Det fanns en tid när jag var stolt över somligt i svensk politik, som vår inställning till invandrare och vår beredskap att ställa upp för människor som flydde från krig, fascism och annat elände runtom i världen. Den tiden är förbi. Idag skäms jag för att jag är svensk, skäms för vad vår regering gör, både mot flyktingar och invandrare och mot svenskar som har det svårt, är arbetslösa, sjuka eller gamla och vårdkrävande av det skälet.

Ett lands civilisationsgrad, brukar man säga, visas i dess omhändertagande av behövande. Sverige har uppenbart blivit allt mindre civiliserat de senaste 15 åren, och fortsätter nu i tangentens riktning. Det är något man inte kan annat än skämmas över, som svensk.

Lyssna på programmet ”Konflikt” på P1. Där får vi veta att Sverige avvisar irakier till områden som UNHCR, FN:s flyktingorgan, bestämt avråder avvisning till. Inte nog med det, man oroar sig på UNHCR för att Sverige, som var det första landet att skriva under ett återtagandeavtal med Irak som nu leder till fullkomligt orimliga utvisningar till Irak, ska inspirera andra länder att följa vårt exempel.

Tobias Billström är en skamfläck för Sverige när han å sin sida menar att det är bra, att andra länder följer efter Sverige, alltså precis det som UNHCR oroas över.

Billström måste vara en person som både saknar viktiga insikter om tillståndet i Irak och är i total avsaknad av empati och humanism. Skam över honom och över alliansregeringen.

Studio ett idag var faktiskt riktigt fyndigt hopkommet, fast jag vet inte om journalisten , som satte ihop programmet, hade den saken klar för sig, om sammansättningen av inslagen var medveten eller en ren slump.

Först kunde vi höra ett inslag med en ung kvinna som berättade om varför hon gick med i en nazistisk gruppering som 16-åring, som hon numer har hoppat av. Hennes berättelse handlade om känsla av utanförskap, om dåligt självförtroende, något som nazistgruppen hjälpte henne över. Dels fann hon gemenskap i gruppen, dels gav den henne självförtroende.
Hon berättade vidare om den stockkonservativa kvinnosynen inom partiet. Kvinnor skulle stå vid spisen och föda fram nya små arier, fler överlägsna människor och på så sätt vara med och rädda den vita rasen. Någon annan uppgift hade de inte.

När avsnittet med den här kvinnan var avslutat kom ett avsnitt om Anna-Maria Corazza Bildt, som kandiderar till EU-parlamentet. Henne skulle man bl.a. rösta på, enligt hennes egen slogan, om man ville slippa ”gnällfeminismen”.

Här ser vi alltså ytterligare ett område där Timbros antifeministpropaganda, som man varit så stolt över inom Timbro, också bidragit till att bereda landet för högerextrema grupper, för att nu uttrycka det snällt. Tidens ”anda”, den som Timbros urdyra högerpropaganda har drivit fram, är i många stycken väl tillrättalagd för dessa grupper med andra ord.

Sedan fäste jag mig speciellt vid vad den unga numer f.d. nazikvinnan berättade om vad hon visste om nazismen när hon gick med. Ingenting verkade det som. De värvade mig, de förklarade för mig att jag var överlägsen alla andra för att jag var vit och för att jag tillhörde den överlägsna rasen. På frågan från journalisten hur hon kunde gå med i en sådan här gruppering när nazisterna var skyldiga till så otroligt mycket lidande och död i Europa, svarade hon:
Det talade de inte om så det fanns liksom inte med i bilden i början. Det var vad de gav mig, samhörighet och att någon brydde sig om mig, som betydde något.

Tala om skolans och samhällets totala misslyckande, åtminstone om man inte vill se högerextrema grupper värva alltfler unga människor.

Vad högern tycker vet jag inte men den delar uppenbarligen somliga av extremhögerns åsikter, som uppfattningen om feminism och jämställdhet mellan könen exempelvis.

Länk:
Tyskland, EU, och kvinnorna i den svenska extremhögern, Studio ett, P1

En liten glimt av Israels propagandaapparat bara. Jag hittar inte artikeln på nätet, så jag får väl citera någa rader från papperstidningen istället.

Så här skrivet Wolfgang Hansson i Aftonbladet onsdagen 20:e maj under rubriken: Samtidigt i Sverige: Ett propagandakrig:

Vi sitter runt ett frukostbord på Östermalm. Sex företrädare från Sveriges största medier och två höga israeliska regeringstjänstemän på propagandaturné.
…………….
Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt.
Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.
Våra (journalisternas alltså: min anm.) frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bostättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut.Palestinierna kan vänta.

Journalisternas roll nu, enligt Wolfgang Hansson, som dock tiger om vilka de andra journalisterna på mötet var, är att påverka vår svenska regering att förorda ”hårdare tag” mot Iran.

Korrumperad journalistkår? Inte alls, om vi ska tro Wolfgang Hansson som i alla fall är hederlig nog att berätta om mötet, det bjöds bara på kaffe och kaka.

Regeringen öppnar vägen för en ökad politisering av de allmänna pensionsfonderna och att fonderna blir instrument för att uppnå en styrning som är betingad av politiska bevekelsegrunder, anser Svenskt Näringsliv, så nu vill man inte vara med längre. Det blir inget val av ny styrelseordförande för 4:e AP-fonden från SN så länge direktiven, om att lönerna till styrelsernas ledamöter inte får vara hur höga som helst, inte tas tillbaka.

Så klart, det förstår vi ju alla. Svenska löntagares pensionspengar ska givetvis i första hand användas till att berika de redan superrika. Lägre lön för styrelseledamöter i AP-fonderna är därför en styggelse förstås. För att inte tala om att blotta föreställningen, att politiker skulle kunna börja ha åsikter om hur fonderna ska användas, är rena skräcktanken.

Pengarna ska, förstår vi givetvis också, i första hand ge höga styrelsearvoden till de näringslivsmän som sitter där samt användas för att höja de aktiekurser som SN vill höja. Det blir liksom högre bonusar till SN-gubbarna på det viset.

Man har lite svårt att behålla lunchen när man hör SN:s representant uttala sig.

Länk:
– Svenskt Näringsliv markerar sitt missnöje, Ekot

Såg programmet Dokument utifrån på TV i kväll. Det var inget roligt program och att höra nynazister och fascister tala som de gjorde var riktigt obehagligt, för att uttrycka det milt. I fem länder i Europa, säger man i programmet, finns extremhögern i regeringarna, i 18 har man fler väljare än någonsin.

Nynazister och fascister betecknar sig som höger
Det var intressant dock, att höra samtliga representanter för de nynazistiska och fascistiska rörelserna nere i Europa, som uppträdde i programmet, utan minsta tvekan hävda att de hörde hemma till höger i politiken och att de var konservativa. Ingen enda av dem antydde ens att de skulle ha något gemensamt med socialismen eller kommunismen. Detta åpropå alla de ungliberaler och libertarianer i Sverige som envisas med att hävda att nazism och kommunism är samma sak.

Fascister i EU
Vidare konstaterar jag att de tendenser, som jag tyckte mig se konturerna av redan i början av 90-talet, vilket jag påpekat på bloggen åtskilliga gånger, har intensifierats och idag har vi alltså redan ett antal fascister sittande i EU-parlamentet och fascismen får ett allt starkare stöd runtom i Europa. Vi är alltså numer i union med fascister i Europa, ex med Italien med sin tämligen fascistiska regering. Det är väl något att vara stolt över – eller? Långt ifrån det socialdemokratiska EU-projekt som vi förespeglades i EU-omröstningen alltså.

Jag undrar sååå hur det kommer att gå med det stolta fredsprojektet EU framöver, nu när arbetslösheten ökar dramatiskt och det från en redan rekordhög nivå. Själv har jag alltid ansett att EU inte är ett fredsprojekt utan ett krigsprojekt. Frågan för min del är bara hur länge EU kan hålla samman, 5 år till, 25 år till eller 75 år till. Jag är nämligen övertygad om att EU kommer att bryta samman förr eller senare och det obehagliga är att det kan falla samman på ett mycket blodigare sätt än Sovjet gjorde.

Åter till 20-30-talen, i alla avseenden
Det fattades egentligen bara en värlsomspännande ekonomisk krasch också, för att landet skulle vara helt och totalt upplöjt för nazism och fascism, för att vi skulle befinna oss i nästan exakt samma situation som under slutet av 20-talet och början av 30-talet. Krisen garanterar i stort sett att fascismen återkommer på bred front i Europa, inte minst i de tidigare öststaterna.

Vi kan dessutom vara säkra på att storföretagen kommer att föredra att stötta fascimen mot den samtidigt växande vänsterkritiken och mot de tilltagande fackföreningsprotesterna runtom i Europa.

Och hur ser det ut i Sverige?
Vi har en regering som för en alltmer invandrarfientlig politik. Dessutom kan vi nog utgå ifrån att regeringen kommer att vandra samma väg som Danmarks partier gjort, där i huvudsak muslimer kommer att användas som målgrupp för missnöjet. Framför allt har ju Folkpartiet redan visat mycket klara tendenser i den riktningen.

Vi har redan, och sedan många år, sett hur den borgerligt monolitiska pressen i praktiken stödjer nynazisterna när den alltid framställer vänsterinriktade motdemonstranter som de värsta gangsters. Dessa beter sig onekligen otroligt dumt när de tar till våld, men de är liksom inte ensamma om att begå våldsbrott. Det är dock framför allt vänsterns våld som vi serveras i media och som vi ska bli upprörda över. Detta är just kapitalets stöd till nynazister och fascister.

Vi kan också vara säkra på att alliansen, härhemma i Sverige, inte kommer att ta totalt avstånd från SD, liksom vi kan vara säkra på att den kommer att ta tillfället, krisen, i akt för att både försvaga facken ännu mer och för att montera ner den offentliga sektorn (vilket är vad den gör just nu, när den vägrar att ge kommunerna mer stöd). Vi har alltså en regering som gör allt den kan för att förvärra den ekonomiska krisen i Sverige och därmed också för att försämra de kommunala skolorna, vilket gör det lättare för nynazister att värva unga människor.

På grund av regeringens politik kan vi vara säkra på att arbetslösheten stiger mycket de kommande åren, och att alltfler människor kommer att slås ut totalt pga försämringarna i trygghetssystemen. Vi vet att detta ger bästa tänkbara grogrund för nazismen och fascismen. I synnerhet är det fallet som ungdomar idag är mycket välindoktrinerade i borgerlig ideologi och har lärt sig att socialdemokrater är lika goda kålsupare som de övriga borgerliga partierna.

Jag blir alltså inte förvånad om vi har ett invandrarfientligt, nazistiskt/fascistiskt parti i Sverige som tar 15-30% av rösterna vid valet 2014. Samtliga partier i riksdagen har arbetat som ivriga bävrar på den saken de senaste 19 åren. Det gör man nämligen när man försöker föra en liberal-ekonomisk politik, som automatiskt får ökad ojämlikhet och hög arbetslöshet och återkommande ekonomiska krascher som konsekvens och som också gör föraktet för svaghet till en hederssak.

Länkar:
– Det våras för extremhögern. Dokument utifrån, TV2 Har du inte sett programmet? Gör det.

Tidigare inlägg om saken på Motvallsbloggen:
– Reprisfråga: Liberalismen – ett förstadium till fascism? 4/2 2008
– Fler ser likheterna mellan nyliberalism och nazism/fascism, 16/11 2007
– Liberalismen – ett förstadium till fascism? 9/5 2006

Idag kom den första tornsvalan (tornseglaren). Den cirklade tre varv runt huset på låg höjd, en ensam sådan. Vi fick bråttom att dra fram stegen och riva bort silvertejpen, som vi klistrade för öppningarna i våra tornsvaleholkar med i höstas, för att inte talgoxarna skulle flytta in i holkarna, som hänt tidigare år.

Blir spännande att se om vi ser fler tornsvalor i morgon. Hur som helst så är den första tornsvalan ett tecken på att högsommaren är här. Det finns glädjeämnen trots allt, även om man inte kan leva på dem.

Fast den här sommaren är inte vad de tidigare varit i vårt hål i skogen, det sörjer jag lite över.

De senaste fyra somrarna har vi haft ett koltrastpar boende i vår delvis nerrasade lagudgård. De båda koltrastarna har skuttat runt på gräsmattan och samlat ätbart och blivit ganska orädda för oss. Hanen har suttit på en av de döda grenarna i vår gamla halvdöda ek och kvintilerat hela våren och sommaren, både morgnar och kvällar och på dagarna stundvis.

I år är ingenting sig likt på koltrastfronten, till min stora sorg. Det sitter ingen koltrast och sjunger i eken längre. Det bor inget par i ladugården i år. Istället har vi tre koltrasthanar som inte kommer överens om var revirgränserna går. De har fullt upp under dagarna att jaga bort varandra och sjunger väldigt sparsamt både på morgnar och kvällar. På dagarna sjunger ingen av dem alls. Jag saknar min gamla koltrasthane så ofantligt. Han och jag var liksom kompisar. Han satt där i eken och sjöng, jag visslade korta stumpar som han försökte härma och lyckades riktigt bra ibland.

Så ingenting i världen varar för evigt, inte ens koltrastens sång- och levnadsvanor är desamma år ut och år in.

Ordet ”demokrati” har bytt innebörd de senaste tio åren, någon annan som märkt den saken?
Tidigare användes ordet för att beteckna stater med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och ett någotsånär pålitligt rättsystem. Idag betyder ordet något helt annat, nämligen stater som låter USA:s multinationella företag lägga beslag på deras resurser. Följaktligen är Venezuela en hemsk diktatur, enligt tämligen samstämmiga svenska och västerländska media, eftersom USA:s oljebolag inte fått lägga beslag på landets olja. Att Chavez valts gång på gång och obestridligen har majoriteten av befolkningen bakom sig, det spelar ingen roll uppenbarligen. Landet är likafullt en diktatur enligt våra media.

På samma sätt var Ryssland för en tid en demokrati, så länge USA:s multinationella företag förväntades kunna lägga vantarna på det stora landets alla naturresurser, olja och gas framför allt. Sedan kom Putin och satte P för en ohejdad utplundring av landet – och vips var Ryssland inte någon demokrati längre.

Irak, där USA lyckats lägga beslag på i alla fall stora delar av oljan, är numer en demokrati, medan Iran, vars olja man inte har kunnat roffa åt sig, är en diktatur. Saudi Arabien, tja den staten talar man bara tyst om.

Venezuela alltså, tycks nu så sakta erkännas som ett mönsterland av flera av de ”utsugna länderna” (= av mig föreslagen ny betydelse av ordet ”U-land”) vad gäller att skapa bättre levnadsförhållanden för sin befolkning, inte bara för den rika och korrumperad överklassen.

Peter Phillips skriver, i Project censored, att;

Before the election of Hugo Chavez as president in 1998, college attendance was primarily for the rich in Venezuela. Today over one million, eight hundred thousand students attend college, three times the rate ten years ago.
(länk till artikeln i Project Censored)

Vidare, skriver han:

Democratic socialism means healthcare, jobs, food, and security, in neighborhoods where in many cases nothing but absolute poverty existed ten years ago. With unemployment down to a US level, sharing the wealth has taken real meaning in Venezuela.
(länk till artikeln i Project Censored)

Och för den som anser att ett villkor för ”demokrati” (i den normala betydelsen) är att det finns fri press:

In Venezuela the corporate media are still owned by the elites. The five major TV networks, and nine of ten of the major newspapers maintain a continuing media effort to undermine Chavez and the socialist revolution. But despite the corporate media and continuing US taxpayer financial support to the anti-Chavez opposition institutions from USAID and National Endowment for Democracy ($20 million annually) two-thirds of the people in Venezuela continue to support President Hugo Chavez and the United Socialist Party of Venezuela. The democracies of South America are realizing that the neo-liberal formulas for capitalism are not working for the people and that new forms of resource allocation are necessary for human betterment. It is a learning process for all involved and certainly a democratic effort from the bottom up.
(länk till artikeln i Project Censored)

Bara att konstatera att just då fler och fler sydamerikanska stater inser att de måste frigöra sig från USA:s och IMF:s inflytande och kolonialism, är det kanske vår tur, i Europa, att halka ner till nivåer som tidigare bara setts just i U-länder sådana som Brasilien och USA. Vad som exempelvis håller på att hända med Island kan vi ta del av här. Skrolla ner lite till de tvåfilmerna: Michael Hudson – með íslenskum texta, och John Perkins – með íslenskum texta, där både Wall Street-mannen Michael Hudson och John Perkins varnar Island för IMF och för vad som kommer att krävas av dem om de sätter sig i knät på IMF.

Någon mer än jag som kommer att tänka på Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” efter att ha sett de här filmerna, hon som hade helt fel, enligt nyliberala idealister, och vars tes nu uppspelas rakt framför våra ögon. Även i Sverige ser vi eländet, men här är det, än så länge, inte IMF som dikterar villkoren (i varje fall inte vad vi vet, men säkra kan vi nog inte vara) utan det är alliansen som förverkligar chockdoktrinen.

Hur som helst, de här två filmerna, samt Perkins berättelse här och här, om sin bok The Economic Hitman, inte bara bekräftar vad åtminstone kunniga människor länge vetat om IMF:s och USA:s agerande, utan de målar upp ett världsscenario som är sju reser värre än de allra flesta av oss kunnat föreställa oss, ja så ruskigt att man har svårt att tro på det när man hör det – men tänk om det Perkins och Hudson berättar faktiskt är sant? Den tanken får mig att åter börja fundera över somligt:

– Hur det kom sig att Ingvar Karlsson tvärvände vad gällde EU-medlemskapet i samband med utbrottet av 90-talskrisen? Jag har grubblat mycket över den saken genom åren. Det var väldigt konstigt för så hade socialdemokraterna aldrig betett sig tidigare. Den plötsliga kovändningen den gången förvånade även Sören Wibe, då medlem i partiet, enligt vad han berättade i radion i förra veckan.

– Varför mördades Olof Palme och vem mördade honom? Jag tror nämligen inte för ett ögonblick att det var Christer Pettersson.

– Vad var det som Mona Sahlin tyckte var så hemskt när hon närvarade vid Bilderberggruppens möte och som hon inte kunde/inte ville berätta om?

Om länkarna:
Tack Toxiska Epistlar för tipset om intervjuerna om Islands ekonomiska problem.

PS: Och apropå Alliansens och Björklunds reformering av den svenska skolan, här en artikel om dess förebild i USA

Nu är jag arg som ett bi så nu ska jag bryta mot mina bloggregler och kalla dem som är idioter för just idioter.

Det måste vara rena idioter som skriver dataprogramtexter och manualer till dataprogram, eller kanske är det gubbar lite högre upp i datorvärldens hierarkier som är superidioter, eftersom de anställer idioter att skriva dataprogramtexter (fast om jag skulle lyda min dator skulle jag förstås skriva ”data program texter”) och manualer.

Här har Telia just förklarat för mig, via ett mail, att för att jag ska kunna skicka mail framöver måste jag ändra en del inställningar i mitt mailkonto. För hjälp kan man gå in på Telias hemsida och se hur man ska skriva in dessa nya inställningar. Då gör man det, för man vill ju gärna kunna skicka mail. Men där finns ingen anvisning för hur man beter sig om man använder en i Mac med system OS9, för så gamla datorer har ingen människa (utom jag, även om jag har en nyare också). Så exempeldialogrutorna ser förstås inte ut som dialogrutorna i min Mac och företeelserna kallas inte samma saker, mer än i undantagsfall, i exempeldialogrutorna på Teliasidan och i dialogrutorna i min dator. Men med lite fantasi och trial and error så lyckas vi, maken och jag, lista ut var vi ska ändra och så ändrar vi.

Gott så, tror jag, bara för att några dagar senare finna att jag inte längre kan skicka några mail, alltså det som Telia hotade att utsätta mig för om jag inte vidtog de åtgärder som man rekommenderat. Jag kan ta emot mail, men kan inte skicka några. Då låter jag undslippa mig några väl valda ord som ”ack huru världen sammansvärjer sig mot mig” och liknande kraftuttryck. Det hjälper förstås inte. Så då bestämmer jag mig för att Telia kanske inte accepterar mitt gamla OS9-system och att jag nu måste gå över till att ta emot och skicka mina mail från min nyare Mac, som har system OSX. Vad finner jag? Jo förstås att allting ser annorlunda ut i den nya datorn (vilket var skälet till att jag inte har iddats gå över till den tidigare, vad gällde mailen) och dessutom att det inte finns någon bra hjälp att få för den heller på Telias hemsida. Men vi försöker i alla fall, och ändrar det som vi tror ska ändras.

Tror fortfarande alltså, för nu är datorvärlden så ovist ordnad att de som jobbar i denna värld struntar i språket totalt. Det vet inte ens vad ett språk är och än mindre vad det ska användas till. Datorvärlden måste dessutom vara universums mest kundovänliga, för att inte säga kundfientliga bransch.
Det där att mänskligheten, till skillnad från andra djurarter, har utvecklat ett verbalt kommunikationssystem för att kunna utbyta tankar och överföra information och kunskaper, det har gått datorvärldens invånare totalt förbi. I den världen tycker man inte att det är så noga vad man kallar saker och ting. Än kan man kalla något för det ena än för det andra. Bara att tänka sig hur det skulle fungera om vi även till vardags hade denna slarviga och nonchalanta inställning till språk.

Värdinnan säger till gästerna:
– Varsågoda och sätt er under skorstenen.
Gästerna tittar sig omkring och ser ingen skorsten i köket, men ett par stolar. De undrar om värdinnan inte menar stolarna, varvid hon påpekar, lite nonchalant, att det kan man ju också kalla dem om man vill.
– Men vi ska väl inte sätta oss under stolarna utan på stolarna?
– Under eller på, det är väl inte så noga.

– Nej vi säljer allt, bara det inte kostar pengar.
-????
– Ja alltså, det går ju att inte spola radion utan att först skriva adressen.

Tänk er situationen där en säkring till bilen kallas ”säkring” på årsmodell 2004, ”inslutare” på årsmodell 2005 och ”felhindrare” på årsmodell 2006.
Tänk er tågbiljettförsäljaren som ger er en biljett till Korpilombolo när ni beställt en till Stockholm – för det är väl inte så noga. Han får ju betalt för att sälja biljetter, inte för att kunden ska komma dit han vill.

Alltså, språket ska underlätta kommunikation och informationsöverföring mellan människor, inte försvåra eller omöjliggöra sådant. Om vi beslutar oss för att inte längre agera i enlighet med denna mycket förnuftiga pricinp, ja just den princip som möjliggjort utvecklingen av vår teknologi ex. kan vi lika gärna börja grymta till varandra som grisar istället för att tala med varandra. Det är väl det man gör i datorvärlden förresten. Varför kalla något som handlar om att bekräfta identitet för att ”bekräfta identitet” när man kan kalla det ”autentisera” eller ännu värre ”autentisitera”.

Om man skulle räkna samman all den tid människor jorden runt lägger ner för att förstå och komma tillrätta med datorer vars manualspråk är hopplösa mishmash och satte en timkostnad på tiden så skulle man inse hur ofantligt dyra, alltså ineffektiva, datorerna är, i jämförelse med vad man tror att det är. All denna onödiga tisspillan måste vara den moderna världens största slöseri.

Renhållningsbolaget i Borås hängde en tid skyltar i bussarna i staden där man förklarade att ”Vi jobbar mot en bättre miljö”. Min generation, som förstått att språket ska förenkla kommunikation har alltid jobbat ”för” sådant vi vill uppnå eller gillar och ”mot” sådant vi inte vill ha eller ogillar. Det har varit så lätt att förstå vad som är det ena och det andra om man använt olika prepositioner (fast ”prepositioner” finns, betecknande nog, inte i datorvärlden, för ordet dekoreras omedelbart med ett rött understreck av datorn) i dessa klart olika fall. Så jag undrar fortfarande vad renhållningsbolaget i Borås sysslade med.

Ja alltså, jag kan numer ta emot mail på min nyare Mac, men inte skicka några mail på den heller.

Och till råga på allt har vi, som Ludvig Rasmusson påpekade i en trailer på TV, Europas barnsligaste regering, den där som bestämt att den ska göra om svenska språket.

Och alla vi som hoppades på Obama och en anständigare utrikespolitik från USA:s sida, vi kan låta hoppet fara!