I en kommentar på ett tidigare inlägg talar jag om att jag blir så trött på mig själv och mitt gnällande på bloggen ibland. Därför, och med anledning av långfilmen om ett ungt danspar, som jag såg på TV igår kväll, ska jag berätta om mitt mest minnesvärda danstillfälle, min stund i solen. Den inträffade i min gröna ungdom, närmare bestämt året 1962 och jag hade nyss fyllt 18 år.

På den tiden arbetade jag i Stockholm och bodde inneboende på Söder. Min mamma bodde i Södertälje och jag åkte alltid hem över veckosluten och bodde hemma i mitt flickrum som fortfarande stod kvar. Jag tog ett par år för vana att börja veckan i Stockholm med att gå ut och dansa – på söndagskvällarna alltså. Det var några år när jag hade verkligt roligt på dansbanorna. Jag tyckte om att dansa och vad gällde de vanligare danserna, foxtrot, gammelvals och dixie, var jag väl inte så tokig och lite nig-och-kuta-runt kunde jag väl också, men det dansades förstås inte på ungdomsdanserna.

Den här söndagskvällen satt jag som vanligt vid ett bord på La Visite, ett ungdomsdansställe som låg högst upp på Drottninggatan (antar att det inte finns kvar numer). Där serverades ingen sprit men i övrigt var det en normal dansrestaurang, man kunde beställa in alkoholfria drinkar och även äta en bit mat.

Framemot sena kvällen spelade orkestern upp till en tango. Det här var på den tiden då herrarna bjöd upp och det ansågs väldigt oartigt av en dam att tacka nej, så det gjorde man bara inte.

Plötsligt stod det en ung man vid mitt bord och bjöd upp mig. Jag hickade till. Tango, jag kunde ju inte dansa tango.

– Jag vill hemskt gärna dansa med dig, sade jag ursäktande, men jag kan inte dansa tango så kan du inte bjuda upp mig till nästa dans istället.

– Jodå, sa den unge gentlemannen, du kan visst dansa tango, så dansa den här dansen med mig.

Jag tvekade en aning, men reste mig och förklarade att om han inte var rädd om tårna och inte hade något emot att släpa omkring mig på dansgolvet till en tango så gick jag gärna med honom upp på dansgolvet. Kan inte säga att jag såg fram emot att göra bort mig där dock men propsade han så. Jag hade ju varnat honom.

Väl uppe på dansgolvet och när min kavaljer lade armen om min midja och seglade iväg ut över dansgolvet så var det som om änglarna bar mig. Jag kunde följa honom utan problem – helt obegripligt. Jag kunde verkligen inte dansa tango men nu fann jag mig dansande just tango och det gick lekande lätt. Jag tyckte att jag svävade fram över golvet. Kavaljeren tog ut svängarna men parerade så skickligt att jag inte märkte att det fanns fler dansande par runtomkring oss, just det som en skicklig dansör kan. Det kändes helt enkelt som om vi var ensamma på dansgolvet.

Snart började något hända runtomkring oss. De övriga dansande, som inte var så många, som fallet brukade vara vid tango, började dra sig utåt kanten på dansgolvet och ställde sig att bara titta på oss. Och jag dansade tango som om jag inte gjort annat i hela mitt liv, första och sista gången jag gjort det ska väl sägas och här dansade vi plötsligt ensamma på ett stort dansgolv med en ganska stor publik.

När orkestern slutade spela började alla runt dansbanan klappa händerna, och även orkestern klappade händerna. Det har jag aldrig varit med om, varken tidigare eller senare. Vi fick helt enkelt en rungande applåd, också mitt livs enda av den kalibern, efter mitt likaledes livs enda tangouppvisning.

På vägen tillbaka till bordet skrattade kavaljeren, som jag inte för mitt liv minns utseendet på, mer än att han var blond:

– Och du sade att du inte kunde dansa tango!

– Det kan jag inte heller, svarade jag, det var du som kunde dansa och som förde som gud. Är du proffs kanske?

Då fick jag veta att min kavaljer i tangon var distriktsungdomsmästare i modern dans. 

Så här många år senare misstänker jag förstås att han avstod från de svårare passagerna i dansen, men som jag minns saken var dansen ganska komplicerad i alla fall och den var en upplevelse som jag aldrig har glömt. Livet är ju ingen dans direkt, men det här var en verklig sådan.

Jag har, som sagt, aldrig kunnat dansa tango, varken före eller efter den kvällen, har nog inte ens försökt någon mer gång. Den succén kunde jag aldrig ha upprepat med någon annan än en lika god dansör och jag tror inte att jag träffat något sådan senare i livet. Så nu lever jag på minnet av den gången då jag var med och fick applåder för en uppvisningstango.

/Kerstin

Jag har försökt att maila dem, men deras kundtjänst har ingen mailadress.

Jag har försökt att ringa dem, och sagt till deras svarsrobot att jag vill tala med en människa. Då ställde de mig i kö. När jag stod där frågade deras robot om jag ville vara med i en kundenkät, då skulle de ringa upp direkt efter mitt samtal. Naturligvis svarade jag ja, jag ville ju prata med någon som var anställd på Telia. Efter ytterligare några minuter säger deras telefonsvararrobot: ”Det är många som väntar. Vi kan inte ta ditt samtal. Ring senare.” Och naturligtvis ringde ingen från kundenkäten, så där fick jag inte heller någon kontakt.

Vad jag förstår så ska det gå att skriva till dem, de har en postadress. Men jag har för mig att Telia är ett företag som sysslar med telefon- och datorkommunikation. Varför ska de då vara så förbålt svåra att få tag i per telefon eller dator?

Orsaken till att jag ville mejla dem var att jag att jag fått ett mejl som utger sig för att komma från den som svarar för Telias e-postserver. Jag misstänker att det i stället är någon som vill plantera virus i min dator, men jag är inte helt säker. Kanske denna bloggs läsekrets kan hjälpa mig? Här är ett par utdrag ur mejlet, där jag har tagit bort alla adresser, så att ingen ska kunna råka illa ut för att de klickar på fel plats.

Dear user of the telia.com mailing service!

We are informing you that because of the security upgrade of the mailing service your mailbox (… ) settings were changed. In order to apply the new set of settings click on the following link: (… )

Best regards, telia.com Technical Support.

 Någon som känner igen det och vet vad det rör sig om?

/Dan Gmark

Så är det idag precis fem år sedan jag lade ut mitt första inlägg på Motvallsbloggen. Det känns både som om jag bloggat i hela mitt liv och som om det var igår jag började blogga.

Just nu finns det så mycket att säga om allting och så mycket att protestera mot samt så lite hopp, att jag inte orkar skriva om någonting. Det samlade eländet i världen är alldeles för kompakt. 

Det mesta har blivit sämre även i Sverige under de här åren, bevakningen av oss har intensifierats, många fler människor har blivit fattigare och bostadslösa, fler har slagits ut ur samhället, på olika sätt  och av olika orsaker, och de som idag hävdar att det ljusnar vad gäller ekonomin försöker bara slå blå dunster i ögonen på oss, eller så talar man bara om de rika och välbärgade. Det kommer att bli mycket värre för många av oss andra, även om de rikaste har fått igång spekulationskarusellen igen. Kommunerna kommer att tvingas spara de kommande åren, med fler arbetslösa, med sämre sjukvård, med sämre skolor, med sämre barnomsorg och sämre allmän samhällsservice som resultat. Många kommer att förlora sina arbeten på grund av detta och på grund av att Volvo och SAAB säljs ut, kanske försvinner ur landet, och många små företag kommer att slås ut på grund av allihop det här.

Jag är alltså avsevärt mycket mer pessimistisk nu än jag var när jag började blogga.

Har dessutom tittat på filmen Den svarta nejlikan ikväll, om den svenske ambassadören i Santiago, Harald Edelman, och hans insatser för att rädda förföljda i samband med kuppen i Chile 1973, och det har inte gjort mig muntrare till sinnes. Filmen påminner mig om en tid då svenskar som en man stod upp för förtryckta människor, tog emot och välkomnade flyktingar och fördömde tortyr. Idag ägnar sig det land som många unga svenskar ser som idealsamhället, USA, åt tortyr i stor skala, och blir beundrat för det. USA hjälpte visserligen dikaturer runtom i världen att tortera människor redan då, men då ville man inte erkänna det i alla fall. Idag närmast skryter de styrande i USA med den saken, och svenska politiker hjälper dessutom amerikanerna att plocka in människor för tortyr. Jag skäms idag, inte  bara för Sveriges agerande och politik, utan för att jag är människa. Då, 1973, kunde jag vara åtminstone lite stolt över att vara svensk.

Slutligen denna märkesdag, tack alla besökare som orkat läsa mina litanior genom de här fem åren, och tack alla ni som kommit med kommentarer. Vi kämpar väl vidare så länge vi orkar, både jag och ni.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Sitter just och lyssnar till Studio Ett, om problem med läkemedelsförskrivningen, att patienter ofta får preparat som inte bör ges tillsammans, varvid somliga dör av biverkningar/samverkan mellan sådana preparat.(1) Så sitter Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Sveriges Läkarförbund, och påstår att det här problemet inte beror på att läkare är okunniga utan på att man inte har tillgång till patienternas journal varför läkaren ofta inte vet vilka preparat dessa redan äter.

Hennes försök att försvara läkarkåren må vara välmenande, men hon vet inte vad hon talar om, såvida hon inte ljuger rätt upp och ner förstås.

Några exempel:
En god vän till mig, vars gamla mamma fick ett nytt preparat, kollade i FASS och läste att just detta preparat inte skulle ges tillsammans med en annan medicin som just den här äldre damen åt. När den gode vännen påpekade detta för läkaren, viftade denne bara bort hans påpekande med ett: Jaja, det där behöver man inte bry sig om.

En mig närstående anhörig fick läkemedlet Vioxx för några år sedan och innan preparatet drogs in. Hon drabbades direkt av biverkningar som var mycket obehagliga och gick till läkaren och påpekade detta. Varpå läkaren förklarade för henne att det där var nog bara inbillning, men visst, ville hon ha ett annat läkemedel, som var dyrare dock, så kunde hon väl få det då. När vi senare kollade i FASS visade det sig att just de biverkningar som hon hade drabbats av kunde bli livshotande och den som drabbades av sådana skulle omedelbart upphöra med preparatet. Här kan man inte skylla på att läkaren inte hade hennes journal. Det var samma läkare som hade skrivit ut Vioxx till henne som ansåg att hon led av inbillningssjuka.

En dotter till en annan god vän gick till läkaren för några veckor sedan, för att hon kände sig dålig och fick andningssvårigheter. Hon lider av astma. Läkaren skrev ut ett SSRI-preparat till henne.Två dagar senare åkte hon in igen. Hon hade drabbats av svininfluensa. Vad skulle hon med SSRI till – jo hon diagnosticerades förstås direkt som en inbillningssjuk.

Min gamla mamma började ramla två dagar efter att man hade skrivit ut Sobril (ett bensopreparat) till henne, ett preparat som har yrsel som känd biverkan. Den läkare som skrivit ut preparatet till henne var förnuftig och tog bort preparatet, men på det boende hon strax därpå hamnade, skrev en annan läkare ut ett annat benso, trots att jag sagt ifrån om sådana preparat, varvid mamma började ramla igen. Men enligt personal och läkare berodde hennes ramlande på att hon var gammal. Det gjorde det inte för när jag till slut, och efter hårda motsättningar, fick läkaren att sätta ut preparatet, slutade mamma att ramla.

Bara några exempel. De här läkarna, som ingalunda är undantag, snarare typiska, har endera dåliga kunskaper, eller så är de nonchalanta över gränsen till det oanständiga. Mitt förslag är att de bl.a. inte förstår sannolikhetsläran. Deras läkemedelskonsulenter talar om för dem att de biverkningar som kan förekomma, eller som nämns i FASS, är så sällsynta att dem behöver läkarna i praktiken inte räkna med. Kanske talar läkemedelsföretagens försäljare också om för läkarna att de där varningarna står där mest för att det krävs i USA för att läkemedelsbolagen inte ska bli ersättningsskyldiga för sådant “de är helt oskyldiga till”. Kanske resonerar läkare som så att eftersom dessa  biverkningar är så sällsynta kommer de aldrig under sin läkartid att träffa på dem hos någon patient. Inte lätt att veta men det handlar i varje fall ofta om annat än att läkare inte vet vilka andra preparat en person äter.

Lägger vi så till att läkare, som tidigare var de enda som fick anmäla biverkningar, sannolikt inte gör det, i  varje fall inte när de menar att patienten bara är inbillar sig dem, varför biverkningar troligen är mycket vanligare än de påstås vara, så blir bilden ännu mörkare. Ovanpå detta vet vi idag att läkemedelsföretagens s.k. tester av läkemedlen lämnar mycket övrigt att önska vad gäller vetenskaplighet och noggrannhet.

De få gånger jag sökt läkare de senaste 15 åren, så har ingen enda frågat mig om jag äter några andra mediciner! Så när Eva Nilsson Bågenholm påstår att hela problemet beror på att läkarna inte vet vilka peparat patienterna tar, med att de alltid försöker ta reda på den saken, så är det möjligt att hon är i god tro men hon kommer därvid att vilseföra människor, förvilla dem alltså. Jag skulle alltså rekommendera henne till VoF som nästa års Förvillare. Hon tycks ha en viss fallenhet för att förvilla även enligt andra. (2, 3)

Den sorgliga sanningen är att idag behöver man nästan vara läkare själv för att själv kunna avgöra vilka mediciner man behöver. Man kan inte lita på läkarna nämligen, vilket väl huvudsakligen har sin grund i att den utbildning de får efter sin grundutbildning står det medicinindustriella komplexet för och detta vill i första hand tjäna pengar och ser gärna att läkare skriver ut deras preparat för allt möjligt, även för sådant de inte är ämnade och godkända för. (4, 5) De läkare som inte är direkt korrumperade är istället ofta offer för dem som är det. (6, 7)

/Kerstin

Länkar:
1) Dödliga läkemedelskombinationer, Sudio Ett, SR
2) Sjukhusläkaren.se
3) Marie Wedin hotar att avgå efter strid med Bågenholm, Dagens Medicin
4) Big Pharma Spends More On Advertising Than Researc And Development, Study Finds, Science Daily
5) Big Pharma. Bad Science, The Nation
6) Big Pharma’s Profit Pursuit Means Fewer New Drugs, Report Says
7) Big Pharma: Baxter Files Swine Flu Vaccine Patent a Year Ahead of Outbreak, Global Resarch.ca
Skriv under Budkavle för välfärd”

Flera bloggare har siat om det kommande året, eller tom om det kommande decenniet, så vad tror jag om framtiden? 

Tänk, det ska jag inte tala om. Det får vara någon måtta på svartsynthet på den här bloggen.

PS: Men så mycket kan jag väl säga som att det blir fler krig och dessutom, ju oroligare alliansregeringen blir för att förlora valet desto mer frenetiskt kommer den att jobba på den inslagna vägen – den brända jordens taktik.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Jag läser runt på nätet om SSRI. Sedan tidigare vet jag ju att depressioner, enligt teorin, beror på brist på serotonin i hjärnan. Därför sätter man in SSRI, som antas/påstås öka serotoninmängden i densamma (vad jag vet mäter man dock inte serotoninförekomsten i patientens hjärna före eller efter insättandet av SSRI, så att mängden blir den rätta). Detta är ”den vetenskapliga teorin” (förenklade varianten) bakom ordinerandet av SSRI alltså och som man förstås anser vara vetenskapligt belagd, eftersom alla läkare ska grunda sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet och läkare skriver ut alltmer av de här preparaten och för alltfler olika ”åkommor”.

Under ”kringläsandet” hittar jag följande stycke i ett dokument från FDA (Food and Drug Administration, USA) från 22/3 2004. Om just effekterna av SSRI:

Health care providers should carefully monitor patients receiving antidepressants for possible worsening of depression or suicidality, especially at the beginning of therapy or when the dose either increases or decreases. Although FDA has not concluded that these drugs cause worsening depression or suicidality, health care providers should be aware that worsening of symptoms could be due to the underlying disease or might be a result of drug therapy. (1)

(Min översättning: Hälsovårdande enheter/institutioner ska/bör noga iaktta patienter som får antidpressiva medel, om deras depression fördjupas eller om de blir mer självmordsbenägna, speciellt i början av terapin eller när dosen endera höjs eller minskas. Även om FDA inte har dragit slutsatsen att dessa preparat förorsakar fördjupad depression eller ökad självmordsbenägenhet så bör hälsovårdande instans vara medveten om att symtombilden kan bli allvarligare och att det kan bero på den underliggande sjukdomen eller kan vara resultat av medicineringen (med SSRI alltså: min anm).)

Vad får man ut av detta? Egentligen är hela stycket så självmotsägande att man häpnar. Jo, säger man, depressionen och/eller självmordsrisken kan öka när man börjar äta SSRI (Zoloft, Paxil, Celexa, Effexor, Remeron m.fl.) eller när man slutar äta dem, när man ökar dosen eller minskar den. Eventuella försämringar, menar man, beror endera på de preparat man äter, för lite eller för mycket av dem, eller på ”den underliggande” sjukdomen.

I det senare fallet borde depressionen/sjukdomen kunna tänkas bero på något annat än det som det förskrivna preparatet tänks bota, inte på serotoninbrist alltså, eftersom man borde bli åtminstone lite bättre med SSRI, som ju ökar mängden av serotonin i hjärnan, den brist som påstås förorsaka depression. Svenska läkare brukar hävda det senare, och att förbättringen kan ge initiativförmågan tillbaka   (deprimerade saknar ofta initiativ) redan innan depressionen lättat och därmed leda till självmord eller till våldsagerande. FDA nämner dock inte denna förklaring till eventuell ökad självmordsrisk mm vid påbörjandet, avslutandet  eller ökning eller minskning av en SSRI-medicineringen. Tvärtom motsäger man denna förklaring.

Det är något oroande med medicinska preparat som kan resultera i lite vad som helst, som endera gör patienten friskare eller sjukare, och att både inmundigandet av det och upphörandet med det, samt ökande av dosen eller minskande av densamma, kan göra en sjukare – eller friskare och om vilkas verkningar läkare och experter tycks ha helt olika uppfattningar. För mig låter alltihop väldigt mycket som häxkonst eller rent lurendrejeri. Förklara det gärna för mig, den som kan.

Logiken talar alltså för att det är något allvarligt fel på teorin bakom SSRI, på vetenskapen som förskrivandet av dessa preparat vilar på. Behandling med SSRI förefaller mig snarare handla väldigt mycket om trial and error, som inte brukar betraktas som vetenskap eller anses utgöra evidensbaserad behandling. Min uppfattning att så är fallet stärks dessutom av vad jag sett av folk i min närhet som börjat äta de här preparaten. Men visst, trial and error kan ibland leda till att man hamnar rätt – av en ren slump. Vetenskap handlar detta emellertid inte om, och inte heller om beprövad erfarenhet.

Någon som blir imponerad av den vetenskapliga stringensen här? Inte jag. Vetenskapsfilosofen Karl Popper skulle ha rivit sitt hår om han hade levt och läst ovanstående citerade stycke.

/Kerstin

Länk:

1)  Subject: WORSENING DEPRESSION AND SUICIDALITY IN PATIENTS BEING TREATED WITH ANTIDEPRESSANT MEDICATIONS, FDA

Skriv under Budkavle för välfärd”!

I kommentarer till tidigare inlägg har jag hävdat att mängder av läkare, och tillägger här psykologer, sprider förvillande påståenden omkring sig, påståenden som de inte har några tillförlitliga vetenskapliga belägg för. Så låt mig här ta ett exempel:

I dagarna har en man i Finland skjutit ihjäl sin tidigare sambo, flera andra personer samt sig själv. Detta är inte det första fall av det slaget vi ser. Det har nämligen visat sig att en del människor blir aggressiva när de äter SSRI (antidepressiva) eller andra preparat av det här slaget. I en del om än väldigt få fall yttrar det sig så att de begår självmord, i andra i att de börjar skjuta vilt omkring sig och tar med sig ett antal andra människor i döden också. Den vanligaste förklaringen, från läkare, psykiatriker och psykologer, får vi i Aftonbladet:

Det som utlöser våldsdåden kan motsägelsefullt nog vara att den deprimerade börjar må bättre.

– Vi vet att vård eller medicinering ibland löser den handlingsförlamning som personen har och att patienten tar sitt liv när depressionen släpper. Alkohol han ha samma effekt. (1)

Den som intresserat sig för det här området har hört den här förklaringen många gånger tidigare.

Att påstå att en person som börjar må bättre, börjar tillfriskna, kan bli mordisk – just för att den börjar bli bättre/tillfriskna, är ett absurt påstående. Det rimliga vore att istället säga att somliga, men en mycket liten del, av dem som börjar äta antidepressiva preparat, drabbas av paradoxala reaktioner, som gör att de blir helt galna av preparaten. För det är nämligen tecken på ren galenskap att skjuta en massa människor på en gång på det sätt som vi sett många exempel på de senaste 20 åren – märkligt nog under samma tid som man prånglat ut miljontals och åter miljontals doser av antidepressiva preparat.

Det har nästan undantagslöst visat sig att de här skyttarna har varit i kontakt med läkare för sina depressioner eller för sin nedslagenhet och har de det kan vi vara säkra på att de har stått på något, ofta flera, lugnande eller antidepressiva preparat. I de flesta fallen framgår detta klart av artiklarna om dem i massmedia. Den betydligt rimligare förklaringen, eller hypotesen, att några få reagerar med obehärskad aggressivitet på preparaten, vill man inte använda sig av dock. Det kan möjligen bero på att den skulle kasta en skugga över de antidepressiva preparaten, de där som skrivs ut för allt numer, från allmän nedslagenhet över nackspärr till sorg efter en nära anhörigs bortgång och som läkemedelsbolagen tjänar ofantliga summor pengar på.

Läkarna lutar sig här säkerligen mot läkemedelsföretagens undersökningar, som påstås vara vetenskapliga och fullt pålitliga. Men det är de inte alltid.

Idag har man, i alla fall indirekt, börjat erkänna att de antidepressiva preparaten inte är den stora frälsningen från alla problem, som man hävdade när de introducerades och under de 15 följande åren. Dels har man sjukpensionerat alltfler personer under de här åren, pga depression. De borde rimligen ha blivit friska istället om ”mediciner” av det här slaget fungerade så effektivt som hävdas och om orsakssambanden (för lite serotonin i hjärnan = depression) vore så vetenskapligt säkerställda som man gör gällande och om höjandet av serotoninhalten i hjärnan fungerade lika botande som tillförsel av insulin gör vid allvarlig diabetes, som också ofta påstås. Att antalet utdelade elchocker ökat kraftigt de senaste åren, tyder också på att många människor inte alls blir hjälpta SSRI-preparaten. I så fall skulle man inte behöva utsätta dem för elchocker – också. Men detta diskuteras inte.

Tidigare har Björn  Beerman, professor på Läkemedelsverket förklarat självmord i samband med SSRI- eller psykofarmakamedicinering så här:

- Är man riktigt mentalt förlamad, då orkar man inte ens tänka på att ta livet av sig.

– Sen gör medicinen att man blir lite mer aktiv, men man känner sig fortfarande usel och värdelös, då finns risken att man ser självmord som utväg. (2)

Beermans förslag är förstås inte ett vetenskapligt belagt påstående utan något man tror. Den trista sanningen är att läkarkåren/forskarna inte vet vad de faktiskt gör med människors nervsystem när de börjar laborera med sådana här preparat. De har en ”teori”, som i det här fallet är liktydig med en ”gissning om ett orsakssamband”. Man presenterar dessutom definitivt inte en vetenskapligt fastlagd förklaring när man påstår att somliga blir mordiska/galna/självmordsbenägna när de börjar må bättre eller börjar tillfriskna. I vetenskapliga sammanhang kallar man sådana här förklaringar för ”ad hoc-förklaringar”, dvs förklaringar som man tar till för att rädda sin teori när man iakttar fenomen som motsäger den. I det här fallet räddar man en teori som man har lagt till grund för behandling av en ofantlig massa människor, varav en viss andel har blivit riktigt dåliga eller mycket sämre av behandlingen.

Den gängse förklaringen till massmördande av det här slaget, som vi börjat se de senaste 20 åren, eller till självmord i samband med påbörjad medicinering med SSRI, handlar alltså om förvillande verksamheter från läkarkårens och somliga forskares sida. De har varken vetenskap som grund för dem eller beprövad erfarenhet. De tror.

Det är inte alltid så lätt att dra en skarp gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap och det står idag ingen helt enad läkarkår bakom tron på SSRI:s undergörande effekter.(3)

/Kerstin

Länkar:
1) ”Vill hamna i centrum”, AB
2) ”Självmordstankar – tecken på tillfrisknande”, AB
3) Antidepressiva läkemedel inte så effektiva som de framställs,Dagens Medicin 19/2 2008

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Återstår så bara att önska besökare på bloggen ett riktigt

Gott Nytt År! 

(Vi kan ju alltid hoppas att det blir bättre än 2009 även om det ser mörkt ut.)

/Kerstin & Dan Gmark

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Nu  har jag läst igenom de exempel från Annika Dahlqvists blogg som man lagt ut på VoF:s forum, som exempel på hur hon förvillar folk, och visst, ett och annat uttalande är inte vetenskapligt stringent. Och som någon påpekat i kommentarerna till mitt förra inlägg, man säger ingenting i motiveringen mot Annika Dahlqvists antikolhydrat/fettdiet. Nej visst, men de uttalanden hon gjort sig skyldig till, som man kan kritisera, är hon för det första inte ensam om i läkarkåren, för det andra är de inte allvarliga nog att utse henne till årets förvillare.

Dessutom tror jag inte för ett ögonblick att det är de här uttalandena som man irriterar sig på från VOF:S sida, utan det är i själva verket hennes viktiga kritik av den allmänna läkardogmen, att det är fett man blir fet av, som man vill komma åt. På den punkten har man emellertid inte tillräckligt vetenskapligt på fötterna för att ge henne ”förvillarpriset” så då samlar man ihop lite av Annikas lösa och inte helt vetenskapligt grundade funderingar och förnedrar henne för dessa istället. Man är givetvis väl medvetna om att detta undergräver förtroendet för allt hon säger.

Gladast för att hon får förvillarpriset är säkert läkemedelsindustrins företrädare, liksom livsmedelsindustrins. Detta sagt utan att implicera att någon eller några i VOF:s styrelse skulle vara anlitade av dessa företag.  Men vi vet att läkemedelsföretagen tjänar stora pengar på bantningspreparat och kolesterolsänkare (även på preparat mot diabetes,) pengar de inte skulle tjäna om människor inte hade viktproblem. Vi vet också att livsmedelsindustrin tillverkar mat som inte sällan består av lika många kemikalier som av naturliga råvaror och där socker tillsätts till nästan allting -i synnerhet till mat som påstås vara ”smalmat”, nämligen lättprodukterna.

Till Årets Folkbildare, å andra sidan, har man valt prof. emeritus i zooekologi, Staffan Ulfstrand.

Ledsen att behöva säga det, men allt han har skrivit och sagt de senaste tio åren är inte heller absolut säkert vetenskapligt belagt. Han spekulerar en hel del han också, exempelvis om människans evolutionshistoria, som vi faktiskt vet ganska lite om med säkerhet, och påstår saker om denna som man definitivt inte har säkra vetenskapliga belägg för. Skulle man vara konsekvent borde man ställa samma krav på att ”folkbildaren” har absolut vetenskapligt oantastliga belägg för allt han säger som man kräver att ”förvillaren” borde ha haft. Men i Ulfstrands fall ser man till helheten och anser den vara god.  I Annika Dahlqvists fall  gör man motsatsen, plockar ut ett antal detaljer som man anser att hon inte har vetenskaplig grund för och utesluter det väsentliga i hennes gärning. Inte snyggt enligt min uppfattning. I synnerhet som man måste vara medveten om att förvillarpriset också spiller över på det väsentliga hon har att säga, det som gjort många människor friskare.

/Kerstin

Länkar:

- VOF Forum, från Dalhqvists blogg

- Årets folkbildare och Årets förvillare, VoF

- Förvillande förvillarpris från Folkvätteföreningen, Toxiska epistlar

- Dan Larhammar och hans dolda jäv, Toxiska epistlar

- Makarna Larhammar del 2, Toxiska epistlar

- Larhammaraffären, del 3, Toxiska epistlar

- Mänsklighetens utveckling – mannens utveckling, Kvinnan, djur eller människa

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Läser att Annika Dahlqvist har utsetts till årets förvillare av föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF).  På föreningens hemsida läser vi: 

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt.

Jag är sedan ganska många år medlem i denna förening men kommer nu att gå ur densamma då jag anser det vara ett så stort misstag att utnämna Annika Dahlqvist till årets förvillare att jag inte längre kan stödja föreningen. Det beror kanske framför allt på att jag har egna “erfarenheter” av hennes diet, och att den faktiskt fungerar, man blir tjock av socker, inte av fett och man mår bättre om man avstår från att det förra och äter mer av det senare. Som vetenskapsteoretiker anser jag alltid att när kartan och verkligheten inte stämmer överens, då är det verkligheten som har rätt. 

Jag menar att just i dessa dagar, när det börjar komma fram forskningsresultat som lutar åt samma håll som Annika Dahlqvist då är det inte läge att utse henne till årets förvillare. Men så här motiverar VoF sitt val av Annika Dahlqvist:

 Till Årets förvillare 2009 utses läkaren Annika Dahlqvist. Skälet är att hon under året uttalat sig på ett särskilt ovederhäftigt sätt om kopplingen mellan kost och sjukdom. Hon har varnat för vaccination mot svininfluensa och i stället förespråkat en omläggning av kosten, helt utan något vetenskapligt stöd. Om hennes råd hade följts skulle influensan ha skördat fler dödsoffer.

 Annika Dahlqvist har också spridit egendomliga påståenden om kopplingen mellan kosten och cancer. Den som äter en kost med mycket fett får enligt henne inte cancer, vilket inte bara är okunnigt utan skuldbelägger människor som insjuknar i cancer. Bakom myndigheternas råd ser hon en konspiration av industriintressen. Hon påstår att “etablissemangets” kostråd orsakar cancer och att mammografi därför inte skulle behövas. Ett sådant uttalande riskerar att leda till att kvinnor avstår från mammografi och till att fler fall av bröstcancer inte upptäcks i tid. I stället för att förstå att det ligger diskussioner bakom varje beslut, där fördelar vägs mot nackdelar med de rekommendationer som ges, föredrar Annika Dahlqvist konspirationsteorier. 

Som läkare har Annika Dahlqvist ett särskilt ansvar för att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Att i stället sprida okunnigt tyckande och direkta felaktigheter är att missbruka sin ställning och det motiverar att hon får utmärkelsen Årets förvillare.

Det här är en soppa av ogrundade påståenden och där man tillskriver Annika Dahlqvist påståenden och åsikter som hon inte framfört. För en utförligare analys av den här motiveringen rekommenderar jag läsning av ett inlägg om saken av Bo Zackrisson på hans blogg Toxiska epistlar. (Se även länkar nedan till fler artiklar om saken på Toxiska epistlar)

Läkarkåren ska arbeta utifrån “Vetenskap och beprövad erfarenhet”. 

Vad betyder det? 

Vad vetenskap är kan vara nog så knepigt att bestämma men låt oss för enkelhets skull säga att den handlar om systematiska och upprepbara undersökningar/experiment. Sådana är förvisso förnuftiga och ska läggas till grund för läkarnas arbeten men när vi har konstaterat detta tvingas vi också konstatera att det är mycket svårare, i många fall, att avgöra vad sådana här systematiska undersökningar eller experiment faktiskt visar, än de flesta tror. Det handlar i inte så få fall om tolkningar av resultaten, ibland om tolkningar som inte är riktiga dessutom. 

Men “beprövad erfarenhet”, vad är det?

Normalt menar vi att erfarenheter är sådant man skaffar sig genom att vara med. Om jag upprepade gånger ser att min hund blir bra från sina magbesvär när jag ger den en viss kost, är detta då “beprövad erfarenhet”? Eller ska det vara en bestämd person (veterinär, forskare) som “gör erfarenheten” för att den ska räknas? Hur många fall ska denna person, eller om man accepterar att vem som helst kan  göra erfarenheter, erfara för att det ska kallas “beprövad erfarenhet”? 

Eller ska man förstå begreppet “beprövad erfarenhet” så att det i själva verket betyder samma sak som “vetenskap”. I så fall borde man slopa begreppet i rekommendationen till läkarna. Då betyder det inget annat än att läkaryrket ska bedrivas i enlighet med “vetenskap och vetenskap”. Det räcker då att säga att läkare ska agera utifrån “vetenskaplig grund”.

Men nej, så kan man inte göra för det finns en mängd åkommor där det inte finns någon vetenskap att hänvisa till utan där läkarna måste lita till sin egen intiution och/eller tidigare erfarenhet. Då inställer sig följdfrågan: Kan läkarens beprövade erfarenhet i somliga fall var bättre som vägledare vid behandling av somliga åkommor än vetenskapliga undersökningar? Många skulle nog säga att så kan vara fallet ibland. 

Vad gäller Annika Dalqvist så har hon en stor erfarenhet av att behandla exempelvis diabetessjuka med sockerfri diet, och där resultaten varit mycket goda, liksom att hjälpa tjocka människor att bli av med övervikt. Hon måste under alla omständigheter anses agera utifrån beprövad erfarenhet. Idag kommer det dessutom fram forskning som stödjer hennes åsikter och behandlingsmetoder. Hennes dietrekommendationer lider emellertid av den allvarliga bristen att de inte inbringar läkemedelsföretagen miljarder och åter miljarder.

Själv har jag hunnit bli 66 år vid det här laget och när jag var ung och gick i skolan var nästan inget enda barn tjockt. Det man på den tiden kallade “en tjock människa” dessutom, går idag för normalviktig. Omkring 40-50% av dagens skolbarn skulle vi ha betraktat som mulliga eller tjocka när jag var barn och ung. Vi drack inte läsk eller Coca Cola mer än vid enstaka festliga tillfällen och godis var inte heller något vi åt dagligen, inte ens varje vecka. Vår mat på den tiden var fetare och innehöll nästan inget socker alls.

Läkarkåren brukar hävda att eftersom självmordsfrekvensen har gått ner sedan man introducerade SSRI-preparaten, så bevisar det samtidiga uppträdandet av dessa två fenomen ett kausalt samband mellan dem. Vore denna kår konsekvent skulle den självklart hävda att socker är fettbefrämjande medan fett inte är det. Det är nämligen oomtvistligt så att den s.k. fettmaepidemin utbrutit de senaste decennierna och just under den tid då läsk och Coca Cola blivit vardagsdryck och godis de normala mellanmålen för både barn, ungdomar och vuxna och då livsmedelsföretagen lanserat fettsnål mat, där fettet ersatts av socker för smakens skull. Men det gör man inte – underligt nog. Istället säger läkarna vad läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin vill att de ska säga – kalla mig gärna konspirationsteoretiker här, i vissa fall är sådana teorier helt riktiga, att tro annat är att vara oförlåtligt naiv. 

Heder åt Annika Dahlqvist alltså, som inte låter sig tystas i den här frågan, trots att hon blivit trakasserad och felciterad, och för att hon inte stämmer in i den kör som sjunger läkemedelsbolagens och livsmedelsindustrins lov.

/Kerstin

Länkar:

- Årets folkbildare och Årets förvillare, VoF

- Förvillande förvillarpris från Folkvätteföreningen, Toxiska epistlar

- Dan Larhammar och hans dolda jäv, Toxiska epistlar

- Makarna Larhammar del 2, Toxiska epistlar

- Larhammaraffären, del 3, Toxiska epistlar

Skriv under Budkavle för välfärd”!