Den enda verkligt beundransvärda igår kväll är Camilla Lindberg, den enda ”liberalen” som röstade NEJ. Jag lyfter på hatten för henne. Det krävs nämligen mycket mod och stor personlig integritet att rösta emot sitt parti efter att partipiskan har vinit så intensivt som före omröstningen om FRA-lagen.

Så här skriver Expressen om saken:

Fram till i går tisdag på eftermiddagen hade hon en pakt med partikamraten Birgitta Ohlsson och centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson om att rösta nej och fälla förslaget.
– Sedan plötsligt avviker två, två från det andra partiet, det är väldigt, väldigt synd tycker jag. Men jag dömer ingen, alla måste fatta sina egna beslut, säger Camilla Lindberg…….

Det är sådant som kallas ”civilkurage”. Så synd att inte kd lyckats få igenom en lag om att alla ska uppvisa sådant :-).

Birgitta Olsson svek alltså också, trots sina höga ideal och Federley visar sig vara grabben som är stor i orden men mycket liten, för att inte säga ynklig, på jorden. Sällan har en politiker skroderat så vitt och brett och misslyckats så kapitalt – med allt han företagit sig.

Om somliga brukar man skämtsamt säga att de har större mod än omdöme. Stackars Federley har varken eller.

Länk:
– Expressen om Camilla Lindbergs insats

Frihet, frihet, frihet, har liberaler, inte minst unga sådana, skrikit de senaste 15 åren, och frihet från statlig kontroll av oss, har de också velat ha, den där kontrollen som de hävdar att socialdemokraterna ägnat sig åt under många år men som sanna liberaler förstås inte kan tänka sig att utöva. Frihet skulle det förstås bli nu, med en borgerlig regering.

Federleys frihetsiver var inte så allvarligt menad – när det kom till kritan, vet vi nu. Lite smink på FRA-lagen så köpte han hela paketet. Vad de andra unga frihetsälskarna tänkte sig, de där som inte sitter i riksdagen, kan vi ju inte veta. De borde dock ha blivit ganska besvikna vid det här laget.

Men nu vet vi i alla fall vad de styrande nyliberalerna menar med frihet – egentligen. Nämligen endast frihet för de rikaste, från skatt och därmed från samhällsansvar, och frihet för överheten, oavsett partifärger, att kontrollera alla oss andra in på bara skelettet.

Tillägg 19/6 kl 00.45:
Jodå, det är en hel del av Federleys beundrare som är besvikna – det kan man se här. C:a 350 f.d. beundrare spyr ur sig sitt förakt för Federleys svek, i kommentarer på den bloggpost där han försöker förklara att han segrade.

FRA har avlyssnat oss de senaste tio åren hör jag på Ekot,och gjort just allt det som nu ska bli tillåtet, om riksdagens ledamöter inte har tillstymmelse till civilkurage.

Om jag rånar en bank, som också är olagligt, kan jag då be riksdagen att göra det lagligt att råna banker med argumentet att ”det har ju folk gjort i alla tider så nu gör vi bara det lagligt som alltid har skett”, och sedan efterskänka mitt eventuella straff?

Ja, jag bara undrar, för jag tänker förstås inte råna någon bank (bäst att klargöra det för att minska risken att hamna i trångmål framöver).

LÄS: stoppaFRAlagen.nu

Knappt hade jag skrivit mitt förra inlägg förrän svaret på min fråga, om varför journalisterna varit så tysta ifråga om den nya avlyssningslagen, kom. Det kom i form av en kolumn i AB skriven av Johanne Hildebrandt. Jag har visserligen aldrig haft så höga tankar om henne, men här sänkte hon sig definitivt.

”Vem orkar läsa alla våra mejl? undrar hon nämligen i rubriken, och även i den efterföljande texten:

Jag har verkligen försökt att bli upprörd över lagförslaget men misslyckats kapitalt. Det är ju inte heller så att horder med FRA-anställda kommer att välla fram ur sina hålor där de suttit gömda i decennier för att nu få kasta sig över svenska folkets mejl.

Ovanpå detta visar hon att hon förstår att det inte handlar om att någon kommer att läsa allas mejl, utan att det handlar om att sätta datorer på att söka efter kodord och kodsatser. Men någon förnuftig slutsats av detta drar hon inte. Av detta kan man sluta sig till att hennes insikter i historia måsta vara noll, säger absolut noll, såvida det inte handlar om brist på tankeförmåga.

Naturligtvis kommer de allra flesta inte att lida någon skada alls av vad de skriver och av att datorer står och analyserar deras mejl, men några kommer att bli misstänkta, de flesta av dem alldeles oskyldigt. Några kommer att gripas och sättas i häkte, utan att de gjort något, just på grund av den här lagen, och med hemska konsekvenser för resten av deras liv. Detta händer redan nu, som exemplet med somalierna visar.

Men det gäller ju bara utlänningar, hävdar de troskyldiga och anser i god humanitär anda att därmed är ju det här ingenting att bry sig om. Jo det gäller kanske bara utlänningar – i början.

”Först kom de och tog kommunister och socialdemokrater, men jag brydde mig inte för jag var ju varken kommunist eller socialdemokrat. Sedan kom de och tog judarna, men jag brydde mig inte för jag var ju inte jude…….”

I början av 90-talet var det ingen som brydde sig om alla krav om hårdare tag mot lycksökande invandrare, mot ”de där” som bara kom hit för att leva gott på hederliga svenska skattebetalare, som dagligen och under flera år framfördes i massmedia, av ledarskribenter, journalister och politiker. Men det var bara början och det var inte svårt att inse att samma hetsjakt som massmedia och politiker då bedrev mot invandrare och flyktingar snart också skulle drabba ”hederliga infödda svenskar”. Idag är detta sedan omkring 10 år ett faktum och det blir hela tiden allt värre. Varenda sjuk och arbetslös person har de senaste åren fått veta att de inte är värda vatten, att de är lata, att de fuskar och att de ska klämmas åt, och de har också klämts åt.

Det gör ju ingenting, så länge jag inte blir sjuk själv förstås, eller arbetslös – men det händer ju inte, JAG är ju inte lat och JAG fuskar ju inte!

Först tog de bara utlänningar, muslimer och såna men jag brydde mig inte för jag var ju varken utlänning eller muslim. Sedan kom de och tog…..

Så var så säker Johanne Hildebrandt, oskyldiga ”ursvenskar” kommer att drabbas, och drabbas hårt, förr eller senare, och bara på grund av att de råkat formulera sig olyckligt i ett eller ett par mejl som datorerna fastnat på och nojiga säkerhetsmän tolkar som fan läser Bibeln. Sådant händer alltid när man bygger upp sådana här kontrollsystem. Den som tror något annat är bara naiv eller gravt okunnig och troligen båda delarna. Men i början och ganska snabbt kommer nog bara oskyldiga flyktingar och invandrare att drabbas.

Och det så klart, Johanne Hildebrandt är ju inte invandrare så hon behöver ju inte bry sig.

Har hon aldrig hört talas om meddelarskyddet, undrar man också?

Annars hoppas jag att hon har tillräckligt med förstånd för att lära sig något av att läsa ett par andra inlägg i dagens Aftonblad, som Torsten Kälvemarks inlägg på kultursidan, där han kallar den nya lagen för en terrorlag, och Maj Wechselmanns berättelse på debattsidan, om vad hon råkade ut för på grund av att hon inte trodde på propagandan om ryska u-båtar i Horsfjärden och deklarerade detta offentligt.

Sverige är inte så tryggt som många tror, Sverige är dessvärre fullt av Johanne Hildebrandtar. Det var Tyskland också på 30-talet. Det var likaså USA för drygt fem år sedan. Det senare har hittills kostat omkring en miljon människor livet och en hel del amerikaner friheten och kommer att kosta mycket mer av sådant framöver.

Länkar:
– Ingen länk till Johanne Hildbrandts kolumn. Det måste man betala för att läsa i AB på nätet. Gör inte det, det är den inte värd.
– Efter decennier av hån och hot – jag hade rätt! Maj Wechselmann, AB
– Torsten Kälvemarks inlägg hittar jag dessvärre inte på nätet.
– Troligt ja till hemlig titt i e-post, AB
– Avlyssning och bloggekonomi
Lördag 14 juni ”FRA hotar källskyddet”, Medierna, SR

Läs även Enn Kokks inlägg om saken, Det alltför grovmaskiga nätet”.

NU protesterar man i massmedia mot den nya avlyssningslagen, några dagar innan beslutet ska tas i riksdagen.

Kan journalister ingenting om det politiska systemet eller vill massmediafolket i själva verket ha de nya ”konroll-av-allt-och alla-hela-tiden-lagarna”?

Ska gräsrötterna ha minsta lilla chans att påverka måste de börja försöka göra det redan på förslagsställarstadiet och innan, eller senast medan ärendet ligger i utskotten. Att försöka påverka när skutan har seglat så här långt är nära nog dödfött.

Ska gräsrötterna ha en chans att protestera mot införandet av odemokratiska lagar måste dessutom media informera dem i god tid om vad som är på gång – och informera intensivt, klart och tydligt. Det är detta som är massmedias viktigaste funktion i en demokrati, i annat fall fungerar inte demokratin.

Med tanke på vad jag skrev på bloggen för inte så länge sedan, nämligen här, så är nedanstående artiklar intressanta:

Ska slutet behöva vara så här?, Alf Montán, 87 idag och hjälpbehövande, (Expressen)

Äldrevården är bara ett experiment, Peter Westlund, fil dr. om bl.a. användningen av äldre som marsvin vad gäller ”läkemedel”, dvs kemiska substanser som ger klirr i kassan för det läkemedelsindustriella komplexet (AB).

Läsarna om vården av gamla i Sverige, bland annat vårdpersonal som berättar hur det är (AB).

Som sagt, du kommer dit du också en dag (om du inte dör i förtid förstås,) även om du inte tror det. När du väl är där är det för sent för dig att göra något åt eländet. Då spelar dina åsikter eller dina krav ingen roll längre. Då kan du protestera dig blå, om du inte är dement, utan att någon bryr sig det minsta om vad du säger eller önskar. Det räcker inte ens att ha varit högstatusperson, kändis eller rik tidigare, som gammal och hjälpbehövande är du värdelös och behandlas som sådan oavsett bakgrund, utbildning eller tidigare samhällsställning.

Jag vet, för jag har sett eländet: Hur man behandlade min gamla dementa mamma.

Trots att jag hade önskat min pappa flera levnadsår så är jag ändå tacksam att han i alla fall slapp att bli utackorderad till lägstbjudande också på sin ålders höst. Det räckte att han blev det som barn (se bloggposten om pappa nedan).

Såg programmet om krigsinvaliderna på TV i kväll.

27.000 amerikanska soldater har skadats allvarligt i Irak, vid sidan av de nära 4.000 som dödats (ja vid sidan av de förmodligen omkring 1 miljon irakier som dödats och lemlästats, men ”we don’t do body counts” förstås). Det tycks som om det i huvudsak är fjärrutlösta vägbomber som skadat och dödat alla dessa amerikaner.

Visst är det konstigt, att när man lyssnar på eller läser svenska nyheter från irakkriget så låter det nästan alltid som om irakierna egentligen bara krigar mot varandra. Vi får ständig information om hur självmordsbombare dödat si och så många civila irakier. Däremot hör vi väldigt sällan något om alla dessa amerikanska soldater som dödas och skadas. Skulle vi tro på våra nyhetsrapporteringar skulle det egentligen bara pågå ett inbördeskrig därnere, som de frihetsälskande och humanitärt arbetande amerikanerna försöker få stopp på. I själva verket riktas alltså det mesta av det våld som förekommer i Irak, från irakiernas sida, just mot de ockuperande makternas soldater.

Det här är helt i linje med den moderna trenden i ”nyhetsflödena”, att framställa strider och våld i länder utanför Europa som något fullkomligt irrationellt och som något som bara beror på de där ”underlägsna” människornas i Asien och Afrika, oförmåga att organisera sina länder rationellt och i enlighet med moderna, demokratiska och humanitära principer. Återigen, precis som för 100 år sedan, framställs afrikaner och andra i de s.k. u-länderna som omogna och oansvariga barn – människor som vi i Väst måste ta ansvar för – genom ”fredsframtvingande operationer”, ja det där som ”vi svenskar” ju numer måste vara med och ta vårt ansvar för och delta i.

I själva verket handlar det bara om kolonialismens smutsigheter (för att uttrycka det mycket milt) igen, nykolonialismen, som går hand i hand med nyliberalismen, den där ideologin som säger att det är de rikaste i Västvärlden som har rätt att ta för sig av jordens rikedomar varhelst de önskar göra det (frihandel kallar de det). Till sitt förfogande har de numer en hel kader av fattiga från Väst (framför allt från USA och England) som inte ser andra möjligheter till försörjning än att gå in i militären och riskera sina liv för den ekonomiska eliten i Väst, och dess intressen, eller som fått så dålig utbildning att den utan eftertanke köper den propaganda Västvärldens makthavande eliter producerar och sprider till oss.

Som sagt: Det är de rikas paradis men…..

Dagens rekommendation till läsning gäller ett inlägg om sd på bloggen ”Tankar i natten”. Det är väl värt att läsas då det säger allt om detta parti och var det har sina ideologiska rötter.

Man skulle ju önska att vi hade en journalistkår som ägnade sig åt den här typen av upplysande analyser, men den nöjer sig med att tycka att nu är ju sd ett parti som alla andra så då får vi ju prata på samma sätt med sd som med de andra partierna på högerkanten, högaktningsfullt och med respekt alltså!

Min pappa föddes 1919, som oäkta barn i det strängt schartauanska Bohuslän. Min farmor var då 27 år gammal. Hon tjänade piga i en familj och sonen i huset var far till pappa men han fick eller ville inte (jag vet inte vilket) gifta sig med henne eftersom hon inte var fin nog. Hon var småbrukardotter. Jag har idag i min ägo rättshandlingarna i vilka han tilldömdes faderskapet mot sitt nekande.

Det tog många år innan pappa började berätta. Jag levde genom hela min barndom i tron att min farmor och farfar var döda och träffade farmor endast en gång. Då var jag 25 år gammal och pappa hade tagit kontakt med henne igen efter att ha vägrat att ha med henne att göra under många år. För mig var hon en gammal dam, vilken som helst den gången. Någon mer gång blev det inte. Pappa såg dock till att det blev ett fyragenerationsfoto vid tillfället. Farmor dog vid 87 års ålder.

Nå, en gång i början av 70-talet kom föräldrarna på besök till mig och min man, härnere i Västergötland, och när pappa fick syn på spinnrocken, som jag hade införskaffat och mödosamt lärt mig spinna på fast det blev ett ganska ojämnt garn, beordrade han genast fram ull och kardor och satte igång. Han spann som om han inte gjort annat i sitt liv. Jag bara gapade. Det garn han spann var jämnt och fint som vore det maskinspunnet. Jag hade ingen aning om att pappa kunde spinna. Pappa berättade då att han hade suttit och spunnit garn som femåring och farmor hade stickat strumpor av garnet och sålt på torget.

Min pappa var ingenjör och produktionstekniker. Vi hade alltid bott i en stad och jag visste ingenting om hans lantliga bakgrund så jag blev mycket förvånad när han också kunde hantera våra hästar. Visste inte att han hade sådana kunskaper.

När pappa var omkring 6 år gammal hade farmor inte möjlighet att försörja honom längre utan han auktionerades ut till lägstbjudande i kommunen. Den första familjen han kom till behandlades han mycket illa i. Familjen hade en dotter som fick allt. Pappa fick svälta. Han berättade hur han samlade björkkvistar i skogen som han skalade och knöt vispar av, som han sedan sålde och köpte bröd för – i hemlighet. Så småningom fick han byta familj dock, och hamnade hos en familj som behandlade honom anständigt, men arbeta för sitt uppehälle fick han ju göra. Denna familj besökte vi när jag var omkring 12 år, fast jag visste inte då vilken roll den hade spelat i pappas liv.

Pappa gick i varannandagsskola sex år och slutade skolan med stort A (bästa betyg) i alla ämnen (jag har idag i min ägo hans betygsbok), trots sin bakgrund. Hans lärare tyckte att han skulle studera vidare och bli präst, men det var ju inte att tänka på med hans bakgrund och ekonomiska villkor. Sedan vet jag inte vad han gjorde under några år, men jag antar att han stannade hos sin ”fosterfamilj” och arbetade som dräng där tills han blev 17 år då han flyttade till Eskilstuna. Där arbetade han några år som trädgårdsmästardräng och gjorde också sin militärtjänst, inom flottan, dessutom påbörjade han en utbildning till bagare och gick som bagarlärling i två år.

En dag kom en kamrat upp till honom och frågade om han inte skulle följa med och tentera in på tekniska kvällsgymnasiet i Eskilstuna och det tyckte han väl kunde vara kul, så det gjorde han. Han kom in men inte kamraten. Då måste han ha varit omkring 19-20 år gammal. Det skulle ta honom 7 år att avsluta sin gymnasieingenjörsutbildning, en god utbildning på den tiden, som egentligen var femårig. Dels kom beredskapen emellan, ett år då han låg ute vid norska gränsen, dels fick han polio och var sjuk ett år. Han tillfrisknade utan allvarliga men och avslutade sin utbildning när han var i tjugofemårsåldern, eller däromkring. Jag var född då han blev klar. Utbildningen ifråga gick på kvällstid och på dagtid arbetade pappa på Bolinder Munktell. Sista året gick studierna emellertid på dagtid och det året fick han låna pengar till av sin tidigare chef, trädgårdsmästaren, som tydligen hade uppskattat pappa.

Min mamma berättade hur de var så fattiga när pappa blev klar med sin examen att då avslutningsbalen skulle gå av stapeln rev hon ner gardinerna i vardagsrummet och sydde sig en balklänning av dem. Mamma arbetade visserligen, men hennes lön var väl inte fet och dessutom grävde metallstrejken 1945 (då jag var ett år gammal), nog ett djupt hål i deras ekonomi. Mamma arbetade då på dåvarande Stenmans, som tillverkade nycklar (senare ASSA) och var medlem i metallfacket.

Åren gick och pappa fick det allt bättre, som de flesta fick efter kriget då Sverige gick på högvarv. Mamma blev hemmafru ganska snart eftersom pappa bytte anställningar titt som tätt. Det innebar att jag fick flytta med mina föräldrar runt hela södra Sverige som barn, vilket jag inte kan säga att jag uppskattade.

Han slutade som produktionsteknisk chef på ett större företag och fick en god ekonomi så småningom. Dessutom arbetade han utomlands flera år, dels i Brasilien dels i Lissabon, men minnet av fattigdomen bar han med sig hela livet och det präglade han nog in i mig ganska effektivt.

Han var inte någon stödjande pappa. Han ställde lika stora krav på sina medmänniskor som på sig själv och var av den bestämda uppfattningen att högmod går före fall, så jag skulle inte berömmas för något. Det är väl det enda jag kan anklaga honom för. Han insåg nog själv så småningom att han kunde ha varit en mer uppmuntrande fader. När han såg mig pyssla om min lilla dotter vid ett tillfälle då hon var i tvåårsåldern, sade han eftertänksamt att: ”Ja den saken är ju klar, att om jag hade fått dig nu, då skulle jag ha behandlat dig helt annorlunda, jag var alldeles för hård mot dig när du var liten”.

Dock, trots hans tämligen kärva och resoluta utansida var han innerst inne en medkännande människa som man kunde lita på. Han drog sig aldrig för att hjälpa andra i nöd och var noga med att skilja mellan sak och person. Följaktligen försvarade han även sina ovänner om han ansåg dem illa eller orättvist behandlade och han var hela livet besjälad av en social medkänsla med lidande och sämre ställda människor.

Först när jag var i fyrtioårsåldern började jag förstå somligt hos min pappa och först efter att jag hade fått veta lite mer om hans bakgrund, som varit helt förborgad för mig under min uppväxttid. Sina politiska preferenser behöll han alltid för sig själv. Han vägrade absolut att tala om för mig vilket parti han röstade på. Jag skulle bli 25 år innan jag förstod den saken. Det gjorde jag när han vid ett tillfälle förklarade att ”det är ju lättare för en person som tjänar 100.000 om året (vilket var en hög lön på den tiden) att betala 50.000 i skatt än det är för den som tjänar 10.000 att betala 1.000 i skatt”. Och tänk så rätt han hade i den saken. Men då var jag redan gediget indoktrinerad i borgerlig ideologi, av de skolor jag gått i. Det skulle jag komma att ändra på efter några års universitetsstudier, bl.a. i sociologi och statskunskap.

Som barn var jag nog lite rädd för pappa och jag kan verkligen inte säga att jag stod honom nära då men med åren kom jag att uppskatta honom alltmer. Det blev honom jag kunde diskutera mer intellektuella frågor med så småningom och få intressanta och utvecklande synpunkter ifrån. Fast visst, även tidigare hade han gett mig många insikter som jag bär med mig än idag. Han var sträng men han slog mig aldrig och ville jag veta något så var han alltid beredd att ta sig tid att förklara.

Pappa drabbades av en hjärnblödning när han var 60 år gammal och genomgick ett antal hjärnoperationer. Därefter blev han aldrig mer sig själv, den mycket handlingskraftige och målmedvetne person han hade varit. Vid 72 års ålder tog en ny hjärnblödning hans liv.

Och idag, då han är borta sedan snart 20 år, ångrar jag så att jag inte frågade honom mer om hans barndom och tidigare liv. Men nu är det för sent.

Återigen är invandrarnas svenskkunskaper på tapeten och klåfingriga besserwissers, som inte har en aning om vad de pratar om, lägger fram förslag om hur invandrarna snabbare ska lära sig svenska eller hur sfi-undervisningen ska organiseras för att bli effektivare.

Som vanligt är det kompetensskräcken som regerar. Politiker och beslutsfattare aktar sig noga för att blanda in folk i sina utredningar som vet vad det handlar om. Istället får den ena charlatanen efter den andre komma med förslag som svävar fritt från verkligheten och som löser problem som inte finns med metoder som inte fungerar.

Tänk om det här landet kunde styras med kompetens någon gång, så otroligt mycket bättre allting skulle fungera och så mycket effektivare allting skulle bli. Men istället sätter man konsekvent folk att göra sådant de inte kan och att utreda sådant de inte förstår sig på och inte har några mer ingående kunskaper om.

Senast läser jag i DN om hur två personer, en statsvetare och en nationalekonom, Dan-Olof Rooth och Per Strömblad, som kallas ”integrationsforskare”, på uppdrag av ”Globaliseriongsrådet”, vet hur man ska bete sig för att invandrare och flyktingar ska lära sig svenska snabbare. Jo, efter att de klarat av ett prov i svenska ska de kunna bli svenska medborgare snabbare. Morötter är bättre än bestraffningar, menar de, och det är ju i och för sig korrekt. Men har de frågat några invandrare vad som skulle vara morötter för deras del? Har de ens en blek aning om vad det är att lära sig ett främmande språk så att man kan ta vilket arbete som helst och klara det på det främmande språket. Nej det har de bevisligen inte.

Exempel från ”Bolognaprojektet”
Hörde senast idag ett radioprogram om den ”förnämliga” engelskspråkiga universitetsutbildningen vi fått, inom det enfaldiga Bolognaprojektet (likriktningen av all högskoleutbildning i Europa). Den sker alltså på ett språk som många tror att svenskar kan eftersom de ju studerar engelska ganska många år i skolan innan de kommer till universiteten. En student förklarade att undervisningen på engelska var rena skämtet (fast hon sade det med andra ord) eftersom lärarna – på universitetet – inte kunde tillräckligt bra engelska. Jag är rädd att om de hade kunnat det hade studenterna inte hängt med.

Naiviteten på området ”lära sig ett främmande språk” är så stor att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Sorgligt usla kunskaper om sfi bland utredare
För att inte tala om naiviteten vad gäller frågan om vad undervisning i svenska för invandrare kräver. När en nationalekonom tänker till då blir den ena villan värre än den andra. Det är redan alldeles för många sådana som fått vara med och bestämma om sfi (svenska för invandrare).

Så här säger Nyamko Sabuni och Jan, rottingmajoren, Björklund, enligt de båda författarna till inlägget på DN-debatt:

I en artikel på DN Debatt (18/2) hävdar de ansvariga ministrarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni att sfi-utbildningen präglas av otydliga mål, bristande kvalitet och dåliga resultat.
……..
Till de förstnämnda hör granskningar och restriktioner av olika slag, såsom obligatoriska slutprov, ökade prestationskrav och skärpta tidsgränser för tillåten studietid.
…….
Som morot vill man införa en ”prestationsbaserad sfi-bonus”.

Jo, morötter är ju bättre än piskor, men om man inte förstår vad man talar om, inte begriper vad man gör, hjälper det inte med morötter.

Här leker politikerna affär, varför har vi inte politiker som slutat leka?
Först försöker man hävda att konkurrens alltid medför bättre kvalitet och effektivare utföranden. Det är så dumt att man inte tror att normalbegåvade människor kan tro på det. Denna föreställning, som vi andra ska lära oss att tro på, kan inte vara något annat än en beslutsam önskan från nyliberala politiker att bidra till att några få kan göra sig enkla vinster på skattebetalarnas bekostnad.

Här utannonserar man ett uppdrag, om att undervisa i sfi, som sedan går till lägstbjudande. Den som får uppdraget vet att han har ett visst antal timmar, i bästa fall fem år på sig, sedan kan han förlora uppdraget till någon annan, som bjuder under i pris. Vem är så dum att han lägger ner en massa resurser på att skaffa en kompetent lärarkår, ge denna god vidareutbildning och anständig lön, när han inte vet om det kommer att löna sig i det långa loppet, eller snarare, när han vet att sådana kostnader kommer andra att undvika och därmed bjuda under vid nästa tillfälle att lägga in anbud, varvid uppdraget förloras. Ja vem har ens med kostnader för sådant utvecklings- och kvalitetsarbete i kalkylen vid första anbudstillfället? Alltså gäller det bara att roffa åt sig så mycket man kan under den tid man vet att man har, för sedan kan det vara slut med vinsterna.

Kort sagt, det här handlar bara om rufflarnas marknad. Den som missköter sig mest tjänar mest och har störst chans att få behålla uppdraget. Sedan skyller man på invandrarna som inte lär sig svenska!!

Jag sökte faktiskt ett arbeta som sfi-lärare hos en privat anordnare för några år sedan, en som hade tvingats lova att kursen skulle ledas av en kvalificerad sfi-lärare. Man erbjöd mig 17.000/månad och eftersom det skulle vara två lärare så skulle jag dessutom fungera som handledare åt den andra läraren, som inte var kvalificerad. Så nej, jag tog inte jobbet.

Man ska nu veta att en kvalificerad sfi-lärare i princip ska ha högre utbildning än en gymnasielärare, arbeta fler timmar/vecka och ha fler undervisningstimmar/år än en sådan. Vad förväntar man sig sedan? Men den sidan talar man inte om. Istället är det ett bekymmer att ”invandrarna inte vill, eller inte försöker lära sig svenska”.

Att undervisa i ett främmande språk i grupper på 35 elever, med kontinuerlig intagning, som man kräver på sina håll idag, det är dessutom omöjligt. Det sägs då att eleverna ju ska arbeta individuellt och själva ta ansvar för sina studier och att läraren bara ska vara handledare. Men sanningen är nu den att sådan undervisning kräver mer av läraren och mindre grupper än klassundervisning.

Så har vi då elevernas situation
Det första är att vi är olika och har olika lätt för att lära oss främmande språk som vuxna. För somliga, men ganska få personer, går det ganska lätt, för andra är det mycket svårare. Hur lätt det är att lära sig svenska beror dessutom på vilket eller vilka andra språk man talar och på vilken tidigare utbildning och därmed vilken studieteknik man har.
Att lära sig ett språk över nivån ”turistspråk” kräver mycket mer än de flesta är medvetna om dessutom och ganska få svenskar kan mer än turistengelska efter sådär en åtta års studier i engelska i grundskolan och på gymnasium.

Ovanpå detta, och en verklighet som alliansen nog inte vill kännas vid, kanske pga ekonomiska bidrag från läkemedelsindustrin, står de flesta av alla flyktingar på antidepressiva och/eller lugnande medel. De mår ju inte så bra, som var och en som har minst en hjärncell förstår. Vad de allra flesta inte vet och inte känner till däremot, trots många hjärnceller, är att ett stort antal människor blir intellektuellt handikappade av sådana preparat. De kan helt enkelt inte lära sig. ”Det spelar ingen roll hur jag pluggar och sliter”, som en av mina invandrade flyktingar sade till mig i början av 90-talet, med gråten i halsen, ”det fastnar bara inte”. Personen ifråga var förtvivlad och trodde att hon var dum. Det var hon inte. Hon hade bara fått sin hjärna avstängd av en läkare. Ovanpå det trauma som flyktingskapet skapar lägger man alltså också, med hjälp av för läkemedelsindustrin ofantligt lönsamma preparat, ytterligare oförmåga att lära sig språket. Sedan skyller man på flyktingarna själva. Det är de som inte vill. Det är de som inte försöker. Det är de som ska piskas att lära sig.

Varför går mina tankar till den forntida skola som min mamma gick i, där elever som inte kunde läxan fick stryk, trots att de kanske inte kunde läxan för att de var så närsynta att de inte såg bokstäverna, eller för att de hade hörselproblem eller var ordblinda. Men visst, det ligger ju helt i linje med rottingmajorens intentioner: Piska de utsatta, sparka dem som redan ligger! Huvudsaken är att de stora utbildningsanordnarna kan lägga beslag på delar av våra skattepengar och att läkemedelsjättarna kan tjäna storkovan.

Länkar:
– Goda kunskaper i svenska bör påskynda svenskt pass, DN
– Välkomna till Bolognaklubben – den jämförbara högskolan? SR 8/6

PS och tillägg kl. 20.00
Jag konstaterar emellertid att beslutsamheten att förändra sfi-undervisningen igen, och skälla på den misslyckade integrationspolitiken, innebär att den borgerliga regeringen erkänner att vad de gjorde förra gången misslyckades. För vad jag vet har inte socialdemokraterna gjort speciellt mycket på området eller på något avgörande sätt ändrat någon av de åtgärder som den förra borgerliga regeringen vidtog – även den gången i suverän, högmodig och välgrundad okunnighet och självgodhet.