1: Sänk arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn (läs pigavdrag mm) kostn. 6 miljarder. Var det ska tas inte bestämt än, ska ge fler jobb.
2: Arbetstagarna får sänkt skatt, framför allt låginkomsttagarna.
3: Sänkt A-kassa, syftet är dynamik, ska resultera i att fler kommer till arbete (läs: tvingas ta uselt betalda arbeten, flytta från sin hemort, flytta från sin familj etc)
4: Vill på sikt avskaffa fastighetsskatten helt, men till en början bara sätta tak, (läs: De som har råd att köpa de allra dyraste husen, i de dyraste lägena, får sänkt fastighetsskatt).

Detta var vad jag kunde få ut av hans politiska program. Möjligen ger det fler låglönejobb men framför allt ger det mest pengar till och gör livet behagligare och bekvämare för de rika och för höginkomsttagare, de där som härmed får ekonomisk hjälp att skaffa sig pigor, trädgårdsmästare och chaufförer, det som Rheinfeldt kallar ”den privata tjänstesektorn kommer att växa”, vilket ju var målsättningen. (Ekots lördagsutfrågning)

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Under de senaste tiden har jag, som alla som följer bloggen vet, fört en kalender över den smuts och de skandaler man publicerar i våra massmedia, om de olika politiska blocken. Inspirationen fick jag från ett inlägg på Ali Esbatis blogg, om hur man från den borgerliga alliansens sida hade kommit överens om att man skulle gräva fram så mycket unkenheter man kunde om motståndarna (en valtaktik som framför allt de konservativa i USA drivit till fulländning och också vunnit på).

Nu tvivlar jag inte på att motståndarlägret var, eller är inne på samma linje, men det är inte en framkomlig väg för vänsterblockets del eftersom det inte har möjlighet att få samma massmediauppbackning. Det har bara sin politik att komma med. Ska det vinna valet får det vara en mycket god sådan som de måste få ut ordentligt dessutom, vilket även det kan bli knivigt.

Så här ser jämförelsen ut idag, Staplarnas höjd visar antalet ”anklagelser/försyndelser” som rapporterats i massmedia de senaste månaderna..

Klicka här för att komma till Skandalkalendern

Först vad diagrammet inte visar: Det visar inte orsakerna till att det ser ut som det gör. Det visar inte om socialdemokraterna verkligen begår fler försyndelser än det borgerliga blocket, eftersom vi inte vet vad som inte publiceras, eller vad som inte rapporteras till massmedia. Men en sak visar diagrammet klart: Massmedia är inte vänstervridna som ofta hävdas från borgerligt håll. De missgynnar definitivt inte de borgerliga partierna i sin rapportering om partierna. Gjorde de det skulle de här staplarna högst sannolikt sett annorlunda ut.

Med nuvarande intensitet i skandalrapporterandet, en liten skandal om dagen (konstigt att dessa skandaler liksom ramlar in nästan varje dag nu, så att grytan kan hållas ständigt kokande), torde kalendern bli väldigt lång innan vi är framme vid valet.

Så här säger förresten Wikipedia om negativ-kampanjande

The use of negative campaigning is a contribution to modern politics by Joseph Goebbels. The Nazi campaigns argued what was wrong with their opponents and ignored stating their own policies.

Låter ju inte så kul, och dessutom är det inte riktigt sant för negativ-kampanjandet hade en lång historia i USA innan Goebbels började tillämpa sådan och innan Hitler lärde sig konsten att genomföra masspropaganda från amerikanerna:

It was however, the advent of World War I which provided msspropaganda with its central place in twentieth century political thinking……….
Two men on either side of the Atlantic were deeply affected by this development. They were the democrat Harold D. Lasswell, the first analysts of propaganda, and Adolf Hitler, arguably its most perverse practitioner
( Andrew Lohrey (introd) in Taking the Risk out of Democracy. Corporate Propaganda versus Freedom and Liberaty, Alex Carey, 1997)

Detta ”1900-talstänkande” är på intet sätt inaktuellt idag, tvärtom är det nu vi på allvar börjar se den i USA vetenskapligt utarbetade och systematiskt organiserade och genomförda propagandan, inkluderande negativ-kampanjande, förverkligad i Sverige.

Kompromissarens:
– Köpenhamn ligger i Sverige
– Nej, Köpenhamn ligger i Danmark
– OK, då kommer vi överens om att Köpenhamn ligger i Öresund.

Ignorantens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Har aldrig hört talas om Köpenhamn så något sådant finns inte.

Betvivlarens
– Köpehamn ligger i Danmark
– Det tror jag inte på.

Diskussionssabotörens (I)
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Vadå, vad menar du med Danmark?
– Vad jag menar med Danmark???
– Du kan ju inte säga något om något om du inte vet vad du menar med det du säger.

Diskussionssabotörens (II)
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Jaså, och den agrara sektorn då! Men du vet förstås inte vad en agrar sektor är.

Förvillarens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Jaha, och varför snackar du aldrig om London?

Sanningsfanatikern
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Det får du bevisa innan jag tror på det

Postmodernistens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Det är din berättelse det, inte min

Allvetarens
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Nix det stämmer inte
– Bara att slå upp i en kartbok
– Varför det, jag vet ju att det inte stämmer

Den politiske fanatikerns
– Köpenhamn ligger i Danmark
– Ni kommunister vräker alltid ur er en massa lögner

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Det är bra att det kommer fram hur tätt samarbetet är mellan läkare och medicinindustrin. Jag började misstänka ett sådant samband för flera år sedan, och bit för bit avslöjas nu ett sådant i våra massmedia. Idag skriver AB en lång artikel om saken. Läs den. Den är avslöjande och klargör att vi många gånger varken har anledning att lita på läkare eller på läkemedelsföretagen och dessvärre inte heller på de myndigheter som ska godkänna läkemedel för förskrivning i Sverige.

Bo Kadesjö, forskare på Sahlgrenska om ADHD-DAMP, är anlitad av Eli Lily, ett av de större läkemedelsföretagen som just nu slår på trumman för sitt nya läkemedel mot ”åkomman” ADHD-DAMP. Kadesjö sitter också i socialstyrelsens vetenskapliga råd. Han uppbär alltså forskningspengar från socialstyrelsen samtidigt som han tecknat avtal med Eli Lilly om informationsutbyte bl.a. Det handlar här om ADHD-medicinen Strattera, som orsakat överraskande och oförklarliga självmord i flera fall.

För något halvår sedan visade TV ett program om professor Gillbergs (även han verksam inom Göteborgs universitet/dit Sahlgrenska hör) forskning om ADHD-DAMP, där en av hans medforskare talade om att det endast var barn i socialgrupp III som drabbades av ADHD-DAMP, enligt Gillbergs undersökningar. Detta får mig att associera till vetenskapliga experiment med människor. Sådana brukar man ju, av gammal ”fin” tradition inte företa sig med barn ur socialgrupp I och II.
Gillberg var för övrigt mannen som förstörde alla data om sin forskning. Han stöddes ivrigt av föräldrarna till sina undersökningsobjekt, via en patientförening som sponsrades av Eli Lilly.

Även överläkare Bruno Hägglöf, på universitetssjukhuset i Umeå sitter på flera stolar samtidigt, i det här fallet dels på en myndighetsstol dels på medicintillverkarens Eli Lillys stol.

De här läkarna betraktas som auktoriteter inom sina områden och andra läkare influeras av dem, åker på kurser, informationsdagar och föreläsningar med dessa personer som talare, tror på dem och pytsar ut de mediciner som dessa auktoriteter rekommenderar, allt till läkemedelsbolagens fromma.

En gång i tiden, för sådär en 50 år sedan, forskade läkemedelsföretagen fram medel som botade sjukdomar, som exempelvis penicillin. Idag har de helt andra målsättningar, nämligen att ta fram preparat som människor ska göras beroende av eller luras att äta år ut och år in. Botande läkemedel är nämligen inte alls samma goda affär som de senare preparaten, något som flera medicinforskare oroar sig över idag. Företagen lägger nämligen ner mycket större summor på marknadsföring av sina preparat än på forskning för att få fram dem och på kontroller av deras ofarlighet.

Vi har härmed också anledning att fråga oss hur korrumperade våra myndigheter är, de som ska godkänna läkemedlen? Vi har också anledning att fråga oss vad vi betalar, i form av ökad ohälsa orsakad av onödiga mediciner och skadande biverkningar av sådana, och för att de medicintillverkande företag ska kunna öka sina vinster?

Hela området stinker!

Ibland hittar man ovanligt intressanta bloggar. Den här hittade jag via Washington Post, som hade en intervju med henne för några dagar sedan.

Maryscott O’Connors blogg My Left Wing är väl värd ett besök (jag har lagt in en länk till den här bloggen i länklistan till höger), i alla fall om man känner sig uppmuntrad av av att läsa inlägg från amerikaner som är medvetna om vad USA:s politik åstadkommer, vad den handlar om och vilka effekter den får på den muslimska världens invånare.

Jag rekommenderar speciellt postningen A war against Truth

PS: Det finns människor som idag emigrerar från USA till Canada för att de inte står ut att bo ett land som beter sig som USA gör.

Jag var visserligen ung i en tid då TV inte gjorde några som helst försök att värva yngre tittare, men jag betvivlar att de hade lyckats om de hade försökt.

Det började väl någon gång när man var i 14-15-årsåldern. Skolan var dödstrist. Det kröp i hela kroppen och man satt där på lektionerna och sneglade på killen i tredje bänkraden, eller längtade till rasten då man kanske kunde få en stunds njutning för ögat genom att stå och kika på den där söta killen i andra ring. På kvällarna drog man på stan för att kanske få en glimt av hjälten för dagen. Lördagarna var dagen D. Man gick ut och dansade, på scoutstugan, på ungdomsgården eller bevistade något ”party”, som man sade på den tiden, hemma hos någon kamrat. TV – vad sjutton, inte hade man någon ro i kroppen att sitta och glo på dumburken när det fanns andra begivenheter och hela ens väsen var uppfyllt av annat – trots att man levde i en mycket sedlig tid, med dagens mått mätt.

Ska man tro TV-ledningen så är dagens ungdomar TV-törstande intill manins gräns och de bara spricker av längtan efter att serveras de rätta ungdomsprogrammen och få njuta av anblicken av de rätta unga TV-programledarna på fredags- och lördagskvällarna, så att de slipper dra omkring på annat och kan stanna hemma och må bra framför TV:n. Så servera dem vad de vill ha för allt i världen. Det gäller ju att fånga upp den unga TV-publiken i tid, hävdas det från TV-ledningen sida. Vad för sorts ungdom hade människorna i denna ledning? Drabbades de aldrig av de där normala hormonstormarna, var de halvt hjärndöda redan i tonåren eller har de drabbats av kollektiv och total minnesförlust?

TV:n kommer ju som en räddande ängel senare i livet, när barnen kräver att man stannar hemma för det mesta, eller när hormonstormarna lagt sig och det bästa som finns är att sjunka ner framför TV-apparaten och slippa tänka en enda ansträngande tanke efter slitet under dagen eller efter en jobbig vecka.

Med det resonemang man för från TV-ledningens sida missar man förstås just den mest TV-trogna tittarskaran, och den enda som man någonsin kan hoppas på trohet från. Anpassar man utbudet efter ungdomarna har de som verkligen vill titta på TV inget utbyte av programmen och de, som man gör programmen för, är inte intresserade eftersom de just i den åldern har helt andra och mycket mer pockande intressen.

Strävan efter att anpassa programmen till ungdomarna måste vara alla tiders praktexempel på konsten att feldosera.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Hörde ett intressant inslag på radion, i programmet ”Pengar”, av Jesper Mejling. Han refererade en bok av professorn i socialepidemiologi, Richard Wilkinson, om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar människors livsvillkor.

Wilkinson betonar att det är individernas position i hierarkin, i det samhälle de lever i, som avgör hur de upplever och reagerar på sin omgivning. Fattigdom är en relativ företéelse med andra ord. En person som befinner sig längst ner i hierarkin, oavsett om hans ekonomiska situation är bättre än de sämst ställda i ett annat och fattigare land, reagerar med samma stress som de längst ner i hierarkin i det fattigare samhället. Den samhällsklassbestämda stressen försämrar de sämre ställda människornas levnadsvillkor avsevärt.

Man kan inte, menar Wilkinson, enbart titta på medellivslängden i ett land för att bedöma levnadsstandaren utan man måste också titta på hur livslängden ser ut i de olika samhällsklasserna. Gör man det ser man hur de sämre ställda i exempelvis USA, har 20-25% kortare medellivslängd än de bättre ställda. Den större stressen för de sämre ställda förorsakar sämre immunförsvar och därmed fler sjukdomar av olika slag. Att de sämst ställda har så mycket lägre medellivslängd handlar inte i första hand, hävdar han, om narkotika- och alkoholproblem, utan om att de sämre ställda dör tidigare på grund av stressrelaterade sjukdomar som hjärtinfarkter och kärlsjukdomar.

Dessutom betonar han att ojämlikhet, som alltid medför ökande press på de sämre ställda, förorsakar samhället stora och onödiga kostnader. Det har många av oss redan konstaterat.