Wallenbergarna behöver inte söka jobb – men om…

Det här hittade jag på Svt idag, via min counter. Med tanke på hur ilsket jag skällt på journalister på den här bloggen, så skäms jag en aning då min blogg tydligen, enligt en journalist, anses uppfylla nedanstående kriterier:

Bloggvalet 2006
Nu kör ett bloggval igång här på Nätkollen. Fram till valdagen den 17 september kan du rösta på den blogg som du tycker bäst bevakar, kommenterar och analyserar svensk inrikespolitik. På valdagen presenteras vinnaren och den lyckliga bloggaren får en kvalitetsstämpel, en banner med texten:
”BÄSTA VALBLOGGEN 2006 Svt Nätkollen”.

Nätkollen har gjort ett urval av tolv bloggar, sex av vardera politiska inriktning, som vi tycker håller mycket hög kvalitet. Vilka bloggar som går att rösta på är alltså utvalt av Nätkollen på bästa subjektiva manér och uppfyller nedanstående kriterier:

1. Bloggaren är inte politiskt aktiv på riksnivå och inte heller en framstående opinionsbildare i övrigt.

2. Det går att kommentera inläggen på bloggen.

3. Innehållet är huvudsakligen svensk inrikespolitik.

4. Inläggen är kommenterande, analyserande och välskrivna.

Länk: Svt, bloggvalet 2006

Någon gång under de första åren av 80-talet, sände en större amerikansk TV-station TV-program från Sverige under en hel vecka, tror programmet hette ”God Morgon America”. Dessa program sändes även i Sverige och de var fascinerande.

De amerikanska journalisterna reste runt i Sverige och rapporterade vad de såg och upplevde och intervjuade en massa svenskar. De hade förstås hört att vi hade ett förfärligt ”högt skattetryck” (högerns favorituttryck) i Sverige och var dessutom vana vid folk i USA som gnällde över skatterna, så de ansträngde sig ordentligt för att få fram skattetrötta och skatteklagande svenskar men de lyckades inte. De gick inte att få en enda vanlig svensk att klaga på våra skatter. Alla försvarade dem och förklarade att vi ju fick mycket för skatterna, att de bidrog till social och ekonomisk trygghet för oss alla, att de var bra för landet.

Dessa journalister kom faktiskt att beskriva Sverige som paradiset på jorden och det lär ha förekommit att amerikaner, på grund av de här TV-programmen, undrade hur man skulle bära sig åt för att kunna flytta till Sverige.

Så länge jag kan minnas har de borgerliga partierna skattegnölat. De har kämpat och kämpat för att få majoriteten av svenskarna att bli ordentligt förargade på socialdemokraternas höga skatter. De har alltid misslyckats tidigare men nu börjar de vinna terräng, och det gör de delvis för att de ändrat taktik, en propagandataktik som de har lärt sig från USA.

Idag vet politiker mycket mer om hur de ska dra sina slipstenar. Samhällsforskare har varit framgångsrika vad gäller att ta fram propagandatekniker som fungerar, ta reda på hur folk reagerar på propaganda, vad de köper eller går på. Man har undersökt och testat olika åsikter, olika sätt att föra fram samma åsikter på, på tesgrupper, och man har framför allt lärt sig en sak: Det går aldrig att kräva och tala för det rakt motsatta mot vad majoriteten tänker och tycker. Det tar tid att förändra majoritetens åsikter, men det går om man beter sig rätt. Man måste nämligen förändra människors åsikter och attityder långsamt, övertyga dem bit för bit – koka grodan långsamt alltså.

Är man mot fri abort ska man inte kräva totalt förbud mot abort utan man ska försöka att få tiden för genomförandet av fri abort nerdragen, bit för bit, tills man slutligen är nere på noll veckor.

Vill man propagera för en högerpolitik ska man inte dra fram de klassiska högeridéerna, som högerpolitiker alltid gjort tidigare, eftersom dessa inte gynnar majoriteten av befolkningarna och det inser de flesta, utan man ska dölja de långsiktigare målen och bara ta fram några få idéer, samt servera dem så att de förefaller lockande och så att de långsiktiga konserverna inte förstås av de flesta. För övrigt ska man låtsas hålla med om majoritetsåsikterna.

Så nu har moderaterna blivit vårt nya arbetarparti. Hur många går på detta tro? Det behövs inte så många procent för att taktiken ska ha lönat sig för alliansen, och bli förödande för majoriteten av svenska folket.

Se även detta inlägg

Folkpartiet vill satsa 10 miljarder kronor de kommande tio åren på forskning om åldrandet för att klara de demografiska förändringar som väntar, läser jag i Sydsvenskan.

Jaha ja, det är väldigt mycket pengar men vad hjälper det? Det förnuftigaste vore att bygga fler serviceboenden för äldre och att dessutom satsa pengar på att föra ut den kunskap om äldrevård som redan finns, till dem som arbetar inom äldrevården. Det skulle spara otroligt mycket pengar åt samhället och dessutom skulle de gamla få mycket trevligare och värdigare liv under sina sista år.

Det finns redan idag så mycket kunskap om de äldre, och om deras behov samt om hur man inte ska behandla dementa äldre, som inte resulterar i någonting och vad är det för vits med forskning som aldrig omsätts i praktisk handling?

Jag kommer att bli fullt nöjd den dag jag blir åttio om personal inom äldrevården kan det som finns att kunna redan idag och som man borde kunna redan nu.

Länk:
Sydsvenskan om Folkpartiets forskningssatsning

Jag citerar från hemsida ”Arbetsmiljö och hälsa för kommuner och landsting”:

k.u.b. heter ett projekt som finns inom vård och omsorgskontoret. Det är ett samverkansprojekt mellan vård och omsorgskontoret, särvux, LSS råd och stöd och det finansieras med hjälp av pengar från EU, växtkraft mål tre.

K.u.b. står för kunskap, utveckling och bemötande, vilket är hörnstenarna i projektet.

Målet är att personer med lindrig utvecklingsstörning ska få arbete inom äldreomsorgen, och där utföra service uppgifter. De kan vara de extra händer som så väl behövs inom äldreomsorgen. Personal och enhetschefer inom äldreomsorgen involveras för att förändra attityder till personer med funktionshinder.

Jag, och många med mig, har de senaste åren haft många tillfällen att konstatera att inte ens normalbegåvade människor klarar av att ge en förnuftig äldrevård, ja inte ens folk som klarat av en läkarutbildning förstår alla gånger vad de håller på med.

Jag tycker förvisso att man ska bereda förståndshandikappade möjligheter att göra en insats i samhället, men de ska inte sättas in i äldrevården.

Vad är det för uppfattning styrande inom EU och i kommuner och landsting har om äldre människor? De flesta och framför allt äldre dementa kräver mycket kompetent vård för att inte fara illa och för att inte förorsaka sjukvården stora extra kostnader.

De som skrivit det som citeras ovan kan inte ens skriva korrekt svenska. Det heter inte ”service uppgifter”! Har jag inte varit total misantrop tidigare så blir jag det när jag läser vad som skrivs på den är hemsidan.

Länk:
Arbetsmiljö och hälsa för kommuner och landsting

Sedan 90-talet har antalet elbehandlingar av psykpatienter fördubblats i Sverige. Allt fler får elchocker när dom till exempel behandlas för depression, säger man i radioprogrammet Front i P3.

Jag känner själv personer som utsatts för denna behandling, och det konstiga är att de har ätit antidepressiva (SSRI) under flera år, och bara blivit sämre, innan man gett dem denna behandling.

Mycket underligt att så många fler är allvarligt deprimerade med tanke på att det nu, enligt en samlad läkarkår, finns så fantastiska mediciner mot depressioner, SRRI och efterföljarna! Vore de så fantastiska som tillverkarna och läkare hävdar, borde vi ju se mycket färre depressioner idag än tidigare – men det gör vi inte. Tvärtom, alltfler ställs på SSRI, ofta flera sorter samtidigt, och alltfler sjukpensioneras på grund av depression – efter att de stått på SSRI och/eller Benso under lång tid! Omkring 1/2 miljon svenskar äter de här preparaten idag.

Men om man måste behandla alltfler deprimerade med elchocker borde det väl, även enligt den läkar- och medicinarlogik vi presenterats tidigare, som säger att om två fenomen uppträder samtidigt måste det föreligga ett äkta samband mellan dem, vara dags att dra en annan slutsats än att SSRI är Guds gåva till mänskligheten. Den här logiken innebär nämligen att det ökade antalet elchocker måste bero på den ökande användningen av SSRI. De båda fenomenen har ju ökat samtidigt. (Se mitt tidigare inlägg om den här logiken)

Länkar:
Front i P3, lyssna till några röster
Mer på Motvallsbloggen om antidepressiva här och här.
Fler inlägg om saken på Gamla Motvallsbloggen: här, här och här.

Under rubriken ”Tyket” på ledarsidan i GP (20/8), ondgör sig skribenten över att Anders Wijkman, i Svenska Dagbladet, har ställt sig kritisk till att man försummar EU-frågorna i valdebatten, eftersom det är i Bryssel många av de viktigaste frågorna avgörs.

Om detta drar sedan skribenten i GP, i suveränt förakt för läsarna, eller på grund av egen total okunnighet, följande harang:

Det är bara en hake i resonemanger. Valet om några veckor handlar om vilka som skall ta plats på just Helgeandsholmen, inte i Bryssel. Att valrörelsen något kantrat över åt svenska frågor framstår inte som helt onaturligt.
Wijkman får ge sig till tåls tills det är dags för nästa EU-val.

Som vanligt, inte en bokstav rätt. Det är faktiskt den kommande svenska regeringen som bestämmer Sveriges agerande i Bryssel framöver, då det är de svenska ministrarna, som i ministerrådet är med och bestämmer EU-politiken, och utan att vi som är kunder i EU ens har lagstadgad rätt att få veta vad dessa ministrar verkar eller röstar för i detta råd. Det parlament som vi får välja representanter till fattar, som alla som känner till saken vet, inga avgörande beslut.

Alltså borde vi ha rätt att få reda på vad en kommande svensk regering ämnar verka för nere i Bryssel då det är minst lika viktigt som, kanske viktigare för oss än, det som svenska riksdagen beslutar om.

En liberal tidning som stödjer den liberala ideologi som säger att frihet är att välja och som förutsätter att den som väljer alltid är totalt informerad, (vilket är förutsättningen till rationella val och bästa tänkbara samhälle enligt samma ideologi), borde kanske ägna sig åt att informera istället för åt att förvirra och dölja vad vårt svenska riksdagsval handlar om.

Nej, boken som jag har läst heter inte så. Den har titeln Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik (av Christer Persson, Stefan Carlén, Daniel Suhonen)

Har just läst denna lilla skrift från Ordfront, om högeralliansens verkliga målsättning, vad deras förslag är ämnade att leda till och om hur man försåtligt, och med de små stegens politik, ska lura svenska folket in i det totala systemskiftet, skiftet som kommer att ta oss 100 år tillbaka i tiden.

1: Lova sänkta skatter för alla (fast mest för rikaste). Det ger röster i valet och även i nästa val.

2: Sänk alla ersättningar från socialförsäkringarna, A-kassa, sjukersättning, sjukpensioner etc. Det ger sämre ekonomisk trygghet och leder till att de bättre ställda skaffar sig kompletterande privata försäkringar.

3: Sänk ersättningarna ännu mer så kommer medelklassen att skaffa sig dyrare privata försäkringar. Till slut vill medelklassen inte vara med och betala för de allmänna socialförsäkringarna, som de anser sig inte har någon nytta av. Då får man fler röster på att sänka skatterna ännu mer och måste sänka ersättningarna från de allmänna socialförsäkringarna ännu mer, varvid de fattiga och sjuka förlorar all ekonomisk trygghet och kan tvingas arbeta åt de rika för en spottstyver och dessutom med dubbla jobb för att alls kunna överleva (som i USA, som är modell- och idealland för högern).

4: Höj kostnaderna, på olika sätt, för att vara med i facken. Då kommer dessa att förlora attraktionskraft och fackens makt bryts (vilket även sänkt A-kasseersättning bidrar till), vilket ger större möjligheter att pressa löner och strunta i de anställdas trygghet.

5: Sälj ut kommunala fastigheter och det blir svårare och för dyrt för de fattigare/sjuka/arbetslösa, att få tak över huvudena.

Bara ett lite smakprov, i starkt sammandrag, av vad man kan få reda på genom att läsa den här lilla skriften. Ingen, som inte redan är väl insatt i politiken, borde rösta i höstens val utan att ha gjort det.

Slutligen, även de flesta av oss som inte har stora förmögenheter kan när som helst bli sjuka, invalidiserade eller drabbas hårt av arbetslöshet och vi blir alla gamla, om vi inte dör unga – de allra flesta av oss förlorar alltså stort på alliansens politik, hur lockande det än kan te sig med några hundra mindre i skatt varje månad just nu, det lockbete som ska dölja vad det faktiskt handlar om.

Länk:
Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik Ordfronts förlag

Alltså, i ett klassamhälle, eller i vilket samhälle som helst förmodligen, är det alltid en fördel att vara barn till framstående personer, vara släkt med dem på annat sätt eller att ha goda kontakter med sådana.

Nu har en bloggare, enligt Aftonbladet, avslöjat att Mona Sahlins dotter har fått ett bra jobb på ambassaden i Washington, det antyds att mamma Mona har fixat jobbet åt henne och att detta visar socialdemokraternas omoral och maktfullkomlighet.

Som jag försöker göra begripligt i mitt förra blogginlägg, så behövs inte alls några påtryckningar från mamma Mona i sådana här fall, det räcker att kontakterna/släktskapet föreligger. Det räcker med andra människors kryperi alternativt med deras ”klassolidaritet”. Jag tror säkert att Mona Sahlin är oskyldig till det hon anklagas för.

Det vimlar av personer i det här landet, som fått sina poster eller jobb på den här grunden och som seglar högt över sina kompetenstak (därmed inget omdöme om Sahlins dotter, det finns ju personer som är kompetenta för sina jobb även om de fått jobben på oegentligt sätt eller genom rätt kontakter, liksom det finns massor av mycket kompetenta människor som aldrig får de jobb de skulle vara utmärkta för att sköta, bättre än de som sköter dem).

Sedan är det ju underligt, eller bara ytterligare ett tecken på att massmedia kampanjar för alliansen just nu, att Mona Sahlins dotters fina jobb dras upp i massmedia, som vore socialdemokraterna mer nepotistiska än alla andra. Såvitt jag vet är Fredrik Reinfeldts pappa en framstående moderat politiker i någon av förstäderna norr om Stockholm, Carl Bildt, förre moderate partiledaren, gifte sig med Gösta Bohmans, den tidigare ordföranden i samma parti, dotter innan han blev partiledare. Vi kan säkert hitta fler likadana fall inom detta parti, och även inom de andra. Det är med andra ord lite övermaga att hävda, eller implicera att socialdemokraterna är så mycket värre i det här avseendet än moderaterna.

Tillägg 19/8 kl. 02,20: Glömde skriva att Carl Bildt okså är sonsons sonson till tidigare statsministern, friherre Gillis Bildt.

Länk:
Aftonbladet om Mona Sahlins dotter

Jag tror det var under trettiotalet som Gunnar Myrdal frågade sina juridikstudenter hur stora bostäder de trodde att folk i allmänhet hade och dessa svarade att fem rum och kök nog var en normal bostad. På den tiden bodde många vanliga familjer i städerna, även sådana med många barn, i ett s.k. spisrum eller i små omoderna enrummare!

Det var alltså så att överklassen inte hade en aning om hur vanligt folk hade det, och inte heller om hur vanligt folk behandlades, i förhållande till hur överklassen behandlas, såvida överklassen bara inte räknar vanligt folk som människor förstås, vilket nog inte heller varit/är ovanligt. Det har nog inte förändrats sedan dess, dessvärre.

I början av sextiotalet, då jag var en ung tonåring och inte hade samma efternamn som min pappa, som var åtminstone medelklass, och som hade en chefsposition på ett större företag i Södertälje, där jag bodde då, gick jag hos en tandläkare i staden. Jag var van vid att alltid få vänta ganska länge i väntrummet, och jag hade många gånger förundrats över hur somliga, som kom efter mig till mottagningen, ändå kom in till tandläkaren före mig.
Så en dag när jag satt på mottagningen och väntade kom min pappa in i väntrummet. Vi talas vid några minuter innan han blev inkallad till tandläkaren, medan jag, som hade väntat ganska länge redan, fick vänta ytterligare en god stund. När pappa var klar och kom ut igen, stannade han och pratade en stund med mig, vilket tandsköterskan noterade. När jag så kom in till tandläkaren undrade denne hur jag kände XX, varvid jag talade om att han var min pappa. Efter den dagen behövde jag aldrig mer vänta i väntrummet hos tandläkare. Jag blev inkallad direkt när jag anlände!

Den gången insåg jag att folk behandlades helt olika beroende på samhällsklass, eller samhällsposition. Jag, en liten obetydligt tonåring med ett vanligt vedsågarnamn, var ingen man hade anledning att ta hänsyn till. Jag kunde vänta. Det väckte mitt förakt för tandläkaren ifråga och jag bytte snart till en annan. Då var jag 17 år.

Bara några år senare arbetade jag några månader på samma företag som min pappa. Jag hade anställts med provanställning på tre månader på orderkontoret och satt och kontrollräknade fakturor. Tre månader hade snart gått, och jag hade inte fått något besked om jag skulle få stanna på företaget så jag sökte och fick ett annat arbete. I ungefär samma veva kom pappa in på orderkontoret och letade efter en faktura i arkivet. Han stannade vid mitt skribord och utbytte några ord med mig innan han seglade ut ur rummet.
När han hade avlägsnat sig kom min chef fram och undrade nyfiket hur jag kände XX. Min pappa sade jag. Två timmar senare blev jag inkallad till chefen för ekonomiavdelningen, som orderkontoret tillhörde, och fick veta att jag givetvis skulle blir fastanställd och dessutom skulle jag få rejält högre lön om jag ville stanna! Jag tackade nej och började på den andra arbetsplatsen istället. Jag avskydde redan då nepotism, fast jag nog inte kände till det ordet då.

Klassamhällets funktion hade jag redan förstått, som sagt, men ändå begrep jag inte att samhället är uppbyggt på att man har rätt kontakter, smörar för rätt person eller är barn till rätt person. Det förstod jag inte förrän jag blivit närmare 50. Ända till dess var jag dum nog att tro att det var personliga kvalifikationer som gällde och att det var sådana man kom fram på i samhället.

Tillägg 26/8: Glömde ett annat tillfälle där samma sak visade sig. Pappa for ner till Brasilien för att arbeta åt företaget där under några år. I det sammanhanget förklarade hans överordnade chef att jag ju inte fick följa med på företagets bekostnad då jag just hade fyllt 18 år, men, fortsatte han, vi anställer henne om du vill. Tack, svarade pappa, det behövs inte, hon har just slutat på företaget.

PS: Jag trodde att den bruksanda som forfarande rådde i Södertälje på den tiden var helt borta, men döm om min förvåning då företaget, Scania, skickade min mamma en stor blombukett på hennes 85-årsdag förra året. Löjligt nog blev jag riktigt imponerad av denna gest, då mamma ju varit änka efter pappa i femton år.

Tillägg 18/8: Nytt på Skandalkalendern