Socialdemokratiska partiet har beslutat att pytsa ut pengar för att förhoppningsvis öka sysselsättningen inför valet i september.

Den självständiga Riksbanken svarar omedelbart med att höja räntan, för att se till att socialdemokraternas försök misslyckas. Risk för inflation säger man. Eftersom vi just nu har 0,9% inflation och Riksbanken numer har till uppgift att se till att inflationen inte överstiger 2% (med toleransgränser på + – 1) förstår man ju Riksbankens oro. Vi närmare oss ju den undre gränsen – underifrån!

Så ser vi då återigen fram emot ett år med massor av stora svarta rubriker i Sveriges stora objektiva dagstidningar, och uttalanden i radio och TV, om otaliga varsel om uppsägning (varav en stor del, kanske de flesta, aldrig genomförs). Människor som har lån på sina hus kommer att se sina boendekostnader öka och därmed sina disponibla inkomster minska, vilket är ägnat att göra dem irriterade på socialdemokraterna.

Ett härligt spel för gallerierna och ett som socialdemokratiska partiet självt har beslutat om genom att lagstifta om en helt självständig Riksbank (1999), som förberedelse för inträdet i EMU, en Riksbank som därmed ställdes utanför demokratisk kontroll via riksdagen.

Tillägg en timme senare: Det har kommit flera nya kommentarer till ett av mina tidigare inlägg om SSRI. Läs dem, det är de värda. De som skriver här är inte ensamma om sina erfarenheter av att sluta äta SSRI.

Läser just i ETC att man aborterar flickfoster i stor skala i Indien idag. Vart tjugofemte flickfoster tas bort förklarar man och totalt beräknar man att c:a tio miljoner sådana har tagits bort. I Kina, där man sett samma tendens sedan man införde lagstadgad barnbegränsning, tvingas nu 40 miljoner män leva som ensamstående (nr 2/06 tyvärr inte ute på nätet vad jag kan se).

Jag som sysslat med att studera hur idéer flyter mellan biologin (etologin och sociobiologin) och samhälls- och beteendevetenskaperna, kan förstås inte låta bli att jämföra detta faktum med sociobiologins första postulat. Detta postulat säger att ”alla levande varelser är programmerade för att förmera sina gener maximalt”. Eftersom en man och tio kvinnor förökar sig mycket effektivare än en kvinna och tio män, måste det vara något allvarligt fel på indiernas och kinesernas genetiska programmering härvidlag.

Nå, försvarar sig naturligtvis sociobiologer, samhälleliga normer kan förstås förändra de genetiskt bestämda beteendetendenserna (det finns nämligen alltid möjligheter att bortförklara allt som inte stämmer med de sociobiologiska teserna). Vi är inte genetiskt rustade för så moderna företéelser som aborter så innan vi klarade av sådana fick våra anfäder eller anmödrar också barn efter utövandet av sex och innan vi kunde göra aborter var det, ur genförmeringssynpunkt, mer lönsamt att satsa på söner, eftersom de kunde tänkas bli fäder till fler avkommor än döttrar.

Jag köper gärna det senare (fast med vissa förbehåll som jag inte ska ta upp här), men inte påståendet att vi människor, eller andra djur heller för den delen, är programmerade ”för att föröka våra gener maximalt”. Jag hävdar istället att vi, och de andra djuren (hoppsan, ursäkta killar, men jag kanske förlåtes eftersom jag talar om både män och kvinnor här), är programmerade för att vilja ha sex, möjligen så mycket som möjligt av den varan, vilket är något helt annat. Bland djuren blir resultatet förstås så många avkommor som möjligt, eftersom djur inte har en aning om sambandet mellan sex och avkomma. Människan däremot, skiljer sig från de andra djuren i det att vi har detta samband klart för oss och de flesta av oss vill inte alls ha maximalt antal barn, tvärtom. Vi vill ha sex utan att behöva ta konsekvenserna och det har mänskligheten velat alltsedan den blev just mänsklighet. Påhittigheten har varit stor för att undvika barn som konsekvens av sex.

Detta är en av orsakerna till att sociobiologins teser inte utan vidare är applicerbara på oss människor, att mänskliga beteenden inte enkelt och okomplicerat kan förstås och förklaras med hjälp av evolutionsbiologin eller sociobiologin, som det blivit så populärt att göra idag. I synnerhet kan man inte göra det som det postulat man utgår ifrån är felaktigt.

Lyssnade på OBS i onsdags, på journalisten Curt Carlsson, som berättade om hur han försökte ta reda på hur många statliga myndigheter det fanns i Sverige. Det visste man inte ens inom departementen! En sak är dock klar, de blir bara fler och fler.

Det är tydligt att ju mer man privatiserar, ju mer av offentlig verksamhet man lägger över på kommunerna, desto flera statliga kontrollorgan måste man inrätta eftersom varken kommuner eller privata anordnare av denna service bryr sig om att följa lagar och förordningar eller att nå upp till de lagstadgade målen i det målstyrningssystem som man numer försöker styra Sverige genom.

Det är alltså inte så lysande att lägga över offentlig verksamhet på privata entreprenörer eller att decentralisera somligt till kommunerna då det uppenbarligen inte har lett till en minskning av statliga myndigheter och statlig kontroll. Tvärtom har kontrollbehovet bara ökat och de statliga myndigheterna tycks numer föröka sig så snabbt att inte ens statsmakterna själva vet hur många de är.

I vissa fall väljer man dock att istället slopa de lagar som inte följs, som i fallet med polisens olagliga avslyssning, eller som i fallet med den tilltagande tendensen ute i kommunerna att tillsvidareanställa icke behöriga lärare, vilket inte är så mycket bättre.

Livet trasslar ibland, varför jag inte skrivit så mycket på Motvallsbloggen de senaste veckorna men det ska ordna sig snart hoppas jag.

Eftersom det finns mycket på gamla Motvallsbloggen, som är lika aktuellt idag och som det numer inte finns så många länkar till, kan jag rekommendera ett besök och en botanisering där. Samtliga inlägg, samt antal kommentarer, finns listade längst ner till höger på sidorna.

Dock tar jag inte längre emot kommentarer till inläggen där.

Inför avslöjandena på Ekot idag, om hur Anna Lind försökte få till stånd ett rättsligt förfarande, vilket ju hedrade henne, för att få sätta upp misstänkta på FN:s lista över terroristmisstänka, borde alla ”rent-mjöl-i-påsen-förspråkare” sätta i halsen. USA, frihetens stamort på jorden (ja inte för urinvånarna förstås) uppmanade andra stater att rösta nej till det svenska förslaget.

I Synnerhet borde ”rent-mjöl-i-påsen-förspråkare” känna sig oroade när de läser om hur amerikanska säkerhetstjästen börjar muttra om att Al Qaida nu försöker engagera människor med europiskt utséende. Det förebådar framtida svartlistning, gripanden och frakt till tortyr även av blonda och blåögda personer.

Ahmed Yusuf, som uppenbarligen är oskyldig men som satts upp på denna lista, kommer att få stå kvar på listan så länge han lever vad det verkar, om inte amerikaner har den goda smaken att välja en mer demokratiskt sinnad president nästa gång, en som inser var den nuvarande regimen har hamnat på den politiska skalan.

På Sveriges radios hemsida (länken ovan) kan man läsa att:

Listan grundar sig än i dag på bedömningar gjorda av amerikanska säkerhetsorgan som aldrig fått prövas i domstol.
………….
Men enligt Dagens Nyheter försökte dåvarande utrikesminister Anna Lindh vintern 2002 förmå säkerhetsrådet att göra en slags brottmålsutredning innan någon fördes in på listan.
Men det motsatte sig den amerikanska regeringen, eftersom den ansåg att det efter terrorattentaten den 11 september 2001 rådde en exceptionell situation.

Enligt artikeln behandlades frågan i största hemlighet på utrikesministeriet i Stockholm och:

Svensksomaliern Ahmed Yusuf finns fortfarande med på listan, och har bland annat fått sina tillgångar frysta. I september slog EG-domstolen fast i en dom att det är korrekt att frysa tillgångar för enskilda medborgare när terrorismen ska bekämpas.

Som sagt: Välkommen du sköna nya värld.

Det finns många situationer där man egentligen känner sig mer uppgiven än glad när man börjar få rätt. Frågan om den slarviga och ogenomtänkta läkemedelsförskrivningen och om många läkares förhållningssätt vad gäller en hel del medicinering, både av äldre och yngre patienter, borde inte ens ha uppstått. Man tycker att alla läkare borde kontrollera hur mediciner, som de skriver ut, faktiskt fungerar. Men detta är alltså mer undantag än regel – otroligt nog. Nu börjar en del läkare i alla fall att tala och skriva om detta problem.
I Läkemedelsvärlden kan vi läsa om en artikelserie i Vestmanlands Läns Tidning på temat gamla blir sjuka av läkemedel. Den resulterade i att 300 patienter eller anhöriga hörde av sig med sina läkemedelslistor, listor som analyserades av Per Börell, som säger:

– Där hittade vi en hel del skrämmande saker och konstigheter. Lika skrämmande är den bild som växer fram när man pratar i förtroende med läkarna. Det finns tusen bortförklaringar till att inte göra läkemedelsgenomgångar och de system som finns verkar uppenbarligen inte användas av flertalet, säger han

I en annan artikel i samma tidskrift skriver man:

Hittar man läkemedel som inte gör någon nytta och kanske dessutom ställer till skada ska behandlingen avslutas. Då måste läkaren känna till om medlet bör trappas ner eller om det går att sluta tvärt, säger Claes Lundgren.

Och äntligen – det börjar erkännas – i alla fall av några läkare, att utsättning av SSRI kan ge kraftiga utsättningsproblem, något man tvärt förnekade för bara några år sedan. Om detta fortsätter Claes Lundgren:

Vissa läkemedel, till exempel antidepressiva, kan ge kraftiga utsättningsreaktioner om inte dosen sänks stegvis. Då blir patienten och doktorn oroliga för att de tror att sjukdomen har kommit tillbaka och läkaren sätter snabbt in läkemedel igen. De har förväxlat utsättningsreaktionen med sjukdomen. Han berättar att hans intresse väcktes i det dagliga arbetet med äldre. Ofta sökte han information om hur behandlingar avslutas, men kunde inte hitta någon.

Vi inom vården har inte frågat efter den här informationen tidigare. Industrin kan inte känna till våra vardagsproblem om vi inte signalerar dem, menar han vidare. Vad värre, skulle jag vilja tillägga, vårdpersonal, läkare såväl som sköterskor, har inte velat se problemen ens och patienter som rapporterat om biverkningar eller utsättningsproblem har avfärdats som hypokondriker, SVB-käringar eller som så allvarligt mentalt störda att de behöver ännu mer av den medicin som de regerat negativt på, eller fler preparat av samma slag.

Det är alltså vi patienter som måste bli experter också på medicinerna vi tar och det är vi som måste ställa krav på läkarna, att de ordentligt redovisar varför de ger oss det ena eller det andra prepratet. Att vi själva måste betraktas som experter på hur vi reagerar på medicinerna är en sjävlklarhet som läkare borde lära sig förstå och acceptera.

Alla de som anser att kontrollsamhället inte är något att bry sig om så länge man har rent mjöl i påsen inser tydligen inte att det är någon annan som kommer att bestämma vilket mjöl som är rent.

Precis så naivt som ”rent-mjöl-i-påsen- förspråkarna” resonerade människor i Hitlertyskland under trettiotalet, ända tills somliga av dem fick klart för sig att de hade en judisk farmorsmor exempelvis. Idag kan det räcka att man har ett namn som liknar en annan persons, för att mjölet ska stämplas som orent. Det har vi redan sett exempel på.

Problemet är alltså att synen på renhet varierar från makthavare till makthavare varför man ska ha lagar som skyddar enskilda mot rättsröta och godtycklig behandling från makthavarnas sida.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om samma ämne kan man läsa här, här och här