Jag följde min rekommendation och plockade fram de böcker jag hade i bokhyllan av John Kenneth Galbraith.

Galbraith är intressant eftersom han var med och utformade delar av den ekonomiska politiken under 1900-talets mitt och påverkade denna i hela Västvärlden. Hans bok Min ekonomiska historia (1996) handlar om hans liv som ekonom och om Europas ekonomiska politik från Versaillesfreden och fram till början av 90-talet och den är klar och lättläst även för dem som inte är experter på nationalekonomi.

Boken börjar med den klassiska ekonomiska teorins (den med rötter i Adam Smiths och Ricardos teorier) tillkortakommanden och sammanbrott efter kraschen 1929, leder läsaren vidare fram genom den keynesianska perioden och slutar med beskrivning av hur nästa försök med klassisk liberal avregleringspolitik, den som vi just nu befinner oss i, kom att bli dominerande ekonomiska trend igen. När han kommer in på denna politik skriver han:

Fattigdomen är inte någon central fråga i ekonomins och den ekonomiska politikens huvudfåror. De fattiga får inte många sidor i universitetens läroböcker eller någon större uppmärksamhet i de vetenskapliga tidskrifterna. (sid 180)

Det tycker vi oss förstås ha noterat.

Under denna period och senare under Reagans period utvecklades tanken på avreglering av statlig verksamhet som offentligt politik. Man hävdade att statens roll hade varit alltför påstridig; marknaden borde återges sin tidigare förstarangsställning och myndighet. (sid 194)

Varefter vi får läsa om hur stora amerikanska flygbolag kraschade på löpande band i och med en ohejdad konkurrens som ledde till att:

Naturligtvis blev bolagens nyinvesteringar få; konkurs eller hot om konkurs har en klart negativ inverkan på kapitalinsatser. Men ifråga om en sida av näringen genomfördes ingen avreglering. Staten utfärdade fortfarande säkerhetsföreskrifter, trots att detta var ett brott mot den gällande doktrinen. De mest hängivna ideologerna är kända för att de brukar flyga och i säkerhetsfrågor föredrar de att staten tar hand om saken (sid 195-195)

Dessa samma ideologer har vidare väldigt mycket invändningar mot att behövande människor får ekonomiska bistånd, medan de inte alls är negativa till att de själva eller deras företag får sådana, åsikter vi ser rikt företrädda även i Sverige numer, inte minst från moderat håll, av någon outgrundlig anledning.
Galbraith konstaterar också, något som vi känner igen från den svenska politisk-ekonomiska debatten inte minst i dessa valtider, att det inte är politiskt korrekt att öppet säga att en åtgärd vidtas för att gynna de rika, som den nuvarande politiken faktiskt gör, utan:

Reagans maskering av hjälpen till de rika – de stora minskningarna av marginalskatterna 1981 – bestod i att han påstod att det fanns ett behov av att i högre utsträckning stimulera arbetsvilja, initiativkraft och investeringar. Insatser från de redan välbeställdas sida hindrades av de höga marginalskatterna. Med ett mer extremt ordval påstod man att den energi som skulle frigöras genom skattesänkningarna skulle ge en förstärkt ekonomi, ökade offentliga intäkter och en minskning av budgetundersottet. (sid 211-212)

I Sverige, där man började tillämpa samma politik från senare delen av 80-talet (bl.a. med skatteomläggningen som socialdemokraterna beslutade om tillsammans med folkpartiet mot slutet av 80-talet), kallades detta för ”dynamiska effekter”, de där som aldrig kom, överraskande nog.
Om inställningen till de fattiga, som nu blir fler inom Västvärlden, fortsätter Galbraith:

Här påstod man att inkomst, ja hjälp i vilken form det än kunde vara, var skadlig för karaktären, för initiativrikedomen och viljan att anstränga sig och följaktligen för de utblottades välfärd. Liksom de rika behövde det incitament som mer pengar innebar behövde de fattiga det incitament som mindre pengar innebar. (sid 212)

Vi har hört det vi också, från 1986 och framåt. Sämre sjukbidrag, sämre arbetslöshetsersättning, lägre pensioner och sänkt skatt för de bättre ställda, ska få igång Sverige igen, skapa fler arbetstillfällen och göra Sverige framgångsrikt.

De rika har blivit ofantligt mycket rikare de senaste 15 åren, de välbärgade har blivit mycket rikare, medan stora tjänstemannagrupper i staten fått det bara lite sämre och de sämst ställa har fått det riktigt ordentligt mycket sämre. Om den liberala avregleringspolitiken och transfereringarna till de rikaste vore en bra medicin för att komma tillrätta med arbetslöshet och utslagning borde vi sett resultat vid det här laget. Det har vi inte gjort. Hur mycket mer av denna misslyckade medicin ska vi tvingas svälja innan det erkänns att den inte fungerar?

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

När det lönar sig att frakta gravstenar från Kina till Sverige, då är oljan fortfarande alldeles för billig och då används den fullkomligt vanvettigt.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

J K Galbraith blev 97 år och han hann se flera ekonomiska trender avlösa varandra. Han undervisade på Harward och var ekonomisk rådgivare åt de demokratiska presidenterna Kennedy och Johnson.

För ett antal år sedan köpte jag en nyutgåva av hans bok Den stora börskraschen (1955), med nyskrivet förord 1997. I boken beskrivs, som man förstår, börskraschen 1929, och dess orsaker. Men Galbraith hade också humor:

Det inträffade en mindre boom på aktiemarknaden våren 1955; jag kallades till Washington för att i ett senatsförhör avge vittnesmål om tidigare händelser av samma slag. Samma förmiddag som jag framträdde inför utskottet, rasade aktiemarknaden plötsligt ihop. Jag beskylldes för detta sammanbrott framför allt av folk med stora aktieinnehav (min kursivering). Ett avsevärt antal av dessa skrev till mig och hotade med stryk; mer fridsamma medborgare meddelade att de bad till Gud att jag skulle drabbas av sjukdom eller plötslig död. Några dagar efter vittnesmålet bröt jag benet när jag åkte skidor i Vermont. Detta meddelas i pressen. Folk skrev till mig och sa att de blivit bönhörda. Så jag gjorde i alla fall en insats för religionen. I tidens anda förklarade en senator från Indiana, Homer E Capehart, att alltsammans var en kryptokommunists verk.
(ur 1997 års förord, s 7)

Rika människor har tydligen alltid varit i osedvanligt stor avsaknad av medkänsla och alldeles ofantligt okunniga!

Om året före kraschen 1929 skriver Galbraith:

Den tid hade nu infunnit sig, som alltid i utpräglade spekulationsperioder, då folk inte längre ville veta hurudan verkligheten var. Istället sökte man ursäkter och förevändningar för att kunna fly till den nya fantasivärlden…..
Efterhand som boomen utvecklades blev de stora männen allt mer allsmäktiga i folks ögon, eller åtminstone i spekulanternas (s 25-26)

En del företag fattade följande beslut: Istället för att producera varor med den huvudvärk och de svårigheter det innebar, övergick man till att finansiera den växande spekulationen. Många fler företag började låna ut sina överskottsmedel till Wall Street. (s. 34)

Det var oundvikligt att vissa affärsmän skulle organisera nya företag som bara hade till uppgift att utnyttja allmänhetens vilja att investera sina kapitaltillgångar i branscher med nya och ljusa framtidsperspektiv. (s 57)

Människor emellan finns det en typ av samröre, som inte bottnar i kunskaper eller ens i bristen på kunskaper, utan i det faktum att man inte riktigt vet vad man inte vet. (s. 85)

De som idag är 30-35 år och däröver, och som har viss ekonomisk allmänbildning, känner säkert igen det här från de senaste krascherna, fastighetskraschen och den tio år senare uppkomna IT-kraschen omkring år 2000.

I mitten av 90-talet, under uppbyggandet av IT-boomen med efterföljande krasch, förklarade trosvissa teknologer för mig att gammal kunskap inte gällde längre, att man inte hade någon nytta av erfarenheter för nu hade vi den nya ekonomin. Jag log: Nix, det är samma gamla ekonomi det kommer ni snart att få se, och det fick de. Undrar om någon av dem minns vår lilla diskussion om den nya ekonomin?

Läs Galbraith böcker, sakna hans röst tillsammans med mig. Han är värd att minnas och fortfarande mycket värd att läsas.