Som jag skrivit tidigare, hade jag inte en fantastisk man sedan mer än 35 år, hade jag lätt kunnat bli manshatare, och hade definititvt blivit det de senaste månaderna, sedan man börjat bombardera min blogg med bloggspam.

Jag tvingas gå igenom så där en 100-150 bloggspam varje dag, för att sålla fram de förnuftiga kommentarerna, och även om jag försöker undvika att läsa spammen så kan jag ju inte undgå att se somliga ord som förekommer i dem. Det handlar om seks (medvetet felstavat här) med djur, om brutalt seks, om knytnävsseks, om brutala våldtäkter, brutalt analseks etc. etc. När man ser alla dessa spamtexter börjar man alltmer undra hur många män som inte är så högstående varelser som djur ens.

Lönade det sig inte att skicka ut alla dessa spam, som samtliga vänder sig till män, skulle de ju inte förekomma.

Jag kan ju inte vara den enda som drabbas, så varför tiger alla män om det här plågoriset? Varför förklarar inte en massa män att de tycker det här är vidrigt? Varför ägnar sig så många män åt aggressiva utfall mot kvinnor som protesterar mot kvinnoförtryck istället för att förena sig med kvinnorna mot dem som våldför sig på kvinnor, som gör pengar på våld mot kvinnor, som misshandlar kvinnor?

Kort sagt: Var är ni, alla ni jämställda män som aldrig skulle förnedra eller misshandla en kvinna? Var är alla ni män som anser att kampen mot dem som gör så är viktigare än kampen mot de kvinnor som påtalar eländet? Jag har sett några få sådana män, men många, många fler som ägnar massor av energi åt att attackera kvinnor för att de påtalar och klagar på hur somliga män beter sig.

Som alla, som följt min blogg, vet har jag skrivit en del om äldre och läkemedel och hävdat att man i många fall medicinerar de äldre alldeles uppåt väggarna, framför allt vad gäller SSRI, bensodiazepiner och sömnmedel, och att man inte bara förorsakar många gamla onödigt lidande utan att man till och med tar död på en del av dem i förtid, och på onödigt plågsamma sätt, på grund av felaktig medicinering.

Nu börjar det hända en del på området. Allt fler geriatriker börjar nu säga samma sak. En man som jag beundrar i sammanhanget har då och då framträtt och sagt precis det jag sade redan i min uppsats om behandlingen av min gamla mamma, nämligen professor Yngve Gustafsson i Umeå.

Har du en gammal anhörig så bör du läsa den nedan länkade artikeln i Läkemedelsvärlden. Det kan bespara både dig och din gamla anhöriga många sorger. Det gäller nämligen att man som anhörig har koll på vilka mediciner som läkare stoppar i de anhörga gamla, för läkare i allmänhet vet inte alltid vad de sysslar med i det här fallet.

Är du själv över 45 så gäller det att du är med och kämpar mot den kemiska misshandeln av de gamla innan du själv är där – för när du själv är där är det för sent för din del.

Länkar:
– Läkemedelsvärlden: Yngve Gustafson om medicinering av äldre
– Berättelsen om behandlingen av min gamla och dementa mamma

En recensent sågar en deckare av Britt-Marie Mattson – en bok som inte finns.

Kristian Lundberg säger till Svensk Bokhandel: ”Jag har gjort mig lustig över Britt-Marie Mattsson på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om henne. Men vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt”.

Helsingborgs Dagblad har tagit bort avsnittet om Mattsson på hemsidan. Texten finns dock i papperstidningen och i en pdf-fil som ännu går att ladda ner.

Kul när tidningar är tillförlitliga! Det stärker demokratin. För att inte tala om när recensenter så oförblommerat talar om på vilka grunder de sågar böcker.

Länkar:
DN, från vilken citatet tagits
Aftonbladet om samma sak

På Ulf Bjerelds blogg läser jag att:

I dag antar riksdagen biståndsbudgeten och skuldavskrivningarna räknas – tvärtemot vad fp och kd lovade – in i biståndsramen. Ingvar Svensson (kd) konstaterar i DN en aning yrvaket att ”regeringen består av fyra partier och moderaterna var på en annan linje”. I samma artikel beskriver Birgitta Ohlsson (fp) beslutet som ”en engångshändelse”

Den enighet och de klara besked som alliansen påstod sig ge före valet, var inte alltså inte så klara. Ännu en lögn alltså.

Länk:
Ulf Bjerelds blogg

Apropås ett svar som Enn Kokk ger på sin blogg, kommer jag på att jag, som också är gammal nog att ha uppfostrats med det tidigare tituleringvansinnet, blir ganska irriterad varje gång en ung människa ”niar” mig, och det gör alltfler idag. Förmodligen tror de att de är artiga, medan de i själva verket förolämpar mig, och troligen ganska många av oss äldre, med detta tilltal.

Jag fick en gång lära mig, och ordentligt dessutom, att man inte sade ”du” till äldre människor och att det var viktigt att man använde rätt tilltal, så det var ett evigt ”farbrorande, mostrande, fastrande, tantande, och herr- och fruande när jag var barn. För att inte tala om det underdåniga direktörandet och doktorandet.

Talade man med en människa man kände men inte hade ”lagt bort titalarna med” och det var den äldre som skulle föreslå det (i vissa fall den ranghögste och här krockade normerna ibland vilket kunde trassla till saken), hörde det till god ton att man använde yrkestitel plus namn samt talade i trejde person:
”Vill direktör Svenneryd skriva under här”.
Talade man med främmande personer som man inte kände och alltså inte visste yrkestiteln på var det ”herr/herrn” eller ”fru/frun” som gällde:
”Vill herrn/frun vara så vänliga att skriva under här”.
Eller så tvingades man krångla till det ännu mer och säga;
”Has det något emot att skriva under här?” eller: ”Har man något emot att jag…”

Var man lite mer familjär med direktören sade man bara: ”Vill direktör’n skriva under här”.

Överordnade tilltalade underordnade endera med yrkestitel, om den var något så när fin, eller med ”herr/fru/fröken” plus namn, eller i mer familjära situationer med bara efternamnet:
”Vill Johansson göra det här idag”.

Den som ”niade” däremot, var arrogant och talade om att han/hon ansåg den tilltalade så underlägsen att han/hon inte var värd ”herr/fru- eller frökentiteln” ens. Niande var alltså en ren förolämpning där jag växte upp.

När dureformen kom, i slutet av sextiotalet (möjligen i början av sjuttiotalet, jag minns inte säkert), började jag att dua alla i min egen ålder och de som var yngre. De äldre kände sig inte sällan förolämpade om man duade dem utan vidare eftersom de var uppfostrade med andra normer, varför min lösning var att inte tilltala dem alls förrän de, genom sina tilltal till mig, hade talat om för mig hur de ville bli tilltalade . Om de ”fröknade”, eller senare ”fruade”, mig då titulerade jag dem i enlighet med ”gammal god sed”. Om de däremot duade mig direkt, då duade jag tillbaka. Med åren blev det allt färre som använde de gamla tituleringarna och duandet blev till slut det naturliga i alla samhällsklasser och åldrar – och det var fantastiskt befriande.

Nu råkar jag emellertid, och gång på gång, ut för att bli ”niad” av någon ung, ja ibland tonårig pojke eller flicka, sådana som hade kunnat vara mina barnbarn, och även om jag inser att de inte menar något illa, så sitter min gamla uppfostran i ryggmärgen och jag känner irritationen komma krypande i kroppen: Jag är fanken inte ”ni” för dig, jag står inte lägre i rang än du.

Somliga av de gamla ränderna sitter i, med andra ord, och det man som barn lärde sig så att det satte sig i ryggmärgen är det svårt att frigöra sig ifrån. Man reagerar direkt och känslomässigt, som man lärde sig att reagera.

Länk:
Enn Kocks blogg

Såg den danska dokumentärfilmen på TV 1 i kväll, Danmarks hemliga krig, om vilken man på SvT:s hemsida kan läsa att:

När danska elitstyrkor åkte till Afghanistan för att hjälpa USA i kriget mot terrorismen hyllades de som hjältar. Men vilka order hade de? Och vad gjorde de egentligen? Den prisbelönte filmaren Christoffer Guldbrandsen ger en helt ny bild av den danska insatsen.
Även i SVT1 16/12

Jag visste att danskarna i Irak varit aktiva med att tortera fångar, och här kom det mer information, som bland annat avslöjar hur den danska statsministern ljuger danska folket och folketinget rakt i ansiktet. Lögner, små och stora, verkar vara något våra politiker proppar oss fulla med dagligen, år ut och år in.

Vi som varit med några år blir inte direkt förvånade. Vi har upplevt det här en gång tidigare, den gången då vi förlorade vår politiska oskuld, nämligen när det började avslöjas hur Vietnamkriget bedrevs, vad det handlade om och hur amerikanerna betedde sig där. Nu när den ena vidrigheten efter den andra avslöjas från krigen i Irak och i Afghanistan, liksom vad gäller Israels krig mot sina grannar, känner åtminstone jag mig tillbakaflyttad 40 år i tiden.

Så finns det de som säger att historien inte upprepar sig.

Så har då Rapport avslöjat att Reinfeldt ljög om sjukvården i valrörelsen. Han lovade vid upprepade tillfällen att sjukhus inte skulle säljas ut/privatiseras, att han inte tyckte att utförsäljning var en bra idé etc. Idag förklarar socialminister Hägglund att stopplagen ska avskaffas, vilket öppnar för utförsäljning och privatisering av sjukhus. Så mycket var det löftet värt.

Reinfeldt tycker att det är skönt att det är långt till nästa val eftersom ”det är så ruskigt mycket jag vill hinna göra”, säger han i Ekot kl. 16.45.

Så talar en verkligt demokratisk politiker. Han gör det mesta ensam.

De andra partierna finns inte ens i hans tankevärld längre, han är ensam på täppan, anser tydligen att hans partis 26% av väljarkåren innebär att han (personligen) har en majoritet av väljarna bakom sig.

Lyssna till intervjun. Det var ett av de obehagligaste politikerframträdanden jag hört i det här landet.

Länk:
Reinfeldt i Ekot

Nu har hovrätten alltså vägrat att ta upp fallet Anna Sjödin, uppenbarligen med motiveringen att straffet var för lågt. Det faktum att hon är dömd gör måhända att SSU bör välja en ny ordförande, men jag menar fortfarande att man inte utan vidare kan dra slutsatsen att hon faktiskt är skyldig till det hon dömts för.

För det första var det tydligen bara restaurangpersonalen som vittnade mot henne. Andra vittnen hävdade att hon inte gjort sig skyldig till vad hon anklagades för. Med tanke på vad Fadde trädde fram i massmedia och sade för några månader sedan, att vakter ofta vittnar falskt och att många fälls i domstolarna trots att de varit oskyldiga, och med tanke på att ett antal personer har framträtt i massmedia därefter och berättat om hur de anklagats, av dörrvakter, för sådant de inte gjort, så förefaller mig fallet ingalunda klart och jag skulle inte hävda att Anna Sjödin verkligen har gjort sig skyldig till det hon anklagats och dömts för. Själv föredrar jag alltså att anse att vi inte vet om hon verkligen sagt vad hon påstås ha sagt och inte vet om hon gjort vad hon anklagats och dömts för att ha gjort.

Sedan vill jag hävda att Hovrätten har fel när den säger att straffet var alltför ringa för att man ska upp fallet till prövning. För just Anna Sjödin var detta ett mycket hårt straff. Hon förlorar sin position, hon får sina framtida möjligheter som politiker saboterade och hon har fått löpa gatlopp i massmedia på ett sätt som ingalunda kan betraktas som en lindrig ”påföljd”, och som är något som få andra skulle drabbas av i samma situation.

Just det faktum att det har påståtts att många vakter vittnar falskt i sådana här fall gör, enligt min uppfattning, det desto viktigare att fallet tas upp och att det granskas i en högre instans. För det kan väl inte vara så illa att Hovrätten vägrar ta upp fallet eftersom detta skulle kunna leda till misstanken att många dömts fast de varit oskyldiga och att en sådan situation vore katastrofal för domstolarna, där kanske ganska många skulle ställa krav om förnyad prövning av deras fall. Dessutom vore det förstås förödande för tilltron till rättsväsendet om domen skulle visa sig icke-tillförlitlig.
Jag undrar bara.

Länkar:
– Fadde Darwich, DN, om vakternas betèenden
– Fadde erkänner falskt vittnesbörd, Realtid.se
- SvT – diskussionsforum om ordningsvakter / e. Uppdrag granskning

Tillägg 18/12. Länkar;
– Ett vittne som stödjer Anna Sjödin
– Artikelserie om poliser och polisvåld i GP

Att bli uppsatt på FN:s terroristlista är i själva verket en ren dödsdom, utan rannsakan och utan rättsliga förfaranden, om det fungerar enligt bokstaven. Personen som blir uppsatt får inte försörja sig, får inte använda sparade pengar, ingen får skänka honom (för det handlar ju mest om män) pengar. Alltså måste tanken vara att personen ifråga ska svälta och/eller frysa ihjäl.

Detta är så oerhört att man saknar ord för förfarandet. Demokratin kräver försvar mot terrorism, säger de styrande, men demokrati kräver också rättssäkerhet, rätten att få reda på vad man anklagas för, få reda på vilka bevis samhället har för anklagelsen samt möjligheten att försvara sig i en normal rättegång. Misstag begås nämligen – som vi vet!

Hade någon, för 15 år sedan, sagt till mig att Sverige skulle bete sig på det här sättet, en bit in på 2.000-talet, hade jag inte trott på det. Jag hade till och med ansett att personen ifråga var fullkomligt galen.

Vi lever inte längre i ett demokratiskt system. Det är bara att konstatera detta.