januari 2007


Politik/ekonomi&Teknik/teknologi10/01 12:00

Det blev bara 10 timmars elavbrott den här gången!

Rättelse kl. 12.30:
Nix, vi hade elavbrott exakt 11 timmar och 15 minuter. Alltså, om elbolagen förorsakar längre elavbrott än ett halt dygn tvingas de betala 900 kr till varje drabbad. Tänk sån tur man hade att man lyckades fixa saken inom 12 timmar.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi09/01 14:56

Nu säger Carl Bildt att vi inte kan räkna med att staten alltid ska ta hand oss en om vi råkar ut för något utomlands. Somliga, framför allt unga människor, menar han, tycks kräva alldeles för stort sådant ansvar. (Vem kan ha bibringat dem den uppfattningen tro?) I GP läser man:

Utrikesminister Carl Bildt efterlyser klarare regler för svenskar som hamnar i katastrofsituationer utomlands.
Nästa år kan en ny lag slå fast vilken hjälp man kan förvänta sig av staten.
”Det är uppenbart att vi behöver klarare regler. Och vår avsikt är därför att tillsätta en utredning för att gå igenom hela frågan och se vad som kan behöva göras”, skriver Bildt via e-post till TT.

Med tanke på den enorma indignation de borgerliga har uttryckt över att den socialdemokratiska regeringesn slöa agerande vid tsunamin och hur mycket krut man bränt av på att anklaga Danielsson för att denne inte var på plats och tillgänglig på sekunden, så förefaller detta vara en kovändning av sällan skådat slag. Inte mindre förvånad blir man när man läser fortsättningen:

– Det finns en oklarhet om hur det här ska gå till. Vi har sett exempelvis vid Libanonevakueringen att vi tvingas improvisera en del och det vore bra åtminstone om det fanns ett ramverk för hur de här frågorna ska lösas, säger han till TT

Jaha ja, i Thailand var det i huvudsak den Stockholmska medel- och överklassen som drabbades. Då var ingen kostnad för hög, då kunde man inte ställa nog höga krav på svenska statens ansvar. I Libanon var det framför allt svenskar med rötterna i Mellersta Östern som drabbades, dem som man brukar kalla för invandrare (eller har fulare epitet på). Då blev det för dyrt att bistå drabbade.

Dessutom var det en socialdemokratisk regering under tsunamin, som de borgerliga kunde skälla ohejdat på för deras hantering av katastrofen och för att inte ha agerat tillräckligt effektivt. Nu har vi en moderat regering och då gäller det förstås att förebygga att denna utsätts för samma förföljelse som man själv utsatte socialdemokraterna för, vid eventuella framtida katastrofer med svenskar inblandade .
Snyggt!

PS: Så har Carl Bildt ljugit också. Det var inte riktigt sant det där han sade om sina optioner tydligen. Tänka sig, han som är så ivrig att fördöma andras eventuella ljugande, eller dåliga minne.

Länk:
Om Bilds förslag om nya regler, GP

Massmedia&Motvallstanten (animerad)&Politik/ekonomi08/01 21:03

Om massmedia, vänstervridning och fakta:
Klicka på bilden!

knapp

Ej kategoriserad08/01 01:47

Idag, 8/1 2007, är det två år sedan jag började blogga, först på G:a Motvallsbloggen och senare tillsammans med och för den äldsta svenska Nättidskriften, Alba, som ju fyllde 10 år för lite sedan.

Tänkte att jag skulle uppmärksamma tvåårsdagen genom att skriva lite om hur jag upplevt de här två åren, vad jag tyckt om, vad jag inte tyckt om och om vad jag lärt mig under mitt bloggande.

Vad tänkte jag när jag började?
Jag började ganska seriöst och tänkte mig spännande och intellektuellt stimulerande diskussioner på bloggen. Sådana har det förstås inte blivit så många av, även om några har varit sådana. Detta har flera orsaker dock, och beror inte huvudsakligen på mina besökare.

Bloggen är bara inte något idealiskt forum för ingående diskussioner på grund av dess begränsningar. Det tar tid att skriva tänkvärda och intressanta inlägg, såväl som spännande och givande kommentarer och de flesta tar sig inte, eller har inte den tiden, eller så har de flesta inte något verkligt intresse av sådana.
Dessutom är utrymmet begränsat. Överhuvudtaget har jag blivit mycket klarare över att nätet nog är bra för spridande av korta informationssnuttar och enkel sakinformation av typen ”Andra världskriget bröt ut 1939”, medan det ingalunda är något bra forum för djupsinnigare utläggningar och ingående analyser. Sådan finner man överhuvudtaget inte mycket av på nätet. Få människor orkar eller har tid att läsa sådant på nätet ens där de förekommer. Det beror säkert delvis på att det är jobbigt att sitta och läsa på dataskärmen. Nätet och framför allt bloggarna passar därför bäst för korta inlägg av pamflettyp. För ingående utredningar och analyser är det fortfarande boken som gäller.

Denna insikt, som kom ganska snabbt, ledde till att jag skrev kortare inlägg, ibland tämligen provocerande sådana, ska erkännas, trots att jag inte hade haft för avsikt att skriva så.

De trista sidorna med bloggandet
Vidare har jag upptäckt en inte fullt så rolig sida av bloggandet, nämligen att det vimlar av människor i Sverige, framför allt unga sådana, som har som främsta syfte att mobba och förstöra intressanta diskussioner. När en blogg blir nerlusad av den typen av kommentarer, så slutar de förnuftigare besökarna att läsa kommentarerna och också att skriva sådana. Det var jag inte beredd på. Jag hade faktiskt inte i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle bli kallad ”idiot, dårfink, kärring, galning” mm i kommentarer till bloggen. Alltså tvingades jag ganska snabbt att börja stryka de värsta kommentarerna.

De trevliga sidorna med bloggandet
Sedan har det funnits många trevliga sidor också, kontakter med andra bloggare, läsandet av andra bloggares inlägg, som ibland bara är trevliga i allmänhet, men som ibland är mycket intressanta med givande nya perspektiv på viktiga samhällsfrågor och på politiken. Det är väl de trevligare som gjort att jag fortsatt trots allt. När jag väl lärt mig att koppla bort de dystrare sidorna, så är det dessa sidor som gjort att jag bloggat på och skrivit mycket mer under de här två åren än jag hade tänkt mig att jag skulle göra när jag började.

Vilka fel har jag själv begått?
Vilka synder har jag själv begått? Jo, jag har dessvärre då och då fallit i fällan att vara sarkastisk mot somliga av dem som kommenterar på bloggen, ofta förstås, för att kommentatörer varit spydiga mot mig och så att säga skapat sig en mycket dålig image i mitt sinne.

Gång på gång har jag bestämt mig för att inte falla för denna frestelse. Ibland har det resulterat i att jag inte svarat alls (vilket inte innebär att alla som jag inte har svarat har irriterat mig) men lika många gånger har jag förfallit till sarkastiska svar.

Det är inte lätt, att förhålla sig snäll och tålmodig mot alla dessa unga grabbar (för det är mest sådana som prövar mitt tålamod, ibland så till den grad att jag inte kan låta bli att vara spydig) som på fullt allvar tror att de vet och kan allt och som inte begriper att man har mer erfarenheter, man har hunnit skaffa sig mycket mer kunskaper och mycket djupare insikter när man hunnit bli en bra bit över sextio och har ägnat hela sitt vuxna liv åt att läsa och studera samhällsfrågor och internationell politik, än när man är mellan 25 och 35. Min tröst är att det kommer de här grabbarna att förstå om 30 år. Jag var bara inte beredd på det öppna föraktet för ålder och erfarenhet som jag konfronterades med så fort jag började blogga. Ibland får jag för mig att jag drabbas värre än äldre herrar, men det är kanske inbillning. Jag vet ju inte hur illa drabbade de är.

Det här är förresten säkert skälet till att de flesta akademiker inte vill diskutera sina specialområden offentligt. Det vet att vad som tagit dem år av studier, tankeverksamhet och diskussioner med kolleger att komma fram till, det kan de inte göra förståeligt för icke-fackmän i korta artiklar eller inlägg i massmedia.

Har det varit mer negativt än positivt?
Ja i vissa avseenden har det dessvärre varit det, och jag har tänkt sluta många gånger i förvissningen om att det här är en ganska meningslös sysselsättning, som dessutom tar tid, mycket mer tid än jag borde lägga ner på det, och tid som jag kunde ägna åt sådant som troligen vore roligare, jämsöver, som att måla, att träna hundarna, att snickra, att göra porslinsfigurer, att läsa mer böcker, att skriva annat mm. Men nu är jag ju envis och så tänker jag på alla dem som är uppmuntrande och trevliga på bloggen och att eftersom jag trots allt har ganska många besökare som återkommer regelbundet men som aldrig, eller bara undantagsvis, kommenterar, så finns det nog en del som uppskattar vad jag skriver i alla fall och inte ska jag låta mobbarna knäcka mig. Alltså har jag fortsatt, och kommer nog att fortsätta ett tag till.

Ett tack till alla besökare slutligen
Till alla besökare som uppskattat min blogg under de här åren vill jag rikta ett varmt tack, både till er som kommer med uppmuntrande, intressanta och vänliga kommentarer och till er som läser regelbundet men aldrig kommenterar.

Därmed knallar jag väl vidare in på trejde året så får vi se vad det blir av det och hur länge mitt bloggande varar.

Ideologier/propaganda&Internationell politik&Politik/ekonomi06/01 18:09

Det slog mig häromdagen, då jag såg det franska TV-programmet om propaganda under krig, att vi har en hel generation som aldrig sett riktiga krigsrapporter, som nästan bara har matats med föreställningar om västerländska angrepp som kliniskt rena krig. I den mån barbari förekommer i massmedias rapportering är det nästan alltid icke-västerlänningar och/eller icke-kristna som står för barbariet.

I programmet jämförde man rapporteringen från Vietnamkriget med rapporteringen från de båda Irakkrigen, och det visades hur makten idag vet att förhindra att rapporteringen blir oönskad, ex. med hjälp av inbäddade journalister som bara rapporterar vad de ”ska rapportera”, välregisserade rapporter som inte är ägnade att informera utan att vilseleda.

TV har, som vi alla vet, en otrolig genomslagskraft och har man vuxit upp med ständig rapportering om amerikanska krigsinsatser som nästan aldrig drabbar civila mål, alltid är ägnade att försvara demokratin och där kriget i rapporteringarna mer liknar datoranimerade krigsspel än verkligheten, då är det inte så konstigt att stora delar av den yngre generationen (varmed jag menar dem som är omkring eller under 40 år gamla) lever i en helt annan föreställningsvärld än vi som var med och som var vuxna redan under Vietnamkrigets dagar.

TV- och radiorapporteringen målar upp en slags virtuell verklighetsbild för oss, och har allt mindre att säga oss om den faktiskt existerande verklighet det handlar om. Denna verklighetsförvanskning är medvetet producerad, medvetet styrd och den lurar och förleder de allra flesta exakt såsom det är tänkt. De allra flesta är inte införstådda med den beténdeforskning som möjliggör förledandet av stora mängder människor med hjälp av propaganda och blir därför lätta offer för sådan.

Den sköna nya Västvärld vi ser idag är inte vacker – under ytan. Den är ett bländverk av samma kaliber som Hitlers och Stalins propagandistiska och lögnaktiga världsbilder (även om verkligheten inte är exakt densamma) och den produceras med hjälp av samma sorts noga kontrollerad propaganda.

Det enda som skiljer dagens propagandamästare från Hitlers och Stalins är att moderna västerländska makteliter har insett att de inte behöver tysta alla kritiska röster. De vet att om de bara dominerar de flesta massmedierna, och vad som sägs där, så är det de bilder som ges där som de flesta kommer att se, ta till sig och tro på.

Eftersom människor dessutom tenderar att tro mer på det som ”de flesta” säger än på enstaka kritiska och avvikande röster, så är de kritiska rösterna totalt ofarliga. Dagens makthavare inser alltså att de inte, som Hitler och Stalin trodde, behöver tysta kritiker och sanningssägare med våld, eller med lag. De vet att kritikerna tjänar makten bättre när de får föra fram sina kritiska synpunkter (bara dessa inte ges för stort utrymme i massmedia), då de därmed utgör ”tydliga bevis” för att ordet är fritt och för den västerländska demokratins överlägsenhet.

Likväl, det är inte längre mycket bevänt med de fina fraserna i Västvärldens fria demokratier.

Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi05/01 16:34

Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.

Det här är förstås dumheter.

Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.

Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.

Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.

För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.

Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.

Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.

De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.

Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.

En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi&Vård/omsorg05/01 05:32

Jag är ingen beundrare av Macej Zaremba, för att uttrycka det med exakt det understatement som han kritiserar medel- och överklassen för i sin senaste artikel i DN (den enda kritik jag är överens med honom om), så alltså: Jag anser att Zaremba är ute och cyklar ganska ofta, eller ännu klarare, att han alltsom oftast inte vet vad han talar om. Han har skrivit den ena artikelserien efter den andra i DN som egentligen bara har ett tema, att anklaga socialdemokratin och välfärdsstaten för alla nya och gamla samhällsproblem, ja för allt ont som tänkas kan.

Nu skriver han om rättsväsendet och om modern rättshistoria i DN, en ny artikelserie, förstår man, varav jag tagit del av den första artiklen. Som vanligt är det mesta han skriver alldeles obegripligt och logiken oklar.

Vi får exempelvis veta att 60-talet var ett underligt decennium (vilket han vet som kom till Sverige från Polen 1969), och då, skriver han, kom svenska staten att fatta beslut som var fullkomligt galna:

DEN 21 NOVEMBER 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första – och hittills enda staten i världen (om man inte räknar Grönland för ett rike) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar. Det är den moralfilosofiska innebörden. Det praktiska steget bestod i att de folkvalda upphävde följande rättsprincip.

”Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnesjukdom.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår”.

Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1965 och stadgade att sinnesjuka, förvirrade och dementa skall rannsakas och dömas som alla andra. Först när deras skuld var bevisad skulle domstolen avgöra om de var så sjuka att de inte fick skickas i fängelse.

Som vi skall se fick denna reform väldiga konsekvenser. Somliga av dess följder sover i parkerna, andra gör våra gator osäkra. Ännu andra sitter i fängelse fast deras förstånd knappt klarar av klockan. Det kunde man kanske inte förutse med det samma. Men redan från början borde det stått klart att denna reform kommer att förändra betydelsen av begreppet ”ansvar”. Det måste tänjas ordentligt om det skall bli möjligt att fälla otillräkneliga skyldiga till vad de gjort.

Nu har jag lite svårt att följa den här tankegången, men det kanske beror på att jag inte är speciellt insatt i lag och rätt på området eller i vår moderna rättshistoria. För mig förefaller nämligen Zarembas slutsats ovan vara självmotsägande: Menar han att även mentalt sjuka är ansvariga för sina handlingar (och då bör de ju dömas till fängelse) eller menar han att de inte är det (och bör sättas in för psykvård)? Eller på vad sätt fråntog den lag som tillkom 1965, den mentalsjuke hans moraliska ansvar i förhållande till den princip Zaremba tydligen anser mer förnuftig (den som står inom citationstecken ovan)? För att inte tala om sista stycket ovan, vad menar mannen egentligen? Tillsammantaget är det här rena rappakaljan.

Att rättssystemet stipulerar att en persons skuld ska fastställas innan påföljd utdöms, vare sig denna består i ett vanligt fängelsestraff eller i att man låser in personen för psykiatrisk vård, förefaller i alla fall inte mig vara en alldeles galen tanke. Eller menar Zaremba att man ska bura in folk så fort de är mentalt sjuka, att alla som är det är livsfarliga för sin omgivning och bör låsas in på stängda anstalter? Om inte, hur menar han att man avgör vilka som är farliga av de mentalt sjuka? Ska det avgöras på blotta misstanken att han/hon har begått en handling som skulle anses kriminell om den begåtts av en person som är vid sina sinnens fulla bruk? Och var och av och vem ska avgörandet om farligheten tas?

Jag är som sagt inte speciellt väl bevandrad i juridiken på området jag minns bara från min ungdom att de flesta som ställdes inför domstol inte ville få stämpeln psykiskt sjuk i samband med att de hade begått ett brott, eftersom det innebar att de kunde buras in på mentalsjukhus utan tidsbegränsning, att samhället och rättssystemet alltså lade över på psykiatrikerna att besluta när den som begått ett brott var så frisk att han eller hon kunde skrivas ut. Vid fängelsestraff visste de däremot hur länge de skulle sitta inlåsta.

Hur som helst, Zarembas artikel tycks i slutänden handla om att påföljderna blir godtyckliga med den lag (som socialdemokraterna införde) som, enligt honom, fråntar de mentalt sjuka det moraliska ansvaret för deras handlingar, och som förklarar att de kan dömas, till endera fängelse, om de är friska, eller till psykvård, om de är mentalt sjuka, och att han upprörs över den saken.

Jag håller förstås med honom om att godtycklighet alltid är förkastligt, i synnerhet när det gäller samhälleliga åtgärder eller bestraffningar. Dock undrar jag hur han tänker sig att påföljderna skulle bli säkrare och mindre godtyckliga om en persons mentala tillstånd bedöms innan hans eventuella skuld till ett dåd fastställts och om han samtidigt är moraliskt ansvarig men inte bör ställas till svars för sitt dåd?

Risken förefaller uppenbar att personer skulle låsas in för sluten vård utan orsak alls, nämligen om de inte var skyldiga till det dåd de misstänks för, eller bara för att någon anser att de borde låsas in så där i största allmänhet. Det vore inte speciellt mycket mer rättssäkert tycker man. Dessutom har det gått till på precis det senare sättet också, med hjälp av tvåläkarintyg.

Jag håller alltså också med Zaremba om att det här är ett problem och dessutom ett svårt sådant, men Zaremba blandar ihop saker här.

Det faktum att vi inte längre har så många mentalsjukhus att lägga in folk på och inte heller anses ha resurser att hjälpa alla dem som behöver hjälp, leder till orimliga konsekvenser, som att psykiskt sjuka just bara skickas hem med en burk piller. Detta, i sin tur, leder till att fler mentalt sjuka, eller läkemedelsskadade, begår hemska dåd ibland. Men slutsatsen man bör dra är inte att socialdemokraterna tog ifrån de mentalt sjuka deras moraliska ansvar, eller vad det nu var de tog ifrån dem enligt Zaremba, så att godtyckligheten kunde börja regera. Slutsatsen är istället precis den Zaremba inte vill dra, att besparingar och nedskärningar i offentlig sektor, i kombination med en allvarlig övertro på läkarnas försäkran om att man nu har så effektiva mediciner (SSRI och sånt) har skapat problemen. Men just nedskärning av offentlig sektor har varit ett konservativt och liberalt önskemål så länge jag levt.

Zarembas försök att vrida till vartenda samhällsproblem så att skulden läggs på socialdemokratiska regeringar och på välfärdsssamhället är närmast patetiskt. Så hänger hans skriverier inte ihop heller, varken det här resonemanget eller hans så omtalade resonemang kring sterilisieringarna.

Länkar:
DN, Zarembas artikel
Wikipedia om Zaremba

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi04/01 23:23

Här talar Littorin om att de som får ersättning från a-kassan måste räkna in även dagar de går i Ams-åtgärder i sin a-kassetid. Det innebär, säger Ekot, att tiden som de får ersättning från a-kassan kan förkortas väsentligt, från upp emot 600 dagar till max 300 dagar.

Detta, för de arbetslösa, muntra besked presenterar Littorin som en ”rättviseåtgärd”, för det ska inte vara så, säger han, att de som lyckas få ett AMS-jobb ett tag ska behandlas på annat sätt än dem som inte får något sådant. Och Ekot spelar med i borgarcirkusen och påtalar inte att denna presentation av regeringens åtgärd är en omskrivning som gränsar till ren lögn. Tala om propagandafloskler och om att föra männskor bakom ljuset. Tala om usel journalistik dessutom.

Det har nämligen varit så att de som närmat sig slutpunkten för A-kasseersättning har prioriterats vad gäller att få AMS-jobb, just för att de inte skulle behöva utförsäkras. Det här är alltså inte alls någon ”rättviseåtgärd” utan det är en rent förfärande försämring för de allra flesta som är arbetslösa.

Karln borde rodna långt ner i tårna över sin lögnaktighet och över regeringens totalt inhumana politik.

Tillägg 23.55:
Ja, så håller högerregeringen tydligen på att sänka pensionerna också, vilket man kan läsa om på DN-debatt. Den blev illa nog som den blev förra gången den ändrades, och av socialdemokraterna, men nu blir den säkert ännu värre. Ska vi gissa att högerregeringen, innan den här dystert sorgliga perioden är över, kommer att ha höjt pensionsåldern till 67 eller 70 år också – för att skapa fler jobb.

Länk
Littorin i Ekot
DN: M.Johansson om pensionerna

Fackföreningar/företag&Politik/ekonomi03/01 04:27

Läser i Aftonbladet om vidriga chefer (de flesta sympatiserar med stor sannolikhet inte med vänstern). Jag har arbetat med mycket och på många olika arbetsplatser under mitt liv och jag har aldrig sett maken till vad folk kan råka ut för på sina arbetsplatser idag, från sina chefers sida. Det var liksom inte riktigt möjligt för chefer att bete sig svinigt mot underställda när det var brist på arbetskraft. Idag däremot, då allför många är hjärtskärande rädda att förlora sina jobb, kan chefer bete sig precis hur svinaktigt som helst tydligen. Jodå, jag känner ganska många männskor som råkat ut för gräsliga chefer (apropå det första förslaget till högerkampsång i förra inlägget, som nog inte var för hårt i alla fall). Nu ser den borgerliga regeringen dessutom till att ännu fler blir räddda och de flesta ännu mycket räddare.

Och i Uppsala har borgarna beslutat att Attendo Care, som misskött gamla på ett äldreboende, och så illa att det tidigare socialdemokratiskt styrda fullmäktige hade beslutat att säga upp avtalet med företaget, ska få fortsätta. Vad bryr sig borgare om gamla, sjuka och utsatta människor? Inte mycket inte.

Länkar:
AB, om vidriga chefer
AB, om dåliga chefer och arbetsmoralen
AB, om borgarna och Attendo Care
Johan Lundqvists blogg om Attendo Care i Uppsala

Ideologier/propaganda02/01 01:57

Såg hyllningsprogrammet till Michael Wiehe på nyårsdagen. Då slog det det mig varför högern inte har och aldrig har haft några berömda och populära kampsånger eller proggsångare. Det går liksom inte att sjunga kampsånger som handlar om hur man ska trycka ner vanligt folk, hur man ska tvinga dem till slitgöra för slavlöner eller om hur man ska piska dem till underordning:

Vi ska piska skiten ur allihopa,
vi ska tvinga dem att slava
Vi ska lura av dem deras skjortor
våra golv ska de få sopa.
De ska inte kunna stava
ens till frihet eller tårtor.

Inte ens en poetiskt bra text på detta tema skulle fungera.

Tillägg 3/1 kl. 00.30
OK, ovanstående vers var förstås hård, som påpekades i en struken kommentar till inlägget, inte så mycket Wiehe-stilen kom jag på, snarare något a la Blå Tåget.
Men hur skulle höger- eller liberalprogg låta då?
Ett lite mindre hårt förslag i stil med vad vi ofta hört och hör från det hållet, och även från mer kultiverade företrädare för dessa ideologier:

Folk är slöa och är lata, de är loja och för flata
vill ej jobba för allt som de vill ha.
De tjatar och de gnäller, de hotar och de skäller
på oss som sliter hårt och har det bra.
Deras ryggar är för hårda, deras nackar är för styva
nu måste detta gnölande ta slut
dags för folk o’ lära sig o’ buga
för oss som vet hur världen nu ser ut.

Tror inte heller detta tema skulle göra succé.

« Föregående sidaNästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster