Så har vi då hört det från hästens mun. Vi kan inte alls vara säkra på att inte bli buggade och registrerade trots att vi är helt oskyldiga. Misstag kan begås, erkände Bodström i lördagsintervjun, och gång på upprepade han hur han inte kunde garantera att inga misstag kommer att begås.

Jag skulle vilja hävda att det inte bara är så att misstag kan begås. Sådana kommer med säkerhet att begås och sedan sitter folk där med sitt rena mjöl i sina påsar och begriper inte varför de drabbas av diverse konstiga sanktioner eller stoppas i olika situationer! De kan ju inte försvara sig mot de felaktiga misstankarna eftersom de inte får veta vad de anklagas eller misstänks för.

Det är något som inte stämmer här. Varenda en av oss ska kunna kontrolleras för att förebygga den hemska terrorismen, vare sig vi är misstänkta eller inte!

Men – Europa har ganska lite av terrorism idag, i förhållande till hur det var för några decennier sedan. Vi har haft ETA i Spanien, IRA i England, Röda arméfraktionen i Tyskland, höger- och vänsterextremistiska terrorgrupper i Italien, den korsikanska frihetsrörelsen i Frankrike, ja även USA har haft högerextremistiska terrorister, som alla har begått spektakulära terrordåd, men inget av alla dessa dåd har föranlett införandet av den typen av totalkontroll av befolkningarna och möjlighet till integritetskränkning även av oskyldiga, som man nu lagstiftar om i Europas stater, i rasande fart och enligt mönster från världspolisstaten USA.

Så vad handlar det här om egentligen?

Detta bör man läsa!

Kul att utvecklingen går framåt hela tiden. Men ibland blir jag lite irriterad. Som när jag ska handla en matvara i affären och förpackningarna ändrar utseende var och varannan vecka, så att jag aldrig riktigt vet vad jag köper, om det är den gamla vanliga produkten i ny förpackning, den som jag vill köpa, eller om det är en helt annan vara med annan smak och andra egenskaper.

Skulle koka pepparrotssås idag och bad mannen att köpa en tub pepparrot med sig hem, samma som vanligt. Han kom hem med en sådan och samma tillverkare som vanligt, Winborgs. Döm om min förvåning när jag började klämma ut innehållet och det rinner ut något kritvitt som närmast liknar filmjölk, både vad gäller färg och vad gäller konsistens, och det dessutom går åt mängder av geggan innan det börjar smaka pepparrot om såsen.

Plockar fram en äldre tub, som det fanns lite kvar i, och läser på innehållet: Pepparrot 74%, vatten, vegetabilisk olja, förtjockningsmedel (E 401) citronsyra, konserveringsmedel (E223).
Det var ju en hel del annat än pepparrot, men dock 74% så huvuddelen bestod i alla fall av pepparrot..

Så läser jag på den nya tuben: Vatten, majonnäs (med bl.a. vegetabilisk olja, äggula, vinäger), margarin (med bl..a. vegetabiliska oljor, vegetabiliska fetter (delvis härdade), emulgeringsmedel (E 471, E 475), vasslepulver, salt, arom) pepparrot 17%, socker, förtjockningsmedel (E 401), syra (citronsyra), konserveringsmedel (E 212, E 223).

Alltså 17% pepparrot, det jag ville ha, och 83% av sådant jag inte ville ha, en massa kemikalier bland annat, för att inte tala om sockret! Hur i all världen kommer man på att stoppa in socker i en tub som kunden köper för att innehållet ska smaka pepparrot??

Då upptäcker jag att det står ”pepparrot” på den gamla tuben, men ”pepparrotsvisp” på den nya tuben.

Sedan fick jag veta, av maken, som hade inhandlat tuben, att pepparroten på burk var mycket starkare enligt expediten i vår lilla matbutik och att det numer bara fanns den här sorten (pepparrotsvisp) på tub. Det här är väl den nya valfriheten kan jag tro, eller kanske de billigare matvaror vi lovades med EU.
Troligen mer pepparrot i burken alltså. Så då får jag testa en burk nästa gång, om sådana finns att köpa nästa månad. Om inte får jag väl börjar odla min egen pepparrot igen, om det inte är förbud mot att privatodla sådan inom EU förstås.

Tillagt 15.05: Apropå kontrollsamhället,
(ett tillägg som jag inte trodde skulle behövas).

Tillägg 22.45: Ali Esbati har bloggat om samma sak idag, men i klarare ordalag, och på hans blogg finner jag denna länk, som han tackar Matti för, mycket läs- och tänkvärd inför 1:a juli i år, då den svenska jättetrålen sätts ut.

Fler Motvallstanter om ämnet: här och här

Åsa Linderborg och Erik Wijk har en mycket bra artikel i Aftonbladet idag, om Bodström och Bodströmsamhället. Jag citerar: Eliten är rädd för människor, och för att behålla kontrollen över dem konstruerar de projekt som ska göra alla människor rädda. Kampen mot terrorismen är kanske det tydligaste exemplet. Islamofobin en annan. Vi är inne på fascismens förstadier.

De avslutar sin artikel med att skriva:

I dag demonstrerar ingen för att avsätta Bodström eller någon annan välmenande despot. Men det kommer en dag när vi alla tvingas inse hur långt det har gått. Då blir det kamp om saken.

Läs artikeln!

Det var en gång ett land bortom månen och stjärnorna som hade krigat mot många andra länder i sin omgivning, förlorat kriget och blivit förött. I landet fanns det en minoritetsgrupp, varav många var välbärgade och välutbildade medborgare, men som var illa sedd och baktalad sedan mer än tusen år.

Nu trädde det fram en liten mustaschprydd man som förklarade för landets folk att allt elände man nu drabbats av berodde på den här minoritetsgruppen, som, påstod han, hade förrått landet under kriget och förorsakat förlusten. Det var inte sant men många människor trodde honom för det visste ju egentligen redan att den här minoritetsgruppen bestod av usla själar vars förfäder han korsfäst deras guds son en gång.

Den lille mannen fick många anhängare, inte minst bland ungdomarna, eftersom de unga dels var hårt drabbade efter kriget och av arbetslöshet, dels var lättare att förföra med hjälp av propaganda och samlande åtgärder, i synnerhet som den mustaschprydde höjde ungdomen till skyarna och förespråkade känslan framför förnuftet.

Den lille mannen fick pengar från den rika överklassen och industrimännen i landet och dessutom hjälp av ett antal unga kriminella gangsters som gick ut på gatorna och misshandlade minoritetsbefolkningen, liksom andra som inte tyckte om den lille mustaschprydde mannen.

En hel tredjedel av befolkningen i landet trodde på den lille mustaschmannen och röstade in honom och hans anhängare i landets riksdag. Snart blev han utsedd till rikskansler. Nu rensade han upp i sina egna led, mördade konkurrenter där och tog första bästa chans att förbjuda alla andra politiska partier. Der Führer, som den lille mustaschprydde mannen började kalla sig, satte nu alla minoritetsgrupper i koncentrationsläger. Där hamnade också alla i landets övriga minoritetsgrupper, liksom alla politiska motståndare, de där som varit för yttrandefrihet och demokratiska principer exempelvis. För nu hade ju den lille mannen avskaffat demokratin, vilket hade varit hans syfte hela tiden.

Sagan om det här landet slutade sorgligt. Dels startade Führern ett storkrig igen dels började han avliva människor i industriell skala i sina koncentrationsläger. När landet till slut, och efter många många miljoner människors död, förlorade kriget, tog den lille mustaschprydde Führern livet av sig.

Sensmoral 1: Tro inte och rösta inte på små städade män som hetsar mot och demoniserar etniska minoriteter eller grupper med annan religion. De har inte demokratin som ideal även om de låtsas spela det demokratiska spelet. Mot fuskare förlorar man alltid. Det demokratiska spelet kan bara spelas med dem som erkänner demokratins spelregler.

Sensmoral 2: Liberalismen med sitt betonande av oförytterlig yttrandefrihet och sitt försvar även för dem som hetsar mot minoriteter, har det demokratiska självmordet inbyggt i sin ideologi.

Folkpartiledaren försvarar med emfas en viss grupps rätt att förhåna muslimer. De integritetskränkande Bodströmlagar som han däremot inte protesterar mot, vänder sig ju också mot muslimer – sägs det. Det är kanske en tillfällighet men det är ju onekligen så att nidbilderna av Muhammed utgör ett gott stöd och en god propaganda för de här lagarna?

Funderar vidare på frågan om yttrandefriheten och undrar om man inte måste skilja mellan yttrandefrihet och tryckfrihet (publiceringsfriheten= rätten att skriva vad man vill i media som nås av en större läsekrets eller av alla)?

När J S Mill menade att man skulle ha en absolut yttrandefrihet talade han om en annan situation, om en tid när endast mycket få personer hade en möjlighet att ”yttra sig” i skrift, i tidningar eller böcker, i stort sett bara borgar- och överklassen och han förutsatte en viss kultur hos dem som publicerade sig. Ända fram till 1990-talet har det förhållit sig på det sättet. ”Vanligt folk” har i bästa fall kunnat publicera en och annan insändare i tidningarna. Där har det alltid suttit ”dörrvakter” och gallrat och ”censurerat” vad som gått i tryck. Dels har dörrvakterna plockat bort allt som inte ansetts lämpligt (enligt en viss kulturs normer) eller som är olagligt att trycka, dels har de redigerat de insändare som faktiskt har gått i tryck, snyggat till språket.

Journalister och publicister har dessutom suttit med i, eller samverkat med Styrelsen för psykologiskt försvar, som bland annat sysslat med frågor om vad man får och inte får publicera under olika omständigheter som har med rikets säkerhet att göra (mer om detta här). Tryckfrihet/publiceringsfrihet har alltså aldrig varit något som alla haft rätt till – i praktiken, bara de välbeställda. Däremot har man i stort sett haft rätt att yttra vad man vill.

Med IT-tekniken har detta förändrats radikalt. Nu kan vem som helst som har tillgång till en dator och oavsett syfte och målsättning, oavsett om han eller hon kan skriva eller inte, har omdöme i sitt skrivande eller inte, publicera sig på nätet. På nätet har det inte funnits någon censur i Västvärlden – hittills (i Kina finns en utvecklad sådan), men det torde bara vara en tidsfråga innan det kommer en mer utarbetad och systematisk sådan även hos oss, eventuellt har den börjat nu. När detta skulle inträffa har i huvudsak bestämts av dem som publicerar sig på nätet. Visst missbruk försöker man redan förhindra, spridande av barnpornografi ex. och spridandet av data som kan skada rikets säkerhet stoppas med all sannolikhet redan.

Via nätet ägnar sig idag diverse individer även åt andra former av stötande och vidriga verksamheter, som att förtala människor, att lägga ut naken- och porrbilder, ibland falska sådana, på människor etc. Nätet öppnar med andra ord för en ren kloak av smutsiga aktioner, åsiktsyttringar och förföljelse av enskilda människor och grupper, läsbara direkt och för hela världen, något vi inte sett tidigare i historien och det här är något som J S Mill inte ens kunde föreställa sig då han skrev ner sina vackra tankar om yttrandefrihet. De nya möjligheterna att publicera sig har inneburit en stor frihet för somliga, medan det oomtvistligt resulterar i individuella tragedier för andra och helt oskyldiga människor. IT-tekniken och nätet har alltså förvandlat tryckfriheten (publiceringsfriheten) från en historia för de ”ansvarsfulla” besuttna, till vad som nu utvecklas till ett allmänproblem. Att blunda för detta är inte fruktbart. Det här är ett problem som borde diskuteras och lösas på ett så bra som sätt som möjligt istället för att, som man gör nu, sticka huvudet i sanden genom att endast försvara en abstrakt frihet som inte kan existera och som aldrig har förelegat.

De aktuella rasistiska grupperna, slutligen, har inte fått sin ”yttrandefrihet” begränsad, däremot har de fått sin ”tryckfrihet” eller ”publiceringsfrihet” begränsad. Det var deras egen omdömeslöshet som skapade situationen, en mycket allvarlig sådan, och de har därmed troligen också skapat ett prejudikat som alla riskerar att får lida för eller tvingas underordna sig. Att publicera och uppmuntra till rasism och främlingsfientlighet är missbruk av nätet och det skadar många människor, inte bara sårar dem. Det leder även till att människor skadas rent fysiskt, tvingas leva i skräck etc. Sådant leder inte till ett bättre och friare samhälle för alla.