Svenskt Näringsliv har dragit igång en propagandakampanj riktad mot lärare. För att få lärare positivt inställda till ”globaliseringen”, bjuder man lärare på resor till olika länder i Europa. 200 har hittills tagit emot erbjudandet och varit med på dessa resor.

Bjudresor för yrkesgrupper brukar normalt betraktas som mutor men i det här fallet tycks lärarna inte ha fått någon tid för egna utflykter eller rundvandringar under resorna, som läkare tydligen haft tid för under de bjudresor som läkemedelsföretagen bekostade, utan de vallades runt till olika elitskolor och skulle sedan skriva rapporter om vad de sett samt skriva ihop rapporterna under resans gång. Dessa rapporter, samt artiklar av företrädare för Svenskt Näringsliv, distribuerades blixtsnabbt ut till skolor runtom i landet, i ett magasin med namnet ”Det Nya Europa”. Den lärare som inte var odelat positiv till vad hon såg, fick se sin rapport bortgallrad ur magasinet, allt enligt Lärarnas tidning (nr 3 16:e februari i år). Här ska det inte finnas några tveksamheter eller olika åsikter inte.

Upplägget på resorna påminner starkt om de resor som anordnades till Öststaterna förr, och som bekostades av dessas statliga propagandaorgan, där besökarna vallades runt och bara fick se det som öststaterna ville att de skulle få se. Svenskt Näringsliv verkar ha lärt sig precis hur det ska gå till, fast på den tiden Öststaterna ordnade sådana här vänskapsresor var företagen och de borgerliga inte speciellt förtjusta över evenemangen. Så propaganda är helt OK, bara SN får stå för den och ensidig ”information” är också helt OK, bara den gynnar SN och sprider SN:s bild av verkligheten.

Jag läser i Lärartidningen:

I arbetet mot skolan byter Svenskt Näringsliv strategi från och med i år. ”En intensifiering” betonar Kristina Scharp. Man lägger ner de populära storsatsningarna mot elever, turnéerna Enterprise och Praoguiden. Trots att exempelvis gymnasieturnén Enterprise år 2005 mötte 30.000 elever och 600 lärare så ger turnéerna helt enkelt för lite.
– Vi träffar varje elev kanske en gång under skoltiden, sedan försvinner han eller hon.

Istället riktar Svenskt Näringsliv nu helt in sig på dem som stannar kvar: lärarna………..

Till hösten kommer Svenskt Näringsliv att genomföra en rad fortbildningsdagar för lärare ute i landet med teman som miljö och energi, globalisering, samt samhällsekonomi. I samband med studiedagarna lanserar man nytt informationsmaterial som vänder sig direkt till lärarna.

Vidare ska man starta en kampanj riktad mot förskola och grundskola, framför allt genom Ung Företagsamhet, som förresten i huvudsak finansieras av staten genom Nutek, med Svenskt Näringsliv som näst största bidragsgivare (vad var det vänstern sjöng en gång? ”Staten och kapitalet de sitter i samma båt”, nu sitter de inte bara i samma båt, nu sover de i samma koj).

Svenskt Näringsliv går nu direkt på utbildningspolitiken, skriver Lärarnas tidning:

Verksamhetsberättelsen för 2004 ger klara besked: ett av målen är att förändra utbildningssystemet, bland annat styrdokumenten.
Scharp talar om en rad perspektivskiften för att göra skolan mer ”up to date”. Istället för lika utbildning för alla kräver Svenskt Näringsliv exempelvis rätt utbildning för alla. Man vill tala om kvalitet istället för kvantitet i utbildningen.

”Rätt utbildning för alla” är förstås kodord för ”endast god utbildning för de bättre ställdas barn” och ”kvalitet” för ”elitskolor för elitens barn”. Just nu lägger regeringen fram det ena förslaget efter det andra på skolområdet – för att förverkliga SN:s” visioner”för nu ska barnen stoppas in i sina klassfack redan som små – och därefter förbli vid sina läster, vilket är klassisk konservativ, men inte klassisk liberal politik.

Dessutom har Svenskt Näringsliv talat om hur man vill att äldreomsorgen och sjukvården ska se ut. Så nu vet vi det. Där det i det gamla Sovjet var politbyrån som bestämde, där är det i dagens Sverige Svenskt Näringsliv som bestämmer, det där med demokrati – glöm det, och regeringen leverar, men så har det förstås varit de senaste 25 åren, även om vi tidigare hade en regering som bromsade lite försiktigt ibland.

Marita Ulfskog hade rätt när hon betecknade Svenskt Näringsliv som Sveriges femte borgerliga parti.

Källa:
Lärarnas tidning nummer 3, 16 februari-1 mars 2007, årgång 18.
Länk:
SN:s hemsida om skolsatsningen

De, som brukar titta in på Motvallsbloggen då och då, har förstås noterat att den inte är tillgänglig rätt som det är. Det handlar, förmodar jag, om servertrassel och är lite ledsamt. Jag brukar lägga ut information om vad som händer på gamla Motvallsbloggens adress, där jag normalt har omdirigering direkt till den här Motvallsbloggen. Så om det är dött på den här adressen kan man alltså få besked om orsakerna på Gamla Motvallsbloggen,
(URL= http://www.kebi.se/motvallsbloggen ).
Just nu dirigeras du emellertid om hit om du klickar på ”Gamla Motvallsbloggen” ovan.

Lyssnar på Rapport, som är på i rummet bredvid och fortsätter att förundras över ett ämne jag nämnt tidigare på bloggen.
Man talar återigen om hur nyttigt det är med vin. EU grubblar alltså över vår hälsa och man är väldigt orolig att vi ska röka ihjäl oss men ser gärna att vi super ihjäl oss – vad kan denna prioritering bero på månne?

Nej, de där nya flamsprogrammen som man börjat sända i P1 står jag bara inte ut med, så numer stängs radion saklöst av när de här programmen drar igång. Men, det har fått mig att börja lyssna till musik igen, som jag inte gjort speciellt mycket de senaste tre decennierna. Så nu åker någon njutbar CD in i datorn när radion slås av. Blir väl till att börja köpa fler musikskivor, så om inte annat gynnar P1 kanske skivindustrin med sin nya ”ungdomsprofil”. Så kan man ju börja låna CD-skivor på bibilioteket också, med uppläsningar av god litteratur.

Klicka på bilden!

Har bestämt redan nämnt att när jag var barn, gick i någon av folkskolans första klasser, förklarade vår lärarinna att vi kunde vara lyckliga som levde i en upplyst tid (1950-talet). Vi behövde inte gå omkring och vara rädda för allt möjligt, som människorna var rädda för förr, när de inte hade bot mot sjukdomar, när de var rädda för övernaturliga makter och dessutom tvingades vara rädda för överheten. Men hur är det egentligen, är det inte skräckens samhälle vi lever i fortfarande, fast vi är rädda för annat idag än människor var rädda för förr.

Ingenting är så bra för att hålla en befolkning i schack, och för att leda den dit man vill, som skrämselpropaganda. Tricket att skaffa landet en fiende som man måste försvara sig emot, har varit känt och praktiserats av furstar och överhet sedan urminnes tider. Med de moderna massmedia finns det många fler möjligheter dock.

Under hela min uppväxttid levde vi i det kalla kriget. Sovjet kunde när som helst anfalla oss och rätt som det var kunde någon galning trycka på knappen så att atombombskriget utlöstes och gjorde jorden obeboelig för all framtid.

Massmedia matar oss ständigt, och idag mer än någonsin, med information om alla de faror som hotar oss, och talar om hur vi måste bete oss för att undvika dem. Det handlar inte sällan om att vi måste köpa det ena eller det andra för att klara oss, allt från cykelhjälmar över blodtryckspreparat till inbrottslarm. Man skrämmer oss med allt mellan himmel och jord, med budgetunderskott, med statsskulden, med allvarliga sjukdomar, med för tidig död, för att vi inte duger, för att världen kommer att gå under, för att klimatet kommer att göra jorden obeboelig och förstås, för terrorism och annat elände. Med den tilltagande kommersialiseringen och med överklassens uppsugning av de tillgängliga resurserna, med ty åtföljande sparande och nedskärningar inom många samhällssektorer, har vi fått skräcken att förlora våra jobb och vår levnadsstandard. Alla måste idag konkurrera med alla andra – det är du eller jag.

Forskare har lärt sig, precis som politiker och läkemedelsindustrin, att skrämselpropaganda är bra för deras sak. Läkemedelsföretagen hyr en läkare att slå larm, och vips kan de sälja preparaten som lovar ett längre liv, eller lovar att minska risken för cancer eller bota nestämdhet. Forskare talar om för oss att det ena eller det andra är farligt eller att några av våra viktiga naturresurser hotas av förstörelse, och vips har de forskningsanslag och försörjningen tryggad ytterligare några år.

Det allra värsta med all denna skrämselpropaganda är att många till slut inte reagerar, inte orkar bry sig längre. På lagom mycket förändringar, eller hot, kan människor reagera rationellt, på ofantligt mycket av den varan blir de flesta totalt passiverade. De vet inte vart de ska vända sig, ser ingen ände på gräsligheterna och slutar till slut att bry sig. Detta vet sociologer och psykologer, och somliga av dem säljer sina kunskaper till politiker och storföretagen och talar om hur dessa ska utnyttja människors reaktioner, för att vinna val eller för att öka profiterna.

Jag har till slut blivit skeptiskt till det mesta. Jaha, fågelinfluensan, är den en verklig fara för hela mänskligheten eller är den ett spöke som någon tjänar bra på? Klimatförändringen, är den ett reellt och överhängande hot eller är det något som somliga räknar med/hoppas att tjäna något på? Mer forskningsanslag?

Klimathotet kanske man ska tro på, men jag tvivlar ändå en hel del på att ett eller ett par års extrema vintrar, eller somrar, utgör tillförlitliga bevis för att världens klimat just nu håller på att förändras varaktigt och drastiskt, och just av de orsaker som man påstår. Har för mig att jag för några år sedan läste om ett vulkanutbrott någonstans i Asien, i slutet av 1800-talet, som förorsakade ett antal kalla år över hela jorden, därför att utbrottet förorsakade extremt mycket stoft i atmosfären. Vad har de stora asiatiska och australiska bränderna de senaste åren förorsakat exempelvis?

Med det här vill jag inte säga att alla varningar är felaktiga eller att klimathotet inte föreligger, bara att varnar man ständigt och för allting så kommer ingen att bry sig om någonting till slut. Vilket förstås gynnar somliga.

Björn Elmbrant kritiserar förändringarna i P1, och på mer än goda grunder. Sådant skräp som man får höra i den kanalen efter tablåförändringen är inte värdigt ett public service-företag. Har just lyssnat på ett antal personer som flamsade sig igenom en halvtimme eller så, det var ofantligt infantilt och totalt ointressant. Dessutom fördystrade svamlarna min tillvaro med att lova att de återkommer i morgon.

Programdirektör Eva Blomquist, försvarar det förändrade P1 med att: ”Alla kanaler måste gradvis utvecklas och tillföras nya programformer.”

Så nu vet vi säkert att ”utveckling” i själva verket betyder ”fördumning”. Det har vi misstänkt länge vad gäller politikernas språkbruk, nu vet vi att det även gäller public service. Det ska inte finnas en enda öppning i landet för förnuftig information.

Undrar om detta avspeglar svenska folkets tilltagande fördumning eller om det avspeglar politikers och Eva Blomquists uppfattning om svenska folket, alternativt, och kanske det rätta svaret, om det handlar om dessa personers försök att skapa sitt önskesamhälle?

Länkar:
– Om Björn Elmbrants kritik. AB
– Mer om Elmbrants kritik, AB

Forsmark släpper ut mycket mer radioaktivitet än man trott, läser vi i AB idag. Men, det ska väl inte vara något problem. När vår miljögrupp besökte Ringhals, i samband med kärnkraftomröstningen, för en stunds kärnkraftspropaganda därstäder, fick vi i stort sett veta att radioaktiviteten inte kom utanför stängslet som omgav verket. Det måste väl vara samma sak med Forsmark.

Länkar:
– Om Forsmarks utsläpp, AB
– Förbud att återstarta Forsmark, AB

Klicka på bilden!

Länk tillagd 9/6 2007:
Arbetslinjen – tvång eller stöd, P Larsson, efterarbetet

Svt:s arkiv, där jag hittade intervjun med Marian Radetzki, är verkligen fantastiskt. Där kan man hitta riktiga guldkorn. När jag letade vidare i arkivet hittade jag, och ganska enkelt, en diskussion mellan Olof Plame och den amerikanska skådespelerskan Shirley MacLaine som utspann sig i TV-programmet Kvällsöppet 1977.

Diskussionen börjar som en intervju med MacLaine, som väl är ganska ointressant, men ungefär 1/4 in på bandet vill hon inte prata om sig själv längre utan begär att få börja prata med Olof Palme istället. Han sitter bredvid henne och nu kommer diskussionen, som utspinner sig dem emellan, istället att handla om politik. Dels är nästan allt som sägs av de båda högst aktuellt ännu idag, dels får vi här se en imponerande politiskt kunnig Shirley MacLaine och sist men inte minst får vi den bild av Olof Palme som man nästan aldrig visar fram idag.

Palme förtalades ju å det skändligaste åren innan han mördades, inte minst av ungmoderaterna. Efter mordet blev det tyst om honom några år. Nu, tjugo år senare har förtalskampanjen tagit fart igen och högern ägnar sig återigen åt att svartmåla honom och framställa honom som de värsta av demagoger.

Det är emellertid så här många av oss minns Palme. Diskussionen i programmet speglar dessutom mycket väl det som stod på den politiska agendan vid den tiden, och framför allt känner jag igen mig själv och många av mina egna tankar i resonemangen. Den är nästan en sammanfattning av min politiska ungdom (fast jag var kärnkraftsmotståndare). Filmen ger helt enkelt en mycket god bild av vad Palme och socialdemokratin, samt vad de radikala i USA stod för vid den här tiden. Tristast i filmen är att Palmes avslutande optimism, vad gäller framtiden, har kommit helt på skam – så här långt.

Se diskussionen mellan Palme och Shirley MacLaine, Svt