oktober 2008


Politik/ekonomi18/10 04:12

Marx gör comeback i finanskrisens spår hör jag på ekot och på SR:s hemsida kan man läsa att:

I ett av Berlins största bokvaruhus gick det inte att få tag i ”Kapitalet” på fredagseftermiddagen.
– Ja här har någon tagit sista exemplaret, säger bokhandelsbiträdet när han letar i hyllan. Men det går att beställa. I pocket kostar ”Kapitalet” bara 27 kronor per band. Och en helt ny upplaga är under tryckning.
Den tyske förläggaren säger i en intervju att han aldrig trodde att det skulle våras för Marx igen. Men nu har han märkt att också direktörer och bankfolk läser på i ”das Kapital”.

Undrar vad det kan bero på? Men bortsett från orsaken så tror jag att de där bankmännen kan få sitt livs chock om de läser hela boken.

Kapitalet är mycket intressant bok, för en ekonom kanske huvudsakligen p.g.a. av Marx ekonomiska teorier, som om inte annat borde ha ett ekonomihistoriskt intresse, men för alla oss andra för att det är en fantastisk skildring av levnadsförhållandena för vanligt folk i 1800-talets England och också av vad kapitalägare tyckte och verkade för på den tiden. Frihet och anständiga levnadsförhållanden för arbetarna stod inte på deras agenda, kan man kanske säga, som en kraftig underdrift. En period ansåg de det exempelvis ohemult att begränsa barnarbetstiden till 10 timmar/dag, och det rörde sig om barn under 12 år.

Det här kan jämföras med vad Mikael Nyberg skriver i sin bok Kapitalet.se om vad den ekonomiska eliten anser idag:

Efterkrigstidens sociala kontrakt är i upplösning, heter det i Aspeninstitutets rapport. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

Kanske värt att ta i beaktande inför vad som väntar oss nu.

Med tanke på ett par inlägg på bloggen Ekonomikommentarer (länkar nedan), har jag en känsla av att den bok som borde vara mer intressant idag, och i samband med finanskraschen, är J M Keynes bok Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar (1994), som kom ut 1936 (och på svenska under en annan titel 1945), även om också Keynes teori har sina begränsningar. Lars Herlitz beskriver saken så här:

Liksom nästan alla samtida ekonomer saknade han (Keynes/min anm) en teori om den ekonomiska tillväxten……..

I en tillväxt med fortgående teknisk förändring av produktionsmetoderna är förändringar av produktions- och konsumtionsstrukturerna ofrånkomliga. Tekniska framsteg har en tendens att skapa mättnader och överkapacitet som i sin tur leder till vad man på goda grunder kallat teknologisk arbetslöshet. Struktuförändringar i produktion och konsumtion och/eller ökad fritid är motverkande faktorer, men det finns ingen automatik i denna deras motverkan. Keynes erbjöd inte lösningar på strukturproblemen med det gjorde – och gör – inte heller laissez-faire. Också på lång sikt gäller att utbudet inte skapar sin egen efterfrågan. (sid 21/22)

Jag minns förresten när unga chalmerister i mitten av 90-talet, trosvisst förklarade för mig att det var ”en ny ekonomi nu”, så därför behövde man aldrig oroa sig för någon mer krasch (liknande fastighetskraschen i början av 1990-talet). Jag log vänt och svarade att: ”Nejdå, det är samma gamla ekonomi, det kommer ni nog att få se i sinom tid”. Ibland har jag undrat om någon av dem kommer ihåg det här och vad de i så fall tänkte i samband med IT-kraschen, eller vad de tänker om saken idag.

Här kan man läsa Karl Marx Kapitalet på nätet

Övriga länkar:
Marx gör comeback i finanskrisens spår, SR Ekot
Ekonomipristagarens recept: öka de offentliga utgifterna, Ekonomikommentarer
Mer om kreditkrisens rötter, Ekonomikommentarer
Liberalismen – ett förstadium till fascism?, Motvallsbloggen 9/5 2006
Samarbete med sverigedemokraterna inte uteslutet, Aliansfritt Sverige

Politik/ekonomi16/10 20:00

Jag har aldrig klart och tydligt deklarerat min politiska hemvist på bloggen, men nu ska jag göra det.

I det här YouTube-klippet talar Olof Palme om varför han blev demokratisk socialist (till skillnad från Göran Persson som sade sig vara en ”social demokrat”) och vad han ansåg om kommunismen i Sovjet. Jag var aldrig i Indien och inte heller i USA, men jag övergick från att ha varit folkpartist till att sympatisera med socialdemokraterna av precis samma skäl som Palme anger här (vilket inte innebar att jag aldrig var kritisk till Palmes faktiska politik). Jag är socialdemokrat av samma slag idag och jag anser att dagens socialdemokratiska parti har svikit sitt radikala arv å det grövsta.

Eftersom hela det politiska fältet har vridits åt höger sedan Palme sade det här, så anser jag numer att vänsterpartiet i stort sett har blivit vad socialdemokraterna var tidigare. Jag betraktar mig dock fortfarande som socialdemokrat, av det traditionella slaget – och på vänsterkanten.

Se på filmen där Olof Palme berättar varför han var demokratisk socialist

Jag hittade klippet på bloggen Alliansupproret

Politik/ekonomi15/10 17:45

Läser under en bild i Aftonbladet idag:

De rika och de fattiga är sammanlänkade. I USA växer klasskillnaderna dramatiskt och skatterna för de rikaste har sänkts. Men finanskrisen drabbar dem alla lika hårt.

Om det sista: Fan tro’t!

Läs också Ekonomikommentarer/”Åtgärdspaket åt låginkomsttagarna krävs”. Det är något keynesianskt över förslaget – som framförs i USA, kan man tänka.

Politik/ekonomi10/10 04:27

För allt i världen, socialdemokrater, byt ut Mona Sahlin – NU. Låt henne inte få sabotera de möjligheter till valseger som alliansen serverat hittills.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi08/10 01:45

Varför ska man skriva själv när andra skriver så mycket bättre och dessutom är mer insatta i detaljer än man själv är. Alltså rekommenderar jag idag läsning av Dan Josefssons artikel Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt, som han publicerade i Ordfront Magasin ursprungligen (2005) och nu lagt ut på sin blogg.

För övrigt så blir jag så förundrad över alla dessa nyliberaler som envisas med att hävda att den pågående bankkraschen i USA (och som nu sprider sig över hela världen), beror på för mycket regleringar, trots att USA också har avreglerat sina finans- och bankväsenden, precis som vi i Sverige och som Världsbanken tvingat hela världen att göra. Detta dessutom med återkommande ekonomiska katastrofer som följd. Resultatet av dessa avregleringar är att c:a 90% av alla finanstransaktioner idag handlar om flyttande av pengar/värdepapper och endast 10% om betalningar för varor och tjänster. Före avregleringarna var förhållandet ungefär det omvända.

Det dröjde inte länge efter att dessa avregleringar hade vidtagits förrän sådana här katastrofer började hända – igen, precis som förra gången man försökte sig på den här typen av ekonomi. Härhemma hade vi fastighetskraschen i början av 90-talet och 8 år senare var det IT-kraschen och Asien såg också ett antal krascher, liksom exempelvis Mexico och nu ser vi åter den Stora Kraschen, den värsta världen har sett sedan 1929.

Alltså, efter 1929 reglerade man finansmarknaderna och bankväsendet och dessutom såg man, i Västvärlden, till att fördela samhällenas resurser mer jämlikt. Under alla dessa år, som den Kenyesianska ekonomiska politiken praktiserades (fr. 30-talet fram till mitten av 70-talet, och i Sverige mitten av 80-talet), såg vi ingenting som var i närheten av de krascher som vi sett sedan avregleringarna av bank- och finansmarknaderna. Vi såg lågkonjunkturer och högkonjunkturer avlösa varandra, men krascher av det slag vi sett de senaste 20 åren – nix, inte en enda. Det är knappast en ren tillfällighet. Men detta faktum är det få som diskuterar idag. Man undrar varför. Eller snarare, man vet varför. De ekonomiska eliterna har tjänat kollofantiskt på den nyliberala ekonomiska politiken, medan vanligt småfolk har förlorat på den. Efter den här kraschen kommer dessa eliter att ha tillgodogjort sig ännu mer av jordens resurser och författigat ännu fler människor.

Via Arena fick jag den här länken, också värd att läsas:
The Legacy of the Clinton Bubble

Nu ska dessutom jag, som lyckats rädda mina pengar undan de tidigare krascherna, göra en rekommendation vad gäller aktiespekulation framöver: Passa på att satsa på aktier i krigsindustrin samt i läkemedelsindustrin, när de står lågt (vet inte hur de står just nu dock). Båda dessa industrityper torde vara guldkalvar även framöver, inte minst på grund av krascherna – ja om du inte har något samvete alltså. Själv avstår jag av rent ideologiska skäl från att spekulera med pengar, vilket förstås gör att jag har mycket mindre pengar idag än jag kunde ha haft.

Tack Alliansupproret för länken till Dan Josefssons artikel.
Ekonomikommentarer skriver om den ekonomiska katastrofen på Island.

Kvinnor/feminism&Massmedia06/10 15:31

Nu är det bevisat. Påståendet/föreställningen att kvinnor är fnissigare och flamsigare än män är genomfalskt.

Idag har P1 bytt ut Lanz mot ett par killar. Det man hör från radion låter som Lanz med bisittare, där man mörkat ner rösterna så att de ska låta som manliga. Exakt samma tramsighet alltså.

Män kan alltså vara precis lika flamsiga och fnittriga som kvinnor. Jag misstänker att de är lika bra på att skvallra också.

Politik/ekonomi04/10 02:44

Det var en gång, ja för evigheter sedan, så länge sedan att endast de allra äldsta i landet fortfarande minns det, en stor bankkrasch. Den hände sig i USA 1929 men spred sig över hela världen. Som tur är, för oss som inte var med den gången, så skrev en man ner berättelsen om denna krasch. Det gjorde han redan 1954, men hans berättelse har sedan dess kommit ut i nyutgåvor många gånger, ja varje gång det har varit skakigt på finansmarknaden har hans berättelse efterfrågats – fast det kan man nästan inte tro idag.
Berättaren börjar med att tala om att krascher är ett återkommande fenomen i det kapitalistiska systemet ända sedan tulpankraschen i Holland 1637:

I Förenta Staterna uppträdde en spekulationsvåg var tjugonde eller trettionde år under 1800-talet.
………..
Varje gång marknaden får problem låter det likadant: ”Det ekonomiska läget är i grunden sunt” eller helt enkelt ”grunden är god”. Alla som får höra de orden bör ha klart för sig att något är galet.

Man tycker sig höra just detta just nu – vilket är illavarslande.

Det lustiga med den här berättaren är att han menar att kraschen i oktober 1929 inte kan skyllas på enstaka människor och ingen, påpekar han, organiserade spekulationsbubblan som föregick den: ”Båda var resultat av hundratusentals individers fria val och beslut”.

Det där tål att tänkas på. Om vår berättare har rätt och den amerikanska staten inte tvingade någon att spekulera (som fallet är med oss svenskar idag exempelvis), så innebär det i så fall att det fria valet från alla dessa spekulanter var helt i enlighet med liberalismens ideal. Det i sin tur innebär att många människors fria val inte automatiskt ställer allt till det bästa eller leder till det goda samhället och/eller till goda konsekvenser för majoriteten av människorna i ett samhälle (men det är kanske inte heller vad liberaler anser att frihet och valfrihet ska göra?).

I början av berättelsen om 1929 kan vi läsa att:

1927 började kurshöjningen på allvar………. uppgången gav ett intryck av stor pålitlighet.
……………..
I början av 1928 ändrade kursuppsvingen karaktär. …………
Den tid hade nu infunnit sig, som alltid i utpräglade spekulationsperioder, då folk inte längre ville veta hurudan verkligheten var. Istället sökte man ursäkter och förevändningar för att kunna fly till den nya fantasivärlden……..
…..började aktiekurserna stiga, inte med små, stadiga ökningar utan med stora belopp………..

Nu hände det sig att:

En del företag fattade följande beslut: Istället för att producera varor med den huvudvärk och de svårigheter det innebar, övergick man till att finansiera den växande spekulationen. Många fler företag började låna ut sina överskottsmedel till Wall Street.

Så börjar man så småningom ”segla iväg upp i det blå” och nu började fantasirika transaktioner ta form och investmentbolag bildades på löpande band, somliga av dessa inriktade sig på att sälja aktier till småfolket, som köpte dem för lånade pengar, men som skulle bli rikt på kuppen.

1929 var investmentbolagen redan medvetna om att de betraktades som allvetande, när det gällde aktieaffärer…….. Det var en guldålder för professorer.
……………
På hösten 1929 gjorde professor Fischer från Yale sitt odödliga uttalande: ”Aktiekurserna ser ut att ha nått en permanent högplatå”. Irving Fischer var den mest betydande amerikanska nationalekonomen.

Det fanns förstås varnande röster också, då när börskurserna steg upp i himlen och lånekarusellen hade nått enorma dimensioner.

Warburg var märkvärdigt förutseende. I mars anbefallde han en kraftfull centralbankspolitik och hävdade, att om de pågående exesserna i ”ohämmad spekulation” inte genast bringades till ett slut skulle ett katastrofalt sammanbrott till sist bli följden. Detta skulle vara olyckligt inte bara för spekulanterna utan även ”medföra en allmän, landsomfattande depression”.
Bara de mest välvilliga bland Wall Streets talesmän nöjde sig med att beskriva Warburg som föråldrad. En av dem menade att han försökte slå knock out på det amerikanska välståndet………
Efterhand som kurserna bara steg och steg och erinrade man sig Warburds varningar blott med en känsla av förakt.

Tja, vem bryr sig om gamla stofiler i nya tider. Dessutom fanns det ju folk som var med sin tid så sent som under sensommaren 1929:

Fischers egen slutsats var följande:”Vi kan möjligen få en nedgång i aktiekurserna men ingenting sådant som en krasch”.

Det hade alltså börjat hända konstiga saker på börsen, kurserna steg inte längre varje dag, istället föll de vissa dagar. Över tid sjönk de. Om det faktum att man började ana en konjunkturnedgång med avtagande produktion skriver vår berättare:

Orsak och verkan går från ekonomin till aktiemarknaden, aldrig omvänt. 1929 var den ekonomiska situationen i Förenta staterna bekymmersam och framtiden ingav oro. Till sist återspeglades detta med våldsam klarhet på Wall Street.
…..
Det var nödvändigt att så många kända män som möjligt upprepade så bestämt de kunde att någon depression inte vara att vänta. Så skedde även. De som medverkade i besvärjelserna förklarade, att aktiemarknaden bara var en krusning på vattenytan och att de verkliga elementen i ekonomin var produktionen, sysselsättningen och konsumtionen, som alla skulle förbli opåverkade.

Ja så fluktuerade aktiekurserna några veckor och massor av människor började förlora sina besparingar och dessutom förekom en hel del svindelaffärer i sammanhanget. Så till sist för att inte dra hela historien, som jag rekommenderar alla intresserade att läsa, så:

Kraschen mer eller mindre förintade hundratusentals amerikaners förmögenheter. Men för mer prominenta personer var det värsta att deras rykte fördärvades. I sådana kretsar sjönk anseendet för klokhet, framsynthet och olyckligtvis även för vanlig hederlighet snabbt.
…………
Ekonomiprofessorerna i Harvard slutade göra prognoser och blev återigen en samling anspråkslösa män.
Professor Irving Fischer försökte på alla sätt förklara, varför han hade begått ett misstag. I början av november 1929 framhöll han, att det hela (spekulationen) hade varit irrationellt och därför inte kunnat förutses.

Avslutningsvis konstaterar vår berättare att ”Efter den Stora Kraschen kom den Stora Depressionen, som med skiftande styrka varade i 10 år”.

Läsaren av boken, Den stora börskraschen, av John Kenneth Galbraith (ursprungl. 1955, ur svensk upplaga fr 1997), får i de avslutande avsnitten läsa om hur man först gjorde allt fel för att försöka komma tillrätta med konsekvenserna av den Stora Kraschen, nämligen genom att bestämma ett budgettak, måna mest om att undvika inflation, dra ner på offentliga utgifter och sänka skatterna, för de rikaste. Det låter bekant på något sätt.

Eftersom man misslyckades med att förhindra den Stora Depressionen på det här sättet får vi väl anta att det inte var liberalism eller nyliberalism som dikterade åtgärdernas innehåll. Liberalismen kan ju aldrig misslyckas. Det kan inga utopier eller religioner.

Länk:
Betalningssystemet havererade, DN

Politik/ekonomi03/10 16:00

Idag ber Aftonbladet om ursäkt, för att man skrämt upp hela svenska befolkningen vad gäller bankgarantin. Man lyckades alltså igår vända upp och ner på allting och förklara att alla konton som verkligen omfattades av insättargarantin inte omfattades och tvärtom.

Det måste ha varit tidernas mediablunder. Här arbetar alla ansvariga som ivriga bävrar för att panik inte ska utbryta och för att folk inte ska rusa till sina banker och ta ut vad de har innestånde eftersom en sådan panik verkligen skulle skapa en superkris, en kris som inte bara handlar om att bankerna får pengabrist utan som slår mycket allvarligt mot alla människor (utom förstås mot de superrika – som vanligt). Så gör Aftonbladet vad man kan för att skapa just panik.

”Lita inte på bankerna”, kunde vi läsa i Aftonbladet igår, och det har vi redan fattat, och nu vet vi att man definitivt inte ska lita på Aftonbladet – heller.

Tidigare inlägg om krisen på Motvallsbloggen:
Nu tycks det dra ihop sig igen – till djup ekonomisk kris, 3/3 2008
Bolånekrisen i USA och den osynliga handen, 14/7 2008
Bankkrascher och kompetenta VD:ar, 18/ 9 2008
Vi vanliga dödliga har inte märkt av krisen än – men det kommer vi att göra framöver, 30/9 2008

Fler bloggar om krisen:
”Nyliberalismen skadar kapitalismen”, Ekonomikommentarer 1/10 2008
Utanför förståelseramen, Ali Esbati”
Krisen och tryggheten, Ett Hjärta RÖTT
Nyliberalismens kris, den egalitära revolutionen och evolutionen av mänsligt samarbete, BIOLOGY & POLITICS
Har vi tur har vi otur”, Lasses blogg

« Föregående sida


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster