Nu är det ett faktum och bara att konstatera att det är fullt tillåtet att fiffla med skatten – åtminstone för män, och att anställa svart arbetskraft. (För oss kvinnor ser det däremot lite dystrare ut, vi får ju inte bete oss som män men det är ju å andra sidan inget nytt).

Sedan har vi fått klart för oss att det är fullt acceptabelt att bryta mot lagen av ideologiska skäl (för män alltså). Den slutsats som man måste dra av det spektakel vi sett sedan den nya borgerliga regeringen tillträdde blir förstås att ideologi står över demokrati. De (män) som har ideologier som säger att vissa lagar inte är bra, behöver alltså inte följa demokratiskt fattade beslut i fortsättningen.

Frågan är då vad man ska kalla det politiska system som införts nu? Ideolokrati kanske – varje man agerar utifrån sin egen ideologi – kvinnor håller sig på mattan.

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

På den tiden jag undervisade på universitetet brukade jag bl.a. undervisa om hur otroligt lättpåverkade vi är, hur effektivt grupptryck är och hur sällan vi i själva verket tänker alldeles egna tankar.

För det första tenderar de flesta av oss att bara läsa det som stödjer våra förutfattade meningar och att bara ta till oss information som gör det, och det är ganska sällsynt att man sätter sig in även i åsiktsmotståndarnas uppfattningar och föreställningsvärldar.

För det andra tenderar vi att umgås mest med människor som tycker som vi gör. Befinner vi oss någon gång bland människor som inte gör det, brukar vi mestadels tiga om vad vi anser när de andra uttrycker det som är den självklara åsikten i sällskapet.

Det senare beror på att grupptryck är otroligt effektivt. Är vi övertygade i vår uppfattning tiger vi när vi är bland oliktänkande, råkar vi hamna bland sådana under längre perioder tenderar vi dock att successivt anpassa vår uppfattning till de åsikter som är rådande bland dem som omger oss. Sedan finns det alltid undantag, människor som inte låter sig luras eller påverkas av omgivningen. De är emellertid ganska få, statistiskt sett, vilket mängder av psykologiska experiment visat.

Ett experiment med grupptryck
När jag studerade beteendevetenskapliga ämnen, sociologi, psykologi och pedagogik, vid universitetet, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, genomförde våra lärare psykologiska och sociologiska experiment med oss studenter. Jag tillhörde dem som var mycket upprörd över det där, inte minst som somliga studenter mådde väldigt illa pga de experiment de utsattes för. Av etiska skäl slutade man så småningom att utsätta studenter för sådana här experiment. Likafullt, så är jag, så här i efterhand, tacksam för att jag fick tillfälle att vara med och faktiskt se hur grupptryck fungerar. Jag hade troligen inte trott på det om jag inte hade sett det demonstreras så tydligt i de här experimenten.

Här ska jag berätta om ett av de experiment som jag var med om och som var glasklart – och skrämmande.

Vi var omkring 40 psykologistuderande på en gruppövning. Läraren skickade ut hälften av oss, alla som satt på höger sida om mittgången, med orden: ”Drick kaffe, gör vad ni vill och kom tillbaka om en timme”.

Vi som var kvar fick se ett antal diabilder, skämtbilder, som vi skulle gradera efter rolighetsgrad, från 1-10. Av dessa bilder var två experimentbilder. Den ena, vi kan kalla den för A, tyckte vi var väldigt rolig, den fick högsta poäng av oss alla. Bilden B var urtrist, och dömdes ut totalt av oss alla.

När vi hade sett de här bilderna och kollat resultatet, våra bedömningar, fick vi veta att det var den andra gruppen som var experimentgruppen och att vi hade varit kontrollgruppen och nu skulle vi vara med och lura den andra gruppen. Vi skulle inte låtsas om att vi hade sett de här bilderna en gång utan bete oss som om vi såg dem för första gången och betygsätta dem en gång till, för syns skull. Vi fick instruktioner att absolut inte dra på munnen när A-bilden, den roligaste, visades och där skulle läraren fälla en kommentar, Istället skulle vi skratta när B-bilden, den tråkiga bilden, visades.

Därmed kallades den andra gruppen in, fick veta att vi alla nu skulle få se ett antal bilder och gradera dem efter rolighetsgrad. Så delades enkätpapperen ut, till oss alla. När A-bilden växlades fram, sade läraren, liksom lite i förbigående, att ”här är en typisk lyteskomik”. Vid B-bilden, den tråkiga, skulle vi i kontrollgruppen ju skratta, men ingen av oss förmådde oss till ett riktigt skratt, så det enda man hörde från vår del av salen var några fnysningar, sådana där som man ger ifrån sig när man fnissar till lite smått.

Så var det dags att kolla vad experimentgruppen hade tyckt om bilderna, och givetvis, vad gällde A-bilden, den roliga, så hade den fått sämst poäng i experimentgruppen och B-bilden hade fått högst poäng – och tro mig, den var verkligen inte rolig alls, saknade totalt poäng. En enda person i experimentgruppen hade gett samma poäng som vi i kontrollgruppen och motstått grupptrycket. Om det berodde på att hon verkligen motstod grupptrycket eller på att hon redan kände till experimentet vet jag inte.

Jag lovar – det var dödstyst i salen efter att resultaten hade redovisats och läraren förklarat för experimentgruppen vad de hade varit utsatta för och hur vi i kontrollgruppen hade bedömt bilderna. Det var många studenter som gick från den här ”övningen” och mådde ganska dåligt.

Sådant här rubbar ens självbild på ett ganska obehagligt – men kanske ändå lärorikt sätt. För när allt kommer omkring så är man mindre mottaglig för icke önskvärd påverkan om man är medveten om hur lättpåverkade vi alla är. Ju säkrare man är på att man inte låter sig påverkas och att man alltid tar ställning av rationella och självständigt uttänkta skäl, desto mer lättlurad är man.

Inlägget inspirerat av Erik Bergs inlägg om kvinnor och matematik, på bloggen ”Approximationer”

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

Jag kan inte minnas att Stockholm drabbades av totalt kaos för minsta snökristall för omkring 20 år sedan. Det måste vara jag som glömmer, för allting är ju så mycket bättre och fungerar ju så mycket effektivare när man decentraliserar och privatiserar – och det har man ju gjort de senaste 15 åren.

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

Med anledning av alla de unga, förhoppningsfulla och inför mina påståenden, om att den förra borgerliga regeringen var en katastrof för Sverige, klentrogna moderater och liberaler som ibland kommenterar på den här bloggen, kan jag inte låta bli att citera vad fondkommissionären Tomas Fischer skriver i Svenska Dagbladet idag:

1991-1992 ledde Carl Bildt som regeringschef det så kallade kronförsvaret, som slutade med att riksbankens valutareserv tömdes till glädje för George Soros och andra insiktsfulla aktörer som gjorde enorma vinster med motsvarande förluster för det svenska samhället.
Storbritanniens finansminister Norman Lamont fick då frågan varför inte den brittiska regeringen liksom den svenska försvarat valutan in i det sista: ”we used our common sense” (vi använde vårt förstånd) blev svaret.
Behöver en svensk utrikesminister verkligen inte kunna något om hur finansiella marknader fungerar?
Det torde vara svårt att hitta någon vars okunnighet på området är så väl dokumenterad som Bildts.

Just det, den förra borgerliga regeringen ruinerade Sverige och otaliga var de enskilda och småföretagare som fick sina ekonomier totalt sönderslagna och otaliga är de som ännu idag betalar för den inkompetens med vilken regeringen Bildt styrde Sverige. Nu har vi en ny borgerlig regering som troget går i den förras fotspår. Den börjar med ett släggslag mot facken och mot den forskning som handlar om de anställdas villkor (Arbetslivsinstitutet), fortsätter så med att dra in pengar som var avsedda för dem som just står i begrepp att starta eget, efter att de förberett sig noga, liksom med att dra in pengar till forskning om småföretagarnas villkor. Var kommer deras nästa släggslag att träffa och vilka kommer det att krossa? En enda sak kan vi vara säkra på vad gäller den frågan, det kommer inte att drabba de redan rika.

Länk:
Fischer i SvD Brännpunkt –

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

Är det inte underligt att den nyliberala ekonomiska politik som vi fört i Sverige i mer än 15 år och som många andra industrialiserade länder har fört under 25 år, ännu inte fått de positiva konsekvenser – för oss alla, som ekonomer och teoretiker hävdar att den ska leda till.

Vi har fört en låginflationspolitik, vi har fört över alltmer av samhällets rikedomar till allt färre under mer än 15 år nu, i andra länder har detta pågått i mer än 25 år, och båda dessa åtgärder var tänkta att resultera i mer investeringar och därmed i fler jobb och ökad välfärd för oss alla. Om det är något vi sett under den här perioden så är det ökande utslagning och högre arbetslöshet och betydligt mindre av investeringar i jobbskapande verksamheter, de där som skulle minska arbetslösheten. Dessa negativa effekter kom först i de länder som var först med att tillämpa den här politiken, som nu vår borgerliga regering vill tillämpa ännu mer rigoröst.

Börjar det inte bli dags nu att fråga sig hur lång tid det ska ta innan de utlovade positiva konsekvenserna inträffar, är det om 30 år, om 100, 200 eller om 1.000 år? Hur fattiga ska flertalet bli och hur rika ska några få bli innan det blir bättre för oss alla?

Länkar:
DN, om socialdemokraternas ekonomiska politik och samspel med företagen
Lista över de 100 som har högsta bonusarna (Tack T Lindholm / se kommentar nr 3 här/ för tipset)

Tillägg kl 22.45:
Kunde inte låta bli att bjuda på länkar till några av Carl Hamiltons kåserier i Aftonbladet:
– Meningen är att vi ska lida först(23/10 2006)
– Vår riksbank är en självplågare (10/4 2006)
– Vetenskapernas Hells Angels – ekonomerna (12/12 2002)
– Kronkrigarna från valutfronten krigar ( 21/11 2002)
– Riksbanksledningen kryllar redan av politik ( 7/2 2001)

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

Apropå ett radioprogram, som jag just lyssnar till, om anorexi: Jag har aldrig lidit av anorexi, för sjukdomen fanns inte när jag var ung, eller om den fanns så talade man aldrig om den. Jag kan inte tänka mig att den var lika vanlig på den tiden som idag emellertid, även om den fanns då också – fast helt dold.

När man började tala om problemet, det verkade dessutom explodera för omkring 15 år sedan, och sjukdomen dessutom mest drabbade flickor som bantade, så erinrade jag mig en erfarenhet från min tid på vuxengymnasiet 20 år tidigare.

Jag gick på Norrköpings vuxengymnasium när jag var 22-25 år, där man läste hemma i perioder och sedan var i Norrköping och läste på skolan under fem veckor i taget, dels för viss hjälp med studierna, dels för att tentera av det man hade läst in hemma under mellanperioderna.

Under de här perioderna blev det lite si och så med maten. Jag slarvade, nöjde mig ofta med några koppar kaffe och lite bullar på skolfiket, det var dyrt att äta riktig mat på en bar. Efter några veckor konstaterade jag att mina kläder började hänga på kroppen, att jag hade tappat vikt alltså. Det var väl ingenting jag blev riktigt ledsen över först, men jag hade inte tänkt mig att banta. När jag så gick ut och skulle äta ett mål riktig mat en dag, upptäckte jag att jag inte klarade av att äta utan att må illa. Jag fick helt enkelt inte ner maten. Tuggorna bara växte i munnen på mig. Det här skrämde mig ordentligt och jag trodde att jag hade blivit riktigt sjuk, och då var det cancer i magen som kom för mig fast den troligen inte alls yttrar sig på det sättet. Jag bestämde mig för att inte slarva med maten mer och att börja äta riktigt mat varje dag istället för att bara stoppa i mig bullar och kaffe, för det här tyckte jag var riktigt ruggigt. Den första veckan kunde jag bara få ner en tredjedel av portionerna, och det var nästan plågsamt att få ner det, men efter en tid kunde jag äta lite mer och så lite mer utan att må illa och efter ett par veckor kunde jag äta normalt igen.

När man alltså började tala om anorexi började jag undra om jag i själva verket hade de första tecknen på anorexi den gången, fast jag inte visste vad det var på den tiden och klarade av problemet av det enkla skälet att jag inte alls ville banta och därför inte blev speciellt glad när jag kom på att jag inte kunde äta normalt.

Undrar om någon annan har haft samma erfarenhet från tiden före ”anorexins genombrott”?

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på