Året var 1970. Jag läste statskunskap som stasvetenskap hette på den tiden, kurser med inriktning på internationell politik.

En av kursböckerna var den lilla boken Krig utan seger (1968), en antologi om det kalla kriget och dess uppkomst.

Jag ramlade in i boken som övertygad liberal och folkpartist (på den tiden var Folkpartiet ett socialliberalt parti, dvs stod något till vänster om dagens Socialdemokrati). Läsningen var omtumlande och skulle innebära mina första steg mot en total omvärdering, både av mina egna politiska värderingar och av min uppfattning om de politiska skeenden som följt på andra världskriget. Det som jag läste i den här boken stämde knappast med en bokstav med vad jag hade fått lära mig dittills och vad människor i allmänhet ansåg eller trodde om det kalla kriget, om dess orsaker och om hur och varför Tyskland förblev en delad stat. Jag kände mig snart grundlurad av media och av den skola som hade lurat i mig en helt falsk bild av vad som verkligen hände, där i Tyskland efter kriget.

Det gick inte, konstaterade jag, när jag läste den här boken, att komma ifrån att alla mått och steg som ledde fram till att delningen kom att bli ”permanent”, som vi trodde då, hade tagits av Västmakterna med svar från Sovjet, efter att man från den sidan framfört fruktlösa protester då åtgärderna stred mot Potsdamöverenskommelsen.

Här ett mycket kort sammandrag  av vad jag fick läsa i Göran Byttners bidrag i boken, Den stora krishärden. Vid bidraget antecknade jag efter genomläsningen: ”Jag bedömer denna essä som så objektiv man kan vara, vilket inte utesluter en viss subjektivitet”. Jag gör nog samma sak nu, när jag läser om essän.

17 juli8 1945, konferensen i Potsdam: Segrarmakterna träffas. Ett protokoll utfärdas, enligt vilket Tyskland delades in i fyra zoner som skulle styras av de segrande makterna. Tyskland skulle, trots delningen och så långt möjligt, styras som en ekonomisk och politisk enhet och styrelserna skulle kontrolleras av ett kontrollråd, där USA, England, Frankrike och Sovjet var företrädda genom sina militära överbefälhavare i Tyskland. Tyskland skulle dessutom demilitariseras totalt. All krigsviktig industri skulle förstöras. Samma överenskommelse gjordes om Österrike.

Vidare kom man överens om en del gränsdragningar samt att tyskar i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern skulle överföras till Tyskland. (Det innebar en fördrivning av mer än 6,5 miljoner människor.)

30 juni 1945: Kontrollrådet spärrar gränsen mellan Östzonen och Västzonerna för att förhindra att allför många människor strömmade över til Väst.

20 mars 1948: Kontrollrådet bryter samman: Sammanbrottet var ett faktum då Sokolovskij lämnade kontrollrådets sammanträdesrum i protest mot att de tre västmakterna i London hade kommit överens om att slå samman de tre västliga zonerna. Sovjet såg detta som ett brott mot Potsdamöverenskommelsen.

Därmed inleddes blockaden mot Berlin, som varade till 12 maj 1949.

Byttner skriver om detta:

I kontrollrådet var det i första hand Sovjetunionen som i Potsdamöverenskommelsens namn fasthöll vid den tyska enheten. 

………

Först sedan Västtyskland upptagits i Atlantpakten övergav Sovjetunionen enhetstanken (sid 54)

Några sidor längre fram läste jag att:

I tiden- rent kalendariskt betraktat – var det västsidan som som fullbordat den tyska delningen. Det började med det så kallade bizonien – det vill säga sammanslagningen av de brittiska och amerikanska ockupationssektorerna och fortsatte med inrättandet av det ekonomiska rådet i Frankfurt och de politiska sammanslagningarna av de tre västliga ockupationszonerna. 

………

Utvecklingen i den sovjetiska ockupationszonen hade inte stått stilla, men åtgärderna  där var hela tiden svar på åtgärder i väst. Bizonien – en ekonomisk kommission i öst. Sammanslagningen av de tre västliga zonerna – en folkkongress i öst. Det svåraste slaget mot enheten var emellertid den valutareform, som 1948 genomfördes i västzonen. (sid 58)

Valutareformen i västzonerna, 1948, resulterade i att Sovjet genomförde en liknande reform och införde en egen östvaluta.

1949 utropas förbundsrepubliken Tyskland i väst Sovjet svarar med att utropa den tyska demokratiska republiken.

Så hoppar jag till 1952. Om det året skriver, Byttner:

… vände sig Sovjetunionen de 10 mars 1952 till de tre västmakterna med ett överraskande utspel, där man föreslog ett tyskt enande inom de gränser, som man dragit upp i Potsdam, tillbakadragande av ockupationstrupperna, alliansfrihet för det återförenade Tyskland, fria val och så vidare I stort sett ett statsfördrag som liknade det, som man 1955 skulle enas om för Österrike (min anm: som ju delades i zoner på samma sätt direkt efter krigsslutet). (sid 60)

USA var, skriver Byttner, inte intresserat av en återförening vid den tiden.

5 maj 1955 gavs Västtyskland fullständig suveränitet  och togs då också upp i NATO, som hade bildats 1949. 

11-14 maj 1955 svarade Sovjet med att skapa Warzawapakten.

Det ska också sägas att Västmakterna ganska snart genomförde handelsblockader mot öst och upprättade listor med varor som inte fick säljas till Sovjet eller randstaterna. 

Sommaren 1961 påbörjades byggandet av muren.  Vi som var med minns några dramatiska dagar då vi fruktade att ett nytt världskrig skulle utbryta, vilket lyckligtvis inte blev fallet. På den tiden var nog alla dessutom övertygade om att nästa krig skulle bli ett atomkrig.

Och för 20 år sedan raserades muren av protesterande östtyskar. Den blev inte permanent. Stora ting kan hända i politiken, undrens tid är inte förbi. En sovjetledare bestämde att man inte skulle rulla in med tanks och krossa folken i de dittillsvarande Öststaterna.

Jag frågade, i ett tidigare inlägg, vart alla de där omtalade och duktiga farmaceuterna tog vägen, när apoteken nu säljs ut. I Läkemedelsvärlden hittar vi måhända förklaringen, i varje fall en del av den:

Ett exempel på problem är den it-lösning som erbjuds nya aktörer som en övergångslösning av Apoteket AB. Den kostar 800 000 kronor per år, en omöjlig kostnad för en nystartad liten verksamhet.
- De som vill nyetablera får inte en reell chans på grund av det här it-eländet. Det har avskräckt många, men det finns också många som trots allt kämpar på, säger han.

Länk:

Farmacevtföretagarna satsar vidare på entrprenörerna, Läkemedelsvärlden

Det är visserligen sant att ”skattetrycket” minskar. Istället ökar man avgiftstrycket. Som av en händelse gynnar bådadera de mest välbeställda.

Jag bara undrar vart alla de där trevliga, strävsamma apoteksbiträdena och farmaceuterna, som skulle köpa och driva de privatiserade apoteken, tog vägen?

Och är det någon som tror att apoteksvarorna blir billigare när de ska säljas dygnet runt? Är det någon, dessutom, som tror att de stora apoteksbolagen kommer att behålla småapoteken i glesbygden?

Länge leve det alltmer utarmade Sverige! De rikaste blir ju i alla fall rikare.

Som jag sade när vi gick med i EU, som stipulerar låginflationspolitik (läs hög arbetslöshet) och privatiseringar av offentlig sektor, vi kommer ganska snart att bli norra Europas Sicilien, en underutvecklad glesbygd i EU-periferin. Vi har politiker som arbetar som flitiga bävrar på den saken. Alla som sett hur det ser ut där bävrar farit fram vet vad sådana åstadkommer – förstörelse. 

Tillägg kl. 21.00: Så läste jag i Borås tidning att 150 apotek ska säljas till de där små idoga apoteksentreprenörerna som jag undrar över ovan – så småningom. Så då undrar vän av ordning vilka apotek detta handlar om?

Vet just nu att apoteket  i vårt lilla samhälle, hör till den här gruppen. Kan alltså inte låta bli att undra om de där 150 apoteken ligger så illa till och har så liten kundkrets att de stora antas inte vara intresserade. Någon annan som vet?

Länk:

Wide Dissatisfaction with Capitalism — Twenty Years after Fall of Berlin Wall

(Tack Britta Ek för länken)

(Ett inlägg från gästbloggaren Dan G.)

Det var naturligtvis inte så att cheferna för svenska tidningar, TV och radio beslutade att de tillsammans skulle driva en kampanj för att få svenskarna att tycka illa om flyktingar. De allra flesta av tidningarna, samt radio och TV, sysslade dock under några år från slutet på 80-talet med en nyhetsförmedling som man kan kalla kampanjjournalistik. Om någon tidning kommit med ett ”avslöjande” eller ”lyft på locket” så skulle de andra inte vara sämre. De flesta ”avslöjandena” var felaktiga eller innehöll rena lögner. Vad jag kan minnas så höll Göteborgs-Posten och Borås Tidning i huvudsak en snygg och korrekt linje under denna tid, medan Dagens Nyheter och Sveriges Television var förfärliga.

I TV4-programmet Vår mörka historia nämns 1992 och -93 som de år då hetsen mot flyktingar nådde sin kulmen. Just de åren var jag, under sammanlagt 18 månader, anställd som handläggare på en av Invandrarverkets förläggningar för asylsökande. På andra platser hade ”främlingsfientliga grupper” misshandlat asylsökande och försökt tända eld på invandrarverkets kontor och bostadshus, så Invandrarverket var medvetet om riskerna för personalen och de boende. Våra kontorslokaler utrustades med larm, vilket inte var så vanligt i kontor på den tiden. Fönstren förstärktes med en speciell plastfilm, som skulle förhindra att brandbomber kastades in genom dem. Vi hade beredskap för att utrymma bostadshusen om något skulle hända med dem och förberedde reservlokaler i en tom industrifastighet i ett annat samhälle.

Jag hade inte jobbat på invandrarverket förut, så jag blev tvungen att snabbt sätta mig in i det regelverk som gällde för asylsökande, flyktingar och invandrare. När man kunde systemet och kände till förhållandena kunde man också se att det mesta som tidningarna skrev om dessa grupper var felaktigt eller byggde på missförstånd. Det var t.ex. populärt att skriva om att de asylsökande fick väldigt mycket pengar och att de bodde såå lyxigt. I själva verket låg deras dagpenning en bit under det som var existensminimum enligt socialbidragsnormen. Verkets regler för bostäder föreskrev att i en liten trerumslägenhet skulle det bo 6 ensamstående och om det var en fyrarummare så skulle den bebos av 8 ensamstående alternativt två barnfamiljer.

Vid den tiden prenumererade vi på DN. Ett par gånger skickade jag rättelser till felaktigheter i tidningen, och samtidigt brukade jag påpeka att det vore lämpligt om de såg till att någon enda av deras journalister lärde sig något litet om flyktingfrågor, så att de skulle kunna undvika att skriva så mycket felaktigheter.

Uppenbarligen var DN inte intresserad av att förkovra sig vad gällde flyktingar och invandrare, men de fortsatte att skriva. En dag hade de ägnat en helsida åt somalierna i Sverige. En reporter hade intervjuat några somaliska män i Stockholm. Det framgick inte om de var asylsökande eller om de hade uppehållstillstånd, men det centrala i artikeln var att de inte hade något att göra och samtidigt kostade en massa pengar, på grund av att de ”inte fick arbeta”.

Jag skrev snabbt en liten notis där jag påpekade ett par av felaktigheterna i artikeln och skickade in den till DN. Bland annat konstaterade jag att

1. om de hade uppehållstillstånd så hade de också tillstånd att arbeta
2. om de var asylsökande så kunde de normalt också få tillstånd att arbeta, enligt de regler som nyss införts
3. och därför var det förmodligen så, att de inte fick arbete, vilket inte var så märkligt, eftersom de inte kunde svenska och Sverige just hade drabbats av den högsta arbetslösheten på 50 år.

Dagen därpå ringde DN till mig på jobbet. Den som var ansvarig för den delen av tidningen tyckte att min text var bra och ville ta in den omedelbart, efter någon nedkortning. Hurra, en person på DN som tål kritik och är intresserad av fakta!

Nästa dag lusläste jag tidningen. En rad mer eller mindre aktuella smånotiser, men ingen om somalier.  Frampå dagen ringer emellertid den redaktör som jag tidigare talat med och beklagar att notisen lyfts ut i sista stund, utan att han kunnat hindra det. Men han skulle givetvis se till att jag fick betalning för mitt skrivarbete.

Sålunda tjänade jag en liten slant på något som inte publicerades och DN slapp kritiken för okunnighet i flyktingfrågor. Eller var det antydningen om att invandrarnas problem kunde bero på den stigande arbetslösheten som var obehaglig för DN? De sysslolösa somaliernas kritik borde ju i så fall riktas mot den dåvarande borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik.

Länkar:

Flyktinghets och felcitat, Medierna, SR
Vår mörka historia, del 3, TV4
Vår  mörka historia, del 3, TV4, se filmen här

Idag tog programmet Medierna upp medias främlingsfientlighetsbefrämjande skriverier de senaste 20 åren, och framför allt i början av 90-talet. På söndag kommer dessutom ett program på TV4 där Gustav Fridolin anklagar medierna för att sprida rasistiska budskap. Medieförespråkare förnekar detta förstås, enligt Svt:s förhandsanmälan av programmet. Fridolin har helt rätt dock.

Det har visserligen inte varit vanligt de senaste åren att man direkt gett spridning åt rent rasistiska budskap, men när media, i slutet av 80-talet och början av 90-talet, började beskriva flyktingar och invandrare som ett stort problem, då gav man också rena rasister möjlighet att framträda i radion och uttrycka sina åsikter – utan att någon påvisade felaktigheterna i deras påståenden, något vi inte sett i min livstid. Jag trodde nästan inte vad jag hörde.

När SR kritiserades för detta, försvarade sig journalister med att ”vi rapporterar ju bara som det är, så här tycker folk”. Det tyckte dessvärre fler och fler människor från 1989 och framåt, men huvudskälet till att sådana här åsikter spred sig var just medias skriverier och radions och TV:s invandrarhetsande program och att få journalister gjorde något för att påvisa hur fel många av dem som kritiserade flyktingarna hade, att de bara uttryckte fördomar. Journalisterna förmådde inte se skillnaden mellan människors åsikter om verkligheten och verkligheten själv. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att den rådande relativistiska kunskapsteorin säger att det inte finns någon sanning, att allt bara är ”berättelser” och att vars och ens enskilda sanning (läs ”föreställningar”) är lika goda som alla andras ”sanning/berättelser”. Av allt att döma seglar de flesta journalister fortfarande omkring på obegriplighetens ocean.

Vår mörka historia

Enligt förhandsinformationen om TV-programmet Vår mörka historia, hävdar mediaföreträdare och forskare att det inte går att bevisa att ”mediers skriverier och attacker mot flyktingförläggningar hör ihop.” Nej, det går förstås inte att bevisa men om vi ser till det faktum att opinionsundersökningar om saken, minst tre stycken som gjordes mellan åren 1967 och 1987, hela tiden visade på avtagande främlingsfientlighet i befolkningen under den tid då man inte beskrev invandrare som problematiska eller invandrar- och flyktingpolitiken som dyr och usel i media, och ökningen sedan tar fart från 1989, det år då media fullkomligt exploderade i hets mot invandrare och flyktingar, då kan man sluta sig till att förändringen ifråga har med medias skriverier att göra. Under några år i början av 90-talet matades vi, flera gånger i veckan, med larmrapporter om denna hemska invandrar- och flyktingpolitik och om de hotande ”flyktingströmmarna”. Väldigt lite vid den tiden, dessutom, om att de allra flesta utvisades så småningom.

Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92

Klart att människor påverkas av mediaskriverier

Det är väldigt konstigt att media, men ofta även forskare, envist hävdar att vad som skrivs och sägs i media, eller i filmer, inte påverkar människor det minsta. Vore detta korrekt borde vi inte ha användning för media, för att inte tala om att ingen borde ha intresse av att betala miljoner och åter miljoner för reklam eller propaganda.

Den här åsikten är förstås rent nonsens. Media påverkar oss alla, somliga mer än andra, och inte minst påverkar de våra uppfattningar om omvärlden. Skriver man ständigt i media att en viss grupp människor är problematiska eller ställer till problem för samhället och skattebetalarna, att det är hemskt att våra politiker släpper in dessa problematiska människor, då kommer också många människor att börja anse att så är fallet. Då kommer, som ett brev på posten, snart en mindre grupp att börja mobba, förfölja och i värsta fall både misshandla och döda personer inom den förtalade gruppen, den som ”vi inte borde ha i Sverige, den som våra politiker inte borde släppa in”. Vår samtid erbjuder mängder av exempel på just detta.

När media beskriver någon grupp som problematisk, så vet vi att alltid några får för sig att ”göra något åt saken” på eget bevåg. Mediernas skriverier ger dem känslan att de egentligen bara gör vad alla svenskar skulle vilja göra, men är för fega för att göra. Det får dem att känna sig modiga och ”patriotiska”. Alla attentat mot flyktingförläggningar och mot enskilda invandrare och flyktingar, som vi såg från 1989 och framåt är bra exempel. Morden på abortläkare i USA är ett annat bra exempel.

Många människor ”vet” idag att invandrare är mycket mer kriminella än hedenhössvenskar. I en undersökning på 90-talet, frågade man människor vad de ansåg i den här frågan, och dessutom frågade man dem om de kände några invandrare samt vad de tyckte om dessa. Det visade sig då att många ”visste” att flyktingarna var kriminella av sig och otrevliga, men de invandrare eller flyktingar de själva kände, de var inte sådana förstås. De var trevliga. Av detta kan vi dra slutsatsen att de ”allvarliga” problemen med invandrarna hade människorna inte själva upplevt. Föreställningen om invandrare som ett stort problem, hade de alltså inte skaffat sig på grund av egna erfarenheter. Dem hade de serverats i media.

Sådana här skriverier fungerar dessutom inte sällan som självuppfyllande profetior. Den utstötta, förtalade gruppen reagerar med avståndstagande gentemot majoriteten. Tvingar man dem dessutom att leva sämre än majoriteten, så skapar man förstås fler kriminella inom denna grupp. Det gäller även utslagna hedenhössvenskar som diskrimineras eller behandlas illa av samhället.

Medias skriverier fick andra konsekvenser, och detta talar man tyst om. Många tjänstemän inom flyktingmottagningarna runtom i landet började nämligen behandla flyktingar mycket illa. Medias återkommande fetstilskrav på att ”man måste sluta dalta med flyktingarna”, att ”man måste ställa hårdare krav på flyktingarna” etc. fick till följd att många flyktingar förnedrades på ett rent upprörande sätt. Jag såg det inifrån då, och förfärades. Det var då jag verkligen insåg hur det som hände i Tyskland under trettiotalet kunde hända, något jag grubblat mycket över tidigare och bara inte kunnat förstå.

Det var nu bara självklart att många av barnen till de föräldrar som förnedrades knappast skulle växa upp till medborgare som kände solidaritet med det svenska samhället. Tvärtom skulle ett antal av dem, med stor säkerhet, ta avstånd från Sverige och hedenhössvenskarna. Det som alla säger sig inte förstå idag, är bara en självklar följd av drevet mot flyktingar och invandrare som media bedrev från 1989 och några år framöver, och som förstås dessutom göddes av den arbetslöshet som uppstod på 90-talet, som följd av fastighetskraschen och  den vanvettiga ekonomiska sparpolitiken som både regeringen Bildt och regeringen Persson förde, men framför allt regeringen Bildts flyktingpolik, som kom som svar på medias skriverier. Nu är vi dessutom där igen.

Det är idag inte svårt att förutsäga att ett antal av barnen till alla de hedenhössvenskar som idag pressas ut ur sjukförsäkringssystemet eller från a-kassan, kommer att reagera likadant som somliga flyktingbarn har gjort. Det är på det här sättet man skapar värstinggenerationer. Det vet alla som kan något om samhällsutveckling och om sociala processer.

I programmet Medierna förnekar journalister alltså att media bedrev en formlig kampanj mot både flyktingar och flykting- och invandrarpolitiken tidigare. Var och en, som vill och orkar, kan emellertid gå in i läggen och få hur många belägg som helst för att detta faktiskt var fallet. Hade artiklarna legat på nätet, men detta var före Internet, så hade det inte gått att blåneka som man gör idag.

/Kerstin

Länkar:
Flyktinghets och felcitat, Medierna, SR
Vår mörka historia, del 3, TV4
Vår  mörka historia, del 3, TV4, se filmen här
Den stora myten om journalisten, Dan Josefsson
Rekommenderad läsning:
The spirit Level, Why More equal Societies Almost Always Do Better, Richard Wilkinson. Kate Pickett, 2009

Craig Murray, som jag har länk till i min länkrulle, har haft återkommande problem med sin blogg. Just nu ligger bloggen nere. Craig Murray utnämndes till diplomat i Uzbekistan. På den här sidan berättar han vad han fann när han kom dit. Han rapportade om tortyren därstädes, vilket ledde till att han avskedades och hans karriär tog ett abrupt slut. Läs berättelsen. Den är hårresande.

Den man som var premiärminister i England när detta hände heter Tony Blair. Det är mannen som just nu är ett hett namn vad gäller utnämning till EU:s preminärminister president så fort Lissabonavtalet är underskrivet av samtliga medlemsstater. 

Visst är det härliga prickar vi styrs av. Tony Blair var, som vi vet, Göran Perssons idol.

Som i alla diktaturer, dessutom, har vi EU-medborgare ingenting att säga till om vad gäller tillsättandet av EU-president.

Läs för övrigt Erik Bergs lysande analys av socialdemokratins tillkortakommanden och monumentala svek mot de egna idealen.

Länk:

Om Uzbekistan och om USA:s och Storbritanniens syn på tortyren där, source

Apropå att Åsa Linderborg har skrivit ett inlägg i AB, om Yahoda Hiss och hans organstölder, så hänvisar jag till vad jag skrev på Motvallsbloggen den 25:e och 26:e augusti i år:

- Mer om organstölder i Israel – misstanken var inte grundlös 

- SvD:s ledarblogg om Boströms artikel – kan skribenten varken svenska eller engelska?. 

Länk:

- Nu faller domarna i den israeliska organhärvan, Å Linderborg, AB

- Yahoda Hiss, Wikipedia

Så här inför den socialdemokratiska kongressen, och då jag har lite svårt att skriva, tyckte jag det kunde passa att reprisera ett inlägg från den 29:e augusti i år. De som redan har läst det och har det i färskt minne kanske ursäktar tilltaget.

Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn)

När jag var barn, och ung, åren efter andra världskriget, hade den biologistiska människosynen (att tolka alla mänskliga beteenden utifrån biologin) råkat i så totalt vanrykte, på grund av Hitlers alla illdåd, att få ville jämföra människor med djur och ännu färre försökte tillämpa och tolka samhället utifrån en socialdarwinistisk utgångspunkt. Hitler, som grundade sin ideologi på en konservativ variant av socialdarwinismen, hade misskrediterat sådana förfaranden så till den milda grad att ytterst få kunde tänka sig att hävda att konkurrens och utslagning var naturens eviga och allomfattande lag.

Två sorters socialdarwinism
Det har hela tiden funnits två sorters “socialdarwinism”. Dels hade vi den variant som man brukar anse att Herbert Spencer (1820-1923) var fader till. Det är denna variant man vanligen avser när man talar om “socialdarwinism”. Jag brukar kalla den den liberala socialdarwinismen. Spencer var mannen som myntade det uttryck som senare de flesta kommit att förknippa med Darwin och hans evolutionsteori, “survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad). Han var liberal och för liberaler finns det bara individer. Han tog förtjust emot Darwins evolutionsteori och menade att Darwin hade hittat de utvecklings- naturlagar som gällde för alla biologiska arter, och han menade att de gällde (borde gälla) också i samhället. I det naturlagsenliga samhället överlevde individer genom att konkurrera om resurserna med alla andra individer. De sämre anpassade gick under och det var en naturlag som man inte skulle göra våld på i samhället. Välgörenhet, tyckte de extrema liberalerna, var av ondo då det möjliggjorde för de undermåliga människor att överleva och fortplanta sig och därmed att degenerera människosläktet. Om man lät människor konkurrera fritt skulle alla göra det de var bäst på och de bästa överleva. Det skulle dels leda till en förädling av människomaterialet, dels till en teknisk utveckling och därmed till det bästa tänkbara samhället för alla.

Spencer har haft ett stort inflytande över samhällssynen i USA, medan den ledande liberalen i Europa blev John Stuart Mill (1806-1873) som senare blev socialliberal. Han insåg nämligen att människor föddes med helt olika förutsättningar och att samhället, för att det sant liberala samhälle skulle fungera, måste ingripa en del och ge människor åtminstone lite mer likartade förutsättningar från början, som ex. god utbildning, vilket förmodligen är skälet till att ex. Johan Norberg betraktar honom som en ren förrädare mot det liberala idealet. (1)

För den klassiskt konservative var människan i grunden ond. I urtiden hade alla individer levt i ett allas krig mot alla. Samhällsbildningar uppstod, tänkte man sig, i Thomas Hobbes (1588-1679) anda, när människor slöt sig samman och valde en ledare, en kung, vars huvuduppgift var att att se till att lagar stiftades och att människor följde lagarna, så att människor kunde leva i fred med varandra.
Samhället liknades, av de konservativa, vid en organism, där varje individ fyllde samma funktion i samhället som ett kroppsorgan i en kropp. Var och en hade sin uppgift att fylla och fyllde alla denna uppgift och följde lagarna, skulle samhället bli gott för alla.

Konservativa tenderade att betrakta stabilitet och långsamma samhällsförändringar som idealet. Traditioner hade, menade man, utvecklats genom århundraden och de representerade därför urgammal mänsklig erfarenhet och kunskap, därför skulle man värna om och bevara traditionerna. Det anstod inte enskilda människor att sätta sig upp mot överhögheten. Kungen skulle vara oavsättbar, oavsett hur han styrde, för ett samhälle utan överhuvud var ändå alltid värre att leva i än en stat med en tyrannisk furste.

Några århundraden senare skulle Edmund Burke (1729-1797) komma att formulera det som blev den klassiska konservatismens ideologi. Den formulerade han som svar på den franska revolutionen och den stipulerade exempelvis att revolutioner alltid är fel och leder till katastrof. Han ansåg vidare att somliga människor är överlägsna andra, nämligen adeln och herrarna. Resten, de vanliga människorna, var råa, obildade och grymma sällar. Om man gav det lågt stående folket makt i samhället skulle samhället falla samman och ren ondska skulle regera igen (vilket var orsaken till att de konservativa, högern i Sverige, var motståndare till allmän rösträtt och demokrati ex).

Den andra varianten av socialdarwinism är alltså den konservativa socialdarwinismen. Den utmärks följaktligen av föreställningen att samhället är en organism, att människor inom detta samhälle inte ska konkurrera utan samarbeta. De måste ledas av en stark och överlägsen ledare som förmår upprätthålla lag och ordning i samhället. Den naturlagsenliga konkurrensen består här inte i individernas konkurrens med varandra, utan i samhällens konkurrens med andra samhällen, i krig mellan stater, där den starkare staten segrar och leder mänskligheten framåt. Detta var grunden i Hitlers, på evolutionsteorin och biologin grundade, ideologi.

Karl Marx, å andra sidan, hävdade att människan i grunden är social och att samhället skulle bli bra, bara man rev dess maktstrukturer, gav alla samma ekonomiska förusättningar och lät människor utveckla sina egna förmågor, faktiskt en människosyn som inte är så olik liberalismens. Till skillnad från liberaler ansåg han att produktionsmedlen borde ägas av alla gemensamt, inte av en rik överklass.

Min egen människosyn – då och nu
När jag, i min ungdom, läste om Hobbes och Burkes idéer om samhället, tyckte jag att det var rena rappakaljan. Då, när biologism och inhumanism var totalt ute, föreställde vi oss istället att människan var en av naturen social och samarbetsvillig varelse. Idag kanske jag har ändrat min uppfattning lite och har viss förståelse för hur idéerna om de i grunden onda/egoistiska människorna kunde uppkomma. Samhällen utan lagar, och utan människors känsla av samhörighet, som ofta blir resultatet vid plötsliga samhälleliga sammanbrott, tenderar att utvecklas till mycket inhumana sådana där kriminella organisationer snabbt rycker åt sig makten, vilket vi ser exempel på idag. Så lite mer konservativ har jag kanske blivit med åren. Visserligen har jag aldrig trott på välsignelsen i blodiga revolutioner men jag kanske var mer optimistisk vad gällde utfallet av snabba samhällsförändringar när jag var ung och framför allt trodde jag inte att människor var så förödande lätta att lura och indoktrinera, som jag nu inser att de är.

Idag är min övertygelse snarare att människan är både en vänlig social samarbetsvarelse och en varelse med inbyggd möjlighet till ren ondska, av födseln, och vilken sida av den mänskliga potentialen som utvecklas, eller uppvisas, beror på det samhälle människor växer upp i eller vilken situation de hamnar i. Människor blir vad man gör dem till, samhället formar människorna alltså. Trygga människor blir hjälpsamma, mer solidariska mer generösa och tolerantare, mindre egoistiska alltså. Hotade människor, eller människor som inbillas, indoktrineras i tron, att de är hotade, kan snabbt bli bestialiska, hatiska och hämndgiriga. Detta ser vi tydligt i krig exempelvis. Dessutom är jag övertygad om att den mest grundläggande mänskliga egenskapen är påverkbarheten. Men även den har sin grund i vår sociala natur. De allra flesta av oss vill vara som alla andra, vill vara en del i en grupp och känna oss hemma i denna, och grupptryck är något av det mest kraftfulla som finns, vad gäller att övertyga människor. Vi har nog en medfödd tendens att tro att vad de allra flesta tror, det måste vara rätt, eller vad människor i vår omedelbara närhet tror, det måste vara rätt: “Hästskit är gott, en miljon flugor kan inte ha fel – syndromet” alltså.

Förtrycker och hotar man människor ständigt och jämnt, ex. så att de känner att de snabbt kan förlora sin utkomst, sin sociala trygghet eller ännu värre – förlora livet, tvingar man dem att ständigt konkurrera och tvingar man dem att leva med ständiga och oförutsedda förändringar, då blir människor otrygga vilket gör dem mer egoistiska, lätt gör dem mer hatiska och sådana att de begår inhumana handlingar mot andra. Kort sagt, ett solidariskt någotsånär jämlikt samhälle skapar godare människor och ett angenämare samhälle för de allra flesta att leva i. Ett hårt, inhumant, mer ojämlikt utslagningssamhälle skapar fler onda eller egoistiska människor och gör samhället sämre och otryggare – för alla.

Min efterkrigstid
Således, den klassiska socialdemokratiska ideologin vilade på en människosyn som sade att människor är sociala varelser med en inbyggd vilja att samverka och att hjälpa och stötta varandra. Ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter för alla skapar ett bättre samhälle, för alla, ansåg de tidigare socialdemokraterna. Med denna grundsyn försökte, och lyckades man förhållandevis väl, skapa just ett mer jämlikt samhälle. Min generation, och våra barn och barnbarn, fick möjligheter som min generations föräldrar inte kunnat drömma om. Vi fick bättre mat, kläder, bostäder, god sjukvård, skolutbildning och universitetsutbildning blev möjlig för alla, åtminstone vad gällde den praktiska, ekonomiska delen. Tidigare hade bara en liten del av överklassens barn gått i gymnasium.

Arbete sågs som en mänsklig rättighet. Det är naturligt att så är fallet om man grundar sig i en ideologi som säger att människor vill vara med i samhället, att de vill göra de insatser de förmår, att jorden och alla naturresurserna inte av Gud eller naturen givits en liten del av mänskligheten att äga och berika sig på, utan att vi alla har rätt att försörja oss på vad jorden ger.
Ekonomisk trygghet även vid arbetslöshet eller sjukdom och ålderdom sågs också som en rättighet. Således byggde man ut de sociala försäkringarna, så att även sjuka och gamla skulle få en anständig del av det som vi alla tillsammans skapade, med våra arbetsinsatser. Kriminalitet sågs som en social avvikelse, som orsakades av omgivningen, av svår uppväxt, av diskriminering, av misär och skulle inte bestraffas. Istället skulle de kriminella hjälpas (vårdas) till en mer positiv syn på samhället och med människorna och till en möjlighet att inlemmas i det sociala livet.

Erik Berg skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg, (2) där han jämför centerns samhälls- och människosyn idag med den partiet omfattade på 70-talet. Den visar hur även Centerpartiet omfattade den ovan beskrivna människosynen på den tiden och detsamma gällde folkpartiet, som var socalliberalt då. Motsatsen, föreställningen om den i grunden onda, lata och egoistiska människan omfattades visserligen hela tiden av många inom högern, men inte ens den uttalade denna åsikt så högt på den tiden. Högern avslöjade istället sin människosyn i de politiska förslag man lade och förstås i kretsar som delade densamma, som exempelvis vad gällde frågan om hur man skulle behandla fängelseinterner och hur mycket samhällsstöd utslagna människor skulle få. Unghögern visade den i sitt ruskiga Palmehat och i de aktiviteter de ägnade sig åt på sina interna möten.

Tolkningsföreträdet, vad gällde föreställningarna om människans sanna natur, låg alltså till vänster under 70-talet. Det hade inte varit möjligt, på den tiden, att offentligt hävda att människan är en egoistisk, lat och parasitisk varelse i grunden, som måste hotas och piskas att arbeta, utan att man hade mosats i media.

Människosynen förändras
Så övergick 70-talet i 80-tal och mot mitten av detta decennium fick ett antal socialdemokrater (eller ska vi kalla dem socialmoderater), Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink, för sig att Sverige inte hade råd med välfärd och att man skulle lägga om den solidariska ekonomiska politiken, efter mönster från England och USA. Därvid påbörjades en omdaning av Sverige. Fram emot början av 90-talet hade den nyliberala ekonomiska politiken slagit igenom i alla politiska partier, som den enda möjliga. Bidragande till denna omsvängning blev förstås också Sovjetunionens sammanbrott. Här hade man ju beviset för att kapitalismen var det bästa tänkbara systemet. Hade vi inte mycket högre välstånd i Väst? Hade vi inte mycket mer frihet i Väst? Man såg inte, eller ville inte se, att så var fallet på grund av ett slags blandekonomiskt system, inte på grund av en ren liberal låt-gå-politik. Man insåg inte att var gång en sådan hade prövats, så hade det kraschat långt innan den liberala “låt-gå-ekonomim” hade förverkligats fullt ut, som exempelvis 1929.

Resultatet, vad gällde de förändringar man vidtog i den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet, blev att socialdemokraterna övergav målsättningen om den fulla sysselsättningen, och därmed idén om allas rätt till arbete. De nyliberala idéerna tillämpas därefter även på tillgången på arbetskraft. Fler arbetslösa, alltså större utbud än efterfrågan på arbetskraft innebär att löner kan pressas neråt och företagens vinster ökar.

Den här omorienteringen, förändringen av människosynen, som jag förstås bara följt utifrån, som vanlig medborgare, och som jag inte förstår hur den kunde genomföras inom det socialdemokratiska partiet, fick till följd att även socialdemokraternas retorik förändrades, om än lite försåtligt. Den i grunden sociala, samarbetsinriktade människan förvandlades successivt och systematiskt, framför allt i socialdemokratisk politik, till den av naturen lata, egoistiska människan: “Människor skulle inte vilja arbeta om de inte blev ordentligt lidande som arbetslösa. Vem vill arbeta om man kan leva lika gott utan att göra det?” Det här hade varit högerns grundinställning hela tiden och nu hade den alltså fått de s.k. “förnyarna”, inom socialdemokratin med sig. Därmed fortsatte socialdemokraterna politiken för ett systemskifte efter 1994, då de kom tillbaka efter regeringen Bildt. Den enda av sina gamla deviser som de höll fast vid, var att förändringar inte ska ske för snabbt, alltså skulle systemskiftet, samma som de borgerliga ville ha, genomföras lite långsammare än de borgerliga partierna önskade.

Så här såg det ut från min horisont.

Dyster men välplanerad utveckling
Den svenska ekonomiska eliten hade börjat besöka USA alltmer frekvent från 60-talet och framåt, och lärde sig därmed vad den amerikanska ekonomiska eliten lärde sig redan under 20-och 30-talen, hur man skulle få människor att “tänka rätt”, alltså tänka på det sätt som gynnade just denna elit. Redan i början av 70-talet inrättade dåvarande SAF (svenska arbetsgivarorganisationen numer SN) propagandainstitutet Timbro, som skulle verka för att vända människors inställning till samhället i borgerlig, liberalkonservativ riktning (dvs totalt frihet för de stora företagen att göra som man vill, piskan åt folket, fast paketet presenterades förstås som slaget för den lilla människans frihet). Man lyckades alltså över förväntan.

Själv noterade jag i början av 90-talet en mycket tydlig och snabb förändring vad gällde människosynen hos de studenter jag undervisade då. Tidigare hade ingen enda student hävdat att människan är en i grunden egoistisk varelse. Nu började alltfler hävda detta, som om det vore en självklar sanning och utan att ens tycka att det var konstigt att de tyckte så. Timbros propaganda hade varit otroligt effektiv, även om det tog c:a 20 år innan den slagit rot i nästan en hel generation. 20 år är en lång tid för den som är 20-30 år. Det är en lång tid medan man genomlever dem som yngre, men en kort tid när man blir äldre och ser tillbaka på dem.

Idag har vi alltså 15-25 nya väljarårgångar, som är djupt indoktrinerade i det som är en gravt inhuman människosyn, just den människosyn som nu möjliggör för Alliansregeringen att slå ut arbetslösa helt och att pressa sjuka långt bortom inhumanitetens gräns. De sjuka är egentligen bara lata simulanter, är den underliggande människosynen här.

Numer vet bara de som är över 50 vad traditionell socialdemokratisk politik innebar och på vilken ideologisk grund den vilade. Dessutom är de som är yngre effektivt indoktrinerade i en rent falsk historiebild av 1900-talet, framför allt av den senare delen av detta århundrade. När mina 90-talsstudenter berättade för mig hur det var i Sverige när jag var ung, så kände jag inte igen bilden alls. Deras bild var inte en bild av det samhälle jag växte upp i. Det var snarare Sovjet de beskrev.

De politiska partierna lyckas därmed, utan häftiga protester ute i samhället, med hjälp av den förändrade människosynen och lögner om Sveriges ekonomiska situation, samt med hjälp av myten om vilka krav globaliseringen ställer, riva det välfärdssamhälle som det tog 50 år att bygga upp. Att riva går fort, att bygga tar lång tid. Alliansen har nu ett år på sig, och den kommer att riva ännu mycket mer innan den eventuellt, men långtifrån säkert, tvingas avgå. Snart är de årgångar helt borta, som vet vad traditionell socialdemokratisk ideologi och politik faktiskt var och vad den åstadkom. Kvar finns sedan bara de som lever med en total och medvetet skapad vanföreställning om den saken. Därmed får Sverige den amerikanska situationen, där de politiska partierna inte konkurrerar med olika partiprogram, utan endast konkurrerar om makten att få verkställa de multinationella företagens krav, uppgifter som de belönas rikligt för, av dessa stora företag, om inte genom direkt korruption, så genom att de betalas för sina tjänster inom politiken med välavlönade icke-arbeten efter sin avgång. De stora företagen och det politiska etablissemanget vävs ihop till en enda väv. “Korporativism” kallade vi detta system förr, ett rent skällsord på 60- och 70-talen.

“Demokratin”, som var ett lysande projekt från början, har nu definitivt oskadliggjorts av de ekonomiska eliterna, som helt sonika har köpt det politiska systemet och därmed behärskar det och de har köpt det med de arbetande människornas pengar. Priset blir social oro, priset blir öka kontroll, priset blir mer misstro mellan människor, priset blir ökad otrygghet – för alla, även för de superrika. Ju otryggare dessa känner sig, desto mer kontroll av pöbeln kommer de att kräva och desto mer…

Så glider det nyliberala, egoistiska samhället allt längre in i fascismen.

Länk:

1) Liberalismen – de individualistiska idéernas historia, Johan Norberg
2) Centerns liv före döden, Approximantion

- Sverige efter murens fall, Maria Pia Boëthius, OBS 28/10.09

- Vad de flesta vill ha – rättfärdighet, Ett hjärta rött

- Utslagning presenteras som rehabilitering, Ett hjärta rött

- De som förbrukats måste förnedras, Ett hjärta rött

Låt oss hoppas att det socialdemokratiska partiet vaknar, inser vad det har gjort och åter knyter an till sin ursprungliga ideologi.

Socialdemokraterna ”lovar” att höja pensionsåldern med tre år. Låter väldigt genomtänkt, med tanke på att det är så gott om jobb och så ont om arbetskraft.

Sedan undrar jag, som nypensionerad väljare på 65 år, om jag ska tvingas ställa mig i arbetslöshetskö och vända mig till socialen, efter att ha sålt allt jag äger och har, om De Rödgröna vinner valet. Det vill jag gärna veta innan jag går till valurnan nästa gång.

Tillägg kl 21.00  

 Tittade på programmet ”Vem har råd att bli gammal”, på P2 nyss. Jag trodde att jag skulle skratta ihjäl mig. Där stod bankfolk och talade om hur viktigt det är att välja rätt PPM-fond och hur mycket pengar man kan tjäna på det på litet sikt, när alla någotsnånär kunniga vet att det där är rent nonsens och att man lika gärna kan spela tärning om vilken fond man ska satsa i. Vidare svarade man på frågor om hur man ska planera för sin pension om man är trettio år idag.

Vadå, planera? Det går ju inte att planera någonting när staten förändrar spelreglerna snabbare än man hinner blinka. Vi planerade för en skaplig ATP, och betalade och betalade, bara för att finna att när det var dags att få ut denna pension, då hade den skänkts bort till de rika i samhället, i form av skattesänkningar. Så den som är trettio kan nog glömma det där med att planera för sin pension, för man har ingen aning om vad politiker eller finansmarknaden kan hitta på de närmaste 40 åren. Privat pensionssparande är dessutom också en ren chansning. Försäkringsbolaget som man sparar i kan ha gått i konkurs långt innan man ska ha ut sina sparade pengar, pengarna kan ha tagit slut på grund av ”välståndsbyggande” bonusprogram för styrelse och VD:ar, eller VD:n kan ha tagit pengarna och stuckit till Bahamas.

Och vad gäller begravningsförsäkringar, så säger jag som min mamma sade: De gräver nog ner en under alla omständigheter, om inte förr så när man börja lukta.

Konstigt förresten, att man kan bryta avtal med vanligt folk hur som helst, medan det på inga villkor går att bryta ett bonuskontrakt med en VD som roffat åt sig alldeles för mycket av aktieägarnas eller pensionsspararnas pengar. 

Dessutom borde alla läsa rapporten Den demografiska bomben, av Lars Tornstam. Han visar hur allt det här talet om den förfärliga åldersboomen och omöjligheten att försörja alla dessa gamlingar, är en ren skrämselproganda som inte har så mycket fog för sig. Men effektiv är denna skrämselbomb för att lura oss alla att acceptera att man tar mer från de sämre ställda och från dem som sliter mest i samhället, och skeppar över det till de rika, till den ekonomiska eliten. 

Länk:

Vem har råd att bli gammal? TV2

Den demografiska bomben, L Tornstam, Uppsala Univ.