Idag vill jag bara rekommendera mina besökare att läsa dagens inlägg på Peter Gustavssons blogg Social Democracy / Socialdemokrati.

I borgaralliansens Sverige tycks rena ryssifieringen pågå. Partibossarna i Uppsala, de borgerliga alltså, privatiserar offentliga verksamhetetr på löpande band och passar samtidigt på att roffa åt sig dessa verksamheter för egen del, för att göra egna profiter på, betalda av skattebetalarna dessutom. Ser det likadant ut i socialdemokratiskt styrda kommuner, undrar jag?

Mycket tyder på att man i det borgerligt styrda Uppsala gång på gång bevisar att den nyliberala ekonomiska modellen inte fungerar och att man där envisas med att bevisa denna modells usla verklighetsförankring på område efter område. Intelligent är man inte om man verkligen tror att det blir bättre för de flesta när man tillämpar den här modellen. Intelligent är man bara om man enbart har som medvetet syfte att gynna de redan besuttna och samtidigt vet att man slår hårt mot de sämre ställda eller mot dem som råkar bli sjuka eller arbetslösa, struntar totalt i de senare – om man är fullfjädrad egoist alltså.

Länk:
Så hur bra var Uppsalamodellen? Motvallsbloggen 21/06 22006

Andreas Gustafsson, som jag normalt tycker är en mycket bra journalist, går i senaste Dagens ETC till attack mot scientologerna och deras varningar för antidepressiva och andra lugnade preparat (tyvärr finns kommentaren inte på nätet just nu) och här är jag kritisk. Han gör rätt i att varna för scientologerna, som är ett vinstdrivande företag av det ruskigare slaget och knappast en religion eller en seriöst fungerande organisation (kyrka började man kalla sig för att komma undan med skatt en gång i tiden om jag inte misstar mig). Att de skumma scientologerna arbetar mot psykiatriska medikamenter har varit en vanlig anklagelse mot dem som bekämpat oansvarig förskrivning av benso och SSRI. Man ska dock veta att det finns människor som mår mycket illa och skadas allvarligt av antidepressiva (SSRI) och bensodiazepiner och att de som råkar illa ut knappast har några andra ställen att vända sig till för att få hjälp att komma ur sitt drogberoende.

Det är ingen slump att så många filmskådespelare i USA blivit medlemmar i scientologkyrkan. Det har de blivit för att de har sett vad sådana här preparat kan ställa till med, inte sällan för att de själva drabbats och då har de inte haft någon annan organisation att vända sig till för att få hjälp att komma ur ett drogberoende som de far illa av. Skådespelare ordineras ofta uppåtchack eller lugnade preparat och antidepressiva för att orka med de hårda villkor som de arbetar under vid filminspelningar. Ett stort antal skådespelare har genom åren fått sina liv totalförstörda genom att de, på läkares ordinationer, börjat droga sig för att klara påfrestningarna.

De skådespelare som gått med i scientologerna, som John Travolta och Tom Cruise exempelvis, och som Andreas Gustafsson angriper i sin kommentar i ETC, har pengar. De har råd att gå med i scientologkyrkan och få hjälp där och att scientologerna eventuellt lurar av dem en massa pengar är förstås dystert för dem men något som de kan kosta på sig för något som kanske trots allt hjälper dem till bättre liv. Det är värre för alla andra som luras in scientologkyrkan och blir mer eller mindre ekonomiska slavar där. Det är av det här skälet som det är så viktigt att de som drabbas av de här drogerna erkänns och att de får hjälp av andra, mer seriösa organisationer.
Egentligen borde läkarvetenskapen hjälpa dem med det här. Det gör den inte och detta är ett av skälen till att det var förskräckligt att vår borgerliga regering nyligen drog in alla medel till Kilen, en av de få seriösa hjälporganisationerna för dem som far illa av de här preparaten och som behöver hjälp och stöd för att komma ifrån dem. Genom att förfara på det här sättet, och genom att den traditionella medicinen inte erkänner att en del människor far illa på de här medlen, breddar man bara marknaden för scientologerna och serverar dem ännu fler offer att förslava, suga pengar och arbete ur. Det snällaste man kan säga om att dra in medlen till Kilen är att åtgärden grundar sig i en skriande okunnighet. Det mindre snälla man kan säga, och som kanske är den verkliga orsaken till regeringens agerande, är att det hela var en åtgärd beställd av det medicinindustriella komplexet.

Det är nu en gång så att det går att tjäna pengar på nästan allting. Scientologerna kom tidigt på att de kunde tjäna pengar på dem som drabbades av medicinberoende. De kan inte tjäna dessa pengar för att alla mår så himla bra på de här medlen. De kan tjäna pengar på folk för att ett antal människor, ganska många dessutom, mår så fruktansvärt dåligt av att äta dem, och för att många också får stora svårigheter när de vill försöka sluta äta dem. Man ska också komma ihåg att scientologerna även kämpade mot bensodiazepinerna, som när de kom för omkring 50 år sedan påstods vara helt ofarliga, medel som numer är narkotikaklassade och som förstört och fortfar att förstöra många människors liv.
För bara några dagar sedan fick Ove Carlsson rätt i en skiljedom, där det erkändes att han lidit under åtminstone tre år, av de abstinensbesvär han drabbades av när han slutade äta benso.

Det är dessutom numer erkänt att många som begår brott tar Rohypnol (ett bensoliknande preparat, sömnmedel). Så här skrev Aftonbladet om saken för drygt fem år sedan:

”Med en starköl förvandlar det ungdomar till mördarmaskiner”
Justitieminister Thomas Bodström vill totalförbjuda sömnmedlet Rohypnol.
  – Med en starköl förvandlar det ungdomar till mördarmaskiner, säger han.
  Många som jobbar inom rättsväsendet håller med honom.
………..
– Alla poliser och vi andra som arbetar inom rättsväsendet vet att Rohypnol förvandlar de här småkillarna till mördarmaskiner i kombination med alkohol, och det är det som sker i Stockholm i dag, säger han

Argumenten för benso och/eller antidepressiva och mot dem som försöker hjälpa dem som skadas av de här medlen, ska handla om vad de här preparaten faktiskt åstadkommer, hur människor faktiskt reagerar på dem. Det är väl känt att människor reagerar olika på samma preparat och att de här preparaten kan slå alldeles fel när de intas tillsammans med alkohol eller andra preparat. Dessa nerdrogande preparat ska inte försvaras eller hävdas vara ofarliga och välsignelsebringande för alla, med hänvisning till att en snuskig, vinstdrivande organisation säger att de är dåliga. Även snuskiga organisationer har rätt i sak ibland, eller delvis rätt i sak. Scientologerna har delvis rätt i det här fallet. Argumentet att man ska tro på de här drogerna bara för att scientologerna varnar för dem, bygger inte på fakta eller vetenskapliga undersökningar, det bygger endast på ”guilt by association”: ”Scientologerna är skumma typer som lurar pengar av folk och förslavar dem, de säger att lugnande medel och antidepressiva är dåliga – alltså är dessa droger bra”.

Dessutom, och jag har skrivit återkommande om detta, så är det mycket underligt att alltfler sjukpensioneras på grund av depression idag, om nu de här preparaten är så fantastiska – för alla och utan undantag. Det är lika underligt att alltfler behandlas med elchocker idag, om nu de antidepressiva medlen är så fantastiska.

Jag har de senaste fem åren bekämpat oansvarig förskrivning av lugnande medel och antidepressiva. Jag förnekar inte att somliga kan bli hjälpta av de här preparaten, jag hävdar bara att somliga inte blir hjälpta utan att de tvärtom blir sjuka av dem, och jag hävdar att förskrivningen av sådana här medel sker skandalöst oansvarigt och utan den uppföljning och kontroll som borde vara självklar för varje seriös och vetenskapligt agerande läkare. Jag hävdar vidare att läkare i alldeles för många fall vägrar erkänna patienternas besvär som orsakade av de preparat de skrivit ut, trots att det finns många vittnesmål om hur illa en del far av att äta benso och/eller SSRI, och när de försöker sluta äta dem.

Och slutligen och för säkerhets skull – jag försvarar definitivt inte scientologerna, utan jag anklagar alla dem som genom sin nonchalans, sin envisa tro på de här preparatens välsignelse för alla, driver in hjälpsökande människor i scientologkyrkan. Det gör man när man vägrar se preparatens verkliga verkningar på somliga människor och när man drar in allt stöd till de seriösa alternativen för dem som vill ha hjälp att komma ur sitt beroende – som Kilen exempelvis.

Länkar:
– SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
– Läkemedelsdomen som i alla fall är en pytteliten seger,Motvallsbloggen 20/6 2007
– Staten drar in bidragen till Kilen – en tragedi, Motvallsbloggen 28/12 2006
– Dramatisk ökning av elchocksbehandlingar i Sverige, Motvalslbloggen 21/8 2006
– Läkemedelsindustrin mutar läkare – det har jag misstänkt länge, Motvallsbloggen 10/6 2006
– Läkare/forskare köpta av läkemedelsindustrin, Motvallsbloggen 20/4 2006
– Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006

Såg Fredrik Lindströms program om Sverige i kväll, och blev urarg. Det finns få ting som retar mig så mycket numer som skällandet på, eller förhånandet av den ”sociala ingenjörskonsten”, på miljonprogrammet och på byggstandardiseringar.

Miljonprogrammet var en välsignelse för väldigt många.
Det var förvisso stor skandal att man rev gamla fina hus i stadskärnorna, kontoriserade dem och ersatte de äldre husen med fula fyrkantiga lådor, men de moderna bostäderna, även om områdena inte var precis drömlikt mysiga, var likafullt en välsignelse när de byggdes med en försiktig början under senare delen av fyrtiotalet men huvudsakligen med miljonprogrammet under 60-talet.

Först hade vi den usla bostadsstandarden i städerna, som bestod för ganska många ända in på sextiotalet, och trångboddheten. Hela familjer bodde i ynkligt små lägenheter, fortfarande omoderna med endast kallt vatten inne, ibland inte ens det, med vedspisar, ibland gasspisar, med dass tre trapper ner och en trappa upp på andra sidan gården i värsta fall. Det kan ju tyckas idylliskt för dagens ofantligt bortskämda unga människor och för den äldre överklassmässiga kultureliten i min egen generation, som är de som har initierat råskället på miljonprogrammet, men ingen av dem skulle stå ut att bo med sina familjer en vecka i sådana lägenheter som stora delar av svenska folket fick hålla tillgodo med på den tiden.

När ”flyttlasspolitiken” drog igång så smått mot slutet av femtiotalet, men mest in på sextiotalet, uppstod en skriande bostadsbrist i de större städerna med 10-15 års bostadsköer. Arbetare på industrierna bodde i tillfälligt uppslagna baracker, med delat kök och toalett, folk hyrde rum i andra människors lägenheter och de som hade lägenheter bodde fortfarande uselt i många fall.

När jag gifte mig under sextiotalet började vi med att bo i ett litet gårdshus utanför Södertälje, med vedspis i köket och kallt rinnande vatten samt en kakelugn i det enda rummet och med utedass på gården. Det blev kallt på vintern och det var inte bekvämt att behöva värma vatten varje gång man skulle tvätta sig och stå vid vasken i köket och svabba. Det var tur att mamma hade bad så att man kunde åka hem till henne och bada då och då i alla fall.

Nej, bostadsbristen den gången berodde inte på att man inte tillämpade marknadshyror eller på regleringar, utan på den enorma och snabba omflyttningen av svenskar, in till industrierna i de större städerna, som ropade efter arbetskraft. Mängder av människor flyttade in till storstäderna från landsbygden och framför allt från Norrland (den s.k. flyttlasspolitiken alltså). En privat bostadsmarknad hade inte haft en chans att fixa det här direkt heller. Alltså satsades politikerna pengar på just ”miljonprogrammet” och så småningom fick människor anständiga bostäder på grund av det intensiva bostadsbyggandet. De fick nya fina lägenheter med en standard som många av dem var överlyckliga för, moderna lättskötta kök, riktiga diskbänkar, kylskåp, badrum, fina och moderna tvättstugor i källarna.

Jag minns en finska, som kom till Sverige som invandrare i mitten av sextiotalet, som i början av 70-talet berättade för mig att hon tyckte att hon hade kommit till himmelriket när hon kom till Sverige och flyttade in i den moderna lägenheten, med den av kultureliten idag så förhatligt reglerade bostadsstandarden. Detta var mer än hon någonsin hade kunnat drömma om. Jag glömmer aldrig hur hennes ögon strålade när hon berättade om sin ankomst till Sverige. Många svenskar kände likadant när de fick flytta in i någon av miljonprogrammets lägenheter.

Den löjliga forskningen om köksarbetet
Fredrik Lindström behagade också skämta om forskningen vid Hemmets forskningsinstitut, och visst, vad spelar kvinnornas ryggar för roll. Gör ju inget om de får förslitningsskador genom fullkomligt vansinniga arbetsställningar vid för låga diskhoar exempelvis. Löjligt att forska kring köksarbetets ergonomi alltså, ett tecken på överhetsattityder, ett regleringsvanvett, förstod man av programmet. Och vilka fula fönster husen hade förresten, inte en spröjs så långt ögat nådde.

Så kan endast den diskutera som aldrig behövt arbeta i ett omodernt kök, som aldrig behövt tvätta, städa eller laga mat på det mest opraktiska sätt man kan tänka sig och ingen som inte tvättat fönster med sex rutor i begriper hur mycket lättare fönstren är att tvätta om rutorna är hela, men förstås, det var ju kvinnorna som skulle sköta den saken, eller hembiträdena, och deras ryggar – vem f:n bryr sig om dem – fjantigt alltså, ja övermåttan löjligt, att vilja underlätta kvinnors hemarbeten och rationalisera deras arbetsplatser, överhetsfasoner av värsta slag.

Nu hör det nämligen också till saken att kvinnorna började förvärvsarbeta i allt högre utsträckning in på femtiotalet och i ännu högre grad under 60-talet, även medelklasskvinnorna (många av arbetarklassens kvinnor hade arbetat hela tiden), och då ville de gärna ha lättarbetade kök, för – hör och häpna, ja håll i er, det var faktiskt kvinnorna som, vid sidan av sina förvärvsarbeten, också skötte hushållen. De förhånade inte de effektiva och funktionella diskbänkarna som ersatte vasken. De tyckte inte det var löjligt att de fick varmt vatten i kranarna. De tyckte inte att kylskåpen var mest till besvär och de svor inte för att dessa enligt reglerna skulle finnas i köken. De tyckte inte att de moderna tvättstugorna var fåniga överhetsfasoner och de längtade garanterat inte efter de vedeldade tvättgrytorna och sköljandet i sjön.

Det är med förlov sagt både tanklöst och arrogant att uttala sig med förakt och hånfullhet om miljonprogrammet, som betydde så mycket, ja var en ren välsignelse för så många. Det fanns baksidor förstås, som med det mesta, men alternativet, att inte ha byggt, det hade varit en enda stor baksida – utan någon framsida alls.

Standardiseringarna – en välsignelse och också miljövänligt
Man har också gnällt över byggnormer och standardiseringar, ja det gjordes också i programmet, ingen valfrihet på det sättet har det hetat men som vanligt ökar inte valfriheten för majoriteten för att allting kan se ut precis hur som helst. För den som har råd att byta hela badrumsinredningen och kakla om hela badrummet för att hålen i väggen inte stämmer med toalettpappershållaren kanske det är jättekul och ger en enorm valfrihet. Jag blev bara ilsken som ett bi när jag upptäckte att det inte fanns en enda taorullhållare att uppbringa som stämde med hålen i kakelväggen i badrummet när vi flyttade hit. Jag hade varken råd eller lust att riva och kakla om hela badrummet för den sakens skull.

Så här fick det bli istället för ett nytt badrum. Så jag längtar tillbaka till den tiden då man visste att det man köpte passade till den utrustning man redan hade. Variationerna förelåg ju ändå, det fanns toapappershållare med olika utséenden, trots att skruvarna alltid satt med samma avstånd.

Länk:
Världens modernaste land – men världens osäkraste folk, Fredrik Lindström, svt 1/7 2007

Har surfat runt lite på bloggar som skrivit om förslaget att införa rena marknadshyror och finner att liberala och konservativa bloggare är helt övertygade om att hyresreglering alltid leder till bostadsbrist – därför har vi bostadsbrist (fast troligen mest i de överhettade storstadsområdena).

Detta är struntprat. I början av 90-talet, under den förra borgerliga regeringens tid, och då den katastrofala ekonomiska politiken hade lett till en enorm utslagning av företag och en arbetslöshet som inte skådats i landet sedan 1930-talet, då rådde minsann inte bostadsbrist, trots hyresreglering. Tvärtom. Det var överskott på bostäder i många kommuner för folk som behövde bostäder hade inte råd att hyra sådana. Följaktligen rev somliga kommuner bra och moderna bostadshus. Det blev billigare att riva än att hyra ut under driftskostnaderna, alltmedan en massa människor, framför allt unga sådana, som ville flytta hemifrån, satt kvar hemma hos mamma långt upp i åldrarna (s.k. mambos, som blev ett problem då) för att de inte hade råd till eget boende.

Brist på efterfrågan är, som bekant, inte detsamma som brist på behov. Men visst, om färre har råd att bo, då blir det förstås fler lägenheter över till dem som har pengar, som därigenom upplever att det inte föreligger bostadsbrist. Ett genialt sätt att trolla bort verkligheten, att få den att se snyggare ut än den är och att fungera smidigare – för de rika och välbärgade. De andra, de som har behoven men inte pengarna, ja dem kan man ju högaktningsfullt strunta i. Deras småsummor kan man istället överlåta åt en annan marknad, åt husvagnsparkägare eller hyresockrare att ta hand om, de där som hyr ut en säng i ett rum med många boende, för alldeles för höga summor med hänsyn taget till vad hyresgästen får.

Tillägg 5/7 2007 kl. 14.00:
Naturligtvis kom en del, som kommenterat detta inlägg, att hävda att fri prissättning alltid är bättre än att ha regleringar och många tycks tro att med ett sådant system får vi den bästa av alla världar. På detta kom sedan Björn på Klixblogg med ett mycket viktigt påpekande som jag vill återge här och direkt under mitt inlägg:

Björn säger:
05/07 11:41 at 11:41 e
Det bortses från en hel del faktiska omständigheter när hyresregleringen diskuteras. Det är ju inte så att om man fick ta ut skyhöga hyror i Stockholms innerstad så kunde man sänka i Hällefors. Teorin bygger på att det skulle vara en och samma fastighetsägare i hela landet. Oavsett hyrorna där efterfrågan är stor så måste fastighetsägarna i avfolkningorter få kostnadstäckning för sin förvaltning. Det är väl ingen som tror att de bolag som skulle gör storkovan i Stockholm skulle skicka över pengar för att täcka förluster i något annat bolag?
Man bortser också att husen faktiskt står där de står. Det fungerar inte som med bilar att om det är efterfrågan och brist i Skövde men överskott i Flen, så lastar man på bilar i Flen och säljer i Skövde och får balans. Dessutom bortser man ifrån att bostäder är en mycket långsiktig investering med lång avskrivningstid, vilket ger en stor försiktighet och därmed tröghet i systemet. Man tycker helt enkelt att det känns tryggare med en viss brist på marknaden eftersom man då garanteras att få sitt bestånd uthyrt och även håller en press på prisnivån.

Till detta kan bara sägas att hyreshusägare inte ens, över någon lägre tid, skulle skicka över vinster på hus i en del av Stockholm till förluster på hus i en annan del av samma stad inom sitt eget bolag.

CIA, knarket och kriget, skriver Maj Wechselman om i Aftonbladet. Läs artikeln.

Att amerikanska agenter infilitrerade Vietnamrörelsen var nu ingen nyhet för oss som var med på den tiden, och att CIA delvis finaniserat skumma ageranden utomlands med knark, var inte heller en ren nyhet men i vilken grad och på vilket sätt detta skett var en nyhet för mig, och en som knappast är ägnad att få mig mer vänligt sinnad gentemot USA:s regimer.

Man är inte bara totalt ointresserad av de människor vars länder man intervenerar i, eller börja bomba, man är lika ointresserad av sina egna soldaters liv och framtid, att man knarkar ner dem och skapar dem eländen även efter att de eventuellt överlevt och kommit hem igen.

Sådana ledare, och människor som beter sig så här, är helt enkelt vidriga. De kan nästan inte ens kallas människor.

Marknadshyror utreds, läser jag i DN, inte överraskande i och för sig – undrar dock om folk i allmänhet vet vad det innebär.

35 procent – så mycket kan hyrorna i genomsnitt skjuta i höjden. Det tror ledningen för privatägarnas organisation Fastighetsägarna.
….
Det innebär att de (kommunalt ägda bostadsbolag: min anm.) blir tvungna att höja sina hyror ”påtagligt”, så att kommunerna kan ta ut en mer ”marknadsmässig” avkastning på insatt kapital. Bostadsbolagen ska drivas helt affärsmässigt.

Därmed avskaffas själva grunden för allmännyttan: den självkostnadsprincip som säger att bolagen långsiktigt inte ska ta in mer i hyra än vad det kostar att driva verksamheten. På köpet försvinner allmännyttan som begrepp.

Vad gör det, när man samtidigt föreslår en eventuell ytterligare skattesänkning, för dem med lägre inkomster, på kanske hela 250 kr/månad? De kan därmed kanske få ända upp till 750 kronor mindre i skatt, allt som allt, om detta blir verklighet. Det kompenserar ju mer än väl för eventuellt 35%-iga hyreshöjningar, som väl för dem med vanliga hyreslägenheter av normal storlek kan komma att ligga på mellan 2 – 4.000 kronor mer/per månad, och vad spelar sedan alla andra höjningar för roll med denna gigantiska skattesänkning för de sämst ställda – som kanske blir verklighet?

Och förresten, vem har sagt att det är en mänsklig rättighet att bo anständigt? Det gjorde ju inte folk på 1800-talet heller. Och vad är det för fel på nergångna husvagnsparker, för de fattiga, sådana som finns i England och USA sedan länge, de stora föregångs- och idealländerna. Eller så kan man ju bygga sig skjul av korrugerad plåt att bo i, som många människor bor i söderöver i Europa och i övriga världen, om man inte har råd att bo i en normal lägenhet. Vi bor ju trots allt i en värld som globaliseras i allt snabbare takt.

Och det är ju klart att husägarna vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ju däremot en mänsklig rättighet att kunna göra det och då får förstås inte gemensamt ägda fastighetsbolag sabba de privata husägarnas möjligheter att tjäna mer pengar. Frihet framför allt är ju slagordet för dagen – frihet för kapitalägarna vill säga.

Länk:
– Utredning förespråkar rejäla hyreshöjningar, DN
– Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om alliansens hyrespolitik
– Åtta år med Reinfeldt, Motvallsbloggen om samma sak
– Rikemansregeringen omöjliggör ett anständigt boende för många, Motvallsbloggen

Vi människor har olika åsikter, om det mesta och inte minst vad gäller vilket politiskt system vi vill ha, eller tror mest på. Det är vanligt att de båda lägren, det borgerliga och det socialistiska (i vid mening), anser att motståndarna har fel – i sak, och att man öser galla över varandra.

Nu står det i mänsklig makt att skapa många olika politiska system och olika system lönar sig bäst för olika grupper i samhället. Somliga system tjänar många människor på, andra tjänar bara överklassen, och möjligen övre medelklassen på.

Det finns således tre skäl att rösta på borgerliga partier (alliansen i Sverige),
två någotsånär begripliga och ett rent ledsamt och irrationellt skäl:

1. Att man tjänar på borgerlig politik, får större tilldelning av samhällets samlade resurser (mer pengar alltså) med en sådan politik (det pragmatiska alt. egoistiska skälet)

2: Att man är helt övertygad om att alla människor i grunden är rena egoister och därför är ett system där var och en sköter sig själv och struntar i andra det system som stämmer bäst med den mänskliga naturen, därför är också ett sådant system det bästa/enda möjliga politiska systemet (det idealistiska/ideologiska skälet)

3: Att man är grundlurad, inte förstår vilket politiskt system som man själv tjänar mest på, eller vilka fördelar respektive nackdelar de olika systemen faktiskt har för en själv och/eller för andra (det irrationella skälet).

Det finns två skäl att rösta på och stödja socialistiska (i vid mening) system:
1: Att man själv tjänar mest på ett sådant system (det pragmatiska alt. egoistiska skälet)

2: Att man anser att människan är en social varelse och att omtanken om andra människor, samt de mångas samverkan och gemensamma ansvarstagande, ger bästa tänkbara samhälle för de flesta

Historien visar att samverkan och social omsorg är utvecklande, medan egoistisk konkurrens, snål vakthållning om det egna och utslagning av många människor, inte bara ger många människor olidliga levnadsvillkor och rent allmänt skapar ett omänskligt samhälle, utan dessutom hämmar utveckling, vetenskaplig, kulturell såväl som teknologisk sådan.

Sedan är det givetvis de här grundläggande skälen till personers politiska ställningstaganden hos var och en av oss överlagrade och påbyggda med kunskaper, erfarenheter, förvillelser, föreställningar (sanna och falska) så att alltihop bildar ett outredbart intellektuellt mönster, ibland ett rent intellektuellt sammelsurium, ibland ett genomtänkt och någotsånär logiskt sammanhängande sådant.

Var ligger då jag på denna skala?
Jo, jag började som sagt som folkpartist, i min ungdom, och var helt övertygad, ganska naivt, om att frihet var det bästa ting som sökas kan all världen kring. Man känner sig ju inte speciellt fri som tonåring, med föräldrar och lärare som bestämmer över en hela tiden, och man tror gärna att de vuxna, som bestämmer över en, är just fria, eftersom de får bestämma – över allting, såväl över sig själva som över sina barn.

Jag var alltså grundlurad. Med åren insåg jag att det inte finns, har aldrig funnits och aldrig kommer att finnas någon total individuell frihet. Alla individers aktiviteter berör många andra människor, får konsekvenser för andra människor och ska samhället inte bli rent outhärdligt för de allra flesta måste vi alla anpassa oss, inse att andra människors existens, rättmätiga krav och behov, kommer att inskränka vår egen frihet och att vi hela tiden måste ta hänsyn till andra människor och aldrig är fria att göra precis vad vi vill. Frågan blir då hur man på bästa sätt organiserar samhället så att vi får så mycket frihet som möjligt i alla fall, och frågan blir också vilka friheter som vi ska prioritera (alternativt kan man anse att vi blir mycket lyckligare och mår mycket bättre om vi hjälps åt, värnar ömsesidigt om varandra).

Det första villkoret för att vi ska ha någon som helst frihet är att vi har en grundförsörjning (som tillåter alla att ha näsan över ytan och lite till om samhällets samlade resurser tillåter det) och att denna grundförsörjning är tämligen pålitlig, inte kan tas ifrån oss rätt som det är, av slump eller på grund av andra människors egoistiska ageranden. Full sysselsättning alltså, och sociala försäkringar som tillåter även de mindre lyckligt lottade bland oss, de som är eller blir sjuka/och eller handikappade, de som inte fötts in i privilegierade miljöer, att ha denna grundtrygghet. Alltså blev jag med tiden socialdemokrat – på vänsterkanten.

Dagens socialdemokrati och gårdagens
Dessvärre är det socialdemokratiska parti vi har idag inte det socialdemokratiska parti som jag en gång började sympatisera med. Dagens socialdemokratiska parti (partitoppen) har i grunden förändrats och måste numer betraktas som ett borgerlig/liberalkonservativt parti. Det har successivt förändrat sin grundläggande människosyn till att bli identisk med de borgerligas, nämligen till uppfattningen att vi, alla vanliga människor, i grunden är egoistiska, lata och ovilliga att ta vårt individuella ansvar för samhälle och medmänniskor, varför vi måste piskas till arbete och samhällsinsatser och till att ta vårt ansvar. Detta är så långt från den människosyn som partiet grundade sig på en gång, som man kan komma, och det smärtar mig djupt att det har blivit på det sättet.
Dessutom har socialdemokraterna fört en nyliberal politik sedan 1986, med avregleringar, med privatiseringar, med utförsäljning av gemensam egendom (även om borgarna går längre och vill nyliberalisera samhället mycket snabbare än socialdemokraterna så är det i grunden samma politik blocken för).

Detta har fått två dystra konsekvenser.
För det första känner inte gamla socialdemokrater igen sig i partiet. Detta började hända mellan 1985 och 1990. För det andra tror många i dagens unga generation, (de som är födda efter 1960), att den politik som förts sedan 1987 är traditionell socialdemokratisk politik, och att denna har misslyckats kapitalt. I själva verket är det den nyliberala politiken som misslyckats kapitalt. Den blir inte bättre, för de många människorna, för att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt för den (däremot blir den ännu värre om den förs av borgerliga regeringar).

Unga väljare är alltså, i många fall, totalt politisk/ideologiskt förvirrade. Det var därför inte konstigt att så många av dem röstade på alliansen. Många av dem kommer att bli besvikna igen, är det förmodligen redan eftersom de inte hade förväntat sig mer av samma politik utan en radikalt annorlunda politik, och detta gynnar förstås sd. När väljare inte ser några alternativ, inte ser någon skillnad mellan de etablerade partierna, alternativen, då har man bäddat för och skapat god grogrund för populistiska missnöjespartier.

Visa ditt missnöje med alliansens kulturfientliga politik. Skriv på protestlistan mot regeringens beslut att dra in stödet till ”En bok för alla, som ger ut billig och god litteratur för alla.

Läs också gärna Ingemars blogginlägg om saken.

Länk:
Ingemar om ”En bok för alla”.

Börjar så smått planera för att ta en cykeltur över till Danmark nu under semestern. Med tanke på det eviga regnandet, utan uppehåll från morgon till kväll (som vi sett här i Västsverige i alla fall, under midsommaraftonen och idag,) borde hela Nordsjön har ramlat ner över oss vid det här laget och det borde gå att ta sig torrskodd över till grannlandet i väster.

Jag har inte varit med om liknande regndagar sedan någon gång under andra halvan av 60-talet. Under semestern, hos min dåvarande svärmor i Timmernabben, regnade det oupphörligt och dagarna i ända under flera veckor. Efter en vecka satte jag mig i full regnmundering på en cykel och cyklade till Blomstermåla, någon dryg halvmil bort, och köpte garn för att ha något att sysselsätta mig med medan regnet strilade ner. Det blev ett par virkade hattar av den regnsemestern.

Jag har skrivit om det tidigare på bloggen och misstänker att de flesta yngre människor som läst vad jag skrivit inte har trott på mig, eller föreställt sig att jag överdriver grovt, men det är ett faktum att överklassen för inte så länge sedan betraktade vanligt folk mer som djur än som människor – på fullt allvar.

Den som lyssnade på programmet Greven, i P1 idag, en intervju från 1993 med greve Magnus Stenbock, som dog för lite sedan, kunde höra en ”blåblodig” person uttala en åsikt av just det slaget. (Programmet sändes klockan 11.03 med repris klockan 20.03.)

Dystert nog finns programmet inte utlagt på nätet (kan bara hoppas att det kommer så småningom) så jag har inte möjlighet att varken citera exakt eller belägga mitt referat av hans uttalande, men den som tvivlar har alltid möjligheten att ringa eller mejla SR och kontrollera saken.

Ninni Hasselberg, som intervjuade, frågade greven om han någon gång hade önskat att han vore någon annan. Fritt återgivet ur minnet således:

Jo det hade hänt, ibland när han hade haft ont och fysiska besvär, att han önskat att han hade varit en vanlig bonde (möjligen sade han bondpojke eller dräng alternativt bonddräng), som ju inte kände smärta på samma sätt och som hade annat för sig än att fundera över kroppsliga plågor/åkommor.

Tydligare kan det inte uttryckas. Det här är precis den uppfattning man haft om djur ända tills för bara några årtionden sedan, att de är så lågt stående varelser att de inte känner smärta eller kan lida av psykiska eller nervösa besvär. För greve Magnus Stenbock var vanliga människor helt självklart en slags lägre stående varelser vars känsloliv mer liknade hundens eller oxens än hans eget överlägsna och förädlade dito.

Inte konstigt att högern var helt emot hela demokrati- och välfärdsprojektet.

Mycket tyder på att överklassen, även den yngre delen av denna, är av samma uppfattning ännu idag och demokratin står fortfarande inte högt i kurs i överklasskretsar.

Tillägg 27/6:
Tack Kurt, som kommenterat nedan, för länken till programmet. Har alltså avlyssnat det igen och återger här lite mer av vad greven sade. På journalistens fråga om det fanns skillnader mellan adel och inte adel, svarar han bl.a. så här:

….kan jag säga med en aforims som jag har med i min bok. Där står det så här: ”Demokraten kräver mycket av andra, aristokraten kräver mycket av sig själv, dvs pliktkänsla och uppoffring för landet. Det var adliga dygder och naturligtvis ståndaktighet, hederlighet och anständighet och dessutnom ledarförmåga hörde till sådana egenskaper som tillhört adliga familjer”

Dessa egenskaper skiljer alltså, enligt greven, vanligt folk från adeln. På annat sätt kan man inte förstå hans svar.
På frågan om han inte någon gång hade velat vara bonde, eller ha ett praktiskt arbete, förklarar greven att se det låg inte för honom. Däremot hade han som ung velat bli vetenskapsman men sedan var det konsten, måleriet som fängslade honom.

Därmed till ett återgivande av vad exakt greven sade, och som jag refererade ur minnet ovan, Journalisten frågade alltså: ”Har greven någonsin längtat efter att vara någon annan än en greve?” varvid greven svarade:

Ja det måste jag säga att ibland när man har haft olika sjukdomslidanden så har man tyckt att om man vore en riktig sån där bonddräng som inte fäster sig vid om han har ont här eller där och inte oroar sig för om han har ont här eller där, minns jag att jag tyckte då.

Detta är detsamma som att säga att ”bonddrängen” inte hade förstånd nog att ha ont eller oroa sig om han var sjuk.

Tänk, det syns mig som om det som adeln tyckte om vanligt folks sjukdomar då, och ansåg vara självklart och genetiskt betingat, det ser dagens borgerlighet (och dessvärre också ledande socialdemokrater) fortfarande som ett ideal, men numer uttrycker man det som en norm, snarare än att tro på det som genetiskt nedärvd underlägsenhet: ”Du som inte är rik ska inte bry dig om om du är sjuk och mår uselt, du ska slita och jobba på i alla fall!”

Länk:
Intervju med en greve, SR dokumentär (kl. 11.03)