Man inte låta bli att undra hur det står till inuti huvudena på dem som styr världens öden. Nu har vi, av allt att döma, nått peak oil och alla borde då dra slutsatsen att vi måste börja spara på oljan, inte använda den på totalt onödigt skräp. Än mindre begripligt är att man använder mängder av denna vara för att föra krig, tillverka bomflygplan, bomber och annan krigsmateriel, bomba, mörda och förstöra bostäder och infrastruktur runtom på jorden.
På siten Project Sencored läser jag att USA:s krigsmakt är den värsta av alla miljöförstörare:
The US military is responsible for the most egregious and widespread pollution of the planet, yet this information and accompanying documentation goes almost entirely unreported.
While official accounts put US military usage at 320,000 barrels of oil a day, that does not include fuel consumed by contractors, in leased or private facilities, or in the production of weapons. The US military is a major contributor of carbon dioxide, a greenhouse gas that most scientists believe is to blame for climate change. Steve Kretzmann, director of Oil Change International, reports, “The Iraq war was responsible for at least 141 million metric tons of carbon dioxide equivalent (MMTCO2e) from March 2003 through December 2007. . . . That war emits more than 60 percent that of all countries. . . . This information is not readily available . . . because military emissions abroad are exempt from national reporting requirements under US law and the UN Framework Convention on Climate Change. (1)
(min översättning: USA:s armé är ansvarig för det mest flagranta och omfattande förgiftning av planeten, men informationen, och dokumenten om detta, förblir nästan totalt icke-rapporterade.
Officiella beräkningar av USA:s militära användning uppgår till 320.000 fat olja/dag och det inkluderar inte bränslet som används av contrakterade militärer, inhyrda eller privat utrustning eller produktionen av vapen. USA:s militär bidrar med den största utsläppen av koldioxid, den växthusgas som forskare tror förorsakar klimatförändringen. Steve Kretzman, chefsredaktören för Oil Change International, rapporterar, ”Irakkriget förorsakade åtminstone 142 milljoner ton koldioxidekvivalenter (MMTO2e) från mars 2003 till och med december 2007…Detta krig släppte ut mer än 60% av vad alla länder tillsammans släppte ut….Denna information är inte lätt att finna… därför att militära utsläpp utomlands undantas från kraven i amerikansk lag om redovisning och FN:s Konvention om Klimatförändring.)
Detta ofantliga slöseri med resurser får inte diskuteras, sägs vidare i artikeln:
During the Kyoto Accords negotiations in December 1997, the US demanded as a provision of signing that any and all of its military operations worldwide, including operations in participation with the UN and NATO, be exempted from measurement or reductions. After attaining this concession, the Bush administration then refused to sign the accords and the US Congress passed an explicit provision guaranteeing the US military exemption from any energy reduction or measurement. (1)
(min översättning: Under Kyotoförhandlingarna i december 1997 krävde USA, för att skriva under överenskommelsen, att alla dess militära operationer världen runt, inklusive FN- och Nato-operationer, skulle undantas från mätning och reduktion. Efter att ha uppnått detta medgivande vägrade Bush-administrationen att skriva under de överenskommelserna och USA:s kongress godkände en stadga som garanterade att USA:s militär undantogs från alla krav på energimätning eller energireduktion.)
Även under Obama fortsätter dessa villkor att gälla. Militären står för 80% av den federala energianvändningen.
Detta ofantliga slöseri med en ändlig resurs är dessutom bara en del av den miljöförstörelse som USA:s militära aktiviteter förorsakar:
As it stands, the Department of Defense is the largest polluter in the world, producing more hazardous waste than the five largest US chemical companies combined. Depleted uranium, petroleum, oil, pesticides, defoliant agents such as Agent Orange, and lead, along with vast amounts of radiation from weaponry produced, tested, and used, are just some of the pollutants with which the US military is contaminating the environment. (1)
(min översättning: Som det nu är är Försvarsministeriet den värsta förorenaren i välden. Man producerar mer farligt avfall än USA:s fem största kemiföretag tillsammans. Utarmat uran, råolja, olja, pesticider, avlövningsmedel som Agent Orange, och bly, tillsammans med stora mängder radioaktivitet från produktion, testande och användande av vapen, bara några exempel på gifter (förorenare) som USA:s militär kontaminerar miljön med.)
Och just nu håller USA på att bygga upp en ny militärbas i Guam, för att kunna kontrollera Asien. Det är basen på Okinawa som flyttas dit, vilket kommer att leda till att ännu mer föroreningar sprids.
Hur somliga kan beundra och se upp till den stat, som utan jämförelse förstör planeten mest, är obegripligt. Hur media kan tiga om det här är möjligen inte helt obegripligt men det är mer än sorgligt.
Våra egna senaste regeringar och riksdagar har dessutom beslutat att Sverige ska bli en pendang till denna miljföstörande stat av megaformat och bidra med mer utsläpp genom vårt deltagande i det ena nykoloniala projektet efter det andra.
Ovanpå denna fullkomligt vanvettiga användning av olja, den resurs som vi börjar se slutet på, fraktar man alltmer runt jorden, alldeles i onödan, och tillverkar allt fler plastprylar som vi inte behöver.
Vill inga människor idag att deras barn och barnbarn ska kunna leva drägliga liv på den enda jord vi har? Det verkar inte så.
Så nej, världens styrs inte av några visa män. Ibland känns det som om den styrs av rena monster och vi, som tillåter dem att fortsätta förgifta planeten och allt liv på den, vi är inte fria från ansvar.
Fukushima blir bara värre och värre och hur illa det är vet vi nog inte ens. En sak är klar dock, det är inte mindre illa än myndigheter och media påstår.
De som försöker stoppa den pågående katastrofen utsätter sig för stora risker – den här gången också:
The ”heros” — as the media have aptly dubbed them — who are working at the highly-irradiated Fukushima Daiichi nuclear power plant right now — are reportedly receiving 20 times their normal day’s pay for a day at Fukushima Daiichi.
And perhaps a thousand times their normal daily radiation dose.
Hardly worth it, but thank goodness somebody is willing to do it at any price. The world appreciates their effort. The problem is, nothing’s working. Polymer sponge diapers (I kid you not, that’s what they’re trying) aren’t working. Concrete isn’t working. Sawdust and shredded newspaper (I kid you not…) isn’t working. The plant is still leaking enormous amounts of radioactivity. (1)
Som sagt, blöjmaterial, sönderrivna tidningar, cement, brandbilar som sprutar vatten över de hoprasade reaktorbyggnaderna, och ingenting tycks stoppa eländet, utsläppen.
Vad ska man säga? Att de här åtgärderna visar hur avancerade kärnkraftsteknikerna är, hur fantastiskt bra modern teknologi fungerar i alla väder? Knappast. Istället ser vi hur en pågående katastrof i ett kärnkraftverk inte är förutsägbar, inte kan stoppas med högeffektiv teknik i somliga fall, hur de som är ansvariga till slut står där med trial and error och rena barnkammarmetoderna som enda alternativ. Har de testat tuggummi undrar man till slut.
Men vadå? Så hemskt som i Tjernobyl är det ju inte i Fukushima. Fast det var det.
Men vi har inga jordbävningar i Sverige, så här är det ingen fara med kärnkraften. Här kan ingenting hända. Det kunde det inte där heller, innan det hände, precis som i Three Mile Island i Harrisburg och i Tjernobyl. Så hände det i alla fall, och i alla tre fallen på grund av något säkerhetsingenjörerna inte hade tänkt på, inte hade förutsett, en tsunami i det senaste fallet. Vad mer kan kärnkrafttekniker missa tro?
Det är så enkelt som att om något börjar gå snett så kan vad som helst hända. Ett enda litet missgrepp kan sätta igång processer som man sedan inte lyckas stoppa. Det kommer att hända igen. Frågan är bara var det händer nästa gång. I Sverige har det vara nära flera gånger. (2)
När man började bomba i Libyen sade man att det var för att skydda civila, framför allt i Benghazi, de oppositionellas hemort vad jag förstår, som, enligt vad några oppositionella/rebeller lär ha förklarat, skulle få uppleva ett folkmord om de inte fick hjälp utifrån. Alltså började Nato bomba allt som man trodde var Ghadafis styrkor, fast det blev lite fel ibland.
Idag läser jag i DN:
Också Nato visade musklerna och bombade mål på strategiskt viktiga ställen, inte minst huvudstaden Tripoli. Libyska statsmedier rapporterade dödsoffer och Khaddafi ska ha besvarat attackerna med luftvärnseld. ( 1)
I Tripoli bor Ghadafis anhängare och jag gissar att många av dem är civila, kvinnor och barn. Så när Nato börjar bomba Tripoli då har man övergett det uppgivna målet, och rejält också, för då för man ett allomfattande bombkrig i Libyen på de s.k. rebellernas sida och sysslar inte alls med att skydda civila eller med någon humanitär verksamhet. Sådana allomfattande krig handlar bl.a. om att bomba vilt och helt utan hänsyn till civila. För vem har hört något om att Ghadafi hotar med folkmord i det Tripoli som stödjer honom?
Dessutom talar nu Obama, Sarkozy och Cameron öppet om att målet med bombandet är att avsätta Ghadafi, vilket inte är vad FN-resolutionen handlade om. (2) Vidare vägrar man att ens tala med Ghadafi, som varit villig att diskutera villkoren för fred efter förslag från Afrikanska Unionen.(3) Varför inte ta honom på orden och försöka åstadkomma ett slut på våldsamheterna, se om man kan övertala honom att hålla allmänna val. Det kunde ju vara intressant att se vad majoriteten i Libyen vill. Rebellerna är ju, enligt vad som sägs, bara mellan 1.500 och 2 000 personer. Representerar de verkligen majoriteten? Det har vi ingen aning om.
Men nej, nu har de här tre herrarna bestämt sig för att det övergripande målet är att avsätta Ghadafi och därmed slipper man, som av en ren slump, hans försök att inrätta en afrikansk valuta för handel med olja som skulle hota dollarn som världsvaluta och också förfördela Euron.
När man nu också talar om att landsätta styrkor för att hjälpa skadade och lidande i Misrata, med läkemedel etc., vilket låter humant och också tillåts i FN-resolutionen, då befinner man sig dock på det starkt sluttande plan som leder rakt ner i ett nytt allomfattande och utdraget landkrig, liknande det i Afghanistan. Det skulle förvåna mig mycket om ett sådant inte är verklighet redan inom några veckor eller månader. Nu håller man alltså på att bädda för många fler civila offer.
Läser man FN-resolutionerna om Libyen kan man inte undgå att notera hur vaga de är och att de i praktiken kan tolkas precis som Västmakterna/Nato önskar, även som att det är ”legalt” att starta ett fullkrig och tom att förse ”rebellerna” med vapen. (4, 5)
Fortfarande: Vilka är de oppositionella och vad vill de?
Jag har naturligtvis inte slutat leta efter mer information om situationen i Libyen och om vilka rebellerna är. Det är fortfarande sparsamt med uppgifter om den saken. Jag kan inte garantera att vad Thomas C. Mountain berättar, och som jag refererar nedan, är sant, men jag finner det inte osannolikt. Han menar att han just försökt hitta svaret på orsaken till upproret i Libyen sedan protesterna utbröt och menar att frågan är komplex. Han skriver:
The human trafficking industry, one of the most evil, inhumane businesses on the planet, grew into a billion dollar a year industry in Benghazi. A large, viscous underworld mafia set down deep roots in Benghazi, employing thousands in various capacities and corrupting Libyan police and government officials. It has only been in the past year or so that the Libyan government, with help from Italy, has finally brought this cancer under control. With their livelihood destroyed and many of their leaders in prison, the human trafficking mafia have been at the forefront in funding and supporting the Libyan rebellion. Many of the human trafficking gangs and other lumpen elements in Benghazi are known for racist pogroms against African guest workers where over the past decade they regularly robbed and murdered Africans in Benghazi and its surrounding neighborhoods. Since the rebellion in Benghazi broke out several hundred Sudanese, Somali, Ethiopian and Eritrean guest workers have been robbed and murdered by racist rebel militias, a fact well hidden by the international media.
Benghazi has also long been a well known center of religious extremism. Libyan fanatics who spent time in Afghanistan are concentrated there and a number of terrorist cells have been carrying out bombings and assassinations of government officials in Benghazi over the past two decades. One cell, calling itself the Fighting Islamic Group, declared itself an Al Queda affiliate back in 2007. These cells were the first to take up arms against the Libyan government. (6)
(min översättning: Traficking av männskor, en av det mest inhumana verksamheterna på den här planeten, växte till en industri i Benghazi som inbringade miljarder dollar varje år. En omfattande underjordisk och ond cirkel av maffiaaktiviteter slog djupa rötter i Benghazi. Den omfattade tusentals olika kapaciteter och korrumperade Libyens polis och statsanställda. Det har bara varit under de senaste åren eller så, som den libyska regeringen, med hjälp från Italien, slutligen har lyckats få denna cancer under kontroll. Med sin verksamhet förstörd och många av ledarna i fängelse har traffickingmaffian varit bland de främsta att finansiera de libyska rebellerna. Många av traffickinggängen och andra kriminella element i Benghazi är kända för sina rasistiska pogromer gentemot afrikanska gästarbetare i Benghazi och dess omgivningar. Sedan upproret i Benghazi bröt ut har flera hundra sudaneser, somalier, etiopier och eritreaner, alla gästarbetare, blivit rånade och mördade av rasistisk rebellmilitär, ett faktum som hålls väl dolt i internationella media.
Benghazi har också länge varit ett välkänt centrum för religiös extremism. Libyska fanatiker som tillbringade tid i Afghanistan är koncentrerade där och ett antal terroristceller har utfört bombningar och avrättningar av statsanställda i Benghazi de senaste decennierna. En sådan cell, som kallar sig Fighting Islamic Group, förklarade sig vara ansluten till Al Qaida 2007. Dessa celler var de första att ta till vapen mot den libyska regeringen.)
Jag finner detta trovärdigt eftersom jag har ett minne av att man lyckades få Ghadafi att stoppa flyktingfrakterna från Libyen över till Europa (7, 8 ) för något eller några år sedan, då medan han ansågs fullt klok och hade tagits till nåder några år. Med löftet till Europa att stoppa flyktingströmmarna från Libyen gjorde sig Ghadafi förstås impopulär hos dem som tjänat stora pengar på den här trafiken.
Dessutom, fortsätter Mountain, har Libyen importerat mängder av gästarbetare till jobb som libyerna själva inte velat utföra:
Back in 1987 the Libyan English Department students who were our escorts talked openly about this problem. Libyan youth who finish their education will not take entry level jobs that involve any menial work. They expect to have immediate employment in well paid positions with good salaries, nice apartments and new automobiles.
The result of this is that thousands of Libyan youth are unemployed, living at home off of their families and this parasitical existence has lead to a serious social problem. Alcohol, banned in Libya, and drug abuse among the youth has been a growing problem.
All of these diverse social problems came to a head when the Arab street began its uprising against their Western supported elite’s, first in Libya’s neighbor Tunisia and then Libya’s other neighbor, Egypt.(6)
(Min översättning: 1987 talade vår eskort av studenter från libyska engelska avdelningen öppet om detta problem. Den libyska ungdomen som avslutade sina studier vill inte ta enklare introduktionsjobb. De förväntar sig att omedelbart få välbetalda positioner med höga löner, fina våningar och nya bilar,
Resultatet av detta är att tusentals av den libyska ungdomen bor hemma hos sina familjer och denna parasitiska existens har lett till ett allvarligt socialt problem. Alkohol, som är förbjuden i Libyen, och droganvändning har varit ett tilltagande problem.
Alla dessa olika sociala problem kom upp till ytan när arabiska gator fylldes av protester mot de västerländskt stödda eliterna, först i Libyens grannland Tunisien och sedan i Libyens andra grannland, Egypten.)
När ungdomar, inspirerade av protesterna i Tunisien och Egypten, gick ut på gatorna i Benghazi, menar Mountain, såg andra sin chans:
When the first demonstrations of discontented youth took place in Benghazi the loose coalition of terrorist cells and human trafficking gangs immediately took advantage of the turmoil to attack the high security prisons outside of Benghazi where their comrades were locked up. With the release of their leadership the rebellion began attacking police stations and government offices and Benghazi residents began to wake up to the sight of dead bodies of police officers hanging from freeway overpasses.(6)
(Min översättning: När de första missnöjesdemonstrationerna ägde rum i Benghazi utnyttjades genast dessa oroligheter av den lösa koalitionen av terroristceller och trafickinggäng för att attackera säkerhetsfängelset utanför Benghazi där deras kamrater satt inlåsta. Med lössläppandet av ledarna började rebellerna attackera polisstationer och byggnader med statliga kontor och Benghaziinvånarna började få se döda poliskroppar hängande i motorvägsviadukterna.)
Detta verkar också tämligen trovärdigt med tanke på hur demonstrationerna i Libyen urartade i våld nästan direkt, till skillnad från protesterna i Tunisien och Egypten, just det som gjorde mig misstänksam då.
Som sagt, jag kan inte svära på att Thomas C. Mountain ger oss sanningen men han har viss erfarenhet av Libyen sedan tidigare och det han säger här stämmer ganska bra med de fragment man får fram från andra källor. Det dystra är förstås att det också åtminstone delvis stämmer med vad Ghadafi sagt om ”rebellerna”. Tänk om Ghadafi talar sanning inte Natoländernas ledare, och Sveriges, precis som fallet var när Saddam sade att han inte hade några massförstörelsevapen. Tänk bara OM.
För nu krigar Sverige i Libyen på dessa ”rebellers” sida.
Flamma stolt mot dunkla skyar….
Tillägg kl. 15.15
Nu hör vi att Ghadafi använder klusterbomber mot rebellerna.(9) Andra sidan av saken: I USA talas också om att man misstänker att USA använder bomber med utarmat uran i Libyen.(10)
Svensk försäljning av övervakningsutrustning till Libyen var naturligtvis bl.a. ägnad att användas för att pejla in flyktingar som försökte ta sig över till Europa, framför allt till Italien, då när man hyrde Ghadafi att agera vakthund vid EU:s södra gräns. (11)
Tidigare inlägg om Libyen på Motvallsbloggen här, här, här och här
Där finner man också länkar till andra artiklar som säger ungefär samma sak som Mountain.
Det var länge sen Socialdemokraterna sysslade med folkbildning. Tycker det kan vara dags igen varför jag lägger in den här lilla lärorika filmen (från början av 50-talet verkar det som) som jag hittade på Ett Hjärta Rött (tack för den). Jag tycker att den är mycket lärorik och har noterat att åtminstone 50% av svenska folket skulle behöva lära sig det som filmen illustrerar:
OK, jag är väl en idiot i vissa avseenden, men man kan inte kunna allt. Jag vet exempelvis ingenting om Facebook och hade inte tänkt mig att skaffa ett Facebookkonto, dels för att jag har fullt upp med bloggen, dels för att jag börjar bli hjärtligt trött på datorer och digitala media, dels för att jag tyckte att jag kunde ägna en stor del av resten av livet även åt annat än internet.
Men, så började jag inse att det skrivs och händer en massa på facebook som jag är helt isolerad från, så bara för att kunna läsa en del av det som kunde intressera mig där skaffade jag ett konto i alla fall, för några veckor sen för att se vad som fanns tillgängligt där. Mer än så hade jag inte tänkt mig att det skulle bli. Jag skulle, trodde jag, vara en passiv person där och tämligen okänd av alla.
Men nu händer det saker, varenda dag. Alla möjliga människor bjuder in mig som vän, varav jag känner en del men inte har en susning om vilka somliga av de andra är. Inför dessa inbjudningar, som jag förresten hade fått ett antal redan innan jag skaffade ett eget konto, står jag nu som ett fån.
De flesta vänner jag har träffar jag då och då, eller ringer eller mejlar till ibland. Det har fungerat alldeles utmärkt hittills. Så vad ska man göra med vänförfrågningarna? Vad ska man göra med vännerna på Facebook. Vad ska man ha Facebook till och hur ska man bete sig där?
Jag kommer till en sida där jag ombeds att bekräfta de där vänförfrågningarna, antar jag, men vad förbinder jag mig till om jag bekräftar och sen då, när jag bekräftat? Vad gör jag sen?
Även meddelanden har jag fått, kul, men vad gör jag med dem? Hur svarar jag och om jag svarar, kan vem som helst läsa det jag skriver.
Sista frågan: Hur säger man upp det där kontot?
Tacksam för hjälp alltså.
Tillägg 14/4:
Måste tillägga att jag givetvis blir glad av att det finns människor som vill ha mig till sin vän på FB, att inlägget handlar om vad man gör på FB och hur det fungerar, absolut inte är tänkt som kritik av dem som hör av sig från FB.
Så var det plötsligt vår igen. 18 grader varmt två dagar i rad och för bara 14 dagar sen hade vi 15-20 cm snö i hela trädgården. Idag kom den första sädesärlan. Jorden har nästan rett sig redan, snödropparna blommar sedan en vecka och blåsipporna började blommar för ett par dagar sen – men fåglarna sjunger inte.
Förra våren skrev jag om min Kålle Trast som hade sjungit så fantastiskt för oss från högsta grenen i den halvdöda eken vid tomtgränsen under fem somrar men som inte återkom förra våren. Jag saknade honom otroligt förra sommaren. Varje sensommar tidigare, när han slutade sjunga, tänkte jag att ”hoppas jag får leva för att höra honom igen nästa vår”. Förra våren fick jag inte det alltså, trots att jag fortfarande levde. Några koltrastar sjöng lite längre bort men ingen i träden runt huset. Jag gissade att Kålle hade strukit med under den hårda vintern men lyckades inte räkna ut varför ingen annan koltrast intog hans revir nu när det var ledigt.
I år är det samma sak igen, fast värre – inte en enda koltrast som sjunger någonstans i närheten. Det låter förstås lite fånigt men jag saknar sången så ofantligt, så mycket att jag känner mig rent nedslagen över att inte få höra någon koltrast sjunga i trädgården i vår heller. Men, nu tror jag inte längre att tystnaden förra våren och nu i vår beror på de kalla vintrarna. Istället har det gått upp för mig att man förstörde Kålles boplats förrförra hösten.
Det är nämligen så att runt hälften av vår stora tomt har vi ett s.k. naturvårdsområde. Där ska det bara vara lövskog. Så förrförra hösten kom en man en dag och sågade ner vartenda gransnår under de stora lövträden, som förresten till stor del består av stora askar som har drabbats av askskottsjukan och håller på att dö men där finns också en del ekar och aspar. Runt resten av tomten har vi högt uppvuxen granskog där det bara finns barr på marken. Därmed finns inte en enda liten buske kvar i omgivningen, inte ett enda litet gransnår, ingen undervegetation bara kala marken. Man förstörde, inser jag alltså nu, därmed många fåglars boplatser. Även annan fågelsång lyser med sin nära nog totala frånvaro på andra året. Det är så ledsamt tyst ute.
Koltrasten är visserligen ingen utrotningshotad fågelart men nog är det lite konstigt att man sköter ett ”naturvårdsområde” på det sättet att man förstör området för alla markhäckande och lågt häckande fåglar. Borde man inte gallra lite pö om pö i sådana områden, så att det alltid finns en del buskar och lägre snår för fåglarna att häcka i?
Så här såg det ut de åren han satt i eken och kvintilerade varje dag hela våren och sommaren:
Nu sitter jag på trädgårdsstolen och tittar då och då upp på den tomma torra grenen och det riktigt värker i mig att han inte sitter där mer. Stor saknad känner jag när jag nu går ute i min tysta trädgård och skrotar i rabatterna. Jag vill höra fågelsång på våren. Den utgör en av livets ljuspunkter.
Läser Borås Tidning idag och konstaterar att våra, och världens övriga, styrande och politiker, inom alla partier, har bestämt sig – en gång för alla: Nu ska vanligt folk tryckas ner i skiten igen och ojämlikheten öka.
S tänker tydligen inte ändra sig ett dugg, trots Juholts vackra tal om solidaritet och jämlikhet och vad allt det var som han oroerade om i sitt så kallade linjetal. Han kan inte ha menat ett enda ord av vad han sade när han väljer en person som Waidelich till ekonomisk talesman. Kanske han bara valt att göra som moderaterna, lura väljarna han också?
Borås tidning har idag en intervju med den nye ekonomiske talesmannen för S alltså, Tommy Waidelich. Jag citerar:
- Var befinner du dig på den politiska skalan?
– Något till vänster på hela skalan. I mittfåran inom partiet. Jag är pragmatiker i grunden.
När det gäller ekonomisk politik kanske något till höger, i livsfrågor något till vänster, säger Tommy Waidelich
(BT 10/4 2011/hittar tyvärr inte artikeln på nätet)
Jaha, och vad menas med att stå till höger när det gäller ekonomisk politik men till vänster vad gäller livsfrågor?? Att Waidelich klär sig sämre än han har råd till, ser mer ut som en ”jämlik” person alltså, fast han inte är det.
Politik är ju ekonomi, så står man till höger där, då står man för högerpolitik – punkt slut.
Han lär vidare ha bejakat pigavdrag och RUT/ROT-avdrag (eller vad de nu heter den här veckan). Jag såg inte duellen mellan honom och skojaren Borg, men de som såg den hävdar att Waidelich höll med Borg om det mesta.
Mer PPD-politik* alltså, oavsett vilket parti som sitter i regering. Jag struntar i omvalet i Västra Götaland. Har alla partier bestämt sig för att det ska föras högerpolitik då är det ju lika bra att högerpartiet Moderaterna får göra det. De torde vara bäst på den saken. Så blir ju alla stockholmare nöjda dessutom. Det partiet är ju det enda som inte gjort helt om i sin politiska linje de senaste 20 åren. Däremot har Moderaterna börjat luras. Det gjorde partiet inte förr.
Jag vet inte vilket jag föraktar mest, partier som överger allt de stått för och kämpat för under 100 år, eller partier som plötsligt börjar låtsas att de har ändrat sin politik.
Jo, jag är helförb….
/Kerstin
*) PPD-politik= Pinka på dig-politik: Det blir varmt och skönt först (=lite mindre skatt) men sedan blir det väldigt kallt och obehagligt (=lägre löner för de flesta och höjda avgifter för allt) och för somliga blir det ren frost i byxorna (=de som blir sjuka, arbetslösa och äldre).
Det här inlägget har sin grund i att jag såg filmen ”Wilsons War” förra fredagen. Det var en film med Tom Hanks som kongressledamoten Charlie Wilson och Julia Roberts som den stenrika texasdamen Joanna Herring. Den handlade om hur USA kom att stötta afghanerna i kriget mot Sovjet. Jag tog den väl inte på så överdrivet allvar när jag såg den men när jag började kolla upp historien lite närmare så verkar den faktiskt vara korrekt i sak även om det verkliga spelet naturligtvis var mer komplext och utdraget än vi såg i filmen och betydligt fler människor var inblandade i processen än filmen visar.
Axel Oxenstjärna lär ha sagt till sin son att : ”Vet du inte min son med hur lite klokhet världen styrs”. Han hade tydligen alldeles rätt och jag skulle bli pensionär innan jag förstod den fulla vidden i detta yttrande, efter att jag i hela mitt vuxna liv har grubblat mig halvt grön för att försöka förstå alla galenskaper som politiker har företagit sig under den tid jag levt, varför dessa beslut har ”begåtts” alltså.
Vi vanliga människor, som tänker lite, försöker ju oftast hitta rationella skäl till olika staters och politikers ageranden. Det förefaller alltså vara att tillskriva politiker alldeles för mycket av förnuftigt tänkande. Det enda politiker verkar tänka rationellt om är hur de ska lura sina medborgare att acceptera vad de gör och möjligen om sin egen personliga ”välfärd”. De politiska orsakerna till vad de gör kan sedan vara hur ogenomtänkta och kortsiktiga som helst och utan någon som helst kontakt med verkligheten.
Så här var det alltså, i korthet (den som såg filmen kan hoppa direkt till ”Dagens Afghanistankrig”) när USA ingrep i kriget mellan afghanerna och Sovjet: Joanna Herring hade varit i ett flyktingläger i Pakistan och förfärats över vad hon såg, framför allt av att se barn som lemlästats av sovjetiska landminor. Hon ville stoppa de hemskheter som hon sett och engagerade Charlie Wilson, som var Texas man i kongressen. Han var tveksam först men efter att han hade varit i flyktinglägret, och med egna ögon sett de drabbade, började han skaffa fram pengar och tillstånd att skicka vapen till afghanerna, till dem som senare kom att kallas talibaner. Wilsons lobbande föll i god jord i USA, men han fick även stöd från andra stater. Således utrustades talibanerna i Afghanistan med målsökande robotar bl.a. med vars hjälp de kunde börja skjuta ner sovjetiskt flyg och därmed stoppades till slut Sovjets framfart i Afghanistan.
Det var förstås så att många styrande i USA gillade idén att Sovjet skulle besegras i Afghanistan, men längre än så verkar det alltså inte ha varit någon som tänkt. Vi vet hur det gick. Talibanerna kom till makten i Afganistan och började inrätta en stat byggd på islamiska lagar, förbjöd kvinnor att gå i skola, förbjöd dem tom att gå till läkare och givetvis att arbeta utanför hemmet, samt tvingade alla kvinnor att bära burka. De började riva urgamla kulturhistoriskt värdefulla monument och, vilket väl var bra dock, fick totalt stopp på opiumodlandet i landet som återupptagits i dagens Afghanistan.
Dagens Afghanistankrig
Ett antal år senare fick Bush d.y. för sig att Usama bin Ladin hade planerat och ansvarat för 9/11-attentatet på World Trade Center och bestämde sig för att straffa honom, där han antogs befinna sig, i Tora Bora-bergen i Afghanistan, detta trots att bin Ladin visserligen välsignade tilltaget att flyga in World Trade Center men förnekade direkt inblandning.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan officiellt Operation Enduring Freedom, inleddes de 7 oktober 2001, i kölvattnet efter 11 september-attackerna samma år. Det officiella målet med invasionen var att fånga Usama bin Ladin, utrota alQaida, och få bort talibanregimen.
Senare samma månad installerade FN en interrimsregering i Afghanistan som leds av Hamid Karzai. År 2004 hölls val i landet…
FN:s säkerhetsråd fastställde 1999 och 2000 resolution 1267 och 1333 som var riktade mot talibanregimen, som gav al-Qaida finansiellt och materiellt stöd, för att få talibanerna att utlämna bin Ladin till rättegång för ambassadbombningarna och att få dem att stänga träningsläger. (Afghanistankriget (2001-)
Sagt och gjort och utan vidare eftertanke satte USA igång att bomba i Afghanistan (7/10 2001), och liksom senare i Irak helt utan tanke på konsekvenserna och hur man skulle ta sig an dessa. Irakkriget rättfärdigade Bush med att hävda att Saddam satt på massförstörelsevapen och hotade att totalförstöra hela världen. När det stod klart att Saddam inte hade dessa massförstörelsevapen sade han istället att han ville hämnas på Saddam för att denne hade försökt att döda hans pappa i samband med Kuweitkriget. Det senaste har ingen förnuftig människa trott på men nu börjar jag faktiskt göra det. Mer eftertanke än så behöver tydligen inte ligga bakom startande av krig och orgier av mördande och förstörelse. Förnuftigare än så verkar inte Västvärldens politiker vara. Bakom alla USA:s krig tycks dessutom vissa galningars i USA idé om att ge USA världsherravälde ligga, oavsett kostnader i människoliv, en vanvettig pojkdröm alltså.
Resultatet känner vi. Halva Europa har dragits in i bomb-och krigsaktiviteter i Irak och senare i Afghanistan. Mängder av oskyldiga civila har dödats, lemlästats, torterats och tvingats på flykt.
Filmen ”Wilsons War” och det som förefaller ha varit orsaken till det nu pågående Afghanstankriget fick mig att börja fundera på hur dagens bombande av Libyen började. Vilka var det som flaggade för detta bombande av Libyen, varför gjorde de det? Så jag började söka svaret på den frågan på nätet. Därmed är jag framme vid:
Beslutet att bomba Libyen (=inrättandet av flygförbudszonen).
Hur kom det sig alltså att (delar av) NATO, och Sverige, nu krigar och bombar i Libyen? Det är desto konstigare som Ghadafi, som tidigare framställdes som djävulens avföda på jorden, togs till nåder igen 2003 och han har sedan dess verkat komma alldeles förträffligt väl överens med Väst. Varför attackera honom nu samtidigt som man utan vidare accepterar att andra diktatorer i Mellersta Östern dödar sina landsmän?
Först tänker jag på att agerandet i Libyen från Västvärldens sida rätt mycket liknar det som hände i Irak. Där beslutades om en överflygningsförbudszon efter Saddams invasion i Kuweit, och det första Irakkriget, varefter USA bombade Irak regelbundet under dryga tio år samtidigt som man utsatte Irak för handelsblockad och fick Saddam att skrota alla planer på egna atomvapen. Det senare var också fallet med Ghadafi, som lade ner sina planer på sådana i början av 2000-talet vilket var en av orsakerna till att han togs till nåder igen i Väst. Men nu beslutar Väst sig alltså för att börja bomba Libyen och klart i akt och mening att störta Ghadafi. Vad vill man ha istället?
Så här var det alltså: Den 15:e februari börjar omkring 200 personer demonstrera i Benghazi. Det ser först ut som en fortsättning i Libyen på de fredliga protesterna vi hade sett i Tunisien och sedan i Egypten. Demonstranterna skingrades av polisen och några demonstranter skadades, precis som var fallet i både Tunisien och Egypten. Dagen efter protesterade människor även i andra städer i Libyen och i Al Bayda satte de protesterande eld på ett par bilar och brände ner trafikpolisens högkvarter. Den 18:e avrättade de 50 legosoldater (?) i Al Bayda samt ett par libyska ”konspiratörer”, sades det. Det rapporterades också att Ghadafi använde helikoptrar mot de ”demonstrerande” och sköt och dödade mängder av dem.
Vad som faktiskt händer i Libyen är nu svårt att få grepp om. Rapporterna är inte entydiga och vi kan nog ta för givet att motsidans ondska överdrivs från båda sidor, som det brukar vara i sådana här fall. Klart är dock att våldet trappas upp dag för dag. Redan efter några dagar hade det hela utvecklats till något som mer liknar ett inbördes- eller klankrig än fredliga demonstrationer.
Klart är också att Ghadafi i tämligen gapiga och hotfulla ordalag beskyllde demonstranterna, eller rebellerna som de snart kallas, för att vara Al Qaida-män och ren drägg och att han förklarade att han tänkte bekämpa dem till sista blodsdroppen – förmodligen hans stora misstag. En del av Ghadafis förtrogna överger honom men han tycks ändå ha en hel del stöd i befolkningen.
Den 24:e kräver EU att Libyen ska uteslutas ur FN:s råd för mänskliga rättigheter och att FN ska utreda våldet mot människorna i Libyen och nu spärrar flera länder Libyens, eller om det är Ghadafis, ekonomiska tillgångar utomlands. Två dagar senare bildas en interimsregering i Libyen av Libyens förra justitieminister, som erkändes av den libyske US-ambassadören.
Hur och varför beslutade man att införa en flygförbudszon?
Så här långt och ända fram till idag får man ganska detaljerad information om det militär läget i Libyen på engelska Wikipediasidan om konflikten. Däremot är informationen om hur diskussionerna gått i Väst om hur man skulle agera, eller inte agera, i Libyen lite svårare att vaska fram.
I början av mars föreslår Cameron en överflygningsförbudszon över Libyen. Merkel och andra i EU menar nu att en sådan kan bara komma ifråga under förutsättningen att a) Ghadafi gör sig skyldig till värre brott mot sin befolkning b) att FN:s säkerhetsråd ställer sig bakom aktionen c) att Afrikanska unionen och Arabförbundet gör detsamma. Barack Obama är också måttligt intresserad.
Det tycks ändå ha varit Sarkozy som ivrade mest för en överflygningsförbudszon och som skulle komma att inleda krigsinsatserna i Libyen. Han vill avsätta Ghadafi och försökte omkring den 17:e mars få FN med på överflygningsförbudszon. Samtidigt försöker England och Frankrike få Arabförbundet med på noterna. Orsaken till Sarkozys iver att få agera kan mycket väl vara den som Björn Nilsson på bloggen Björnbrum föreslog i en kommentar här på bloggen och som även andra fört fram, att han ligger illa till inför ett val nästa år och tänker sig att lite uppvisande av handlingskraft ska göra susen. Möjligen tänker han sig också att det franska stridsflygplanet därmed ska få köpare.
Alltså satte han redan omkring 7:e mars ingång ett lobbande och ett intensivt arbete för ett ingripande i Libyen. Sarcozy är sedan länge god vän med filosofen med stor F i Frankrike, Bernard-Henri Lévy, i alla fall från och till. Levy ringer honom och erbjuder sig att resa ner till Benghazi för att tala med oppositionen och ta reda på vilka som leder upproret.
Two days later, on Monday, March 7, BHL was back in Paris, meeting with the president. Sarkozy said he’d take the extraordinary step of recognizing the rebels’ government the following Thursday. Then BHL took an extraordinary step of his own. He asked Sarkozy to keep the whole thing a secret from the Germans, who were already expressing reservations about supporting the Libyan uprising—and also from French Foreign Minister Alain Juppé, who would, BHL insisted, ”throw a wrench in the works.”
Sarkozy was riding high just then. He bragged to the Libyans that he’d have no problem persuading the European Union to back his play. But at a summit in Brussels the day after he recognized their government, he found ”the door slammed in his face,” says a friend. Germany’s Chancellor Angela Merkel tried to distance herself from French bellicosity, and, following her lead, the German press branded Sarkozy and BHL ”a pair of egomaniacs.” (In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand – Yahoo! News)
De personer Levy hade talat med i Libyen hade förklarat för honom att om de inte fick stöd utifrån skulle Ghadafi massakrera hela Benghazi och mängder av oskyldiga civila skulle dödas. Så nu var det bara att skrida till verket. Englands Cameron var med i leken, Tysklands Angela Merkel förhöll sig kall, liksom flera andra EU-medlemsländer. Men:
En FN-diplomat bekräftade 7 mars, anonymt till Ageny France Pressel att Frankrike och Storbritannien tillsammans arbetade på ett förslag till en FN-resolution om flygförbudszonen över Libyen. (Upproret i Libyen/Wikipedia)
Det är svårt att få något grepp om exakt hur turerna gick, men det är klart att USA ställde sig kallsinnigt från början i och med att försvarasminister Gates ansåg att man inte skulle ställa upp.
Any such account will, inevitably, lay out the moral case for protecting civilians from a tyrant. But the more one learns of the inside story of the war’s inception, as told by people close to Sarkozy, the clearer it is why U.S. President Barack Obama seemed wary of this alliance from the first. Intervention in Libya might well serve American ”interests and values,” as Obama said, but from the start White House aides shied away from what they called ”Sarkozy’s war” and were glad to let France have the glory—or blame. (An intimate look at French pres…)
Besvärligt för Sarkozy således:
It is leaving French president Sarkozy standing alone. On Thursday, in a surprise announcement forcing the hands of his EU partners, Sarkozy became the first head of state to recognize the rebels of Libya National Council as the country’s legitimate government. President Sarkozy also stroke a bellicose tone by proposing “targeted air strikes” in Libya as a way to end the violence. Sarkozy’s ability to act, usually for the worst but in this case for the better, can not be underestimated. (Will Sarkozy Have The Balls…)
I USA är Obama alltså tveksam och tycks helst vilja stå utanför ett ingripande i Libyen. Där kommer emellertid Samantha Powers, en kvinnlig journalist med ett Pulitzerpris bakom sig, som bland annat talade för ingripande i f.d. Jugoslavien mot serberna och som numer är medlem i det nationella säkerhetsrådet i USA, att agera för inrättandet av ett överflygningsförbudszon i Libyen.
The United States did not go to war in Libya because “there was some dramatic meeting in the Oval Office where everybody tried to persuade the president not to do this, and Samantha rolled in with her flowing red hair and said, ‘Mr. President, I stand here alone in telling you that history calls upon you to perform this act,’ ” said Tom Malinowski of Human Right Watch, a friend. (Still Crusading but Now on...)
På sin sida hade hon två andra kvinnor:
News reports first disclosed in the New York Times said that Ms. Power, U.N. Ambassador Susan Rice and Secretary of State Hillary Rodham Clinton helped overrule reluctant defense and military leaders in persuading Mr. Obama to launch military operations against Col. Gadhafi’s forces. (Anti- American Obama Aide...)
Nu lyckas man också, förmodligen Sarkozy, få med sig Arabförbundet, fast uppenbarligen var det bara halva förbundet som ställde sig bakom kravet på en flygförbudszon över Libyen (som man sedan försökt backa från dessutom). Men detta och de tre kvinnornas övertalningsförmåga räckte tydligen för att även USA skulle gå med.
You invade Bahrain. We take out Muammar Gaddafi in Libya. This, in short, is the essence of a deal struck between the Barack Obama administration and the House of Saud. Two diplomatic sources at the United Nations independently confirm that Washington, via Secretary of State Hillary Clinton, gave the go-ahead for Saudi Arabia to invade Bahrain and crush the pro-democracy movement in their neighbor in exchange for a ”yes” vote by the Arab League for a no-fly zone over Libya – the main rationale that led to United Nations Security Council resolution 1973. (Expose the US-Saudi Deal…)
Saken kommer så upp i FN:s säkerhetsråd, 19/3 2011 där man dock inte fattar ett enhälligt beslut om överflygningsförbudszon. Bl.a. Kina och Ryssland lägger ner sina röster. Men rösterna för räckte till och därmed fattades det numer berömda FN-beslutet 1973, om ett inrättande av överflygningsförbud i Libyen av humanitära skäl.
His 20 guests had barely reached an agreement when Sarkozy announced that French planes were already in the air preparing to strike. (As France takes the reins...)
Så var det igång. Någon vecka senare kommer förfrågan till Sverige om att medverka, vilket riksdagen beslutar i någon slags snabbprocess med mycket lite tid till eftertanke eller diskussion om saken.
Och fortfarande när FN beslutar om överflygningssförbudszon vet man inte riktigt vilka oppositionen/rebellerna i Libyen är och man har ingen aning om vad man åstadkommer, hur det kan komma att se ut i Libyen om den s.k. oppositionen, eller rebellerna, segrar. Somligt tyder nämligen på att Ghadafi hade rätt, att åtminstone några i denna opposition är al Qaida-anhängare.
Man kan i värsta fall få se samma utveckling i Libyen som i Afghanistan, muslimska fanatiker som inrättar en muslimskt styrd stat, eventuellt bara i östra Libyen, där situationen för många libyer blir värre än eller lika dålig som den varit under Ghadafi. Men, vad som hänt om inte om funnits det vet vi inte och kommer aldrig att få veta och fortfarande, även om några personer framträtt och av Frankrike erkänts som Libyens rättmätiga regering, vet vi inte vilka rebellerna är. Vad vi vet nu emellertid, är att efter att man slagit ut viktiga delar i Ghadafis försvar och så att säga gjort de stridande parterna mer jämnbördiga, även om Ghadafi fortfarande tycks starkast på marken, så har man bidragit till ett mer utdraget inbördes- eller klankrig och troligen till att fler civila drabbas, skadas, dödas eller tvingas på flykt i slutänden.
With almost theatrical gravitas, Sarkozy said France had ”decided to assume its role, its role before history” in stopping Kadafi’s ”killing spree” against people whose only crime was to seek to ”liberate themselves from servitude. (As France takes the reins...)
Visserligen verkar det ha varit en krånglig väg fram till bombandet, men inte förefaller agerandet så noggrant övervägt den här gången heller men det verkar faktiskt inte ha handlat om olja, som de av oss som föreställer oss någon slags ekonomisk rationalitet bakom sådana här aktioner tänker oss. Istället har det tydligen även den här gången handlat mer om känslomässiga skäl, möjligen med undantag för Sarkozy, som kanske haft det kommande valet i åtanke. Men det är en ren spekulation.
Och just idag hör vi hur Nato, som tog över ansvaret till slut, efter visst trassel vad gällde vem som skulle stå som ansvarig för aktionen, just har bombat ihjäl ett antal rebeller, varvid rebellerna är förargade och beskyller Nato för inkompetens. Jag är böjd att hålla med dem, men deras naiva föreställning att endast fienden till Ghadafi skulle drabbas av upprätthållandet av flygförbudszonen var också tecken på inkompetens. Samtidigt undrar man tydligen på Nato-sidan varför inte fler av Ghadafi-anhängarna hoppar av och går över till rebellsidan. Måhända förstår man inte vad ett klansamhälle är.
Tillägg 23/4 kl 23.45: The Plan — according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)
Aktuell, som hela tiden sedan den sjöngs första gången, Bob Dylans sång, sjungen av Joan Baez:
Obama tyckte inte heller om krig, vad det verkade, och anser att presidenter i USA inte har rätt att starta krig utan kongressens tillstånd:
Men när det gäller Libyen har han kanske Gud på sin sida, och då behövs inte kongressens tillstånd förstås.
Annat är det med Reinfeldt. Han har ju inte Gud på sin sida så han behövde stöd från riksdagen för att skicka in Sverige i ett krig till, och en överväldigande majoritet av denna tycker uppenbarligen om krig.
Först, jag finner, i en artikel i Guardian, att man tydligen tänker ta död på Ghadafi genom att se till att han inte ska ha någonstans att ta vägen, inte kunna leva vidare någon annanstans, vilket är att gå utanför FN-mandatet. Med detta har man således dömt Ghadafi till att kriga till sista blodsdroppen. Ghadafi såg ju vad som hände med Saddam. Väst, numer Nato, garanterar därmed att många fler människor kommer att dö i inbördeskriget innan det är över än som kanske behövt dö om man hade ordnat Ghadafi en acceptabel reträttplats.
Västmakterna vill alltså ha så mycket blodspillan som möjligt i Libyen. Men det är ju klart, att om Gadhafi får leva så kan han ju avslöja en massa obehagligheter om Västvärldens ledare. Så det gäller förstås att se till att han dör så att man slipper ställa honom inför rätta i Haag exempelvis. Saddams sida av saken fick vi ju aldrig höra eftersom han ställdes inför en domstol med dolda förhandlingar i Bagdad innan han hängdes, vilket däremot skedde inför öppen ridå, eller i varje fall lades hängningen ut på nätet. Vi slapp alltså höra honom berätta om hur svinigt Väst hade betett sig i området under många år.
Och det förstås, ett längre krig är ju bra för Västvärldens militärindustriella komplex. Men omtanken om de civila, vart tog den vägen? Är det kanske civila politiker i USA och Europa man vill skydda i första hand?
Och nu ljuger man hej vilt för oss, och från alla håll
Vi har nu ingen aning om vad som är sant och osant i det som rapporteras i media idag, och på nätet, om och från Libyen. Att man ljuger oss fulla, från alla håll, kan vi dock vara helt säkra på. Det gör politiska ledare, och andra krigshetsare, alltid när man beslutar att gå i krig, för att få anfallskrig att verka vara humanitära insatser och därmed få folkets stöd för dem. Så gjorde Hitler när han lögnaktigt påstod att Polen hade angripit tyskarna vid gränsen innan han gick in i Polen, så gjorde Bush innan USA gick in i Irak för snart 10 år sedan. Då blåljög han för hela världen och lyckades säkert lura en majoritet även utanför USA. Anfallet mot Irak, påstod han, var nödvändigt för att Saddam hotade hela världen med sina massförstörelsevapen. Han hade inga sådana, förklarade insatta personer men jodå, amerikansk militär skulle snart leta fram dem bara de kom in i Irak. Det gjorde de inte. Det fanns inga sådana och det visste man redan i Pentagon. Saddam ljög inte. Bush blåljög också när han hävdade att Saddam stod bakom 9/11 och var nära lierad med den nyuppfunne fienden muslimskt fanatiska Al Qaida. Sanningen visste alla någotsånär kunniga. Saddam var totalt emot religiös fundamentalism och bekämpade muslimsk extremism frenetiskt i Irak.
Vi som minns, vi tror inte på ett enda ord som vi matas med idag om Libyen, i varje fall inte jag. Frågan är bara vad exakt man ljuger om, inte om man gör det.
Man påstod ex. att Ghadafi bombade det libyska folket och för att rädda detta måste man alltså upprätta en överflygningsförbudszon i Libyen. Han bombade inte, hävdar ryssarna i den här videon:
Libya airstrikes did not take place says Russian military
Ghadafis son hävdar samma sak. Så vem ljuger i det här fallet? Ryssarna eller USA/Nato? Den som var med före Irakkriget vet att Västvärldens ledare kan ljuga precis lika bra som ryssar och libyer. Så det är ingalunda klart vilka man ska tro på här.
Jag lutar åt ryssarna för jag har letat efter, och inte hittat några bilder eller filmer som utgör klara belägg för de där Ghadafiska bombattackerna mot en stad. Det är underligt med tanke på att nästan allting som sker i närheten av många människor idag filmas av någon, och ofta hamnar på nätet. Vi kan nog vara helt säkra på att alla dessa människor som drabbades och som hatar Ghadafi hade ansträngt sig för att få ut sådana bilder på nätet. Finns det någon annan som kan länka till en sådan film, på bombningar i städer, som ägde rum före Frankrikes och Natos bombningar så gör gärna det. Jag välkomnar en sådan hjälp eftersom jag vill veta vad som är sant här.
Och vem är det som ljuger i filmen nedan. Enligt vad man säger till oss så har inte FN sanktionerat Nato- eller amerikanska trupper på marken i Libyen och man ska inte sätta in markstridskrafter. Så någon måste ljuga med den här filmen Vem? Och varför?
Men det är kanske bara de där grabbarna som ska tipsa om lämpliga bombmål förstås:
Och i filmen nedan, som verkar vara ett dataspel, attackerar ”de allierade” Libyen. Säkert inte en enda civil person hemma den dagen, för annars kunde ju någon ha skadats och det var skydda civila man skulle göra, inte bomba dem. Fast Al Jazeera ljuger kanske (om det nu verkligen är Al Jazeera?), det vet man ju inte. Ryssarna menar ju, åtminstone indirekt, att TV-stationen ifråga ljuger om de där första Gadhafiska bombningarna, som den tydligen har rapporterat om. Man har kanske effektivare satelliter på Al Jazeera än ryssarna har – vem vet.
Påvens sändebud i Libyen, som väl inte ljuger i alla fall, påstår att för några dagar sedan dödades 40 personer av en fransk bomb. Men om inte om hade varit, och Gadhafi hade fått råda ensam, om Nato inte bombade Libyen alltså, så hade ju många fler dött som kristallkulan klargjort för de mer initierade av oss, de där som vet. Kristallkulor har ju alltid rätt, i alla fall om det som kunde ha hänt om inte ”om inte” hade funnits.
Och nedan attackeras Ghadafis trupper av de ”allierade” (våra allierade alltså) påstås det. Man ser tydligt att alla de som sitter i bilarna är Ghadafianhängare. Oj, de ser i alla fall ut som sådana, annars hade Nato förstås inte angripit dem, om så är fallet:
Så slutligen en reklamfilm, vad det verkar, för ”US Tomahawk Cruise Missiles”. Det är ju tur att de snälla amerikanerna alltid ser till att skicka iväg de här missilerna mot mål där ingen hemma. Någon som är i närheten kunde avgjort dö annars och det är ju inte meningen att någon ska göra i Libyen, ja utom Ghadafi förstås, och hans söner också kanske.
Tröst i alla fall att vi svenskar kan känna oss väldigt ädla för våra JAS-plan ska ju bara visas upp, göra ett antal PR-trippar över Libyen, inte bomba eller skjuta någon eller så. Vi svenskar är ju snälla vi, fast det är ju våra kompisar i Nato också. Det har vi ju sett i Afghanistan exempelvis, för att inte tala om i Irak.
Planens piloter ska visserligen få försvara sig om de blir beskjutna, men Ghadafis styrkor behöver nog inte skjuta på planen för de brukar ju ramla ner av sig själva, i synnerhet när de ska visas upp för världen för att beundras.
Och visst ja, man ska beskydda civila, säger man. Så jag kan inte låta bli att undra: Om Ghadafi förlorar stort och rebellerna, de där som delvis består av Al Qaida-anhängare, skulle skjuta på civila, ska Nato då börja bomba rebellerna istället – eller?
/Kerstin
PS kl 14.50:
För undvikande av missförstånd: Inlägget är, vid sidan av kritik av beslutet om bombandet i Libyen och svenskt deltagande, ägnat att visa hur vi inte kan lita på något vi ser, läser och hör just nu.
Fler som bloggar mot kriget och bombningarna i Libyen:
– Lasses blogg, här, här och här
– Biology & Polititics, här, här, här, här
– Pierre Gilly, här, här, här, här
– Ekonomikmmentarer, här, här, här
