Såg den här TV-filmen om 60-talet, av Peter Birro tror jag. Det var ju inte precis mitt 60-tal och aldrig i hela mitt liv har jag sett så mycket rökande och överallt. Så där såg det helt enkelt inte ut, även om man rökte mer inomhus på den tiden. Man rökte inte när man sökte jobb, man rökte inte när man anställde folk, sjuksköterskorna på mottagningarna rökte definitivt inte, lärare rökte inte i skolkorridorer. Man rökte inte speciellt ofta ute på gatorna ens och man rökte inte på koncerter, i varje fall inte på någon som jag bevistade.
Till slut brast vi ut i gapskratt för varje cigarett som tändes i filmen, och det var en i varje scen. Det blev liksom ren parodi på rökande.

Det röktes kanske hasch i vissa kretsar, man jag har ännu i denna dag aldrig ens känt lukten av haschrök. Den ska visst lukta speciellt. Däremot dracks det vin, billigt vin, på parties och sammankomster under min studenttid, som dock inträffade några år senare än 1965. Jag var en lite överårig student, några år äldre än de flesta av studiekamraterna.

Sedan levde jag definitivt inte i en svart-vit värld, utan i en värld med lika mycket färger som dagens och dessutom med sol och ljus på dagarna, precis som numer. TV-filmer var visserligen svart-vita på den tiden, men sådär en 99,9% av alla vanliga spelfilmer som gjorts efter 1950 måste vara färgfilmer.

Två saker kände jag riktigt igen från 60-talet. Det ena var den ohejdade beundran för Amerika och föreställningen att allting därifrån var fantastiskt men den bröts av Vietnamrörelsen. Det andra var den Ingmar Bergmanska långtråkigheten. Filmen var ordentligt långtråkig, lika långtråkig som Bergmans. Ska svenska filmmakare aldrig komma ifrån detta långtråkighetssyndrom?

Jag hade roligt i min ungdom och tyckte inte alls att livet var långtråkigt då.

Länk:
”Upp till kamp”, tv -serie, DN

Forts från del III

Attacker mot flyktingar och invandrare
Vi fick alltså se en formlig våg av attacker på invandrare och flyktingar åren 1989-1992. Fyktingförläggningar utsattes för attentat. Skinnhuvuden misshandlade och t.o.m. dödade invandrare och lasermannen började skjuta prick på invandrare, företrädesvis arabiska sådana.

Tidningen Metallarbetaren hade 1992 en artikel om antalet attacker av det här slaget (nr 6/1992). Man räknar upp 89 (med reservation för någon enstaka felräkning av mig) sådana attentat och våldsdåd, som genomförts från februari- mars 1989 t.o.m. december 1991. Det handlade om brandbomber vid flyktingförläggningar och utanför och i invandrares affärer och mot deras bostäder. Det var korsbränning i invandrarnas trädgårdar eller i närheten av deras bostäder, a la Ku Klux Klan. Det var misshandel av invandrare eller flyktingar och något eller några rena mord. Från augusti 1991 till januri 1992 sköt lasermannen elva personer, varav en dog och flera skadades för livet.

Det här hände redan innan den stora arbetslösheten hade slagit till. Den inträffade nämligen inte förrän efter hösten 1992, då kronförsvaret utarmade staten totalt och sånär resulterade i att flera av våra storbanker kursade, egentligen inte förrän in på året 1993 och senare. De första vågorna av allvarlig invandrar- och flyktingfientlighet berodde alltså inte på den ekonomiska krisen, även om det sannolikt var så att ett antal av dem som deltog i de här våldsaktiviteterna saknade arbeten. Den berodde istället och huvudssakligen på massmedias skriverier. De gav ungdomar, som kände sig utanför, en syndbock och möjligheten att föreställa sig att de egentligen var modiga och bara gjorde vad alla hade velat göra – om de bara hade vågat. Och nu passade nynazismen perfekt in i bilden, fast hatobjekten hade utökats med andra kategorier människor.

Allvarlig nynazism i Tyskland, bara pojkstreck i Sverige.
Det mest fantastiska vid den tiden var att de attentat, av samma slag, som förekom nere i Tyskland beskrevs som allvarliga politiska problem förorsakade av nynazister: ”Var man inte orolig över utvecklingen i Tyskland?” hördes svenska journalister undra. De svenska attentaten däremot, som sannolikt var lika många i relation till folkmängden, de beskrevs nästan undantagslöst som ”pojkstreck” i massmedia. De var inte politiskt oroande. I varje fall var inte journalisterna oroade av dem och detta trots att det nu även började förekomma allt fler hot mot politiker.

Massmedia drev nu politikerna framför sig, som de ofta gör. Resultatet blev en skärpning i flyktingpolitiken.

Ny ordning vad gällde flyktingmottagandet
Den socialdemokratiska regeringen hade, strax innan den fick avgå efter valet 1991, genomfört ytterligare förändringar i lagen vad gällde flyktingmottagandet. Man hade ju fortfarande det slutgiltiga ansvaret för flyktingmottagandet och nu ville man göra sig av med det totalt varför man inrättade en speciell nämnd som skulle besluta om vilka flyktingar som skulle få stanna och vilka som inte skulle få göra det. Detta lagförslag började gälla sedan den nya borgerliga regeringen tillsattes efter valet. Den borgerliga regeringen kom dessutom att ytterligare skärpa kraven, för att få stanna, högst avsevärt.

Främlingsfientligheten börjar öka, för första gången sedan 1967
Nu hade de nya invandrarfientiga stämningarna spritt sig och många människor började uttrycka främlingsfientliga åsikter. Så här skrev jag 1993 om den saken (icke publicerat tidigare):

Allting går svindlande fort just nu och under sommaren har jag till min förtvivlan fått uppleva hur människor‚ som jag betraktat som goda vänner och förnuftiga personer‚ skrattar gott åt rasistiska historier vars innebörd är att en bra kosovoalban är en död kosovoalban och att färgade flickor endast duger till en sak. Jag har också fått mig serverad en väl genomtänkt kulturfascism‚ en variant av den gamla rasismen som chockerar mig. Den klargjordes för mig av en välutbildad tekniker som visste att berätta att invandrarna är ofantligt mycket mer kriminella än svenskar och att detta beror på att de kommer från kulturer med så hårda levnadsförhållanden att man i dessa utan vidare sticker kniven i medmänniskor utan att anfäktas det minsta av dåligt samvete och sådana människor borde vi inte ta in i vårt land. Det var inte krigsskadade människor från krigsområden han talade om‚ försäkrade han‚ utan om vanliga människor från andra kulturer helt enkelt‚ där sådant var en del av kulturen.
………
De som skrattade gott åt rasistiska historier ansåg att jag var dum som protesterade och de kunde inte se någon skillnad mellan dessa historier och norgehistorierna som gick för några år sedan. De var ju bara kul. Att norgehistorierna inte gick ut på att endast en död norrman är en bra norrman eller att norska flickor endast dög till en sak‚ att norgehistorierna handlade om att driva med folk i ett land som gått om oss, ekonomiskt, det var oväsentligt. Man vill inte se skillnaderna och vill inte förstå vad man medverkar till genom att dra och skratta åt de här rasistiska historierna. Att man genom att berätta sådana historier uppmuntrar rasister och extremister och tanklösa och okunniga ungdomar att attackera invandrare och flyktingar‚ det kan dessa personer absolut inte förstå. Likheterna med trettiotalets Tyskland‚ där man berättade liknande historier om judar‚ inser man inte.
……….
Dessutom har DN återigen publicerat en ny undersökning om vad svenska folket anser om flyktingpolitiken och ”slår fast” att kritiken ökat ytterligare sedan senaste undersökningen något halvår tidigare från 60% kritiska till 64% kritiska. ”Se här‚ vi blir bara fler och fler”‚ är budskapet och det är fortfarande ägnat att både tysta dem som inte är främlingsfientliga och uppmuntra dem som är det. Det är fortfarande endast en fråga om att ta reda på vad folk anser om det de tror är vår flyktingpolitik och om vinklad rapportering om resultaten där intrycket att svenskarna blir alltmer kritiska mot den förda flyktingpolitiken är det åsyftade. Den här gången hade DN dock den goda smaken att också ta in en artikel dagen efter publicerandet av undersökningsresultaten där några forskare kritiserade undersökningen och bl.a. påpekade detta.

Det mesta som skrevs och sades i massmedia om flyktingar och invandrare, och om politiken på området, var rappakalja och ofta hade journalisterna inte fått en enda bokstav rätt. Så ytterst få kunde uttala sig om denna politik eftersom de alla flesta inte hade en aning om hur den faktiskt såg ut. Det är totalt poänglöst att fråga folk om vad de tycker om det de tror! I synnerhet är det meningslöst att sedan presentera det de tycker som om det deras tyckande handlade om vad de tycker om fakta.

Massmediakampanjen kom emellertid av sig en aning efter 1993, då Expressens feta löpsedel gick ett steg för lång. Jag minns inte den exakta ordalydelsen på lögsedeln men det var något i stil med KÖR UT DEM! Om detta skrev jag:

Näst sista veckan i augusti 1993 händer något som öppnar ögonen på några kulturpersonligheter och journalister. Dessutom framträder flera personer i radion och går till storms mot nyrasismen. Bert Karlsson börjar sponsra en öppet rasistisk sånggrupp och ska ge ut deras musik på skiva och plötsligt blir flera journalister upprörda och vi får ett offentligt fördömande av Bert Karlsson i vissa massmedia‚ där man dessutom börjar implicera att partiet (nyd) är fascistiskt. Det inger en liten strimma av hopp. Några veckor senare gör Expressen ett övertramp som rågar måttet för ytterligare några.

Expressens chefsredaktör fick avgå, och den värsta massmediastormen mot flyktingar och invandrar och mot invandrar- och flyktingpolitiken var över. Men det hjälpte inte. Man hade redan väckt den björn som sov och dessutom kom den enorma arbetslöshet som snart bröt ut, att ytterligare gynna de främlingsfientliga krafterna.

Några ödesdrigra beslut
Nu beslutade också den borgerliga regeringen att flyktingarna dels skulle få arbeta under väntetiden, alltså redan som asylsökande, som de inte fått göra tidigare, och dessutom att de skulle få bosätta sig var de ville i landet.

Den första bestämmelsen blev förstås ett slag i luften eftersom det inte längre fanns några arbeten att sätta dem i. Den andra förändringen ledde till att flyktingarna bosatte sig hos släktingar och vänner och att de i allt högre grad kom att koncentreras till vissa områden i de större städerna, vilket lade grunden till, eller i varje fall förvärrade utvecklingen av rena invandrarghetton i Sverige, som vi tidigare inte hade haft på det utpräglade sätt vi har fått idag.

Ovanpå detta beslutade regeringen, efter en utredning av Monica Werenfels Röttorp, som alltigenom andades förakt mot flyktingarna, att flyktingbarnen inte skulle få gå i vanlig skola under asyltiden. Det, menade dåvarande skolminister Beatrice Ask, rapande andan i Wehrenfels Röttorpts utredning, var bra, för det skulle bli billigare och då skulle de främlingsfientliga få mindre att klaga på. Om detta och övriga försämringar som nu beslutades skrev jag:

Utredaren gör sig också nytta av den allmänna flyktingfientligheten genom att hänvisa till att allmänheten är kritisk till att flyktingarna kostar för mycket och att neddragning av kostnaderna för flyktingarna därför borde leda till mindre aversioner mot flyktingarna (!) från svenskarnas sida‚ vilket klart visar att invandrarministern och regeringen i grunden är tacksamma för främlingsfientligheten i landet eftersom den möjliggör neddragning av bidrag och hjälp till asylsökande och flyktingar utan kritik från allmänheten och massmedia.

Man behöver bara ha lite grundläggande kunskaper om människor, och om barn och ungdomar, för att förstå att de här besluten var alldeles förfärliga och att de garanterat skulle lägga grunden för just problem med invandrare – sådana problem som vi faktiskt inte hade haft tidigare. Vidare lade besluten om alltfler möjigheter till privata skolor grunden till problem.

(fortsättning följer)

Länkar:
– Lasermannen/Wikipedia

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV

Många hotas av sorkfeber i höst, läser jag i DN.

Visst, ju fler sorkar som sprider sorkfeber desto fler människor insjuknar i sjukdomen, som visserligen inte är dödlig för det mesta men som ändå kan förorsaka allvarliga problem (förstörda njurar ex.) och som man egentligen inte kan skydda sig emot i områden där smittan finns.

Vi har numer EU-regler som förbjuder bönder att plöja eller harva upp trädor, som de var skyldiga enligt lag att göra före EU-inträdet för att bekämpa skadedjur som just sork, men också ogrässpridning. Så sorkarna, som förresten också härbärgerar borreliabakterien som sedan sprids vidare med fästingarna, fick goda tider med EU-inträdet. Dessutom fick just fästingarna många fler värddjur med den ökande sorkstammen och kan föröka upp sig ofantligt och smitta allt fler människor med både borrelia och TBE.

Hurra för EU-enfalden, samma enfald som man såg i gamla Sovjet där man försökte tillämpa likadana regler för jordbruket från Ukraina till Sibirien.

Men vad spelar ett antal sjuka människor för roll när det handlar om viktigare ting, som total frihet för kapitalet. Det finns ju så gott om folk och dessutom kan man ju alltid vägra att sjukskriva dem som insjuknar, eller förvägra dem, som blir invalidiserade av de här sjukdomarna, sjukpension. Så det problemet är ju en struntsak.

För att inte tala om hur borreliabakterien troligen, ja egentligen ganska säkert, kommer att bli resistent mot antibiotikan inom en inte alltför avlägsen framtid. Dessutom medicinerar man ofta med antibiotika på blotta misstanken om borrelia. Att ta lab-prov för att kolla om antibiotikabehandlingen verkligen behövs är nämligen dyrt. Det belastar vårdcentralernas egna och ofta snålt tilltagna budgetar, medan det förskrivna penicillinet belastar statens, alltså struntar man ofta i att kontrollera om patienten verkligen behöver antibiotikakuren vilket förstås gynnar uppkomsten av resistens hos andra bakterier.

Hurra också för postmodernismen – förnuftets död alltså!

Länk:
Sorkfeber hotar i höst, DN

Forts från del II

Den här genomgången är förstås en mycket övergripande sådan, utvecklingen på området i stora drag.

Massmeida börjar svartmåla invandrare och flyktingar
I slutet av 80-talet öppnade massmedia fördämningarna och fram vällde en svart stinkande sörja av journalistfördomar mot invandrare och flyktingar. De människor, flyktingarna, som för bara ett decennium sedan var värda vårt stöd och vår hjälp, de där som flytt från tortyr, krig och eländen, förvandlades med svindlande hastighet, i massmedia, till lögnaktiga, tjuvaktiga, arbetsskygga och lata männskor som just bara kom hit för att utnyttja det svenska trygghetssystemet. Birgit Friggebo trädde så småningom, efter den borgerliga regeringens tillträde 1991, fram och menade att det nog ”fanns något i kosovoalbanernas kultur som gjorde dem mer benägna att stjäla”.

Sven-Olle Olsson från Sjöbo, mannen som 10 år tidigare hade begabbats för sin rasism, framträdde nu i Kanalen, radioprogrammet som föregick dagens Studio Ett, och fick allt deltagande man kunde tänka sig från radiojournalisten: ”Det kunde ju inte ha varit roligt att bli kallad rasist, hur hade det känts?” ”Inte bra alls och nu förstod alla att han hade rätt hela tiden”, kunde han svara, utan att någon protesterade.

Vad man fick höra i radion, se på TV och läsa i de större dagstidningarna trotsar alla beskrivningar. Plötsligt blev det helt acceptabelt att släppa fram nynazister och rasister att vädra sina fördomar, både i radio och i TV. Journalisterna bemötte den mycket sparsamma kritik de fick för sin halvrasistiska propaganda (lustigt nog kritiserades de mest från ungliberalerna, från vilka man numer hör helt andra tongångar) med att de ”bara beskrev hur det var, så här tyckte folk”. Föreställningen att journalister också hade uppgiften att påvisa felaktigheter i det som folk trodde på det här området, tycktes inte förespegla dem. De verkade alla vara övertygade om att verkligheten var vad folk trodde om densamma. Några fakta fanns inte att rapportera, helt i enlighet med den slappa postmodernism som utgår ifrån att världen bara är våra berättelser och att ingen kan hävda att han/hon har en sannare eller bättre berättelse än någon annan.
Sade fördomsfulla människor att flyktingarna åkte omkring i dyra bilar och hade massor med pengar, samtidigt som de fick fina bostäder och massor med pengar av oss svenska skattebetalare, så var det deras berättelse – och sant för dem. En verklig verklighet, där detta var rena fördomarna och vandringshistorier, som det var, och där flyktingarna fick allt sämre villkor i Sverige, som faktiskt var fallet, mindre hjälp, mindre pengar att röra sig med, den existerade inte.

Flyktingar och invandrare attackeras, mördas och misshandlas
Under tiden började Lasermannen skjuta invandrare och nynazister och skinheads att misshandla och utsätta invandrare för attacker av olika slag. Somliga mördades. Nynazzarna och skinheadsen kände att nu blåste vinden deras väg, bara att sätta seglen. Snart skulle alla förstå vad de själva redan hade förstått, att invandrarna var allvarliga hot mot Sverige och svenskarna, var det inte det som massmedia visade helt klart just nu – och äntligen.

Inte nog med det, samhället slösade, enligt massmedia, enorma pengar på flyktingarna och invandrarna. Flyktingarna ”bodde på hotell”, påstods det i massmedia. De kom hit i charterbussar, från kriget i fd. Jugoslavien, hävdade man – alltihop rena lögner. Visst, man ordnade inkvartering i hotell, men att ”bo på hotell” innebär något annat än att inkvarteras i byggnader som tidigare, eller vid andra tider på året, fungerar som hotell. Flyktingarna fick ingen rumspassning. De bodde ofta ganska många i samma rum. De fick städa själva och levde ingalunda några lyxliv.

Kort sagt, efter 1987, den sista undersökningen i vilken invandrarfientligheten minskade, ökade främlingsfientligheten/invandrarfientligheten alltså. Detta utan att något annat hade hänt än att massmedia började beskriva invandrarpolitiken och flyktingpolitiken som ett enormt problem, ett som kostade svenska skattebetalare enorma summor och så småningom börjat tala om invandrarna och flyktingarna som brottsliga, som kriminella, som lata och slöa och som människor man måste ställa krav på och sluta dalta med.

I ett opublicerat manus (undrar någon varför det förblev opublicerat?) från nyåret 1991-92 skrev jag att det här bara var början och att de attityder som man nu upparbetade gentemot invandrarna och flyktingarna snart skulle komma att användas även mot infödda svenskar – vilket också blev fallet inom inte så många år. Så här skrev jag då:

Med anledning av hur det sett ut hittills i massmedia på det här området‚ och hur man flyttat fram positionerna successivt och bedrivit en allt värre hetskampanj mot invandrare och flyktingar och mot vår flyktingpolitik‚ förefaller nästa steg‚ och det naturliga steget‚ vara att man börjar förorda att flyktingarna lämnas åt sina öden och får klara sig bäst de kan i vårt land‚ om det så ska leda till att de tvingas tigga på gatorna. I Oktober 93 antydde Maciej Zaremba‚ i ett intervjuprogram i radion med anledning av att en sådan politik‚ som han i likhet med Rojas förordade‚ kommer att leda till fattigdom och allvarlig utslagning av framför allt invandrare‚ att vi i Sverige borde vänja oss vid att se tiggare på gatorna och han tycktes anse vår ovilja att ha det så i Sverige var något löjligt och provinsiellt.

Sverige är i raskt takt på väg in i inhumanitetens samhälle‚ dolt i ett orddis om valfrihet och eget ansvar. Det är USA och England som är modellen för Sverige idag – och hur det ser ut där vet åtminstone de som inte är förblindande av ord som ”frihet” och ”eget ansvar” utan som inser vart dagens politik leder och vad man använder dessa vackra ord för att dölja.

Den stora krisen – kronförsvaret
Slutligen drabbades Sverige av den stora krisen – kronförsvaret, som kom 1992, med dess utslagning av 60.000 företag och med ännu mer besparingar i offentlig sektor, med ty åtföljande gigantiska arbetslöshet, den värsta vi sett sedan 30-talet. Detta kom med den borgerliga regeringen Bild som tillträdde 1991, med stöd av det fascistiska partiet ny demokrati i riksdagen (som fick omkring c:a 6% av rösterna vid det valet). Detta parti har i efterhand fått klä skott för propagandan mot invandrarna i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men sanningen är att det var massmedia, med de stora drakarna i spetsen, som gick före och att ny demokrati bara hakade på och kunde utnyttja en trend som massmedia redan skapat och värva röster på den tilltagande främlingsfientligheten. Det ska också sägas att socialdemokraterna stödde den borgerliga regeringen vad gällde kronförsvaret, där den enda som kritiserade detta faktiskt var Ian Wachtmeister, ny demokratis ene ledare, som ansåg att man skulle ha låtit kronan flyta mycket tidigare, och som hade rätt här, det enda vettiga jag hörde honom hävda.

När den borgerliga regeringen så hade beslutat att asylsökande skulle få tillstånd att arbeta under väntetiden, som massmedia hade börjat kräva redan flera år tidigare, var denna åtgärd ett rent slag i luften. Nu fanns det inga jobb, varken för svenskar eller invandrare och flyktingar. Asylsökande fick också, genom den borgerliga regeringens försorg, rätt att bosätta sig var de ville under väntetiden. Dessa båda beslut lade grunden till uppkomsten av de invandrarghetton vi nu har, med mängder av isolerade arbetslösa invandrare. Precis det som Rojas hade förespråkat som något gott alltså, fast han hade tänkt sig att invandrarna skulle skapa sig egna samhällen med invandrarägda affärer och verksamheter som gjorde invandrarområdena mer eller mindre självförsörjande och självgående, ungefär som Chinatowns i USA, som han tydlligen ansåg mycket lyckade.

Forsättning följer i del IV.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV

Hör på Ekot att de s.k stureplansprofilerna inte kommer att åtalas eftersom brott inte kan styrkas. Så nu börjar jag undra vad det handlar om här. Är hela historien en vanlig massmediaanka, en lögn av samma kaliber som man har utsatt Eva Lundgren för? För visst, massmedia ljuger som hästar travar.

Eller hade kvinnan verkligen de skador massmedia har hävdat, så att det handlar om det gamla vanliga; Kvinnor är skit, de har inga rättigheter, deras ord är aldrig tillförlitliga och kvinnor kan man behandla precis hur som helst – enligt lagen, och i massmedia?

Ja, precis som fallet var med Eva Lundgren alltså, som faktiskt blivit intellektuellt våldtagen av massmedia. I båda fallen handlar det om kvinnoförakt, och vad som än är fallet med den av stureplansprofilerna officiellt ”inte våldtagna kvinnan”.

Berätta, den som vet! Jag litar numer inte på ett enda ord som står i tidningarna, liksom jag inte hyser mycket tilltro till rättsväsendet heller numer.

Länk:
– Inget åtal mot Stureplansprofiler, Ekot, P1
– Våldtäktsmål nedlagt mot ”Stureplansprofil”, DN

Så har då Teheran tyckt till om Vilks Muhammedbild. Nerikes Allehanda har ju haft ”det stora modet” att publicera denna, i tryckfrihetens namn. Nu väntar vi bara på att någon tidning, i samma tryckfrihets namn, publicerar hans senaste teckning, som lär finnas på hans hemsida, den med judesuggan.

För min del väntar jag fortfarande på en teckning av Vilks föreställande Jesus som rondellhund. Vi har ju en hel del tokkristna i Sverige som gärna skulle se att lagstiftningen kom att ligga mer i linje med Bilbens ord. Dem kunde man ju protestera mot och häckla lite – eller?

Men det är klart, varken judar eller tokkristna svenskar sitter på världens största oljereserver, de där som USA vill kontrollera, i varje fall är inget kristet land för närvarande måltavla för USA-regimens aggression och mest ondsinta propaganda. Dessutom stödjs ju Bush, och hans krigande i muslimska oljeländer, just av de tokkristna i USA.

Länkar:
– Irans president uttalar sig om Muhammedbild, SvD

Och DN tar i så livstycket spricker:
– Ingen svensk reaktion på Irankritik, DN
– Iran: Sionister publicerade hundbild, DN
– Muhammedteckningar belönas, DN
– Ny islamsk protest mot Örebrotidning, DN
– Bush varnar för ”nukleär förintelse”, DN
(jo vi minns ju Saddams massförstörelsevapen, de där som man har hittat massor av i Irak – eller!)

Milda makter, det går inte längre att göra statir över världen, den ÄR ju en enda stor satir! En mycket blodig sådan.

Tidigare länkar på Motvallsbloggen om Vilks och hans bilder:
– Om den försåtliga antiislamismen, Motvallsbloggen 15/8, 07
– Varför inte Kristus som rondellhund?, Motvallsbloggen, 20/8, 07

Under flera år har jag med mycket stor behållning läst Klas Sandbergs inlägg på Lennart Franzells blogg Det Progressiva USA. Nu ser jag till min glädje att han har startat en egen blogg, under namnet Vindskupan. Naturligtvis har jag genast lagt in en länk till denna i min länkrulle. Jag rekommenderar alla som är intresserade av politik att titta in där. Jag kommer givetvis att läsa hans blogg regelbundet.

(forts från del I)

Invandrarfientligheten avtar
Man gjorde tre stora undersökningar om svenskarnas attityder gentemot invandrare, åren 1968, 1982 och 1987. Under hela denna tid avtog invandrarfientligheten. Jag vill mena att det var framför allt tre orsaker till denna utveckling, massmedias agerande, utbyggnaden av offentlig sektor och det faktum att det fanns gott om jobb.

Under mitten av sextiotalet kom den första s.k. strukturrationaliseringen, just vid den tiden då främlingsfientligheten tilltog och massmedia började agera mot denna. Företagen rationaliserades, slogs samman, lades ner och människor varslades och blev av med sina arbeten. Dock kom rädslan för arbetslöshet att leda till att vi fick en lag om reglerad invandring i början av 70-talet. Därefter kunde inte vänner och mer avlägsna släktingar komma till Sverige och börja arbeta. Om jag inte missminner mig var LO aktivt vad gällde att implementera denna lag.

Det var inte så konstigt att invandrarfientligheten tilltog just under den tiden. Men från den första undersökningen, 1968, och framåt avtog den alltså kontinuerligt fram till sista året på 80-talet, då den tilltog igen. En av de viktigaste orsakerna till denna utveckling, var den massmediakampanj mot invandrarfientligheten som jag skrev om i del I, dels massmedias sätt att skriva om de flyktingar som började anlända under första halvan av 70-talet. Om det jag här kallar “massmediakampanjen för invandrarna” var medvetet organiserad eller bara gemensam och spontant uppkommen, vet jag inte, tror dock mig minnas att den första delen av den (den under 60-talet) var organiserad och att jag läste om den saken då. Vilketdera som var fallet spelar ingen roll emellertid. Skriverierna kom ändå att fungera som en samlad kampanj.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn
I samband med den första stora strukturrationaliseringen inom svensk industri insåg somliga att industrin skulle komma att behöva allt färre anställda framöver. Lösningen på det problemet blev utbyggnaden av den offentliga sektorn. Man började bygga ut barnomsorgen, sjukvården, åldringsvården och man hade ju redan beslutat om den 9-åriga grundskolan (kallad enhetsskolan från början). Alla dessa verksamheter sög under 70-talet upp den arbetskraft som blev övertalig i den alltmer mekaniserade industrin. Det behövdes ju därmed fler barnskötare, fler personer i sjuk-och socialvården, fler lärare och annan personal i skolan. Den här utvecklingen gav dessutom fler arbetsplatser för kvinnorna att gå ut till, samt möjlighet för dem att även arbeta inom andra sektorer. Vi kan säga att utbyggnaden av offentlig sektor i hög grad handlade om att församhälleliga kvinnors arbeten, de där som tidigare hade utförts inom hemmets väggar. Det innebar dessutom att kvinnor för första gången i historien fick betalt för traditionellt kvinnliga sysslor som barnpassning, matlagning, hemmavård av sjuka och äldre. Därmed kom utbyggnaden av den offentliga sektorn också att innebära en ökad ekonomisk jämställdhet mellan könen. Den kan sägas ha varit ett sätt att omfördela samhällets resurser från männen till kvinnorna, verka jämställande alltså.

Kort sagt, arbetslösheten ökade inte nämnvärt, trots industriernas personalnerdragningar. Mätta och trygga människor tenderar i fredstid alltid att vara mindre främlingsfientliga, ja överhuvudtaget att vara mer toleranta än otrygga människor. Men deras förhållningssätt i sådana här frågor har förstås också med de rådande samhällsnormerna att göra. Vi hade då ideal som talade om människors lika värden, om jämlikhet och jämställdhet och som hävdade varje människas rätt att delta i samhället, efter förmåga. Dessa värderingar, ursprungligen socialliberala och socialdemokratiska ideal, genomsyrade samhället, skolan och givetvis speglades de i massmedia.

Händelser i omvärlden – massmedias agerande
Allt frid och fröjd i början av 70-talet alltså. Vi hade fått ett generellt invandringsstopp med lagen om reglerad invandring som kom 1972. Därefter tog vi i stor endast emot flyktingar och anhöriginvandring. De hade förstås kommit flyktingar, men inte stora grupper av dem, hela tiden sedan andra världskriget, mest ifrån de forna Öststaterna. En större grupp kom efter Ungernkrisen 1956 exempelvis. Men de var så relativt få att de inte märktes i samhället och de kunde få arbeten nästan direkt. Dessutom såg de här människorna likadana ut som svenskar och kunde egentligen inte skiljas från oss i gatubilden.

Men, så hände något och nu hade en ny situation uppstått. Dels kom kuppen i Chile, 1973, dels fick vi fascistiska regeringar i flera Sydamerikanska stater under 70-talet, och nu fick vi för första gången en större flyktinginvandring, framför allt från de här länderna, men vi hade också tagit emot flyktingar från de fascistiskt styrda staterna Grekland, Spanien och Portugal.

Tidigare hade det varit svårt, för att inte säga nästan omöjligt, för människor att fly över halva jordklotet, men nu hade flygtrafiken byggts ut och det modernare kommunkationssystemet möjliggjorde för människor att fly hit från länder som låg mycket avlägset, och det började de göra nu. De nya flyktingarna från Sydamerika togs väl emot. Ytterst få svenskar klagade över att de kom hit, eller över att “kostade oss alldeles för mycket”. I tidningarna och från TV och radio hade vi fått utförliga rapporter om hur de fascistiska regimerna, som de här människorna flydde från, förföljde, fängslade, torterade och mördade oliktänkande. På den tiden var vi inte så vana vid rapporter om tortyr, och ytterst få svenskar försvarade sådan, som vi ju ser att somliga, dessvärre från grupper som tidigare var klart emot sådan, gör idag. De flesta svenskar förfärades och tyckte att vi måste ställa upp för de här människorna. De togs alltså väl emot i Sverige och även om allting i vårt mottangande inte fungerade väl så fanns den goda viljan och få svenskar betedde sig rent oanständigt mot de här flyktingarna. Sådant som alldeles för många gör mot dagens flyktingar, eller mot invandrare som varit i landet länge, ja även mot människor som fötts i Sverige, såg vi inte då.

Massmedia bidrog förstås till att skapa dessa positiva och humana värderingar som de flesta svenskar var besjälade av då. Följaktligen kunde man alltså i undersökningen 1982, om svenskarnas attityder gentemot flyktingar och invandrare, avläsa en positivare inställning till flyktingar och invandrare hos det svenska folket än vid den förra attitydundersökningen.

I början av 80-talet fick vi en period av tilltagande arbetslöshet, framför allt bland ungdomarna. Men detta ledde inte till tilltagande invandrarfientlighet. Ännu hörde vi få rop om stopp för invandring och flyktingmottagande.

Mot mitten av 80-talet började det också komma flyktingar från andra delar av världen, huvudsakligen från arabländerna och sådana som flydde efter revolutionen i Iran. De högutbildade, oftast sekulariserade iranierna drabbades hårt av den strängt religiösa regim som infördes i Iran och började fly därifrån. Vi började också få hit flyktingar från andra delar av arabvärlden och från Afrika, från krigsskådeplatser och oroshärdar längre bort alltså.

Nya tongångar
Massmedias, och journalisternas engagemang för flyktingarnas sak kom snart att uppfattas som problematisk av det politiska etablissemanget. Varje flykting prövades förstås, om den hade skäl att fly, innan den fick permanent uppehållstillsånd (PUT). Många, ja de allra flesta av dem, drabbades av utvisningsbesked efter en lång tids väntan på besked. Svenskar över hela landet engagerade sig för dem som till slut utvisades och massmedia tog upp deras fall, beskrev dem som ömmande och pressade därmed politikerna att ändra på besluten om utvisning. På den tiden var det nämligen regeringen som hade sista ordet i den saken.
För att komma tillrätta med detta, som politikerna ansåg vara problematiskt, vidtog de åtgärder för att få stopp på protesterna mot utvisningarna. Man började således isolera asylsökande (=de som sökt asyl och ännu inte fått PUT alt. utvisats) flyktingar från svenskar, genom att inte låta dem bo ute i samhället och genom att inte låta dem delta i undervisningen i svenska för flyktingar och invandrare med PUT. Det fick önskad effekt. I och med att svenskarna nu inte lärde känna enskilda flyktingar kom dessas situation i medieskugga. Tidningarna slutade i stort sett att skriva om upprörande fall av utvisning. Allt verkade vara frid och fröjd, sett ur politikernas synpunkt. Det blev nära nog helt tyst om flyktingar och invandrare i massmedia under några år.

Samhällsutvecklingen sedan 60-talet / förändrad ekonomisk politik
Det hade förstås också hänt en hel del i samhället sedan 60-talet. Industrierna hade fortsatt att rationalisera och robotisera. Datorn gjorde sitt intåg på arbetsmarknaden på bred front. Det här innebar att det inte längre blev lika lätt att placera ut nyinvandrade i företagen. När de manuella arbetena blev färre krävdes mer av svenskkunskaper för att integrera invandrare och flyktingar i arbetslivet. Det gick inte att bara ställa dem vid en maskin när de anlände. Dessutom kom nu en annan kategori människor. Många av flyktingarna var välutbildade personer och skulle de ha en chans i Sverige, måste de få lära sig en god svenska.

Från början av 70-talet, hade invandrare rätt till 240 timmars undervisning i svenska, som företagen, som anställde dem, var skyldiga att betala. Nu blev dessa allt ovilligare att anställa människor som inte kunde tillräckligt bra svenska. Från mitten av 80-talet fick vi av bl.a. denna orsak, en ny lag om undervisning i svenska för invandrare och flyktingar. De fick rätt att lära sig svenska upp till en viss kunskapsnivå, och kommunerna blev skyldiga att tillse att de fick den undervisning som krävdes för att nå denna kunskapsnivå. (Den här svenskundervisningen /sfi/ var förresten ett pilotprojekt vad gällde kommunaliserad undervisning).

Vidare hade Sverige lagt om sin politik, avreglerat penning- och finanssektorn och börjat dra ner på offentlig sektor. Det verkade fungera perfekt de första åren. Mot slutet av 80-talet gick Sverige som tåget några år. Fram till den totala kraschen i början av 90-talet, såg det mesta ljust ut.

De asylsökande fick ännu inte bosätta sig var de önskade, de fick ännu inte arbeta under asyltiden. Det var full snurr på arbetsmarknaden – ännu några år. Därför hade de flesta fortfarande inga problem att få arbeten när de väl hade PUT, fast de välutbildade fick nöja sig med arbetsuppgifter långt under deras formella kompetenser.

Flyktingarna intressanta för massmedia igen
Så började massmediafolk få syn på de asylsökande igen, som, som man uttryckte saken, ”satt i s.k. flyktingläger” (som förvisso inte var läger utan diverse tillfälliga boendeformer, men givetvis var de inte inlåsta, som det kan låta). Asylsökande fick inte ta anställning på den tiden. De kunde få vänta i flera år på besked om PUT eller utvisning och det var givetvis en förfärligt påfrestande situation för dem. Somliga var gravt traumatiserade redan då de anlände, och att bara vänta på besked utan något att göra var givetvis en rent omänsklig situation.
Journalister började alltså skriva om och för de asylsökande mot slutet av 80-talet, och de stora tidningsdrakarna började nu kräva att asylsökande dels skulle få bosätta sig var de önskade, dels skulle få ta anställning under väntetiden. För att få politiker, och säkert också för att få svenska folkets stöd för dessa krav (som också låg i linje med den nyliberala ideologi som börjat vinna insteg, med krav om nerbantad, ja i grunden avskaffande av offentlig sektor), började man tala om vilka stora besparingar en reform av det slaget skulle medföra, hur mycket invandrarna kostade oss – alldeles i onödan etc. Med det som jag då uppfattade som en ren massmediakampanj för besparingar på flyktingar och invandrare, vände man trenden, vad gällde svenskarnas inställning till invandrare och flyktingar

Vid det laget hade tidningarna inte på flera år talat om vad flyktingarna som kom hit flydde ifrån. De hade varit närmast en icke-fråga under ett antal år. Istället kom de att i massmedia framställas som ett gigantiskt ekonomiskt problem som lätt kunde lösas om asylsökande bara fick klara sig själva och slapp det ohanterliga samhälleliga mottagningssystemet. Det ena gav det andra, och omkring 1990 hade flyktingarna förvandlats till gigantiska problem i massmedia. Snart kunde vi, i stort sett varje vecka, läsa om hur sådana strömmade in i landet, forsade in i landet, hur de åkte charter in i landet och hur illa myndigheterna skötte invandrings- och flyktingpolitiken.

Inom ett år hade således tonen i artiklar och i radio och TV, gentemot invandrare och flyktingar, förändrats radikalt. Nu var flyktingarna inte längre i behov av vårt stöd och hjälp, nu behövde vi dem inte, nu var de problematiska, kriminella, lata och kom mest hit för att utnyttja våra sociala förmåner. Nu måste vi börja ställa krav på dem, nu måste vi sluta dalta med dem, hördes i radioprogram efter radioprogram. Problemen, hävdade journalister, berodde på att vi inte hade talat om dem tidigare, bara sopat dem under mattan. Nu måste det bli tillåtet att diskutera de negativa effekterna av invandring och av att ta emot flyktingar utan att bli betraktad som rasist. Under tiden startade kriget i Jugoslavien och många flyktingar började komma därifrån.

Det faktum att de allra flesta av de flyktingar som nu kom, faktiskt utvisades igen, stod det inte många rader om i våra tidningar, och sades det nästan ingenting om i massmedia. Alltfler människor började tro att vi tog emot hundratusentals flyktingar varje år, och att alla fick stanna i Sverige. Det här var den rakt motsatta kampanjen (som troligen inte var planerad utan bara drev iväg i tangentens riktning) mot den som vi såg mot slutet av 60-talet. Ny demokrati hade serverats sin plattform, och förstod att utnyttja den – till platser i riksdagen, där partiet fungerade som stödparti för den borgerliga regering vi fick 1991. (Utan Ny demokrati hade den borgerliga samlingsregeringen inte kunnat bilda en regering.)

Men redan 1989 började eländet på allvar, attentaten mot invandrare och mot flyktingförläggningarna – och i del III återkommer jag om 90-talet.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV

Det talas inte så ofta om saken idag, i den friare tid vi lever i numer, men krigsindustrin (vapenindustrin, flygindustrin), tjänar stora pengar på kriget i Irak, liksom en hel del annan industri. Vad som är tragedier för dem som bombas, dödas och lemlästas, soldater såväl som irakier och andra, blir klirr i kassan hos krigsindustrin, klirr som västvärldens skattebetalare bistår med och som ger miljardbonusar till VD:ar i krigsindustrin – förstås. Finns det överhuvudtaget ord starka nog att uttrycka den avsky man känner inför detta faktum och för de människor (om man nu kan kalla dem människor) som driver det här ”spelet”, de där som gör sig stora förmögenheter på död och elände, och genom att skinna skattebetalare?

Läs mer och få en initierad rapport om saken på den fd diplomaten Craig Murrays blogg.

Att liberaler, nyliberaler, libertarianer (och vad de nu kallar sig) ivrar för att vi alla informeras om förintelsen och om kommunismens synder kan väl inte ha undgått någon. Kan någon förklara för mig varför de däremot aldrig hörs propagera lika ivrigt och intensivt för att vi också får lära oss allt om fascismen, dess ansikte och illdåd?

Länk:
– Tony Blairs svanesång, Vindskupan
– Krigen gör kulorna dyrare, SvD

Inledning
’Med anledning av programmet konflikt, som idag handlar om flyktingarnas situation i dagens Sverige, och om den allvarliga främlingsfientlighet som många svenskar men kanske främst ungdomar och somliga pensionärer, ger öppet uttryck för, ska jag skriva några inlägg om invandringen i Sverige från slutet av 50-talet och framåt, som jag minns saken, och hur invandrare har tagits emot här tidigare jämfört med idag.

Det råder ingen tvekan om att invandrarfientligheten i Sverige har ökat lavinartat de senaste åren. Det har då blivit populärt, från intellektuellt håll, att förklara denna fientlighet med att det ligger i människans natur att vara rädd för och/alternativt driva bort främlingar. Detta är struntprat och det är vad några inlägg kommer att handla om.

Arbetskraftsinvandrarna under 60-talet
I slutet av 50 talet kom många arbetskraftsinvandrare hit till Sverige, framför allt från Finland, Grekland och Jugoslavien, men även från Italien. Finländarna kom hit på eget bevåg tror jag, här fanns gott om arbete till skillnad från i Finland, de stora företagen skrek efter sådan. De stora företagen började därför resa ner till Grekland, Jugoslavien och även till Italien för att värva arbeskraft. Där plockade de ut skickliga yrkesarbetare och importerade dem till Sverige. Till Södertälje, där jag då bodde, kom omkring 1958 den första busslasten till Scania Vabis (som företaget hette då), c:a 20 grekiska unga män.
Jag var tonåring på den tiden och det uppstod förestås diverse kulturkrockar. De grekiska killarna var inte vana vid våra svenska friare umgängesformer och misstolkade från och till oss svenska flickor. Ibland uppstod slagsmål mellan de här grabbarna och svenska grabbar, om de svenska flickorna, i samband med danstillställningar och andra nöjesevenemang.

Så kom det fler, och fler, och fler. Vi hade fri arbetskraftsinvandring på den tiden. Industrierna var närmast omättliga vad gällde behovet av arbetskraft. De första problemen, som även jag drabbades av, gick snabbt över. De inflyttade unga männen lärde sig ganska snart att förstå att ett svar på tilltal från en svensk flicka inte betydde att de hade blivit inbjudna till hennes säng och förklarade senare för sina landsmän, som kom efter, vad som gällde på det området.

Alltfler blir irriterade på invandrarna
Men det uppstod andra irritationsmoment. Ett av dem var grekernas beteenden på våra svenska barserveringar. De träffades gärna på sådana på fritiden, som de varit vana vid hemifrån, och även om många svenskar, redan då, gärna åkte söderöver på semestern och ansåg att sydländska barer var väldigt charmiga med det myller och glada liv de såg där, så ville de inte ha grekiska eller jugoslaviska barer i Sverige. På hemmaplan ville de ha det tyst på barerna, att alla skulle tala halvviskande för att inte störa folk vid de andra borden. Här ville de inte ha högljudda och vildsint skrattande greker eller jugoslaver när de skulle äta sin mat eller dricka sitt kaffe. Här ville de inte uppleva hur folk ropade till varandra från olika bord i motsatta hörn av lokalen – och på obegripliga tungomål dessutom.

Snart hände ytterligare en sak som bidrog till att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare. Somliga av grekerna och jugoslaverna startade egna verksamheter, pizzerior, affärsrörelser, och alltfler av dem började arbeta inom branscher med skiftjobb (som inte var så vanligt inom industrin på den tiden), som diskare på restauranger på kvällstid, som städare etc, vilket gjorde att många av dem var lediga på dagtid. Då träffades de förstås – visst, på baren. Det födde snabbt misstankar bland svenskarna om att de överhuvudtaget inte arbetade utan att de bara kom hit och levde på socialbidrag. Människor som gjort det har alltid skapat irritation. Före invandrarna var det svenska socialbidragstagare som var illa sedda. Framför allt blev de som inte själva hade det för fett på sina heltidslöner arga och irriterade, ”utan de där latmaskarna kunde de ju betala mindre skatt och klara sig bättre”. En visa som sjungs idag igen.

Ett annat, och ännu allvarligare irritationsmoment uppstod på fabriksgolven. De här unga grekerna och jugoslaverna hade tänkt sig att komma hit, till de välbetalda jobben, bo och arbeta här några år och spara ihop till startpengar för ett eget företag i hemlandet (sedan blev förstås en stor del av dem kvar, men det är en annan historia). På den tiden var ackord den vanligaste löneformen i industrierna, följaktligen arbetade de som små blå vid sina band och spräckte därmed ackorden på löpande band vilket ledde till tidsstudier och sänkta ackord. Givetvis blev de svenska arbetarna ursinniga på invandrarna, som inte förstod vad de gjorde, och inte kunde svenska bra nog för att man skulle kunna förklara det för dem. De svenska arbetarna hade ju, till skillnad från grekerna och jugoslaverna, tänkt sig arbeta kvar i sina industrijobb till pensionen (tills de var 67 år) och de insåg att de inte kunde slita ut sig i förtid. Många av dem var dessutom äldre och orkade helt enkelt inte hålla samma arbetstempo som unga män i sina bästa år.

Nu började det mullra på allvar i arbetarleden och bland svenskarna. Invandrarfientligheten började bli problematisk. Det började cirkulera vandringshistorier om invandrarna: De bröt upp parkettgolven och odlade potatis i vardagsrummen, de slog upp stora hål i väggarna mellan lägenheter för att kunna dela på en telefon et.c, ja så levde de ju på socialbidrag också.

Samlad kampanj för invandrarna och mot invandrarfientligheten
Den intellektuella eliten, massmediafolket, såväl som politikerna, började oroa sig för utvecklingen. Andra världskriget och antisemitismens konsekvenser låg fortfarande så nära i tiden att de flesta i ansvariga positioner hade egen erfarenhet av hur fiendskaper mellan grupper av människor kan utvecklas. För att undvika att invandrarfientligheten tilltog, kom man, såvitt jag förstod, mer eller mindre överens om att vidta åtgärder.
För det första slutade man att skriva ut nationalitet på alla kriminella. För det andra började man att i alla våra massmedia, betona hur viktiga invandrarna var för Sverige och för oss alla. För att svenskarna skulle fås att acceptera invandrarna förklarade man också att dessa ju tog de arbeten som svenskarna själva inte ville ha, varför vi skulle vara tacksamma mot dem. Man startade alltså en ren propagandakampanj för invandrarna och mot invandrarfientlighet. Den fungerade. Inom bara några år kunde man i opinionsmätningar mäta hur skepticismen gentemot invandrarna avtog och acceptansen för dem tilltog.

Det var denna mer eller mindre regisserade kampanj som senare generationers journalister, i slutet av 80-talet och början av 90-taket skulle komma att tala om som ”den tystnad som skapat problemen med invandrarna”, problemen påstod de, bestod just i att man inte fick tala om dessa problem. Men dit har jag inte kommit än, och fortsättningen, som ska handla om vad som hände under 70-och 80-talen, kommer jag till i mitt nästa inlägg om den har saken, i del II.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV

Länk:
– Flykten från Irak, Konflikt P1
– Maskerade män angrep antirasister, DN