniel Suhonen, AB
- The Mortgage Morass, Paul Krugman, The New York Times
- Rotten to the Core, Russel Mokhiber, Robert Weissman, counterpuch.com
- First They Came For the Unions. How the Corporations Broke America, S Fleischman, counterpunch.org
- The Big Profits in Biowarfare Research. Corporate America’s Deadliest Secret, S Ross, counterpunch.org
- Kärnkraft, NEJ TACK, Motvallsbloggen 18/6 2010
- Vad stort sker inom politiken sker i tysthet, Motvallsbloggen 1/6 2006

Fler intressanta artiklar om området kan man finna om man slår på ”corporate America” på Google

PS kl. 20.45:
Så har Klas Sandberg på bloggen Vindskupan kommit med  ytterligare ett ypperligt inlägg: ”Den humanitära krigföringens död”

Det tredje skälet till Socialdemokratins backande är kanske det viktigaste, att man gjort sig av med sina media/tidningar och därmed lämnat fältet fritt för borgerligheten att beskriva Sverige och Socialdemokraterna. Det fanns tom anledning, när S lade ner sina stora tidningar, att ställa sig frågan om S i själva verket ville undvika intern kritik av den politiska helomvändning som man gjorde i samband med 90-talskrisen (samma fråga som man hade anledning att ställa sig om Centern, som gjorde sig av sina tidningar i samma veva som man totalförändrade partiet till ett nyliberalt storstadsparti).

Jag har aldrig förstått varför Socialdemokraterna inte gjorde allt man kunde för att fortsätta ge ut egna tidningar. Det är  självklart att lämnar man fältet i stort sett fritt för de politiska motståndarna då kommer man att marginaliseras alltmer och i en allt snabbare takt vartefter de sedan länge frälsta socialdemokraterna dör undan. Det gör vi nu – i rasande fart.

Som jag påpekat tidigare, så har den yngre generationen ingenting att tacka S för, i varje fall ingenting som de har sett under sina liv (vad som hände 50 år innan man själv föddes verkar totalt irrelevant när man är ung och kunde lika gärna ha hänt på medeltiden). Istället säger deras erfarenhet dem att socialdemokraterna monterat ner en hel del av välfärden, sålt ut Sverige, skapat hög arbetslöshet och börjat beskriva sjuka och arbetslösa som lata och arbetsovilliga.

När så en borgerlig sammanslutning börjar tala om hur de vill återskapa ett starkt Sverige, försvara välfärden och ordna arbete åt alla, och får säga detta i vartenda massmedium som finns, åter och återigen, samtidigt som media, indirekt men ibland även direkt, framställer S som ett närmast kommunistiskt parti med Stalin som förebild, ja då är det inte konstigt om människor istället röstar på Alliansen. För varifrån skulle de få information som motsäger Alliansens bild och som visar oss vad som faktiskt sker? Att denna borgerliga sammanslutning i själva verket gör det rakt motsatta mot vad den hävdar att den gör, vem ska påtala det när alla media är genuint borgerliga och inga motröster av betydelse finns längre?

/Kerstin

Läser i Borås tidning (10/10) att någon har hävdat att giftutsläppet i Ungern beror på för få regler för hur giftigt avfall ska och får lagras.

Men – det kan väl inte vara möjligt. Allting blir ju mycket bättre på jorden bara företagen och finanssektorn inte begränsas av regler. Företagare och finansmän är ju, om vi får tro de glada nyliberalerna, så ansvarstagande och omtänksamma så får de bara sköta sig själva och slipper ifrån en massa begränsande regleringar så blir allting så mycket bättre – för alla.

Dessutom, säger man, så byggdes den här dammen under kommunisttiden, då man inte brydde sig om att reglera sådan här lagring och förvaring. Det visar sig alltså att de gamla kommunistiska Öststaterna var mindre drabbade av regleringar i vissa avseenden och därför liberalare än Väst. Inte har vi hört liberaler hylla g:a Sovjet med vasallstater för denna frihet inte.

Så jag förstår ingenting.

/Kerstin

Så kan vi läsa i Aftonbladet:

”Vidrigt politiserad kyrka som tar ställning för vänsterextremister”, skrev SD:s politiske sekreterare Erik Almqvist på Twitter och följde strax upp med: ”Svenska kyrkans ledning står inte för våra värderingar. Det är därför vi ska byta ut den”.

Svenska kyrkan är inte den enda organisation som Sverigedemokraterna vill ta över för sina egna syften. Häromdagen tvingades Sveriges hembygdsförbund att släcka sin fansida på Facebook. Den hade bara varit uppe i ett dygn. Sidan fullkomligt ”annekterades” av sverigedemokrater, förklarar generalsekreterare Jan Nordwall som öppet tagit avstånd från SD:s flört med hembygdsrörelsen.

Trotskisterna, som AB hänvisar till i sin rubrik, vet jag inte mycket om men jag vet att det fanns andra som intog den här attityden en gång och SD tar ju kraftigt avstånd från vänstern så jag tror inte det är någon gren av vänstern som inspirerar dem.

/Kerstin

Länk:
SD:s taktik har vi sett förut… vår tids trotskister, AB

Björklund har, får vi veta, fått ansvar för forskningen i landet. Det påminner om när kommuner började anställda förskollärare som rektorer för  gymnasierna i en tidigare omgång av sparnit.

Det lovar inte gott. Björklund är väldigt bra på att tycka och gör det ofta och högt, men fakta är han inte så noga med och verkar han inte ha någon respekt för. Statistik, som är en viktig faktor inom forskningen, verkar han inte heller veta något om.

Det är trots allt ingen dum idé att de som sätts att styra och ansvara för ett område har åtminstone rudimentära kunskaper om området.