I Metro läser vi idag att det faktiskt var/är något konstigt med Reinfeldts barnflicka och nog verkar det som om han förtigit en del i saken.

När TV i höstas (hösten 2006 alltså) kontrollerade saken hävdade Reinfeldt, enligt Metro, att den serbiska barnflickan/kvinnan man hade haft, hade åkt hem till Serbien. Det gjorde hon visserligen sedan hon fått avslag på sin asylansökan, i september 2005, men hon återvände ganska snart igen och fick då dels bo hos Reinfeldt igen, dels arbete på deltid (1/3 tjänst ung.) i Täby kommun i oktober 2005 (den kommun där Filippa Reinfeldt var kommunalråd,) trots att hon inte hade arbetstillstånd.

Flickan/kvinnan arbetade alltså illegalt som vårdbidräde i Täby flera månader (hon fick slutligen uppehållstillstånd i 2 nov. 2005), samtidigt som hon var inneboende hos Reinfeldt. Fast det förstås, hon hjälpte givetvis inte till med barnen och betalt fick hon säkert inte, i varje fall står det ingenting om detta i Metro, utan man får förstås utgå ifrån att paret Reinfeldt dels inte kände till lagarna inom området, vilka som får arbeta i landet, dels upplät ett rum i sin villa åt henne av rent humanitära skäl.

Reinfeldt själv vill inte uttala sig om saken, för han har redan redogjort för förhållandena säger han, enligt Metro, vid förfrågan.

Den f.d. barnflickan och det sedermera svartarbetande vårdbiträdet, bodde hos Reinfeldts till strax efter valet (2006), då hon enligt egen utsago flyttade. Dock, skriver Metro, är hon fortfarande skriven på Reinfeldts adress, vilket är olagligt eftersom man är skyldig att skriva sig där man faktiskt bor.

Och kan man tänka sig, samma dag som Metro berättar denna för Reinfeldt något besvärande historia vet Aftonbladet att berätta, att ”det finns spår efter vad Danielsson gjorde” den där olycksaliga dagen för flera år sedan. Fast vi får inte heller denna gång veta vilka spår det är.

Man undrar hur många år Danielsson kommer att få fortsätta att fungera som avledningsobjekt varje gång massmedia nosat upp någon för de borgerliga ministrarna obekväm historia. Det här var nu inte första gången.

Det verkar väl dessutom, som om socialdemokraten, han som beskylldes för att ägna sig åt falsk ryktesspridning, borde få upprättelse för allt tyder på att den f.d. barnflickan bodde hos Reinfeldt vid tiden för de där mejlen till några tidningsredaktioner, och enligt barnflickan/kvinnan själv bodde hon alltså hos Reinfeldt ända tills efter valet. Det kanske kan vara svårt att belägga att hon fungerat som ”barnflicka” hela tiden. Att misstanken, om att hon gjorde så, uppstod förefaller i och med den nya informationen i saken i varje fall förståelig.

Länkar:
– Danielsson har lämnat spår efter sig,AB
-Reinfeldts barnflicka i Metro
-Reinfeldts barnflicka jobbade illegalt, Metro
-Beviset för att flickan var skriven hos Reinfeldt
-Motvallsbloggen om de famösa mejlen om Reinfeldts barnflicka
-Motvallsbloggen om mejlen
-Om de skandaliserade mejlen igen, Motvallsbloggen

Jag har återkommande hävdat att högern, med de stora företagen och Timbro i spetsen, har byggt upp en stor och effektiv propagandaorganisation. Själv har jag klumpat ihop hela kongrolomeratet och omtalat det under benämningen ”Timbros propagandaorganisation”.

Varje gång jag hävdat att Timbro fört propaganda för eller emot något har jag fått veta att jag endera är offer för en konspirationsteori, eller att jag bara för ut vänstervridna illasinnade rykten (ungefär). Som vanligt är det de högernaiva som har fel, alternativt försöker slå blå dunster i ögonen på folk.

Jag har dock inte känt till existensen på nätet av Den blå listan, listan över alla de organisationer som högern/företagarna, använder sig av för att föra ut sin propaganda, som flera andra bloggare länkar till just nu.

På sidan föreslås att det var den ”välorganiserade vänstern” som inspirerade Sture Eskilsson, mannen bakom Timbro och PR-organisationens mångfacetterade uppbyggnad. Det är möjligt att det var så, han har tydligen sagt detta i alla fall, men det är mer troligt att det var amerikanska CIA, som ända sedan femtiotalet pumpat in pengar i proamerikanska organisationer världen över, som var den verkliga förebilden, och att även CIA använde sig av ”hotet från vänstern” som argument för erhållande av medel att underhålla dessa motorganisationer.

Den som inbillar sig att det bara finns en enda världsomspännande konspiration, Al Qaida, som vi alla har lärt oss tro på som Djävulens nya verktyg och förklädnad, är alltså grundlurad. De multinationella företagen och CIA har i väl genomtänkta och på beteendevetenskaplig forskning grundade former agerat bakom kulisserna på många ställen runtom i världen – under snart ett halvt sekel. Här kan man tala om konspirationer.

Inte underligt att det gällt att få alla att avfärda allt tal om planerad propaganda från det här hållet, som ”korkade konspirationsteorier”. Det är rent förunderligt hur mycket dimridåer man kan lägga ut,och hur långt man kan lura ganska många bara med hjälp av några enkla slagord.

Och återigen: Verkligheten överträffar ofta dikten.

Länkar:
– Ett tankeexperiment – och om vänstern och dess konspirationstänkande/eget tidigare inlägg
– Hyr en demonstrant, DN (Inhyrda demonstranter har jag funderat på vid vissa tillfällen. I synnerhet då polisen inte har ingripit mot upploppsanstiftarna, utan mot andra personer i demonstrationerna.)

Har man inte något bra att skriva själv kan man ju istället hänvisa till någon annan blogg som har en riktigt godbit,
som exempelvis Stationsvakt har idag :-).

Jag har redan flera gånger skrivit om det faktum att läkemedelsbolagen idag är mer intresserade av att ta fram preparat, som de kan lura folk att stoppa i sig under många år, än av för att försöka forska fram medel som verkligen botar sjukdomar.

Fortfarande har just både läkare och läkemedelsbolagen en stor good will hos den övervägande delen av allmänheten, och en tilltro som allt färre av dem förtjänar. Grunden för denna tilltro lade läkemedelsföretagen med penicillinet för mer än ett halvt århundrade sedan. Sedan dess har de förändrats drastiskt och idag gör de inte sällan mer skada än nytta med sina preparat. Idag har de nämligen inte som första målsättning att bota människor utan att tjäna så mycket pengar som möjligt, och det gör man inte med mediciner som botar på ett par veckor.

För att tjäna pengar tar de numer till hur många och hur fula knep som helst, en del av dessa har vi kunnat läsa om i massmedia de senaste åren. Idag kan vi läsa om en en ny bok som behandlar området, skriven av en person som arbetat inom läkemedelsindustrin under många år, och som avslöjar dess metoder, hur de mutar både läkare och ansvariga politiker, samt hur de också mörkar undersökningsresultat som inte talar för deras preparat.

I Läkemedelsvärlden, som berättar om den nya boken, kan vi exempelvis läsa följande från en intervju med författaren till ovannämnda bok :

Du skriver om sexuella tjänster och mutor i boken.
– Det mesta sker vid kongresser. Till exempel tog jag 25 svenska psykiatriker på kongress till Puerto Rico. Av dessa var det fem som följde med till ett horhus, som jag betalade för.
– Vid Riksstämman varje år brukade jag hyra Stampen i Gamla Stan i Stockholm och bjöd på jazzmusik, mat och gratis dricka i baren.
Hur mutar man myndigheterna?
– Vi mutade en expert som anlitades då Fontex skulle registreras i Sverige. Det var hemligt vem det var men med hjälp av en massa information från olika håll lyckades vi ta reda på vem det var. Jag kontaktade honom och frågade vad som skulle krävas för att godkänna Fontex.
– Pengar går ju alltid bra, sa experten.
Han fick 50 000 i förväg och skulle få 50 000 till när det var klart.

Boken heter översatt till svenska Rubio talar ut. Författare: John Virapen.

Peter Rost, en annan f.d. högt uppsatt person inom Läkemedelsindustrin (Pfizer och Pharmacia), som är svensk, har också skrivit en bok om ämnet. Han intervjuades i Vetandets värld, P1, 25 januari (repris 27/1 2007 kl. 18.40, lyssna på programmet då). Hans bok heter Sjuka pengar. Båda böckerna förefaller angelägna med tanke på hur mycket sjukdomar som förorsakas av preparat som läkemedelsbolagen gör till storsäljare och som folk inte behöver äta, ja inte borde äta om de vill hålla sig friska, och med tanke på hur mycket av sjukhusvården som går åt till att behandla människor för onödiga biverkningsskador.

Nu har läkemedelsföretagen dessutom börjat med smygreklam till folk i allmänhet. De får enligt lag inte göra direktreklam till allmänheten (vilket de får göra i USA ex, något som leder till patienter går till läkarna och efterfrågar de preparat de sett i reklamen). I dagarna ser vi en annons för ett medel mot prostatabesvär, dels som helsidesannonser i massmedia, dels på stora affischer i Borås (förmodligen även i andra städer). Det står ingenting om läkemedlet på affischerna, det är bara problemet som beskrivs där (och illustreras med en blå båge över hela affischen, urin är ju alltid blått i reklamen), men nederst på reklamsidan/affischen, har man en hänvisning till hemsidan där preparaten beskrivs. En ny ful metod i Sverige alltså, och ett sätt att gå förbi reklamförbudet. Med tanke på vad som sägs i citatet ovan undrar man om det finns personer som mutats för att inte beivra eller stoppa denna reklam.

Länkar:
– Läkemedelsvärlden, intervju med John Virapen
– SR Vetenskapens värld, månadsarkivet, 25/1.2007, Peter Rost
– Läkemedelsvärlden, Peter Rost om läkemedelsindustrin
– Läkemedelsvärlden, Pfizer sparkar Peter Rost
– Affärsvärlden, Pfizer spionerade på Peter Rost
– Sjuka pengar, av Peter Rost, Pressmeddelande
– SR, Kaliber, Sponsrade patienter (om mutor till patientföreningar)
– SR, Läkemedelsbolag indraget i mutaffär
– SR, Astra Zeneca hotas av mutåtal

Har funderat en hel del kring frågan om varför så många i dagens unga generation är fullblodsegoister och fördömer samverkan och solidaritet som något riktigt korkat. Jag har förstås inte det absolut sanna svaret men jag har förslag om en del av orsakerna.

Jag tror för det första att daghemmen fostrat till egoism. De lärde (och lär) barnen två ting, dels att alla vuxna i omgivningen är till enbart för deras skull och dels att det gäller att skrika högst och mest för att få all uppmärksamhet.
Redan under 70-talet reagerade jag på vad jag kallade ”daghemsskadade ungar”, de där som tog med sig den här lärdomen hem. Det gick inte att prata med deras föräldrar för ungarna skulle alltid var i centrum. Det var deras vilja som gällde, deras intressen som gällde, och alla vuxna i deras omgivning skulle enbart bry sig om dem.

Sedan hamnade de i en skola som hade en incitamentsstruktur för utvecklandet av superegoism, på grund av de relativa betygen. Dessa var aldrig tänkta som de flesta lärare faktiskt tillämpade dem, men med den vanliga och missförstådda tillämpningen blev betygen riktningsgivare för attityden: Hjälp för död och pina inte dina klasskamrater för då kan någon annan av dem sno åt sig femman i ämnet och ska du göra karriär (komma in på den eller den skolan) så gäller det att sno åt sig femman för egen del.

Ovanpå detta hade de blivit kompisar med lärarna. Dessa hade inte längre någon auktoritet, utöver den att dela ut ämnesbetyg i de högre klasserna. Då gällde det att smöra för läraren dessutom,och smöra mer än de andra i klassen (idag har det tydligen ibland gått ett steg längre, så att det gäller det att driva läraren till lydnad, åtminstone om man ska tro massmedia – men det ska man ju egentligen inte).

I min gamla disciplinskola, läroverket på 50-talet, den där skolan som major Björklund vill införa igen, var det helt annorlunda. Där delade lärarna ut varningar (papper med anmärkningar som man fick ta hem till föräldrarna för påskrifter om man inte skötte sig – och sådana var inte roliga), där delade lärarna ut betyg i både ordning och uppförande (och sänkt sedebetyg, som det hette, var en katastrof), där delades det ut, inte örfilar men rejält med ovett, kvarsittning, bestraffningar av andra slag, utvisningar ut klassrummen, utskällningar av rektor mm. Vi visste alltså precis vilka våra fiender var. Det var lärarna och mot dem gällde det att hålla ihop. Man skvallrade bara inte och man skyllde aldrig ifrån sig. Den som gjorde det blev utfrusen av de andra i klassen. Inte ens om man fick ta straff för vad andra hade gjort, skvallrade man (När jag började vikariera som lärare i slutet av 60-talet var skvaller det normala: Vadå, det var inte jag som började jööö, det var ju han jööö, en svarsreplik till läraren som var otänkbar för oss).

Så vem vet Björklunds disciplinskola kanske kan återskapa den gamla solidaritetskänslan igen och fostra nästa generation till personer som har gemenskaps- och solidaritetskänsla, insikten att det gäller att hålla ihop mot överheten :-).

Aftonbladet Om sex med hundar och hästar
Så mysiga somliga män kan vara! Det är väl helt självklart att sex med djur borde förbjudas. Det är djurplågeri. Var och en som vet hur tikar fungerar inser den saken och fylls av djupt känd avsky för de män som sysslar med sådant här.

Vänstern beskylls regelmässigt för att ägna sig åt konspirationstänkande. Även om talet om att ”man inte ska tro på konspirationer” inte blev populärt förrän för omkring 15 år sedan, så beskylldes vänstern för att ha fel om det mesta redan dessförinnan.

Desto intressantare att idag konstatera att ett antal av vänsterns ”lögner” numer inte bara har visat sig vara sanningar, de som anklagades av vänstern då och förnekade, skryter idag till och med med att de för 25-40 år sedan gjorde precis det vänstern påstod då.
Så var det exempelvis absolut inte sant, när det begav sig, att USA var inblandat i Chilekuppen. De vänsterintellektuella som hävdade detta beskylldes för att vara rena lögnhalsar. Idag skryter USA och CIA med att man var just precis inblandade. Visserligen talar man fortfarande inte om hur det faktiskt gick till men man förnekar i alla fall inte inblandningen längre – man skryter alltså tvärtom med den. Sak samma med vänsterns påståenden om samverkan mellan svensk säkerhetstjänst å ena sidan och CIA och NATO å den andra. Den förekom inte, det var en ren lögn påstod politiker och ansvariga. Idag använder man sig av just förekomsten av detta samarbete som argument för att dra in oss i NATO: Vi har ju i alla fall samverkat med USA och NATO hela tiden, hurra vi var på rätt sida hela tiden.
Även vad gäller avlyssning hade vänstern rätt. Nejdå, sådan förekom verkligen inte alls. För inte så länge sedan använde Bodström det faktum att man alltid har avlyssnat människor, och olagligt, som skäl för att göra precis just detta lagligt: Eftersom vi alltid har gjort så, kan vi lika gärna legalisera vanan.

Vad hade man sagt om den, som för några år sedan hade påstått att USA var fullt kapabelt att bryta mot alla demokratiska principer, både i sitt eget land och i Europa, att man hade goda skäl att förvänta sig att USA snart skulle inrätta hemliga fängelser, både i Europa och i andra världsdelar, för torterande av människor, varav de flesta var helt oskyldiga, och att EU:s ministrar skulle acceptera sådana hemliga fängelser inom Europas gränser, samt att CIA med somliga EU-ministrars goda minne snart skulle komma att hämta och frakta runt påstådda terrorister till och mellan dessa hemliga fängelser? Jo, de allra flesta hade sagt att den som påstod eller föreslog något sådant var en ren galning, ett allvarligt och sjukligt offer för ett vanvettigt konspirationstänkande.

Tänk så saker kan förändras. Och verkligheten överträffar dessutom ofta våra värsta farhågor – ironiskt eller hur?

PS 25/1 kl. 01.15:
Jag skrattar gott och hjärtligt efter att nyss ha läst senaste inlägget på Mr Browns blogg. Ta en titt på det också.

Länkar:
– GP, om EU:s utredning av de hemliga fängelserna och transporter av hemliga fångar
– AB, Fridolin om CIA:s fånläger/transporter inom EU
– Motvallstanten, satirisk animering om fakta
– Bloggen ”Biology and Politics” ger ännu ett exempel

Tillägg 25/1: en källa vad gäller avlyssning:
Pockettidningen R, nr 4/2006: Någon kan höra – om avlyssning och övervakning.

Det var några månader sedan jag lyckades få tiken, som jag berättade om i mitt förra inlägg, att ta gammelkattan med upphöjt lugn. Denna gamla kattdam som hängt med oss i 17 år, har varit en mycket och osedvanligt trevlig katt (vi har haft fem katter genom åren). Hon har haft en ängels tålamod med valparna, när vi haft sådana, hon har alltid låtit sig behandlas utan att krångla eller försöka riva sig loss, som så många katter kan göra. När hon skulle få kattungar, som hon fick ett flertal gånger, kom hon alltid och hämtade mig. Hon propsade envist på att jag skulle sitta hos henne tills första kattungen hade fötts. Ledsnade jag och gick ifrån henne, var hon efter mig direkt och talade om att hon inte ville vara ensam.

Idag har vi gjort hennes livs enda och sista resa till veterinären. Hon hade otäcka cancersvulster i flera av juvren och det var dags för hon mådde nog inte så bra längre. Men hon spann sig, lugnt och förtröstansfullt, in i evigheten medan jag strök henne över ryggen och kliade henne under och bakom öronen, som hon tyckte så mycket om, alltmedan tårarna rann nedför kinderna på mig. Jag kände mig som en stor förrädare som svek hennes totala tillit – eller var jag inte en sådan kanske?
Tänk att man fäster sig så mycket vid en liten katt.

Nu finns bara porträttet av henne, och en av hennes ungar, kvar. Det hänger på väggen i vardagsrummet, inglasat och inramat. Jag kommer att kunna fortsätta att titta på, och minnas, den trevligaste katt vi har haft.

Så här säger Björklund enligt DN:

– Man ska inte belönas för att man gör det man ska. Att uppföra sig respektfullt mot andra måste ju vara normalfallet, det låter konstigt att man ska få biobiljetter för det.

Jag har sysslat med hundträning i många år och tidigare alltid ansett att hundar måste lära sig vad ”nej” betyder, alltså – att om de inte lyder när man säger ”nej” då blir det obehagligt. Så får jag hand om en treårig tik för inte så länge sedan. Hon är väldigt trevlig mot alla utom mot vår gamla katta som hon mest verkar vilja döda.
Jag skäller på henne, tar henne i kragen, ger henne rejäla och ilskna avbasningar – ingen effekt alls – hon blir bara värre mot kattstackarn.

Då vänder jag på steken. Jag har ju testat den nya positiva klickerträningen i bruksträning med min andra hund och funnit att den är otroligt effektiv. Alltså mutar jag tiken med en korvbit varje gång katten kommer in. Inom ett par veckor har tiken lugnat ner sig. Varje gång katten kommer in kommer hon nu till mig och undrar om det inte är dags för en godbit ”för att” katten får vara i fred. Med tiden drar jag ner på godiset och nu har mötet mellan gammelkattan och tiken avdramatiserats avsevärt och det uppstår inte längre direkta överfallsssituationer.

Visst, vi människor är inte djur men ibland tror även jag, som annars är mycket negativ till att man jämför oss med djur, att vi kan lära en del av det som fungerar bra på djur, framför allt vad gäller inlärning.

Så jag anser att Björklund har alldeles fel. Man ska visst belöna rätt betéenden. Varken vi människor eller de högre stående däggdjuren har alla ”riktiga” beteenden medfödda. Vi måste lära oss dem och den positiva vägen är alltid effektivare än den negativa,

Länk:
Om Björklunds på militärdisciplin grundade åsikter

Klicka på bilden!