Ska komma med några egna synpunkter på drevet mot drottningen på grund av vad hennes far gjorde. Så låt mig direkt säga att jag är republikan och anser att ämbeten i landet inte ska ärvas utan man ska få dem på egna meriter. Detta sagt så vill jag ändå kritisera drevet mot drottningen.

Frågan sönderfallet i flera frågor:
För det första, är det rätt att somliga kan ärva sina ämbeten, är det rätt att högste ämbetet i Sverige ärvs inom en enda familj? Den frågan har jag redan besvarat. Det är det inte.

För det andra har vi frågan om hur ämbetet sköts eller har skötts, om personen som innehar det gör det jobb skattebetalarna, villigt eller motvilligt, betalar dem för att göra. Här finner jag ingen anledning att kritisera drottning Silvia. Hon har, vad jag kan bedöma, skött sin uppgift att representera Sverige och göra insatser för svenskt näringsliv med den äran. Detta tycks också media ha ansett under åren då man alltid betonat hennes insatser som positiva för Sverige. Hon hade dessutom mycket väl kunnat vinna ett eventuellt allmänt val av drottning i synnerhet som hon varit mycket vacker och människor tenderar att upphöja vackra personer och föredra sådana framför mindre vackra.

För det tredje har vi frågan om arvtagarnas, kungafamiljens, ansvar för vad deras föräldrar har gjort, och denna fråga har jag redan besvarat. Något sådant ansvar kan man inte lägga på dem.

För det fjärde har vi frågan om drottningen har varit ärlig om faderns roll under nazitiden. Hon har offentligt sagt och menat, att han endast var ett oskyldigt offer för sin tids ruskiga maktapparat, medan sanningen tycks vara att han var en medveten partimedlem och dessutom en av dem som kunde dra ekonomisk nytta av judefördrivningen och judeutrotningen. Här inställer sig då frågan om drottningen var i god tro när hon friskrev pappan från all skuld. Denna fråga har jag avhandlat här, där jag säger att det inte finns någon anledning att ta för givet att hon ljög medvetet. Under alla omständigheter kan vi inte påstå att hon gjorde det, för det har vi inga belägg för. Och visste hon ingenting då är det poänglöst att kräva av henne att skulle ha redovisat saken tidigare. Det är också poänglöst att, som gjordes i Studio Ett idag, kräva av henne att hon ”borde ha tagit reda på saken”. Man tar normalt inte reda på om ens föräldrar begått allvarliga brott eller betett sig etiskt förkastligt om man inte anser sig ha skäl att misstänka att de gjort det. Man kan därmed inte kräva av drottningen att hon tog reda på något hon sannolikt tog för givet inte var för handen.

Slutligen ett feministiskt perspektiv på drevet
Så till min sista och riktigt ilskna kritik av drevet: Varför kom utkrävande av ”ansvar” från drottningens sida inte tidigare? Varför anser man det helt rätt att kritisera henne för hennes bakgrund idag, när hon inte längre är samma unga och lysande skönhet som hon varit?

För mig framstår det här som utslag av den sexism vi ständigt ser omkring oss, den som gör att makthavare gärna värnar om unga vackra kvinnor samtidigt som de gärna rackar ner på och försöker mobba ut lite äldre, mer erfarna, mer kompetenta men inte längre lika vackra kvinnor. Jag ser alltså detta drev som en del av den otäcka åldersdiskriminering, framför allt av kvinnor, även om den idag också drabbar en del män, som vi ser överallt i samhället.

I TV-program, som leds av en man och en kvinna står nästan undantagslöst en ung vacker eller söt kvinna sida vid sida med en äldre, ofta tämligen ocharmig medelålders eller äldre halvt eller helt flintskallig man. I reklamen, på filmer, överallt är det unga kvinnor som visas upp och som anses ha något värde, vid sidan av de äldre makthavande männen. Överallt ser vi  hur diskrimineringen mot lite äldre och mycket kompetenta kvinnor slår till, medan de yngre kvinnorna omhuldas och kramas. De unga kvinnorna utgör på intet sätt något hot mot de manliga makthavarna, dels på grund av sin ungdom, dels på grund av att de inte hunnit skaffa sig en gedigen kompetens och imponerande meriter. Däremot gillar dessa män att vila ögonen på något ungt och vackert och gärna att lägga armarna om de unga kvinnorna dessutom, eller ännu värre, få dem med sig i sängen. När dessa samma kvinnor blir äldre och ett reellt hot på arbetsplatserna, då får de se en annan sida av de stöttande och uppmärksamma ledande männen där.

De enda tjänster där maktens män gärna tillsätter kvinnor och gärna relativt unga sådana dessutom, och betalar dem bra, är på befattningar där det kan, eller redan från början handlar om att försvara de manliga makthavarnas sjuka ageranden, endera deras miljöfarliga verksamheter, allmänt omoraliska ageranden eller deras diskriminering av kvinnor. Mycket effektivt! Dels räknar man med att en yngre kvinna inte ska angripas lika hårt av offentliga kritiker som en äldre man, då slipper makthavande män stå där med skammen inför offentligheten, dels är det mycket enklare och billigare att offra en kvinna som inte klarar av att försvara makten tillräckligt effektivt.

Så skam över dem i media som inte attackerar och kritiserar drottningen, som ju också är människa, förrän nu när hon inte längre är landets stolthet och ständigt kallas ”vår vackra drottning”, och dessutom för något hon inte har minsta skuld till.

Vad vill man egentligen? Att kungaparet abdikerar till förmån för Viktoria, så att media återigen får en ung och vacker drottning att höja till skyarna och att känna sig stolta över?

/Kerstin

Länkar:

- Nej, jag tror inte att drottning Silvia ljuger om sin far, Motvallsbloggen 2/12 2010

- Silvias beskrivning om sin fars nazistiska kopplingar, Studio Ett

Det är en gammal sanning, säger Nina Wadensjö, som har lett en utvärderingsgrupp inom S (ekot kvart i fem idag), att den som ska vinna ett val måste vinna storstäderna, och, förstår vi, därmed avses i huvudsak Stockholm.

Vilka röstade ändå på partiet? Jo, bland arbetslösa och i gruppen väljare med sjuk- och aktivitetsstöd var Socialdemokraterna starka. Men bland väljare som har arbete i Stockholms län var stödet i det senaste valet så lågt som 13 procent.
Det är det som Nina Wadensjö och hennes analysgrupp vill ändra på.
Socialdemokraterna måste driva en politik som attraherar människor med arbete. I Stockholm vill de arbetande väljarna inte ha skattehöjningar, slår gruppen fast. (1)

Men när man nu har segregerat Stockholm så till den milda grad som man gjort, så kunde man lika gärna säga att ska man vinna val måste man vinna väljarna i Danderyd och Lidingö.

De senaste årtiondena har socialdemokraterna kunnat strunta i de sämre ställda och har också gjort det, eftersom dessa varit i minoritet och dessutom inte haft några alternativ. Därför har man inom S känt sig säkra på deras röster även om man fört en politik som dessa förlorat på. Nu är det dags för S att inse att situationen är radikalt förändrad.

Man kanske kan vinna några få röster på Östermalm, i Djursholm och i Täby genom skattesänkarpolitik, bättre RUT-bidrag och löften om ännu mer segregering, i bostadsområden såväl som i skolorna, men jag spår att för varje sådan väljare som man lyckas locka till sig förlorar man många fler röster till SD. Nu finns det nämligen ett alterntiv för dem som S anser sig inte behöva bry sig om längre.

Det är visserligen sant att SD röstar med M för det mesta, men det vet för det första de flesta inte om. För det andra så tror de på SD:s förföriska tal om att samhället skulle ha råd att bistå de sjuka, ta bättre hand om de äldre och att det skulle bli fler jobb och mindre arbetslöshet bara man skickar ut en massa invandrare.

Dags alltså för S att tänka om – radikalt, och se verkligheten i vitögat. Man kan inte längre vinna val på att bara fria till de mer välbeställda. Man måste ha med större grupper, och det får man inte genom att föra en ännu mer borgerlig politik och en politik som framför allt lockar rika personer i Stockholms innerstad. Hur vore det med lite verklig information till väljarna istället om varför det ser ut som det gör och vad som krävs för att vi ska återfå det socialdemokratiska mer jämlika och solidariska samhället som en stor majoritet i opinionsundersökningar säger sig vilja ha.

Wadensjös rekommendation leder, om den genomförs, med stor sannolikt till en ännu större katastrof för Socialdemokraterna och för Sverige.

/Kerstin

Länkar:
1) SR, Ekot 16.45
- Så fick SD mina grannars röster, Hans Linde, AB

Rekommenderad läsning:
- Hur vi berättar historien har betydelse för politiken, Lena Sommestad
- Påminnelse: härifrån kommer din skattesänkning, Storstad
- ”Goda chanser för S-alternativ”. M Lindgren Åsbrink, Sydsvenskan
- Allmänningens tragedi, Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens Tankesmedja

Tillägg  17/1 2011 kl. 17.30
Och här en länk som berättar en del om vad det handlar om, alltså om vad folk vet om politiken och om vikten av information, men även här har ju S gjort sig av med viktiga medel för sådan:
- Landsfadern som går hand i hand med folket, vars förtroende han bär, har alldeles rätt! Tankesmedjan Det sovande folket

Såg den norska filmen ”Max Manus” på TV i kväll. Det var en spännande film om ett gäng unga och fanatiska norska terrorister under andra världskriget, som, trots att Hitler ständigt betonade hur hans mål var den tusenåriga freden, ägnade sig åt sabotage mot den tyska frihetsstyrkan som hade kommit till Norge för att bistå landet.

Befriarna lyckades dock oskadliggöra nästan samtliga av de norska terroristerna, utom huvudpersonen Max Manus och det var ju helt förståeligt att de torterade en av de andra för att få fram information om var Max Manus, denne verkligt farliga terrorist, befann sig och för att få fram viktig information om terroristernas verksamhet och fortsatta planer. Vi vet ju idag att tortyr, förlåt omild behandling, är väldigt bra för att få fram sådan information, ja till och med om den torterade inte vet något.

Det märkliga var att dessa kristna och fanatiska terrorister och attentatsmän, som förorsakade många människors död, även egna landsmäns, framställdes som frihetskämpar för att de ville se ett Norge fritt från de hjälpsamma och kulturellt högtstående tyska fredsstyrkorna i landet. Dessa, som egentligen bara var rådgivare, hade ju bara som mål att införa verklig demokrati i Norge, demokrati utövad av mannen som förkroppsligade den germanska folksjälen och dennas sanna vilja. Den store ledaren hade ju dessutom varit så omtänksam att han hade tillsatt en norrman, Vidkun Quisling, att styra i Norge.

Va? Har jag missuppfattat något? Är det inte rätt berättelse det här?

/Kerstin

Länkar:
- SVT, tablå för 14/1 2011
- Wikipedia, Vidkun Quisling

Rekommenderad läsning:
-De osynliggjorda, Ett Hjärta Rött

Den senaste tiden har elpriserna debatterats flitigt i radio, teve och tidningar. Man kan säga att de stora elbolagen Fortum, Eon och Vattenfall kommit i dålig dager. Ett av de hårdaste angreppen mot de stora elbolagen kom i en nyhetsdokumentär som sändes i SVT2 den 4 januari, ”Kärnkraftsfiaskot ”(1).Tyvärr finns programmet inte tillgängligt på nätet. Där räknade man ut hur mycket konsumenterna förlorade på grund av de prishöjningar som berodde på de avstängda kärnreaktorerna förra vintern. Och hur mycket elproducenterna tjänade. Vattenfall tjänade 900 miljoner extra på att ett antal kärnreaktorer inte kunde användas under den kallaste tiden på året. Detta program föranledde en motattack från elbolagens branschförening Svensk Energi, ”E.ON och Fortum förlorade på avstängd kärnkraft” (2).

Samma dag hade Dagens Nyheter en notis, ”2010 dyraste elåret” (3), och denna hänvisade Svensk Energi till när de gick till nästa motangrepp, ”Elskatten har ökat mer än elpriset” (4). Dessa inlägg i debatten gjordes via mediesajten Second Opinion, vars affärsidé är just att hjälpa företag som känner sig illa behandlade av media, med att ”få rättelse”. Jag kunde inte låta bli att använda deras utmärkta kommentarfunktion för att påpeka den skeva vinklingen i artiklarna. På den sistnämnda artikeln har det resulterat i en längre diskussion, som jag inte vill undanhålla läsarna av denna blogg. Följ bara länk 4! Jag tycker att den belyser de stora elbolagens metoder för att försvara sina övervinster på ett bra sätt. Vi kan se en provkarta på argument som egentligen är ganska ihåliga.

De argument som företrädaren för Svensk Energi anför i denna diskussion känner vi också igen från andra försvar av de s.k. ”avregleringarna” av t.ex. järnvägen, posten och apoteken. När man börjar undersöka argumentationen närmare så kommer man fram till att alltihop till slut kokar ner till ideologi. Nyliberal och marknadsfundamentalistisk ideologi.

För övrigt kan jag meddela att min artikel från augusti om elpriserna nu också finns tillgänglig via Clartés hemsida. Se Clarté nummer 3/2010, Infrastruktur i privata banor, ”Elbolagen stryper strömmen i vintermörker”(5) . Tidigare har den ju lagts ut här på bloggen, med kommentarer till varje del, under rubriken ”Varför har elpriserna blivit så höga” (6), (7), (8), (9).

Dan Gmark

Länkar:
1) Rekorddyr el även i vinter (om Kärnkraftfiaskot), SVT 4/1 2011
2) E.ON. och Fortum förlorade på avstängd kärnkraft, Second Opinion
3) 2010 dyraste elåret, DN 4/1 2011
4) Elskatten har ökat mer än elpriset, Second Opinion
(5) Elbolagen stryper strömmen i vintermörker, Clarté
6) Varför har elpriserna blivit så höga? Del 1, Motvallsbloggen 25/11 2010
7) Varför har elpriserna blivit så höga? Del 2, Motvallsbloggen 29/11 2010
8.) Varför har elpriserna blivit så höga? Del 3, Motvallsbloggen 3/12 2o1o
9) Varför har elpriserna blivit så höga? Del 4, Motvallsbloggen 20/12 2010

Jag förstår inte varför så många  klagar på höga elpriser. Man har ju under många år accepterat en politik som handlar om att privatisera allt i samhället och när allting handlar om att skapa profiter, både för privata företag och statliga (som numer anpassas för att kunna säljas ut, alltså ska generera goda vinster, vilket statliga företag inte skulle göra förr), så ska man väl inte klaga när det mesta blir dyrare. Det är liksom det som är  meningen med privatiseringarna, att de ska göda de ekonomiska eliterna på bekostnad av vanliga människors ekonomiska trygghet och välfärd.

Det finns inga gratisluncher och när luncherna serveras av privata profitjägare, ja då blir de helt enkelt dyrare än när vi serverar oss dem själva och till självkostnadspris, via ett solidariskt skattesystem.

Alla som arbetar har ju fått så enorma skattesänkningar (vilket gjort att alltfler väljer att rösta på det eviga skattesänkarpartiet Moderaterna), så de borde väl ha råd att betala mer för livets nödtorft, som elen exempelvis.

Trodde folk att det inte skulle kosta något att betala mindre i skatt? Ja tydligen. Men den PPD-politik (pinka-på-dig-politik: det blir varmt och skönt i början men sen blir det kallt och väldigt obehagligt) som Alliansen för, under stenhård kontroll av Moderaterna, handlar ju just om att köpa röster för ett system som de allra flesta får betala dyrt för på sikt, fast de inte märker det förrän det är väldigt kallt i kalsongerna, ja ren frost i dem för många.

PPD-politiken kunde också, om man vill vara lite finare i kanten, kallas KGL-politiken (koka-grodan-långsamt-politik). En bedräglig politik är det vad man än kallar den – om man inte absolut vill betala mer för allting förstås och är fullt medveten om vad denna politik innebär. Är man det och det är man naturligtvis om man röstat på Alliansen, då klagar man givetvis inte på högre elpriser. Då förstår man varför vi får sådana. Då klagar man inte heller på sämre kommunikationer, tåg som inte går, gator som är oframkomliga så fort det snöar lite etc. Då är allt detta ett pris man gärna betalar för lite mer i plånboken – just idag, även om det kostar sjufalt mer i morgon.

/Kerstin

Rekommenderad läsning:
- Påminnelse: härifrån kommer din skattesänkning, Storstad
- Sent ska syndaren vakna…, Ett Hjärta Rött
-”FAS 3 är modern slavhandel”, Alliansfritt Sverige

Tillagd länk 17/1 2011:
Om vad de kan kosta oss. Ingen kan känna sig trygg, alla kan drabbas:
- Cancersjuka väljer bort medicin för att betala hyran, LoTidningen

Det finns, i stort sett, två helt motsatta sätt att organisera ett samhälle. Endera får var och en ta vara på sig själv, själv betala för vad han/hon behöver av utbildning, sjukvård, äldrevård etc. eller så har man en gemensam välfärdstat där alla, via skatterna, är med och betalar till dem som behöver utbildning, sjukvård, pensioner eller annat ekonomiskt stöd.

I det egenfinansierade samhället blir alla människor beroende av att endera tjäna väldigt mycket pengar själva, vilket av naturliga skäl endast en mycket liten del av befolkningen kan göra, eller beroende av medmänniskorna i omgivningen, i första hand av släkten, i andra hand av grannar och vänner. I princip innebär detta ett klansamhälle, vilket är vad vi ser i det vi kallar U-länder.

Där man inte har en statlig/samhällelig garanti för den ekonomiska tryggheten och sjukvård om man behöver sådan, blir de flesta människorna beroende av släkten, klanen.  Att vara ekonomiskt beroende av släkten innebär ofta underkastelse under släktingarnas krav. Man måste hålla sig väl med pappa eller mamma, så att de är villiga att ställa upp när man behöver deras stöd och ekonomisk hjälp. Man måste hålla sig väl med moster Agda, som är den i släkten, familjen, som har pengar etc.  Vidare måste man vara beredd att ställa upp med pengar för andra i släkten eller familjen som behöver stöd, vilket kan bli väldigt dyrt. För de allra flesta innebär detta en betydligt mindre individuell frihet än den statliga välfärdsmodellen som vi nu håller på att lägga bakom oss.

De allra flesta behöver någon gång ekonomiskt stöd, för de flesta av oss blir sjuka någon gång i  livet, somliga allvarligt sjuka. I det senare fallet räcker aldrig en vanlig lön för att betala för den vård som krävs. I det helt egenfinansierade samhället blir därför många människor utan vård, även om de är i starkt behov av sådan och även om släkten kan bidra till en del av kostnaderna så kan en vårdkrävande sjukdom kosta så mycket att de flesta inte klarar av att få fram pengar till den. Istället dör de kort och gott, medan endast de rikaste kan köpa sig den vård de behöver.

Den statliga välfärdsmodellen, som Socialdemokraterna, i strid mot de borgerliga partiernas önskemål, byggde upp mellan åren 1945 och 1976 var, trots vad många unga människor tror idag, det verkligt och utpräglade indvidualismens och den individuella frihetens samhälle.

Genom de offentliga försäkringarna, som alla betalade till via skatten och som handlade om självkostnadslösningar, blev varenda person så småningom oberoende av sina familjer, och till en relativt sett låg kostnad.

Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning.

De som tror att det nya och i allt högre utsträckning egenfinansierade samhälle man bygger åt oss idag, är friare och mer individualistiskt än det gamla välfärdssamhället har inte förstått vad det handlar om och har inte förstått hur mycket friare människor kan vara och känna sig när de inte måste leva som släkten kräver. De inser inte heller att de privata lösningar alltid blir dyrare än de gemensamma, offentliga och kollektiva lösningarna.

De privata sjukförsäkringarna, för att ta ett exempel, ger för det första inte samma trygghet som våra gamla gemensamt betalda allmänna försäkringar gjort. Eftersom privata försäkringsbolag bedrivs för profiten, så betalar man mer till sådana än till de offentliga försäkringar vi hade tills för några år sedan. Dessutom vägrar de flesta privata försäkringsbolag att försäkra människor med högre riskprofil, dem som har människor i släkten med sjukdomar som betraktas som ärftliga exempelvis. Ovanpå detta betalar de ofta inte ut mer än en viss summa, där vi genom våra kollektiva försäkringar har fått den vård vi har behövt, oavsett kostnaderna.

Egoismens och egenfinansieringens samhälle, som man bygger upp åt oss idag är alltså ett ofriare samhälle, ett otryggare samhälle och ett samhälle som i grunden erbjuder mindre individuell frihet för majoriteten av befolkningen, än det socialdemokratiska välfärdsamhälle vi lämnar bakom oss.

Sorgligt att vi inte längre har något reellt socialdemokratiskt parti som vill kämpa för att vi alla får behålla dessa individuella friheter, ja att vi har ett socialdemokratiskt parti som inte ens förstår vad deras företrädare skapade och vilken rent otrolig frihet det gav de flesta av oss.

/Kerstin

Tillägg 12/1:
Anne-Marie Lindgren tar idag upp andra aspekter på hur friheten för de flesta av oss ökar när vi bekostar nyttigheter gemensamt. Hon gör det i Arbetarrörelsens Tankesmedja under rubriken Allmänningens tragedi.

Rekommenderad läsning:
- Socialistiska läkare (en blogg jag lägger in min bloggrulle)
- Borg och Reinfeldt – välfärdskramare? Ett Hjärta Rött
- Bankerna vann, skattebetalarna förlorade, Marios blogg
- Egoism är att lura sig själv, Lasses blogg
- Landsfadern som går hand i hand med folket, vars förtroende han bär, har alldeles rätt! Tankesmedjan Det sovande folket
- Moral, politik och samhälle, Ingemars nya blogg

Idag hade radioprogrammet Medierna ett inslag om en amerikan som skrivit en bok om hur man fejkar när man producerar natur- och djurfilmer. Det är naturfilmaren och universitetsläraren Chris Palmer som har skrivit en bok om saken, Shooting in the Wild.

Nu har jag inte läst boken (men ska avgjort göra det). Däremot ägnade jag många av mina universitetsår år att studera hur idéer flöt mellan samhällsvetenskaperna och de biologiska vetenskaperna (social studies of biology) och jag skrev bl.a. en uppsats om hur man fejkar djurfilmer, som man kan läsa här. Jag vet alltså inte om Palmer har tagit upp den aspekt av djur- och naturfilmer som jag intresserade mig för, nämligen vilket samhällssystem som djurberättelserna stämde överens med och hur de här filmerna fungerar som politisk-ideologisk propaganda.

Det är förmodligen inte filmarnas intention att göra samhällspropaganda men likafullt gör de det. Det är nämligen inte alltid man vet exakt hur djuren beter sig i det vilda, utan man har teorier om den saken, skriver ett filmmanus och anställer ett filmteam som ska koka ihop en film kring detta manus. För att få de rätta bilderna tar filmarna sedan till vilka knep som helst, om de behöver göra det – och det behöver de för det mesta eftersom det är alldeles för tålamodsprövande och tidskrävande att vänta på ögonblicken då djuren gör vad de ska göra enligt manus, om de alls gör det i sina vilda liv alltså.

Chris Palmer Releases His New Book, ”Shooting in the Wild”

Alltsedan Darwin publlicerade sin bok om arternas uppkomst (1859) har forskare jämfört människor och djur, och, säger forskare i dessa sammanhang, eftersom vi människor också är en slags djur så kan vi förstå oss själva bättre genom att studera djurens beteenden.

Eftersom Darwin föreslog att arterna utvecklades genom att de bäst anpassade ärvde ner sina egenskaper till avkomman, varvid arterna blev allt bättre anpassade till sin miljö, och därmed kom de också att förändra sig över tiden, tog de klassiska liberalerna gärna till sig Darwins teori och kombinerade den med Thomas Malthus (1776-1834) teori (det var för övrigt Malthus som gav Darwin idén om evolutionen). Malthus menade nämligen att människan alltid skulle föröka sig upp till den nivå där det inte längre fanns mat så det räckte till alla, varvid många människor dog på grund av svält och umbäranden och befolkningen därmed minskade, för att påbörja en nu sådan här cykel. Det var alltså, menade liberalerna naturens princip att arterna konkurrerade och att de bäst anpassade överlevde. Omplacerat till samhället blev de rika de överlägsen och de som var bäst anpassade och de fattiga de människor som naturen menat att gå under i kampen om resurserna. Den kände liberalen och samhällsfilosofen Herbert Spencer (1820-1903) var en ivrig förespråkare av denna teori och brukar betraktas som socialdarwinismens grundare.

Det dröjde inte länge dessutom, förrän man började använda argument från djurvärlden för allt möjligt i samhället, inte minst för uppfattningen om kvinnans underlägsenhet och för åsikten att hon inte dög något annat till än att föda och ta hand om barn. Men också för åsikten att somliga människor var biologiskt överlägsna andra och om de välsignelsebringande i att man lät de underlägsna gå under i fattigdom och sjukdom.

Vad var naturligare när TV kom, och naturfilmen, än att skildra det liberala konkurrenssamhället i djurens värld. Så det gjorde man och gör man fortfarande. Fast de teorier om djurs och människors beteenden som illustreras idag är lite annorlunda än dem man fann belägg för i djurvärlden för 40 år sedan så är det ofta variationer på samma tema vi får se, de stora aggressiva hanarna som strider om hondjuren, hondjuren som  hanarnas ägodelar och den ständiga striden om de begränsade resurserna. Så här ser det ut i naturen, alltså är konkurrens och utslagning naturens lag och då är det förstås naturligt att det ser likadant ut bland oss människor, blir ofta den självklara slutsatsen, som i många fall inte alls är så självklar.

Sanningen om de flesta djurfilmer på TV är således att de inte alls alltid visar hur vilda djur lever. I bästa fall visar de de levnadsmönster som etologer kunnat kartlägga genom många års studier av djur i sina naturliga miljöer men även sådana studier resulterar ibland i teorier om djurens beteenden, i förklaringar, som har mer grund i fördomar eller i önsketänkande än i verkligheten. I sämsta fall visar de här regisserade djurfilmerna, tagna med hjälp av tama djur, bara upp vanföreställningar om vilda djurs verkliga levnadssätt och orsakerna till dessa.

Sedan jag, för mer än trettio år sedan och på grund av vad jag sett av våra egna djur, kom på hur mycket fusk som förekommer i naturfilmer är jag måttligt intresserad av sådana. Det händer att jag ser en och annan, men eftersom jag vet hur mycket fusk som ligger bakom dem finner jag dem helt meningslösa som information om vilda djurs levnadssätt. Jag kan inte tro på något som visas och sägs om jag inte har andra källor som bekräftar vad som sägs, och i vissa fall ser jag tydligt hur filmsekvenserna är hopfejkade. Det händer ganska ofta att de övriga källor jag har säger något annat än speakern i filmen säger och då  och då händer det till och med att  jag anser att den teori om djurens beteenden som förs fram är, eller rent logiskt måste vara felaktig, även om den accepterats av många forskare.

Men god propaganda för egoismens och den hejdlösa konkurrensens samhälle, och mot alla idéer om samarbete och en politik för solidaritet mellan människor är sådana här filmer alltid. Desto effektivare är de som propaganda som de är mycket populära och når många människor. När d flesta dessutom inte inser hur mycket bluff det ligger bakom programmen fungerar de ännu bättre som ideologisk propaganda.

Man kan se de här filmerna som vackra bilder om man vill men man ska inte tro på allt som speakern säger. Denne har ofta inte så mycket grund för vad han säger som det kan verka.

/Kerstin

Länkar:
- The Washington Post
- Thomas Malthus, Wikipedia
– Herbert Spencer, Wikipedia
- Medierna, SR P1
- Kvinnan – Djur eller människa? K. Berminge/ nätbok (2002) (som handlar om vetenskap, etologi och om teorier om djurs beteenden och om hur sådana använts för att legitimera samhällsidéer, är betydligt bredare alltså än vad titeln antyder.)

För att fortsätta på temat ”propaganda”. Det är med ord våra styrande bedrar oss. Det är trutförlängarna i media som bistår dem i detta värv. Så har man de senaste 20 åren avskaffat allt vad befrielserörelser heter. Sådana finns inte idag, underligt nog, trots att många människor förtrycks av Västvärldens militärapparater. De afghaner som bekrigar de västerländska ockupationsmakterna kallas istället ”terrorister”. När somliga slår till i Västvärlden, med bombattacker så kallas detta ”terrorism”. De här bombattackerna är nålstick i jämförelse med det bombardemang och den terror som Västvärlden utsätter befolkningarna i Afghanistan, Irak och i en del andra länder för, med ”våra” s.k. ”fredsframtvingande” åtgärder. Varför blir vi inte mäkta upprörda över alla som dödas av Väst i dessa krig?

Det här är det moderna kriget. De länder som bekrigas är fattiga, deras befolkningar har inte resurser att sätta emot västerländsk militär så de tar till vad de har, bl.a. små bombattacker, mot västerlänningar. Vi ska nog sluta inbilla oss att vi kan vara med och bedriva kolonialkrig lika ostraffat som man gjorde under tidigare århundraden. Istället får vi räkna med sådana här ”nålstick”, det där som våra politiker vill att vi ska betrakta som ”terroattacker”, så länge vi krigar runtom i världen. Vi är faktiskt i krig och i krig finns minst två aktörer som bekämpar varandra. Så varför ska vi vara förvånade, eller upprörda, när vi råkar ut för bombattacker från dem vi bekrigar? Vi borde ta motattacker för givna. Ingen tycker det var konstigt att England bombade Tyskland en gång. Det berodde på att Tyskland hade startat ett krig. Det fick den tyska befolkningen känna på så småningom. Skalan var bara ofantligt mycket värre än de mycket få bombattacker som Västvärlden har varit utsatta för som svar från dem ”vi” angripit och börjat bomba, döda och tortera.

”De hatar vår demokrati och vårt öppna samhälle” rapar propagandister både härhemma och i USA. Det är så dumt att man tror inte det är sant. De hatar inte alls vårt demokratiska system eller vår öppenhet (om vi nu hade en sådan vilket Wikileak visat inte är fallet), utan de hatar Väst för att vi bombar deras hemländer, deras släktingar, deras trosfränder, för att vi är med och torterar deras bröder och landsmän och för att vi inte sällan är med och understödjer korrumperade och förtryckande krigsherrar. I vissa, men få fall hatas vi också för att vi behandlar de muslimer som bor bland oss som vore de sämre människor. Detta är inte svårare att förstå än att varje normal människa som har två sammankopplade hjärnceller kan inse det.

Det är inte genom mer FRA-spaning vi blir tryggare. Det blir vi inte, tvärtom. Det är inte med högre beredskap vi blir tryggare – tvärtom. Det bästa och förnuftigaste sättet att göra Sverige tryggt för självmordsbombare, eller andra attacker från människor från andra länder, är att ta hem soldaterna från Afghanistan och avstå från att delta i övriga av USA:s grymma neokoloniala krig. Då skulle våra styrande dessutom inte behöva montera ner demokratin och kontrollera varenda en av oss, fast det är kanske precis det de önskar kunna göra.

Kan någon tala om för mig, slutligen, när vår regering (och den förra) gavs tillstånd av svenska folket att starta krig i vårt namn? Det är i ditt och mitt namn svenska soldater nu dödar afghaner i ett krig mot dem. Jag har aldrig gett mitt bifall till detta. Har du? Jag har aldrig röstat på ett parti som lovat att kasta in Sverige i ett kolonialkrig på NATO:s, dvs USA:s sida. Har du?

Var finns öppenheten? Var finns demokratin?

John Pilger: Western terrorism 1 (Tyvärr är synkroniseringen dålig)

John Pilger: Western terrorism 2

Vem är stolt över att Sverige idag står sida vid sida med USA, i NATO, i sådana här operationer?
Jag är det inte. Jag skäms numer för att jag är svensk.

/Kerstin

Länkar:
- Ulf Bjereld (som, med kommentarer, inspirerade till det här inlägget)
- Smashing Plato’s Cave. Unlocking Uncle Sam’s House of Horrors, R Neville, counterpunch.org
- ”A Corpse Decomposing”. How Afghanistan Became a War for NATO, G Porter, counterpunch.org
- What About the Others? Bradley Manning, Solitary Confinement and Selective Outrage, J Casella & J Ridgeway, counterpunch.org
- Obama’s Plan for Indefinite Detentions. Detention and Torture, J Van Bergen & D Valentine, counterpunch.org
- Former CIA Spook Calls for Covert Action Against Wikileaks, Get Assange, S Ross, counterpunch.org

Jag har ofta skrivit om propaganda på bloggen, eftersom jag vet, både hur effektiv sådan är och att större delen av svenska folket är grundlurad just av maktens propaganda. När jag så ramlar över den här videon på YouTube, producerad av journalisten John Pilger, så kan jag inte låta bli att lägga ut den.

Vi får höra journalister berätta om hur de skäms över vad de skrev före angreppet på Irak men vi får också höra andra journalister som försöker försvara sin medverkan i den lögnaktiga propagandan som föregick angreppet, som försöker ursäkta och försvara vad de skrev och gjorde, med att ” de bara rapporterar som det är” så här sade regeringen och det är deras uppgift att rapportera just det. Så vet vi då, media rapporterar vad makten säger åt dem att rapportera och journalister förmår inte skilja mellan påståenden och fakta. Vad makten säger och sanningen är ofta nog inte alls samma sak nämligen.

Även om det varit modernt ett antal år nu att hävda att det inte finns någon sanning så är det ändå så att det finns fakta då och då, som att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen och dessutom att USA visste detta, att Bush och Blair ljög för befolkningarna i Väst för att få acceptans för deras attacker, för tortyren och för dödandet av ett ofantligt antal oskyldiga människor.

Lyssna dessutom speciellt på vad mannen som talar för den amerikanska regeringen säger mot slutet av filmen. Han säger, mer eller mindre i klartext, att USA ämnar föra det eviga kriget. Ni som är unga idag kommer alltså att leva i den eviga ekonomiska krisens, såväl som i det eviga krigets tidevarv – och kriget är planerat, av regeringarna i Väst, med USA i spetsen, och inte alls bara en sorglig tillfällighet.

Det finns dessutom bara en sak som är farligare än ett sårat lejon, det är en hotad stormakt.

The War You Don’t See, John Pilger

SVERIGE  UT UR AFGHANISTAN – NU!

/Kerstin

Länk:
- johnpilger.com

Läser en mycket märklig artikel i BT idag. Den handlar om en man som begick en våldtäkt i Marks kommun för ett år sedan. Det tog visserligen ett tag innan man hade hans identitet fastställd men för några månader sedan hade man den saken klar. Så läser man:

När väl identiteten var känd kom polisen snabbt fram till att mannen befann sig i Norge, där han hade ett jobb.
Men gripandet kunde ske först den 3 januari sedan mannen återvänt hem.
(BT 5/1 2011, finner inte artikeln på nätet)

Och jag som trodde att det var rutin att man kopplade in interpol när det handlar om ett så allvarligt brott som våldtäkt. I synnerhet var jag övertygad om att detta var rutin i Västra Götaland. Men så är uppenbarligen inte fallet.

/Kerstin

Länkar:
– Hur sjukt är det svenska rättsväsendet? Assangefallet kontra fallet Lindberg, Motvallsbloggen 13/9 2010
- Fallet Julian Assange – mer och mer skumt, Motvallsbloggen 8/12 2010
– Inte bara jakt på Assange – USA torterar Bradley Manning, Kildén & Åsman