Så har jag då skrivit ut (från nätet) och börjat läsa Slagen dam och blir alltmer förundrad ju mer jag läser i den. Det är inte många bokstäver man fått rätt när man lyssnat till massmedia och läst kritiken av Eva Lundgren på olika bloggar. Det senare är kanske inte att förvånas över eftersom de flesta bloggare, som skrivit om den här undersökningen, troligen utgår från vad de fått höra från massmedia och några nöjt sig med att läsa granskarnas rapport.

Av vad jag hade läst och hört på radio, samt efter läsning av undersökarnas delvis (men observera, bara just delvis) kritiska rapport, har jag fått intrycket att verket var Eva Lundgrens alldeles egenhändigt hoptotade verk, att hon gjort lite osorterade intervjuer med några kvinnor och sedan snickrat ihop fullständig galna slutsatser utifrån en statistik som inte hade en bokstav rätt. Men ju mer jag läser i boken desto mer tycker jag fallet liknar Expressens falska påståenden om Persbrandt.

Jag har inte kommit så långt som till att analysera statstiken och inte heller läst slutsatser och kommentarer, så dem får jag kanske återkomma till om jag anser att jag får skäl att göra det och det är fortfarande möjligt att det är just där man hittar all den galenskap man fått höra att Eva Lundgren har presterat i denna undersökning.

I metodavsnitten råkar jag alltså på den första överraskningen, den jag ska skriva om här, nämligen informationen om hur många personer som varit inblandade i upplägget av undersökningen. Där ser undersökningen ut som ett rent mönster av en seriöst upplagd sådan. Hur var det enligt massmedia och rektor på Uppsala universitet: Eva Lundgren och några till hade arbetat alldeles för isolerade från andra forskare och annan forskning.

I själva verket var ett ansenligt antal personer inblandade i den här undersökningen: Ansvarig förutom EvaLundgren var docent Gun Hiemer, chef för RiksKvinnoCentrum, Koordinator Jenny Westerstrand, Uppsala universitet, Ann-Marie Kalliokoski och Maria Eriksson, båda från Sociologiska institutionen Uppsala universitet samt Kristina Stensson, RiksKvinnoCentrum i Uppsala. Vidare hade de som utförde undersökningen som rapporteras i Slagen dam en referensgrupp bestående av Eckhardt Kühlhorn, Brottsförebyggande rådet, Britta Bjelle, generalidirektör för Brottsoffermyndigheten, Bo Lewin, docent vid Uppsala universitet, Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, Gunnel Gustafsson, professor vid Umeå universitet, Sven-Olof Isacsson, professor vid Lunds universitet. Dessutom skötte Statistiska Centralbyrån (SCB) om framtagning av frågeblanketter, ansvarade för lay-out och svarade för det praktiska urvalet, datainsamlingen samt framtagande av resultatprofil (sid 123 -124). Utöver detta gjorde man tre pilotstudier för att testa metoden, enkätfrågorna, om de var klara och otvetydiga, på tre olika grupper av kvinnor, som också fick ge sina synpunkter på frågorna innan man skickade ut dessa till 10.000 personer. Ovanpå detta reste man över till Finland, där forskare redan hade gjort en likadan undersökning, och överlade med forskarna där om utformningen.

Vad gäller metoden är undersökningen fullkomligt oangripbar med andra ord och så värst isolerat verkar inte Eva Lundgren ha arbetat med denna undersökning i alla fall.

Så här långt kommen begriper jag inte varför man valde ut just denna undersökning för granskning och kritik om det var Eva Lundgren personligen man vill komma åt eller kritisera. Jag har mina aningar dock. Får väl se om dessa blir eller inte blir bekräftade efter genomläsningen av resten.

Det råder många missuppfattningar bland icke-forskare om vad vetenskap är, tråkigt men begripligt nog. Det är dessutom hopplöst att tala om vad vetenskap faktiskt är till skillnad från icke-vetenskap, eftersom gränserna flyter, men man kan i alla fall säga lite om vad vetenskap inte är.

Den är framför allt inte en verksamhet inom vilken felfria och perfekta människor, s.k. forskare, aldrig någonsin gör misstag eller tänker fel och bara lägger fram bevisade och eviga sanningar. Istället försöker forskare, tillsammans och via den vetenskapliga processen och kulturen, ta fram nya kunskaper om den värld vi lever i och det sker genom interaktion mellan många forskare.

Forskare är personer som har utbildats i att använda s.k. vetenskapliga metoder, som handlar om att gå systematiskt tillväga, i sökandet efter ny kunskap. För att komma framåt har man ett system med vetenskaplig granskning. Den sker på seminarier, på konferenser och via vetenskapliga tidskrifter. Här lägger forskare fram sina resultat och sedan får andra forskare inom respektive discipliner ”kritisera” de framlagda resultaten. Dels rättas fel till i denna process, dels kommer det fram nya idéer och nya infallsvinklar som så småningom och förhoppningsvis leder fram till bättre kunskaper. Många människor tillsammans tänker oftast bättre en enskilda individer. Ingen enda vetenskaplig upptäckt är någonsin en enda mans verk. Varenda forskare bygger, på ett eller annat sätt, på vad andra forskare gör eller gjort eller på vad som händer i samhället, och skrivs om.

Det är så, dessutom, att enskilda forskare lägger fram både bra och dåliga förklaringar eller teorier under sina forskarliv. Även de personer i vetenskapshistorien som tas fram som stora genier hade fel i en hel del. Newton exempelvis, sysslade också med alkemi, ett område som senare kunskaper dömt ut totalt.

Det faktum att forskare är som alla andra dödliga och att de ständigt måste konkurrera om forskningsresurserna för att överleva i den akademiska världen, innebär dessvärre att det förekommer mycket annat inom forskarevärlden, som inte är lika trevligt som sökandet efter ny kunskap, och som inte sällan får negativa konsekvenser för själva kunskapsproduktionen. Man intrigerar, man försöker manövrera ut varandra, somliga går ganska långt vad gäller att försöka göra sig kvitt konkurrenter eller kritiska kolleger. Detta är trist, men dessvärre mänskligt.

Det bästa man kan åstadkomma är ett regelverk för hur denna konkurrens ska se ut, och hur man ska kritisera andra forskare, eller utvärdera deras arbeten. Sådana system finns och de brukar fungera åtminstone någotsånär.

Det är i ljuset av detta (men också i ljuset av hur opinioner piskas upp, som jag dock inte ska skriva om just nu) vi ska se ”fallet Eva Lundgren” och hennes forskning.

Det är möjligt att Eva Lundgrens forskning överlag är dålig (något allmänheten nu ges intryck av, men som inte ens granskarna säger och inte kan säga eftersom de nöjt sig med att titta bara på ett par av hennes många forskningsrapporter), men då har vi usla forskare och akademiker överlag, och i hela Skandinavien, som inte upptäckt detta förrän efter 20 års forskning, för varje gång hon har sökt forskningspengar eller en akademisk tjänst har hennes arbeten utsatts för granskning av andra akademiker av s.k. sakkunniga och från alla de skandinaviska länderna. Skulle alla de som har bedömt henne genom åren ha haft helt fel då står det mycket illa till i den akademiska världen och då är detta mycket allvarligare än de misstag Eva Lundgren eventuellt har begått.

Så illa är det nog ändå inte, och jag menar att Jörgen Hermanssons anmärkning om att Eva Lundgren är en idérik och kreativ forskare är det man ska ta fasta på här, även om hon gjort misstag. Det vore konstigt om hon inte hade gjort det eftersom alla forskare gör det då och då och ingen är perfekt, varför man inte kan kräva felfrihet av en forskare.

När jag refererar opponenten på Hallbergs disputation så handlar detta inte om att döma ut henne. Det handlar om att visa att ingen forskare är felfri, eller går helt fri från kritik, och att den kritik som förs fram mot Eva Lundgren just nu, också kan riktas mot hennes granskare. Konstigt vore det annars.

Nu har granskarna, vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen Hermansson, kommit med sin rapport om Eva Lundgrens forskning. Den tycks i huvudsak handla om det den inte skulle handla om, nämligen om kvaliteten på Eva Lundgrens forskning.

Följande kan man läsa i utvärderarnas rapport:

Det bör framgå att vårt uppdrag handlar om att pröva Lundgrens trovärdighet som forskare och inte om att granska kvaliteten i hennes forskning. På ett allmänt plan är det enkelt att iaktta en sådan åtskillnad. I det konkreta fallet visar det sig emellertid inte vara så lätt. Som vi tolkar uppdraget och universitetets regelverk kommer vår granskning i själva verket att handla om en grundläggande kvalitetsaspekt i all forskning, nämligen att man som forskare har goda argument för sina påståenden. När det, som i detta fall, handlar om empirisk forskning kommer granskningen i mångt och mycket att kretsa kring frågan om belägg.

Alltså: Vi har fått ett visst uppdrag, men det var svårt så vi gör något annat istället!

De båda utvärderarna kunde sedan uppenbarligen inte komma överens om slutkommentaren varför de skrev varsin. Jörgen Hermansson för bl.a. fram följande reflektioner i sin slutsats:

Hur ska man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridisk granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta och kritisera varandra i sak”.

Han skriver också, vilket är ett gott betyg:

Eva Lundgren är otvivelaktigt en idérik och produktiv forskare. Hennes texter utmanar invanda föreställningar och ger öppningar för nya spännande infallsvinklar

Och så här, bl.a., skriver Margareta Hallberg i sina slutsatser:

Den viktigaste slutsatsen vad gäller den kvantitativa studien Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl. egna data.

Med anledning av ovanstående kommentar erinrar jag mig vad opponenten sade på Margarta Hallbergs disputation, och jag citerar ordagrant:

Jag håller med dig om dina slutsatser men jag kan inte se att de följer av din avhandling

(Jodå jag antecknade kommentaren då den var så anmärkningsvärd och en kvinna i publiken reste sig dessutom och påpekade att i och med detta konstaterande borde avhandlingen förstås underkännas, vilket givetvis inte blev fallet.)

Hallbergs avhandling var en enda lång kritik av ett antal feministiska forskare, framför allt av några framstående amerikanska sådana. Hallberg är alltså en, i akademiska sammanhang, välkänd kritiker av feministisk forskning.

Med anledning av detta och av vilka som valdes att utvärdera Eva Lundgren drar jag slutsatsen att en bra kvinnlig forskare är en som stryker det manliga forskaretablissemanget medhårs (alternativt att man gärna får vara en dålig kvinnlig forskare bara man stryker män, eller manliga forskare medhårs). Då behöver man inte ha belägg för det man säger och för de slutsatser man drar, medan en manlig forskare kan kosta på sig att erkänna vikten av feministisk forskning.

När man sedan hör Margareta Hallberg i TV (16/12) hävda att det är viktigt att granska Eva Lundgrens forskning för att den får politiska konsekvenser, då anar man vad förföljelsen av Eva Lundgren handlar om. För en sak är klar, den handlar inte om att peka ut en speciellt dålig forskare.

PS: Gå också in på Jennys webblogg och läs vad hon har att förtälja i saken. Det är en del som kan nyansera bilden.

Tillägg 18/12: Här finner man Eva Lundgrens försvarsskrifter: Del I och Del II.

Lena Sundström, kolumnist på Aftonbladet har ett synnerligen träffsäkert kåseri om det borgerliga hyckleriet i gårdagens nummer.

Kommunistiska regimer är helt OK bara de tillåter kapitalägare, och oss andra, att suga ut deras arbetare! Då förlåter och glömmer vi både orgier i avrättningar och massor med fängslade oppositionella. Jag har varit inne på samma linje lite i marginalerna.

Tortyr, sådant ägnar sig väl i alla fall inte svenska soldater åt? Jag vet inte, men danska gör det! I Danmark har man just haft sin egen lilla tortyrskandal i Irak, som jag inte kan erinra mig att jag läst om i svensk press, däremot i Politikken. Erinrar mig dessutom vad en svensk ung man berättade för mig för omkring 7-8 år sedan och som chockerade mig den gången.

Den unge mannen hade gjort sin militärutbildning för ett av de svenska elitförbanden. Där hade soldaterna under en period genomgått en behandling som är mycket lik det som man idag beskriver att torterade irakier utsätts för. Även om man kanske inte drev det hela lika långt med våra svenska soldater under utbildning, så var det klart och tydligt en utbildning om hur tortyr bedrivs.

De värnpliktiga fick vara utan mat under längre tid. De sattes avklädda i kalla lokaler och spolades med iskallt vatten. De utsattes för ljus som sattes på och stängdes av och som förhindrade att de kunde sova under natten. Man satte på dem svarta huvor vid somlig behandling etc.
Jag minns idag inte alla de situationer de här pojkarna utsattes för då, några år in på 90-talet, då den här mannen genomgick sin militärutbildning.

Jag lyssnade till den unge mannens berättelse med stigande förfäran och insåg förstås direkt att det handlade om psykisk tortyr.

– Orsaken till behandlingen, sade han, var att vi skulle lära oss stå ut med tortyr om vi hamnade i fiendens händer!

Hela behandlingen var uppenbarligen en sådan som befälet hade lärt sig av tortyrexperter i USA, de där som lär ut hur man torterar folk utan att det ska synas utanpå dem att de har torterats, som handlar om att psykiskt bryta ner folk genom att driva dem till utmattning och genom att utsätta dem för förnedrande behandling.

Så kom det kanske mest chockerande i den unge mannens berättelse: Medan man utsatte de värnpliktiga för en del av denna påfrestande behandling, spelade man Internationalen på plågsamt hög nivå.

Detta, är vad som inom psykologin kallas för aversionsterapi. Genom att man utsätter en person för ordentliga obehag, samtidigt som man exponerar personen för något annat, så lär man honom/henne att även framledes må dåligt inför det personen exponeras för. De värnpliktiga skulle uppenbarligen lära sig förknippa Internationalen med något riktigt obehagligt eller otrevligt, lära sig att avsky detta stycke.

Knappast troligt att de ens vill vistas på ett socialdemokratiskt evenemang efter sådana erfarenheter.

Jag undrar om man från socialdemokratiskt håll är medvetna om vad som pågick i den militära elitutbildningen i början av 90-talet (och då Sovjet redan hade fallit samman!), och jag undrar om denna ”träning” fortfarande pågår.

Lyssnade på Lena Sommestad, miljöministern, igår. Hon beklagade att EU:s nya miljöregler, vad gäller kemikalier, blir sämre än vad hon hade hoppats på. Men, som hon uttryckte saken, företagen har lobbat stenhårt för mindre hårda regler på området.

Så vet vi då det. En regeringsledamot har äntligen talat klarspråk om saken: Det är företagen som bestämmer i EU, inte medborgarna via en demokratisk process. Vem tror fortfarande att EU är en demokratisk organisation?

För övrigt noterar jag att ytterligare en svensk medborgare har gripitis på lösa grunder, i Prag, gissningsvis med USA i bakgrunden, eller i förgrunden kanske, och av allt att döma förts bort till okänd ort – för att torteras?

Mannen har tydligen inte ett helt vitt förflutet men det spelar ingen roll, alla ska ha rätt till en korrekt behandling, tillgång till advokat, informeras om vad han misstänks för och rätt till en korrekt genomförd domstolsbedömning. Det är sådant som kallas rättstrygghet och som utmärker en demokrati. Den stat som förmenar människor denna rätt är inte en demokrati.

En stat som ägnar sig åt att tortera människor måste dessutom betraktas som fascistisk.

Apropås en diskussion om reklam på bloggar, som Lennart fört på sin blogg Det progressiva USA, så har Aftonbladet genomfört en undersökning om vad svenskar tycker om reklam i TV (visserligen inte en korrekt utförd statistisk undersökning, men talande ändå) så här såg resultatet ut när jag var inne och kollade det:

Vad tycker du om reklamen i TV?
Ställningen just nu:
Det är för lite reklam (2.6 %)
Det är bra som det är (7.6 %)
Det är för mycket reklam (89.8 %)
————————————————
Totalt har 61055 personer röstat.
Omröstningen startade 2005-12-13 17:50

Undrar vad folk i USA skulle svarat på samma fråga?

Här kommer en annan sann historia ur livet, berättad av en god vän idag.
Kompetensskräcken kan ta sig många uttryck och uppträda på alla nivåer i samhället alltså – eller handlar det här bara om en ung manlig chefs förhoppningar om inspirerande bredvidsex?

På företaget där bekanten arbetar, i ett samhälle i Småland, skulle man anställa en ny person på ett ettårigt vikariat, en assistent åt den 35-årige (manlige) exportsäljaren. Tre sökanden fanns, men ingen passade för jobbet enligt 35-åringen.

– Men den här kvinnan, hon passar väl alldeles utmärkt, väldigt fina meriter, sade bekanten när hon ögnade igenom de sökandes meritförteckningar och såg att en kvinna hade både kompetens och meriter som överträffade exportsäljarens.

– Hon är för gammal, replikerade exportsäljaren surt.

Hon var 55 år.

– Ja men, det handlar ju bara om ett vikariat på ett år, då spelar väl åldern ingen roll, tyckte bekanten, och sååå gammal är hon ju inte.
– Kanske inte, muttrade 35-åringen och fortsatte – men om hon är bra så kanske man vill kunna tillsvidareanställa henne.

!!!!

Kompetensskräcken i Sverige / Introduktion

Lennart på Det progressiva USA tycker att vi svenskar är alldeles för sura på våra bloggar. Det är inte utan att jag tar åt mig. Tycker själv att jag gnäller väldigt mycket på bloggen, trots att jag inte är någon dyster typ egentligen. Så jag hoppas att dottern, som numer är medelålders, förlåter mig om jag berättar en lite rolig barnhistoria om henne, som omväxling:

Dottern var 6 år gammal. Grannflickan gick i söndagsskola och hade tydligen löfte om presenter om hon kunde värva någon kamrat till söndagsskolan varför dottern kom till mig och frågade om hon inte kunde få börja i grannflickans söndagsskola.

– Nix, sade jag, jag tycker inte du ska börja i söndagsskola.
– Varför inte det då, undrade dottern.
– Man lär sig så mycket dumheter där, svarade jag okänsligt.

Varpå dottern svararade, och med djup och allvarlig inlevelse:

– Men mamma, jag lovar, jag ska inte lära mig nånting!