Överhuvudet i USA (som vad jag förstått numer pga ett antal kunniga och intelligenta kommentatorer på bloggen, inte är en kapitalistisk stat, inte är en nyliberal stat och inte heller är en demokrati – fast vad USA är istället har jag nog inte förstått) travar alltså vidare på lögnens väg och försöker nu ljuga ihop ett nytt skäl att börja bomba Iran, sedan CIA påvisat att Iran inte har något kärnvapenprogram, precis som Irak inte hade några massförstörelsevapen och Saddam Hussein var en svuren fiende till allt vad islamisk fundamentalism heter och alltså inte hade ett dugg med Al Qaida (vad nu det är mer än ett hjärnspöke i Washigton?) att göra och definitivt ingenting att göra med dem som styrde planen in i World Trade Center.

Läs några bra inlägg om saken på bloggen Motbilder, här och här

OBS: Inga kommentarer kommer att tas in på denna bloggpost.

Tillgängligheten ska öka med privatiseringen av Apoteket, påstås det. Det tror vi när vi har sett det. Det blir med stor sannolikhet som med annan privatisering. Ganska snart har några, eller ett enda stort företag tagit över de flesta eller alla apotek. För stordrift krävs många kunder, då lägger man ner apoteken på mindre orter, som inte anses lönsamma nog, varvid tillgängligheten minskar för stora delar av befolkningen.
Men vi vet vi ju redan att moderater anser att folk som bor utanför Stockholm inte har existensberättigande.

Privatiseringen av allt fler vårdcentraler får också obehagliga konsekvenser, vid sidan av dem som andra påtalat, som att de rika och friskaste får bättre tillgång till sådana än de sämre ställda och de som är sjukare. Den andra och verkligt dystra effekten ser vi i Halland, som infört liknande modell som Stockholm nu ska genomföra, där det förskrivs mer antibiotika än i andra delar av landet. Ökad förskrivning av antibiotika är en högst obehaglig, för att inte säga för oss alla mycket farlig verksamhet på lite sikt.

Börjar man tala om kundval när det gäller läkare och vård, och utgå ifrån att det är kunderna som ska bestämma, eller att läkarnas första uppgift är att få nöjda patienter (han ska i första hand tänka på att få patienten frisk istället), vilket inte sällan blir resultatet då profiten beror på antalet patienter, då är vi snart riktigt illa ute. Det är allmänt omvittnat att alldeles för många människor inte känner sig nöjda med mindre än de får ett recept på något preparat med sig från läkaren. Ska man tjäna snabba pengar och så att patienterna dessutom blir nöjda efter varje besök, så blir frestelsen stor att skriva ut mer antibiotika, liksom mer av andra s.k. läkemedel, än som är befogat med andra ord, vilket just Halland verkar utgöra ett exempel på. Läkare måste också kunna säga ifrån, utan att behöva sänka sin lön ex.

Vi har redan börjat få allvarliga problem med antibiotikaresistenta bakterier. bl.a. på sjukhusen och delvis på grund av besparingar där, och värre förefaller det snart bli. Resistens utvecklas när antibiotikan inte intas som den bör intas, ex. när människor bara använder en del av kuren de har fått recept på (kanske för att spara till nästan gång och därmed spara pengar – fattigdom eller små tillgångar är alltså en riskfaktor här), varvid bakterier får en chans att utveckla just resistens. Det utvecklas tydligen också i miljöer där de lätt kommer i kontakt med antibiotika.
I länder där man inte har statligt veterinärsystem skrivs dessutom ut mycket mer antibiotika till djur i boskapsbesättningar, vilket också ökar antalet resistenta sjukdomsframkallande bakterier. Idag hörde jag på radion att man nu också funnit resistenta bakterier hos vilda fåglar. Det betyder att antibiotika är mycket allmänt spridd och används väldigt fel alldeles för ofta.

Undrar hur många som idag vet att ganska mycket folk dog i lunginflammationer och blodförgiftningar före antibiotikans tid, dvs så sent som på 1930-talet. För att inte tala om alla som drabbades av och dog av TBC. Nu är vi i rask takt på väg att få tillbaka den situationen.

Så illa går det när profiten är viktigare än allt annat, för de angivna skälen till att privatisera vård och Apotek är nu ordentligt ihåliga. Det handlar inte om allmänt månande om svenska folket utan om månande om de stora bolagens möjligheter att gå in och göra stora profiter inom fler områden och om läkemedelsföretagens önskan att få sälja mer och tjäna ännu mer. Kombinerar man de här privatiseringarna med att klämma åt de sjuka ännu mer ekonomiskt dessutom, som man gör nu, då kan det inte gå annat än riktigt illa.

Länkar:
– Bakterier resistenta mot antibiotika funna (i fåglar), Ekot
– Fritt vårdval gav mer antibiotika, Ekot
– Användandet av antibiotika i Halland ökar, Ekot 21/12 2007
– Bakterie med ny typ av motståndskraft, Ekot 7/12 2007

För övrigt fyller Motvallsbloggen tre år idag.

Firar det genom att lägga in en länk till en mycket bra artikel i Ordfront Magasin från år 2005, skriven av Dan Josefsson.

Tack Ilse-Marie på bloggen Ett hjärta rött, för påminnelsen om artiklen och för länken.

Håkan Jaensson skriver om Anders Paulrud i dagens Aftonblad. Det är en fin teckning han gör av Anders Paulrud. Jag tror honom när han skriver att:

Vi är många som sörjer Anders i dag. Han hade en förmåga att se människor, inte minst kvinnor, och han var bra på att lyssna. Förutom ett antal mer eller mindre nära vänner hade han många som han nog knappt kände till: människor han mött på en middag, träffat ­någon gång i rökrummet – och som aldrig glömde hans sneda ögon, hans skratt och den värme han spred omkring sig. Jag har mött flera av dem på sistone.
Anders var en alldeles ovanligt älskad människa, det finns inget annat ord.

Jag träffade honom och samspråkade lite med honom vid Aftonbladets monter på Bokmässan några år, och saknade honom där i höstas. Han hade verkligen en förmåga att få en att känna att man betydde något, trots att han knappt visste mer om mig än att AB hade publicerat en artikel av mig en gång för flera år sedan. Jag får alltså räkna mig till de där som spontant tyckte om honom, men som han inte kände närmare och tillhör dem som sörjer hans bortgång och över att jag aldrig mer kommer att utbyta lite åsikter eller några skämt med honom på Bokmässan.

Länk:
Anders Paulrud är död, AB, 8/1 2008

Klas Sandberg har lagt ut ytterligare ett avsnitt av sin mycket intressanta genomgång av de konservativas i USA politik, syftet med den och planeringen av den. Hans poster om detta område är helt enkelt lysande och ett måste för varje person som är intresserad av internationell politik.

Vad är neokonservatismen? 4
Världherraväldet inom räckhåll

Någon PC-anvädare som kan tala om för mig hur man bär sig åt för att teckna eller rita i en PC? Finns det några inställningar som gör att pilen inte far omkring som en smörklick på en varm potatis på skärmen när man försöker teckna konturer, med mus eller med ritpenna på en ritbräda?

Jag råkar nämligen ha blivit PC-ägare också på gamla dar, något jag aldrig valt att bli om det inte var för ett program jag behövde använda som inte finns för Mac. Nu försöker jag alltså använda denna nya PC till att göra grafik i. Det går bara inte. Hur jag än bär mig åt så fladdrar pilen iväg i alla möjliga riktningar, utom i den riktning jag försöker styra den. Det är ingen skillnad om jag använder ritplattan eller försöker rita med bara musen, och det är ingen skillnad mellan de olika PC:n som finns i huset (maken har flera som jag alltid har vägrat att använda, av bl.a. just detta skäl). Trodde att det skulle gå att lära sig, men datorn vägrar bara att lyda mig, till skillnad från mina Macar som alltid varit mycket ”lydiga” i det här avséendet.

OK, jag accepterar de idealistiska nyliberalernas förklaring att det inte har funnits någon rent nyliberal stat – någonsin (detsamma säger alla på vänsterkanten om kommunismen, nämligen att deras utopi aldrig har förverkligats), och skulle tacka skaparen om han hade funnits, för den saken. Så låt oss istället, med Johan Ehrenberg, börja tala om Kapitalismens skuld. Där har vi bottenlösa brunnar att ösa ur, både statliga sådana och privata, och dem borde vi kunna tala om och avslöja utan att trampa de unga nyliberalerna, eller libertarianerna på tårna.

Det är alltså inte bara kommunismens skuld vi borde lära oss mer om och syna närmare i sömmarna utan även kapitalismens skuld. Den som vill se en liten del av den senare rekommenderas att kika in på bloggen Pasteys plats och se filmen på inlägget, om hur svarta behandlades i Sydstaterna i USA tills för inte så länge sedan. Filmen leder vidare till fler delar om samma historia, den om Västvärldens vita och deras förtyck av afrikaner, bl.a om Kung Leopolds av Beligen kolonialisering av Kongo. (Kan också läsas om i boken Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika/ Ordfront förlag, 2000.) Över 10 miljoner dog i terrorn i Kongo, bara en ynkligt liten del av all död som kapitalismen har förorsakat.

De som ses i den första av filmerna, den som visas på Pasteys blogg, om lynchningar av svarta i den amerikanska södern, var föräldrar och far- och morföräldrar till president Bushs viktigaste stöttepelare, varav många är fanatiska kristna. De hade och har alla Gud på sin sida, hävdar de.

Själv läste jag om Ku Klux Klan, som nämns i filmen, i slutet av 50-talet då organisationen fortfarande var högst aktiv, och förfärades över vad jag läste. Det skulle dock ta ytterligare sju till tio år innan jag förstod att sätta in det jag läst om Ku Klux Klan i ett större sammanhang, i samband med att jag kastade av mig de skygglappar den intensiva indoktrineringen om USA:s förträfflighet, som jag och andra i min generation indoktrinerades i under efterkrigstiden, precis samma indoktrinering som dagens unga generation utsätts för via dagens otroligt ensidiga massmediarapportering.

Och härmed lägger jag in bloggen Pasteys plats i min länkrulle.

Så var både julen och nyåret över, och jag har som vanligt fått några av de böcker jag önskade mig i julklapp. Julhelgen och mellandagarna är därför en av mina två läshögtider. Alltså har jag, under två hela dagar, suttit med näsan i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott (Ordfront förlag, 2007) och sträckläst den. Det är en diger lunta på 500 sidor text plus 100 sidor fotnoter. Det är boken, som varje person med vänsteridéer måste läsa, och troligen också läser och som varje nyliberal också borde läsa, men troligen inte gör det. Aktiv okunskap är, som Gunnar Myrdal påpekade på 60-talet, ett vanligt förekommande fenomen.

Jag kan inte säga att jag fick så många nya idéer på det övergripande planet. Det mesta på den nivån visste jag redan. Men däremot fick jag ganska mycket kött på benen, information om detaljer som stöder min tidigare uppfattning och Naomi Klein presenterar verkligen ett intressant perspektiv på de senaste 45 årens amerikanska utrikes- och inrikespolitik.

Jag visste alltså redan i slutet av 80-talet att Chile ansågs som ett mönsterland under Pinochet, samt att Världsbanken och Valutafonden senare tvingat på land efter land fullständigt ödeläggande nyliberal ekonomisk politik i utbyte mot lån. Det var ändå överväldigande, för att inte säga chockartat, att läsa om alla exemplen samlade och med alla detaljerna.

Jag har tidigare på bloggen skrivit om hur Friedman ansåg att kriser skulle utnyttjas (eller skapas) för att stöpa om välfärdsstater till nyliberala klassamhällen – oj förlåt, till länder med total frihet – för kapitalet. Men jag visste inte att redan Friedman talade om hur Chile behövde en ekonomisk ”chockterapi”. Det begreppet hade jag inte hört förrän Ryssland drabbades av en sådan, den där ekonomiska terapin som sänkte medellivslängden i Ryssland med 8 år på ganska kort tid.

Vi i Sverige har ju också fått oss en slev av samma terapi. Den genomfördes efter att man inbillat svenska folket att vi levde i en ekonomisk kris därför att vi hade levt över våra tillgångar. Senare skapade man en riktigt sådan, under regeringen Bildt i början av 90-talet – med kronförsvaret som tömde Sveriges valutareserv. Det var en chockterapi som vi vanliga människor fortfarande lider av (trots att man trollat bort en stor del av konsekvenserna med statistik) men som den ekonomiska eliten i Sverige har blivit ofantligt, ja rent sagolikt, astronomiskt mycket rikare av.

Men visst var somligt överraskande. En av de saker som jag inte varit medveten om är hur få personer det är som styr världens öden och som lyckades införa nyliberal Friedmansk ekonomisk klasspolitik i stort sett över hela världen. Får man tro Naomi Klein, och hon torde inte vara helt fel ute, så handlar det om i stort sett ett tjog gubbar som dyker upp överallt och tvingar på andra länder regler och lagar som möjliggör för USA:s multinationella företag att köpa upp jordens resurser och tjäna pengar på krig och elände, krig som just initieras av samma personer eller deras allierade, även om de sedan har hjälp och stöd av ett större antal hängivna beundrare och ryggkrökare.

Boken handlar också om hur USA, under Bush d.y., har förvandlats till en rent korporativ stat där regering och storföretag är i stort sett identiska storheter. Korporativism är, som de mer initierade redan vet, den bärande principen i fascismen. Det handlar om hur USA alltmer privatiserat kriget, om hur man byggt upp kommersiellt bedrivna privatarméer och om hur privatägda vapentillverkare m.fl. tjänar ofantliga summor pengar (de amerikanska skattebetalarnas pengar) på kriget i Irak, privata företag, som Halliburton och Black Water, som samtidigt har tentakler rakt in i vita huset, ja i vissa fall är Vita huset.

Läs boken, det är den värd.

Läs också:
– Chockdoktrinen – år 2007 och decenniets viktigaste verk, bloggen Biology and Polititics

samt tidigare inlägg om saken på Motvallsbloggen:

-Idioti att spara sig ur ekonomiska kriser, 17/9 2005
– Människor inte mer värda än skjortor, 30/9 2005
– Mentalt sjuka soldater sänds tillbaka till Irak, 23/6 2006
– Friedmanismen och den eviga krisen, 10/9 2007

Ett Betydligt Bättre År 2008!

önskar jag alla besökare på bloggen.
År 2007 var bedrövligt.

Länk från och om frihetens stamort på jorden:
Political Waves, Behind Closed Doors
December 31st, 2007.
Även i USA finns det folk som ser – det inger kanske visst hopp.

Har just läst ut Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott (Ordfront förlag, 2007). Hon skriver bland annat om den närmast totala personalunionen mellan amerikanska toppolitiker och de multinationella företagen därstädes. Nu börjar vi se samma mönster härhemma. Må vara att politikerna alltid har ansett att vad som är bra för företagen är bra för Sverige, men den typ av belöningar från företagen som vi börjar se nu, och som är regel i USA sedan länge, har vi inte sett så tydligt tidigare som vi börjar göra nu.

Jag talar om det jag skulle vilja kalla för löfteskorrumperade politiker. Vanlig korruption, ”du fixar det åt mig så får du si och så mycket pengar”, förekommer förstås, om än inte i någon högre utsträckning – än och förekommer den så blir vi mäkta upprörda. Men löfteskorruption har vi inte talat så mycket om, helt enkelt för att den inte varit så utpräglad hos oss tidigare. En sådan är just vad vi börjar se alltmer av även i Sverige. De mer kända exemplen är Carl Bildt, Björn Rosengren och nu senaste Göran Persson. Den handlar om att avgående inflytelserika politiker som, efter sin politiska karriär, om de av storföretagen anses ha skött sig väl, erbjuds mycket (enormt) välbetalda jobb i de företag som de gynnat som politiker. Det här är en synnerligen otrevlig utveckling som gör att Sverige tar ytterligare steg mot ett rent korporativt samhälle, just det samhälle vi ser i USA.

Vad Göran Persson gjorde när han lät sig värvas som konsult åt den högersinnade pr-byrån JKL var alltså något mycket värre och mer illavarslande än att han, som enskild person, bytte sida, som DN skrev. Det är dessutom tydligen fler socialdemokrater som arbetar för samma högerinriktade firma redan, Så här skriver DN:

JKL anses ha borgerlig stämpel, inte minst moderat. Flera borgerliga politiker arbetar eller har arbetat för JKL.

– Jodå, men det finns också de som arbetat för den socialdemokratiska regeringen här och det blir alltfler med olika bakgrund, säger Göran Persson. Bland annat arbetar hans före detta pressekreterare Anna Helsén på JKL.

Det är precis detta som Naomi Klein beskriver i USA, och som hon så riktigt kallar korporativism. Det hela handlar om att storföretag, med den här typen av ageranden, signalerar till politiker att ”om du gör som vi vill, gynnar oss så kan du räkna med att bli rikligt belönad när du avgår som politiker”. Detta är förstås bara en subtilare form av korruption som i slutänden leder till en total och personlig intressegemenskap mellan storföretagens VD:ar, styrelser och styrande politiker. Göran Persson är inte den förste men han torde vara den mest omtalade och han utgör nu ett efterföljansvärt exempel även för kommande socialdemokratiska politiker: ”Sköter vi bara våra kort så kan vi räkna med ordentligt feta belöningar när vi avgår”.

Löfteskorruption även i massmedia
Vi har sett samma sak hända i massmedia, där journalister som ”sköter sig”, kan hoppas på jobb med feta löner, som PR-konsulter, eller informationsansvariga vid de större företagen. Dessa har nytta av journalister som känner till tidningarnas, TV- och radions arbetssätt, hur man ska få ut sina budskap, vad massmedia nappar på, och som känner de flesta inom journalistkåren etc. För journalisterna handlar det mer om att dra lotter, för alla journalister blir ju inte utvalda. Men det är inte svårt att inse vad denna förhoppning/möjlighet utgör incitament för. Inte konstigt alls att det ser ut som det gör i våra massmedia.

Korporativismen redan här?
Lägger vi därtill till att vi, sedan så där en 25 år, har sett hur de båda politiska blocken, högerblocket/numer alliansen å ena sidan och socialdemokrater/vänsterpartiet å den andra, blivit alltmer lika varandra, så att vi väljare inte längre har några tydliga alternativ att välja mellan, precis som situationen är i USA, så är Sverige snart, om vi inte redan är det, en rent korporativ stat. Vi har bara olika politiker/människor att välja mellan, som i stort sett genomför samma sorts politik, en nyliberal sådan, den politik som företagen kräver, vänsterblocket med socialdemokraterna i något försiktigare takt högerblocket med rasande fart så fort det får en chans.

Länk:
– Om Göran Persson och pr-byrån JKL, DN