Endast döda fiskar flyter med strömmen
Kerstin Berminge och Dan Gunnemark bloggar om samhällsfrågor, politik och filosofi |
Alla åsikter som förs fram på den här bloggen är helt och hållet bloggarens egna. De representerar på intet sätt Albas hållning.
om oss bloggare om cookies |
Uppgivenhetens politik – eller lagstiftarnas cynism?
Effektivaste sättet för institutioner och byråkratier att få den lagstiftning man vill ha, är tydligen att strunta i befintlig lagstiftning.
Kommuner beter sig inte som lagstiftarna förväntar sig. Här skulle det bli individuell lönesättning för de kommunaliserade lärarna, vilket skulle utgöra incitament för lärarna att bli bättre pedagoger. Vad hände? Jo kommuner insåg att de kunde erbjuda behöriga lärare så låga löner att de inte fick behöriga sådana till de tjänster de annonserade ut. Alltså kunde de istället anställa billigare icke-behöriga lärare. Det fanns ju ingen behörig att tillgå!
Vad gjorde staten? Jo avskaffade i princip kravet att skolan ska ha behöriga lärare enligt devisen: Eftersom kommunerna ändå inte anställer behöriga lärare så är det lika bra att slopa lagen om att de måste göra det.
När det blev många överklaganden av sociala beslut i kommunerna såg man inte till att kommunerna följde lagarna, utan då avskaffade man medborgarnas rätt att överklaga vissa ärenden istället.
Nu säger Bodström (läs Erik Wijks artikel Aftonbladet) att eftersom polisen ändå sysslat med olaglig avlyssning av medborgarna är det lika bra att ge dem lagligt stöd för att avlyssna vem de vill och oavsett om de avlyssnade misstänks för något eller inte.
När tänker man avskaffa lagar mot bokföringsbrott tro?
Den som har pengar och som inte velat eller inte klarat av att ta en akademisk examen på normalt sätt, har alltid kunnat köpa sig en akademisk titel på något obskyrt universitet någonstans, om det inte gått att muta lärare i det vanliga utbildningssystemet, och under något årtionde kunde slöare och mindre hederliga studenter plagiera uppsatser från nätet utan större risk att bli upptäckta, något som man tydligen börjar vidta åtgärder mot idag.
Då återstår bara den dyraste vägen om man inte förmår klara sin akademiska grad själv. The Guardian berättar om denna väg. Idag annonserar företag om försäljning av unika akademiska uppsatser, för framläggande på högst respektabla universitet. Den som kan punga ut med sådär en 60.000 kronor kan köpa sig en Mastersuppsats hos exempelvis Easy Writer, en struntsumma för den vars pappa är multimiljonär eller miljardär!
Visst är det något högst sympatiskt med våra moderna valfrihetssystem, där var och en har friheten att köpa precis det han/hon vill ha!
Äntligen lyckades jag få in en bild på bloggen – tack Jinge för hjälpen –
så då ska det bli lite fler sådana framöver. Bilder piggar ju alltid upp.
PS: Hade fel namn på filen tidigare, inte konstigt att jag inte fick det att fungera. Ögonen är det första man blir blind på som sagt.
Ett optimistiskt framtidsscenario från 50-talet
På det glada 50-talet, då jag var tonåring och då man börjat automatisera alltmer i industrin, samt då kärnkraften lovade obegränsad och praktiskt taget gratis tillgång till energi, sade min optimistiske fader, som var maskiningenjör, något som jag erinrar mig idag då arbetslöshet är det stora problemet:
”Mot slutet av 1900-talet är allting så automatiserat att man bara behöver gå till jobbet och trycka på knappen en gång i veckan”.
Det var på den tiden då det ansågs självklart att landets samlade tillgångar skulle fördelas någotsånär jämlikt mellan människorna. Pappa kunde uppenbarligen inte ens föreställa sig att man istället skulle slita ut en del av medborgarna genom att lägga på denna alltför mycket arbete och jaga resten av befolkningen, som vore den en skock amoraliska icke-människor, genom att låta den leva i nöd eller på hopplöst lågt tilltagna bidrag.
Det var då det – innan nedsippringsteorin hade slagit igenom tvärs över hela det politiska fältet och innan idén om total skattebefrielse för de ohemult rika ansågs vara vägen till välstånd för alla.
Kompetensskräcken IV / Föraktet för ekonomisk kunskap
Med genomförandet av målstyrningen, som i stort sett har misslyckats överallt där den tillämpas, och det är på de flesta samhällsområden idag, lyckades man förringa kunskaper i ekonomi, eller inom de områden som berörs.
Målstyrningen handlar om att riksdagen och regeringen ger kommuner och myndigheter en påse pengar, lagstiftar om de mål som ska uppnås för pengarna och sedan kan de beslutande på högsta nivå avsvära sig allt ansvar för resultatet.
I mitten av 80-talet arbetade jag inom ett av de områden som utgjorde pilotprojekt vad gällde målstyrning, nämligen undervisning av invandrare i svenska (sfi). Där började staten med att ge kommunerna en summa pengar för alla som började sin sfi-ubildning (jfr den aktuella diskussionen om universitetens bidrag/studerande) och bestämde vilka kunskaper de skulle bibringas för pengarna. Kommunerna i allmänhet (med få undantag) anordnade en så usel sfi-undervisning att många slutade på kurserna ganska snart. Det betydde att invandrarna inte lärde sig svenska och att kommunerna istället kunde använda pengarna till annat.
Då sade rikspolitikerna att kommunerna istället skulle få en del av pengarna först sedan invandrarna hade gått en viss tid på undervisningen. Det resulterade inte heller i bättre undervisning. Då gav man i princip upp och gav kommunerna en påse pengar för varje flykting dessa tog emot och sade att för de här pengarna ska ni ta hand om flyktingarna, ordna dem lägenheter och mat, ge dem sfi-utbildning och lotsa ut dem i samhället och på arbetsmarknaden.
Det här var ungefär som om man skulle ställa sig vid åsnan, som just fallit ihop under tyngden av lasset på ryggen, och säga att ”klarar du inte det här så lägger vi på lite mer, och så lite till och så ytterligare lite mer”, och sedan lämna åsnan åt sitt öde.
Inte nog med detta, från början var kommunerna tvungna att i första hand anställa lärare med erfarenhet och utbildning inom området (formell behörighet/kompetens), men det kravet slopade man också så småningom.
I verkligheten kräver målstyrningen och det ekonomiska ansvar man plötsligt lade på varje myndighet, att den som hade ansvaret för ett område måste vara, inte bara kunnig inom sitt område utan även vara kunnig i ekonomi. Sådana djur finns nästan inte. Alltså missköts väldigt mycket i samhället idag.
Här resonerade man tydligen som om ekonomikunskaper inte var av något värde, som om det räckte med att klara sin privatekonomi så skulle man också klara av att sköta ekonomin för större organisationer eller institutioner och dessutom ansåg man till slut att det inte ens skulle krävas några kunskaper om sfi-undervisning.
Att på detta sätt lägga en massa ekonomiskt ansvar på människor som inte har någon utbildning i ekonomi – och att anse att det inte är så noga med lärarnas kompetens, det är kunskapsförakt, som jag alltså inordnat under begreppet kompetensskräck.
Introduktion / Kompetensskräcken
USA – ett hot mot hela världen
Varför får det som kan läsas på PNAC:s (Project of New American Century) hemsida mig att tänka på en annan ledare med storhetsvansinne, en som visserligen talade om ett tusenårigt rike – men ändå. En läsning av denna hemsida kan göra vilken demokratiskt sinnad person som helst mörkrädd.
Så hävdar svenska regeringen att nu finns inga risker för krig i vår närhet längre! Skojar regeringen med oss?
Nu börjar dessutom även högt uppsatta domare i Storbritannien tala om antiterroristlagarnas likhet med tredje rikets lagar, de lagar som Bodström föreslår för Sverige också alltså, och som i praktiken är rena kopior av de lagar man stiftat i USA redan.
Så myglar även universiteten till sig pengar som de inte ska ha
Enligt ”nedsippringsteorin”, en av nyliberalismens favoritteser, ska alla få det bättre bara de riktigt rika tillåts bli ännu mycket rikare, för då ska det börja sippra ner pengar även till de sämre ställda (ett av skälen till att man avskaffade arvs- och gåvoskatten och snart också kommer att avskaffa förmögenhetsskatten).
Det enda jag kan se sippra neråt i samhällshierarkin, vartefter de rikaste roffar åt sig alltmer, är ruffleriet och bedrägerierna.
Tio goda skäl för papperstidningarna
Dagstidningarna i pappersformat är klart överlägsna dagstidningarna på nätet:
1: Man behöver inte ens äga en dator för att kunna läsa dem.
2: Papperstidningen går fortare att vända blad i och de krånglar nästan aldrig.
3: I papperstidningen finns det flera artiklar på samma sida så man behöver inte vända blad för varje artikel man vill läsa
4: Man ser alla artiklar när man bläddrar igenom tidningen, inte bara kryptiska rubriker.
5: De är mycket lättare att läsa på bussen
6: Annonserna i papperstidningen står stilla och låter en läsa artiklarna i lugn och ro. De varken blixtrar, hoppar runt på sidorna eller kommer och går hela tiden och dessutom behöver man inte vänta på att de ska laddas ner innan man ser artikeltexterna. Kort sagt man kan strunta i annonserna i papperstidningen.
7: Man kan använda dem som målarunderlag, vilket inte ens en platt datorskärm är så bra till
8: Man kan använda dem att tända i kaminen med, det duger inte datorn till.
9: Deras sanitära värde är högt. De är väldigt bra att lägga i valplådan (fast de var bättre när de var större, så visst var det bättre förr!).
10: De kan användas på utedasset på landet när man har glömt handla Edet kräpp.
Så hurra för papperstidningarna!
Antiterroristlagarna – ännu en gång
Lasse skriver om antalet fängslade i USA utifrån antiterroristlagarna därstädes, 83.000 enligt dagens Aftonblad (har dock inte lyckats hitta artikeln som säger detta men har för mig att jag har läst liknande siffror tidigare).
Antiterroristlagar av den typen som Bodström nu lägger fram i Sverige, kan verka ofarliga, ja till och med bra, för den som anser sig oskyldig och som därför menar att han/hon inte har något att frukta för egen del från sådana lagar.
Nu är det dessvärre så att sådana här lagar aldrig fungerar såsom de kanske varit tänkta (just nu är de här lagarna i praktiken förtäckta raslagar, som Jan Guiollou redan påpekat, vilket är skäl nog att protestera mot dem, men antas de kommer de garanterat snart att utvidgas till att även gälla ”ursvenskar”, sådana som planerar demonstrationer mot ex. EU-möten i Sverige etc.).
Finns det en möjlighet att ganska godtyckligt avlyssna och göra husundersökningar hos alltfler och även av och hos människor som inte ens är misstänkta för något, kan vi vara helt säkra på att många och ett successivt ökande antal oskyldiga människor kommer att drabbas och kränkas. Det kan vara du, det kan vara jag. Oskyldiga kommer att drabbas slumpmässigt – för det är helt enkelt så sådana här lagar fungerar. Oskyldiga kommer att hamna på hemliga listor som förstör deras framtida möjligheter i förvärvslivet etc. etc.
– Jamen, så har det ju alltid varit!
Jo, men det är en himmelsvid skillnad om detta förfarande är olagligt eller lagligt. Är det lagligt finns det ingen möjlighet till upprättelse – någonsin, för dem som kränkts oskyldigt.
Den byråkrati som får i uppgift att genomföra avlyssning och husundersökningar har ett inneboende intresse av att övertyga om att den behövs, för att legitimera sin egen existens, genom att hävda och påvisa att den gör samhälsnyttiga insatser. Det är så byråkratier fungerar och det brukar leda till att byråkratin sväller. Detta genererar misstag och ofta nog ett ökande antal sådana.
Den här typen av lagar uppmuntrar dessutom till angiveri. Som jag skrivit tidigare, vad om en ovän, eller en politisk motståndare, ringer till polisen och anmäler att det försiggår konstiga saker hos dig eller hos mig?
I förlängningen innebär allt detta dessutom att tystnaden sprider sig i landet. ”Bäst att inte säga något, inte skriva något, inte göra något som kan förarga någon eller som kan påkalla polismyndighetens uppmärksamhet”.
De här processerna är väl kända från andra samhällen som stiftat och/eller tillämpat den här typen av lagar, de har tidigare endast funnits i diktaturer vad jag vet.
Och det är just det: Demokratin avskaffas med beslut om de föreslagna antiterroristlagarna. Det finns tre ting som måste finnas i ett land för att det ska kunna betecknas som en demokrati:
1) allmänna val, flerpartisystem och en av folket vald beslutande församling,
2) rättstrygghet och skydd för medborgarnas integritet samt
3) yttrande- och organisationsfrihet
Fattas någon av dessa faktorer kan man inte längre tala om demokrati. Med de föreslagna antiterroristlagarna har man avskaffat punkt 2.
Även Joel på bloggen Det personliga är politiskt skriver om saken idag.
Motvallsbloggen
|
Webmaster |