NU protesterar man i massmedia mot den nya avlyssningslagen, några dagar innan beslutet ska tas i riksdagen.

Kan journalister ingenting om det politiska systemet eller vill massmediafolket i själva verket ha de nya ”konroll-av-allt-och alla-hela-tiden-lagarna”?

Ska gräsrötterna ha minsta lilla chans att påverka måste de börja försöka göra det redan på förslagsställarstadiet och innan, eller senast medan ärendet ligger i utskotten. Att försöka påverka när skutan har seglat så här långt är nära nog dödfött.

Ska gräsrötterna ha en chans att protestera mot införandet av odemokratiska lagar måste dessutom media informera dem i god tid om vad som är på gång – och informera intensivt, klart och tydligt. Det är detta som är massmedias viktigaste funktion i en demokrati, i annat fall fungerar inte demokratin.

Med tanke på vad jag skrev på bloggen för inte så länge sedan, nämligen här, så är nedanstående artiklar intressanta:

Ska slutet behöva vara så här?, Alf Montán, 87 idag och hjälpbehövande, (Expressen)

Äldrevården är bara ett experiment, Peter Westlund, fil dr. om bl.a. användningen av äldre som marsvin vad gäller ”läkemedel”, dvs kemiska substanser som ger klirr i kassan för det läkemedelsindustriella komplexet (AB).

Läsarna om vården av gamla i Sverige, bland annat vårdpersonal som berättar hur det är (AB).

Som sagt, du kommer dit du också en dag (om du inte dör i förtid förstås,) även om du inte tror det. När du väl är där är det för sent för dig att göra något åt eländet. Då spelar dina åsikter eller dina krav ingen roll längre. Då kan du protestera dig blå, om du inte är dement, utan att någon bryr sig det minsta om vad du säger eller önskar. Det räcker inte ens att ha varit högstatusperson, kändis eller rik tidigare, som gammal och hjälpbehövande är du värdelös och behandlas som sådan oavsett bakgrund, utbildning eller tidigare samhällsställning.

Jag vet, för jag har sett eländet: Hur man behandlade min gamla dementa mamma.

Trots att jag hade önskat min pappa flera levnadsår så är jag ändå tacksam att han i alla fall slapp att bli utackorderad till lägstbjudande också på sin ålders höst. Det räckte att han blev det som barn (se bloggposten om pappa nedan).

Såg programmet om krigsinvaliderna på TV i kväll.

27.000 amerikanska soldater har skadats allvarligt i Irak, vid sidan av de nära 4.000 som dödats (ja vid sidan av de förmodligen omkring 1 miljon irakier som dödats och lemlästats, men ”we don’t do body counts” förstås). Det tycks som om det i huvudsak är fjärrutlösta vägbomber som skadat och dödat alla dessa amerikaner.

Visst är det konstigt, att när man lyssnar på eller läser svenska nyheter från irakkriget så låter det nästan alltid som om irakierna egentligen bara krigar mot varandra. Vi får ständig information om hur självmordsbombare dödat si och så många civila irakier. Däremot hör vi väldigt sällan något om alla dessa amerikanska soldater som dödas och skadas. Skulle vi tro på våra nyhetsrapporteringar skulle det egentligen bara pågå ett inbördeskrig därnere, som de frihetsälskande och humanitärt arbetande amerikanerna försöker få stopp på. I själva verket riktas alltså det mesta av det våld som förekommer i Irak, från irakiernas sida, just mot de ockuperande makternas soldater.

Det här är helt i linje med den moderna trenden i ”nyhetsflödena”, att framställa strider och våld i länder utanför Europa som något fullkomligt irrationellt och som något som bara beror på de där ”underlägsna” människornas i Asien och Afrika, oförmåga att organisera sina länder rationellt och i enlighet med moderna, demokratiska och humanitära principer. Återigen, precis som för 100 år sedan, framställs afrikaner och andra i de s.k. u-länderna som omogna och oansvariga barn – människor som vi i Väst måste ta ansvar för – genom ”fredsframtvingande operationer”, ja det där som ”vi svenskar” ju numer måste vara med och ta vårt ansvar för och delta i.

I själva verket handlar det bara om kolonialismens smutsigheter (för att uttrycka det mycket milt) igen, nykolonialismen, som går hand i hand med nyliberalismen, den där ideologin som säger att det är de rikaste i Västvärlden som har rätt att ta för sig av jordens rikedomar varhelst de önskar göra det (frihandel kallar de det). Till sitt förfogande har de numer en hel kader av fattiga från Väst (framför allt från USA och England) som inte ser andra möjligheter till försörjning än att gå in i militären och riskera sina liv för den ekonomiska eliten i Väst, och dess intressen, eller som fått så dålig utbildning att den utan eftertanke köper den propaganda Västvärldens makthavande eliter producerar och sprider till oss.

Som sagt: Det är de rikas paradis men…..

Dagens rekommendation till läsning gäller ett inlägg om sd på bloggen ”Tankar i natten”. Det är väl värt att läsas då det säger allt om detta parti och var det har sina ideologiska rötter.

Man skulle ju önska att vi hade en journalistkår som ägnade sig åt den här typen av upplysande analyser, men den nöjer sig med att tycka att nu är ju sd ett parti som alla andra så då får vi ju prata på samma sätt med sd som med de andra partierna på högerkanten, högaktningsfullt och med respekt alltså!

Min pappa föddes 1919, som oäkta barn i det strängt schartauanska Bohuslän. Min farmor var då 27 år gammal. Hon tjänade piga i en familj och sonen i huset var far till pappa men han fick eller ville inte (jag vet inte vilket) gifta sig med henne eftersom hon inte var fin nog. Hon var småbrukardotter. Jag har idag i min ägo rättshandlingarna i vilka han tilldömdes faderskapet mot sitt nekande.

Det tog många år innan pappa började berätta. Jag levde genom hela min barndom i tron att min farmor och farfar var döda och träffade farmor endast en gång. Då var jag 25 år gammal och pappa hade tagit kontakt med henne igen efter att ha vägrat att ha med henne att göra under många år. För mig var hon en gammal dam, vilken som helst den gången. Någon mer gång blev det inte. Pappa såg dock till att det blev ett fyragenerationsfoto vid tillfället. Farmor dog vid 87 års ålder.

Nå, en gång i början av 70-talet kom föräldrarna på besök till mig och min man, härnere i Västergötland, och när pappa fick syn på spinnrocken, som jag hade införskaffat och mödosamt lärt mig spinna på fast det blev ett ganska ojämnt garn, beordrade han genast fram ull och kardor och satte igång. Han spann som om han inte gjort annat i sitt liv. Jag bara gapade. Det garn han spann var jämnt och fint som vore det maskinspunnet. Jag hade ingen aning om att pappa kunde spinna. Pappa berättade då att han hade suttit och spunnit garn som femåring och farmor hade stickat strumpor av garnet och sålt på torget.

Min pappa var ingenjör och produktionstekniker. Vi hade alltid bott i en stad och jag visste ingenting om hans lantliga bakgrund så jag blev mycket förvånad när han också kunde hantera våra hästar. Visste inte att han hade sådana kunskaper.

När pappa var omkring 6 år gammal hade farmor inte möjlighet att försörja honom längre utan han auktionerades ut till lägstbjudande i kommunen. Den första familjen han kom till behandlades han mycket illa i. Familjen hade en dotter som fick allt. Pappa fick svälta. Han berättade hur han samlade björkkvistar i skogen som han skalade och knöt vispar av, som han sedan sålde och köpte bröd för – i hemlighet. Så småningom fick han byta familj dock, och hamnade hos en familj som behandlade honom anständigt, men arbeta för sitt uppehälle fick han ju göra. Denna familj besökte vi när jag var omkring 12 år, fast jag visste inte då vilken roll den hade spelat i pappas liv.

Pappa gick i varannandagsskola sex år och slutade skolan med stort A (bästa betyg) i alla ämnen (jag har idag i min ägo hans betygsbok), trots sin bakgrund. Hans lärare tyckte att han skulle studera vidare och bli präst, men det var ju inte att tänka på med hans bakgrund och ekonomiska villkor. Sedan vet jag inte vad han gjorde under några år, men jag antar att han stannade hos sin ”fosterfamilj” och arbetade som dräng där tills han blev 17 år då han flyttade till Eskilstuna. Där arbetade han några år som trädgårdsmästardräng och gjorde också sin militärtjänst, inom flottan, dessutom påbörjade han en utbildning till bagare och gick som bagarlärling i två år.

En dag kom en kamrat upp till honom och frågade om han inte skulle följa med och tentera in på tekniska kvällsgymnasiet i Eskilstuna och det tyckte han väl kunde vara kul, så det gjorde han. Han kom in men inte kamraten. Då måste han ha varit omkring 19-20 år gammal. Det skulle ta honom 7 år att avsluta sin gymnasieingenjörsutbildning, en god utbildning på den tiden, som egentligen var femårig. Dels kom beredskapen emellan, ett år då han låg ute vid norska gränsen, dels fick han polio och var sjuk ett år. Han tillfrisknade utan allvarliga men och avslutade sin utbildning när han var i tjugofemårsåldern, eller däromkring. Jag var född då han blev klar. Utbildningen ifråga gick på kvällstid och på dagtid arbetade pappa på Bolinder Munktell. Sista året gick studierna emellertid på dagtid och det året fick han låna pengar till av sin tidigare chef, trädgårdsmästaren, som tydligen hade uppskattat pappa.

Min mamma berättade hur de var så fattiga när pappa blev klar med sin examen att då avslutningsbalen skulle gå av stapeln rev hon ner gardinerna i vardagsrummet och sydde sig en balklänning av dem. Mamma arbetade visserligen, men hennes lön var väl inte fet och dessutom grävde metallstrejken 1945 (då jag var ett år gammal), nog ett djupt hål i deras ekonomi. Mamma arbetade då på dåvarande Stenmans, som tillverkade nycklar (senare ASSA) och var medlem i metallfacket.

Åren gick och pappa fick det allt bättre, som de flesta fick efter kriget då Sverige gick på högvarv. Mamma blev hemmafru ganska snart eftersom pappa bytte anställningar titt som tätt. Det innebar att jag fick flytta med mina föräldrar runt hela södra Sverige som barn, vilket jag inte kan säga att jag uppskattade.

Han slutade som produktionsteknisk chef på ett större företag och fick en god ekonomi så småningom. Dessutom arbetade han utomlands flera år, dels i Brasilien dels i Lissabon, men minnet av fattigdomen bar han med sig hela livet och det präglade han nog in i mig ganska effektivt.

Han var inte någon stödjande pappa. Han ställde lika stora krav på sina medmänniskor som på sig själv och var av den bestämda uppfattningen att högmod går före fall, så jag skulle inte berömmas för något. Det är väl det enda jag kan anklaga honom för. Han insåg nog själv så småningom att han kunde ha varit en mer uppmuntrande fader. När han såg mig pyssla om min lilla dotter vid ett tillfälle då hon var i tvåårsåldern, sade han eftertänksamt att: ”Ja den saken är ju klar, att om jag hade fått dig nu, då skulle jag ha behandlat dig helt annorlunda, jag var alldeles för hård mot dig när du var liten”.

Dock, trots hans tämligen kärva och resoluta utansida var han innerst inne en medkännande människa som man kunde lita på. Han drog sig aldrig för att hjälpa andra i nöd och var noga med att skilja mellan sak och person. Följaktligen försvarade han även sina ovänner om han ansåg dem illa eller orättvist behandlade och han var hela livet besjälad av en social medkänsla med lidande och sämre ställda människor.

Först när jag var i fyrtioårsåldern började jag förstå somligt hos min pappa och först efter att jag hade fått veta lite mer om hans bakgrund, som varit helt förborgad för mig under min uppväxttid. Sina politiska preferenser behöll han alltid för sig själv. Han vägrade absolut att tala om för mig vilket parti han röstade på. Jag skulle bli 25 år innan jag förstod den saken. Det gjorde jag när han vid ett tillfälle förklarade att ”det är ju lättare för en person som tjänar 100.000 om året (vilket var en hög lön på den tiden) att betala 50.000 i skatt än det är för den som tjänar 10.000 att betala 1.000 i skatt”. Och tänk så rätt han hade i den saken. Men då var jag redan gediget indoktrinerad i borgerlig ideologi, av de skolor jag gått i. Det skulle jag komma att ändra på efter några års universitetsstudier, bl.a. i sociologi och statskunskap.

Som barn var jag nog lite rädd för pappa och jag kan verkligen inte säga att jag stod honom nära då men med åren kom jag att uppskatta honom alltmer. Det blev honom jag kunde diskutera mer intellektuella frågor med så småningom och få intressanta och utvecklande synpunkter ifrån. Fast visst, även tidigare hade han gett mig många insikter som jag bär med mig än idag. Han var sträng men han slog mig aldrig och ville jag veta något så var han alltid beredd att ta sig tid att förklara.

Pappa drabbades av en hjärnblödning när han var 60 år gammal och genomgick ett antal hjärnoperationer. Därefter blev han aldrig mer sig själv, den mycket handlingskraftige och målmedvetne person han hade varit. Vid 72 års ålder tog en ny hjärnblödning hans liv.

Och idag, då han är borta sedan snart 20 år, ångrar jag så att jag inte frågade honom mer om hans barndom och tidigare liv. Men nu är det för sent.

Återigen är invandrarnas svenskkunskaper på tapeten och klåfingriga besserwissers, som inte har en aning om vad de pratar om, lägger fram förslag om hur invandrarna snabbare ska lära sig svenska eller hur sfi-undervisningen ska organiseras för att bli effektivare.

Som vanligt är det kompetensskräcken som regerar. Politiker och beslutsfattare aktar sig noga för att blanda in folk i sina utredningar som vet vad det handlar om. Istället får den ena charlatanen efter den andre komma med förslag som svävar fritt från verkligheten och som löser problem som inte finns med metoder som inte fungerar.

Tänk om det här landet kunde styras med kompetens någon gång, så otroligt mycket bättre allting skulle fungera och så mycket effektivare allting skulle bli. Men istället sätter man konsekvent folk att göra sådant de inte kan och att utreda sådant de inte förstår sig på och inte har några mer ingående kunskaper om.

Senast läser jag i DN om hur två personer, en statsvetare och en nationalekonom, Dan-Olof Rooth och Per Strömblad, som kallas ”integrationsforskare”, på uppdrag av ”Globaliseriongsrådet”, vet hur man ska bete sig för att invandrare och flyktingar ska lära sig svenska snabbare. Jo, efter att de klarat av ett prov i svenska ska de kunna bli svenska medborgare snabbare. Morötter är bättre än bestraffningar, menar de, och det är ju i och för sig korrekt. Men har de frågat några invandrare vad som skulle vara morötter för deras del? Har de ens en blek aning om vad det är att lära sig ett främmande språk så att man kan ta vilket arbete som helst och klara det på det främmande språket. Nej det har de bevisligen inte.

Exempel från ”Bolognaprojektet”
Hörde senast idag ett radioprogram om den ”förnämliga” engelskspråkiga universitetsutbildningen vi fått, inom det enfaldiga Bolognaprojektet (likriktningen av all högskoleutbildning i Europa). Den sker alltså på ett språk som många tror att svenskar kan eftersom de ju studerar engelska ganska många år i skolan innan de kommer till universiteten. En student förklarade att undervisningen på engelska var rena skämtet (fast hon sade det med andra ord) eftersom lärarna – på universitetet – inte kunde tillräckligt bra engelska. Jag är rädd att om de hade kunnat det hade studenterna inte hängt med.

Naiviteten på området ”lära sig ett främmande språk” är så stor att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Sorgligt usla kunskaper om sfi bland utredare
För att inte tala om naiviteten vad gäller frågan om vad undervisning i svenska för invandrare kräver. När en nationalekonom tänker till då blir den ena villan värre än den andra. Det är redan alldeles för många sådana som fått vara med och bestämma om sfi (svenska för invandrare).

Så här säger Nyamko Sabuni och Jan, rottingmajoren, Björklund, enligt de båda författarna till inlägget på DN-debatt:

I en artikel på DN Debatt (18/2) hävdar de ansvariga ministrarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni att sfi-utbildningen präglas av otydliga mål, bristande kvalitet och dåliga resultat.
……..
Till de förstnämnda hör granskningar och restriktioner av olika slag, såsom obligatoriska slutprov, ökade prestationskrav och skärpta tidsgränser för tillåten studietid.
…….
Som morot vill man införa en ”prestationsbaserad sfi-bonus”.

Jo, morötter är ju bättre än piskor, men om man inte förstår vad man talar om, inte begriper vad man gör, hjälper det inte med morötter.

Här leker politikerna affär, varför har vi inte politiker som slutat leka?
Först försöker man hävda att konkurrens alltid medför bättre kvalitet och effektivare utföranden. Det är så dumt att man inte tror att normalbegåvade människor kan tro på det. Denna föreställning, som vi andra ska lära oss att tro på, kan inte vara något annat än en beslutsam önskan från nyliberala politiker att bidra till att några få kan göra sig enkla vinster på skattebetalarnas bekostnad.

Här utannonserar man ett uppdrag, om att undervisa i sfi, som sedan går till lägstbjudande. Den som får uppdraget vet att han har ett visst antal timmar, i bästa fall fem år på sig, sedan kan han förlora uppdraget till någon annan, som bjuder under i pris. Vem är så dum att han lägger ner en massa resurser på att skaffa en kompetent lärarkår, ge denna god vidareutbildning och anständig lön, när han inte vet om det kommer att löna sig i det långa loppet, eller snarare, när han vet att sådana kostnader kommer andra att undvika och därmed bjuda under vid nästa tillfälle att lägga in anbud, varvid uppdraget förloras. Ja vem har ens med kostnader för sådant utvecklings- och kvalitetsarbete i kalkylen vid första anbudstillfället? Alltså gäller det bara att roffa åt sig så mycket man kan under den tid man vet att man har, för sedan kan det vara slut med vinsterna.

Kort sagt, det här handlar bara om rufflarnas marknad. Den som missköter sig mest tjänar mest och har störst chans att få behålla uppdraget. Sedan skyller man på invandrarna som inte lär sig svenska!!

Jag sökte faktiskt ett arbeta som sfi-lärare hos en privat anordnare för några år sedan, en som hade tvingats lova att kursen skulle ledas av en kvalificerad sfi-lärare. Man erbjöd mig 17.000/månad och eftersom det skulle vara två lärare så skulle jag dessutom fungera som handledare åt den andra läraren, som inte var kvalificerad. Så nej, jag tog inte jobbet.

Man ska nu veta att en kvalificerad sfi-lärare i princip ska ha högre utbildning än en gymnasielärare, arbeta fler timmar/vecka och ha fler undervisningstimmar/år än en sådan. Vad förväntar man sig sedan? Men den sidan talar man inte om. Istället är det ett bekymmer att ”invandrarna inte vill, eller inte försöker lära sig svenska”.

Att undervisa i ett främmande språk i grupper på 35 elever, med kontinuerlig intagning, som man kräver på sina håll idag, det är dessutom omöjligt. Det sägs då att eleverna ju ska arbeta individuellt och själva ta ansvar för sina studier och att läraren bara ska vara handledare. Men sanningen är nu den att sådan undervisning kräver mer av läraren och mindre grupper än klassundervisning.

Så har vi då elevernas situation
Det första är att vi är olika och har olika lätt för att lära oss främmande språk som vuxna. För somliga, men ganska få personer, går det ganska lätt, för andra är det mycket svårare. Hur lätt det är att lära sig svenska beror dessutom på vilket eller vilka andra språk man talar och på vilken tidigare utbildning och därmed vilken studieteknik man har.
Att lära sig ett språk över nivån ”turistspråk” kräver mycket mer än de flesta är medvetna om dessutom och ganska få svenskar kan mer än turistengelska efter sådär en åtta års studier i engelska i grundskolan och på gymnasium.

Ovanpå detta, och en verklighet som alliansen nog inte vill kännas vid, kanske pga ekonomiska bidrag från läkemedelsindustrin, står de flesta av alla flyktingar på antidepressiva och/eller lugnande medel. De mår ju inte så bra, som var och en som har minst en hjärncell förstår. Vad de allra flesta inte vet och inte känner till däremot, trots många hjärnceller, är att ett stort antal människor blir intellektuellt handikappade av sådana preparat. De kan helt enkelt inte lära sig. ”Det spelar ingen roll hur jag pluggar och sliter”, som en av mina invandrade flyktingar sade till mig i början av 90-talet, med gråten i halsen, ”det fastnar bara inte”. Personen ifråga var förtvivlad och trodde att hon var dum. Det var hon inte. Hon hade bara fått sin hjärna avstängd av en läkare. Ovanpå det trauma som flyktingskapet skapar lägger man alltså också, med hjälp av för läkemedelsindustrin ofantligt lönsamma preparat, ytterligare oförmåga att lära sig språket. Sedan skyller man på flyktingarna själva. Det är de som inte vill. Det är de som inte försöker. Det är de som ska piskas att lära sig.

Varför går mina tankar till den forntida skola som min mamma gick i, där elever som inte kunde läxan fick stryk, trots att de kanske inte kunde läxan för att de var så närsynta att de inte såg bokstäverna, eller för att de hade hörselproblem eller var ordblinda. Men visst, det ligger ju helt i linje med rottingmajorens intentioner: Piska de utsatta, sparka dem som redan ligger! Huvudsaken är att de stora utbildningsanordnarna kan lägga beslag på delar av våra skattepengar och att läkemedelsjättarna kan tjäna storkovan.

Länkar:
– Goda kunskaper i svenska bör påskynda svenskt pass, DN
– Välkomna till Bolognaklubben – den jämförbara högskolan? SR 8/6

PS och tillägg kl. 20.00
Jag konstaterar emellertid att beslutsamheten att förändra sfi-undervisningen igen, och skälla på den misslyckade integrationspolitiken, innebär att den borgerliga regeringen erkänner att vad de gjorde förra gången misslyckades. För vad jag vet har inte socialdemokraterna gjort speciellt mycket på området eller på något avgörande sätt ändrat någon av de åtgärder som den förra borgerliga regeringen vidtog – även den gången i suverän, högmodig och välgrundad okunnighet och självgodhet.

Nu är det den där tiden på året, den enda, då jag önskade att jag bodde mitt inne i en storstad och kunde gå ut och njuta av de underbara sommarkvällarna och sommarnätterna. Sitta i en park och riktigt känna att man lever och att livet är underbart.

Istället bor jag i ett hål i skogen, underbart under alla årstider utom just nu, då knottplågan under sommaren är så intensiv att man inte har något annat val än att gå in så fort solen börjar närma sig horisonten och det blir skugga på gården, annars blir man uppäten av en miljon svidknott. Jag förstår alla dem som bygger inglasade uterum på sina hus.

Just nu har jag dammsugaren framme hela tiden, för att suga in alla knott som flockas kring lamporna efter att de följt med hundarna in i huset. De är helt enkelt vidriga de där illbattiga småkrypen för att de stjäl och förstör den bästa tiden på året.

Soldater i erövringsarméer är inga hjältar. De enda hjältarna i krig är de som försvarar sig och de sina mot angripare, erövrare och ockupanter.

Nu börjar de komma fram, amerikanska soldater som tjänstgjort i Irak eller Afghanistan, och berätta hur det verkligen är därborta – när de inte har inbäddade journalister med i trupperna.

De berättar om ett urskillningslöst dödande av civila, män, kvinnor och barn, om rädslan för allt och alla de möter, precis samma sak som vietnamsoldaterna berättade om. De vet aldrig vem som är vän och vem som är fiende och för att öka sina möjligheter att komma hem med livet i behåll producerar de hela tiden fler ”fiender”. Sedan de kommit hem, om de gör det, mår de uselt. Somliga av dem blir aldrig människor mer.

USA producerar alltså fler fiender och ”terrorister” (fast de borde kallas befrielsekämpar) runt om i världen, samtidigt som de producerar mängder av amerikanska vrak – men det gör ju inte så mycket. Vraken är ju inte de rikas barn, eller ens medelklassens idag.

Läs ”Vårt perspektiv på omvärlden” och gå till YouTube och titta på Winter Soldier, Mike Prysners lysande analys av situationen, men titta även på filmerna med de andra fd iraksoldaternas vittnesmål.

Ingen kan idag säga att ”Vi visste inte”. Alla vet som vill veta. De som inte vill veta och som inte tar klar ställning mot USA:s krig runtom i världen är medskyldiga.

Tack Pastey för länk till ”Winter Soldier”.

Klicka på bilden!

Visst är dagen ett enda stort skämt, inrätta den just när politikerna har sålt ut Sveriges suveränitet!

Eftersom många människor tycks hysa vanföreställningen att om man inte har pengar så är det bara att gå till socialen så kan man sedan leva lyxliv på socialbidragen (ja, vad dessa nu kallas den här veckan?), misstänker jag att de allra flesta inte har en aning om den verkliga innebörden i de nya försäkringsreglerna som riksdagen beslutar om nu på eftermiddagen. De flesta svenskar tycks idag tro att ”välfärden” är oförstörbar. Det är den inte. Nu rivs den i rasande fart och idag är det bara de allra äldsta bland oss som upplevt ett samhälle utan välfärd och utan fungerande sociala försäkringar och som verkligen vet och förstår vad ett sådant samhälle innebär. Många fler unga människor kommer att få uppleva den saken framöver. De kommer att få erfara sådant de inte ens kan föreställa sig.

Förstår människor hur de kan ha förlorat allt de äger inom loppet av något år om de har otur och blir allvarligt sjuka eller handikappade av någon anledning.

Dels kan den som blir långvarigt sjuk finna sig utan arbete efter ett halvår. Har han/hon ingen möjlighet att arbeta då, eller inget arbete, vilket inte är så lätt att få, för att inte säga nästan omöjligt, om man fått sparken pga sjukdom, så återstår snabbt bara socialen.

För att man ska få socialbidrag (oavsett vad det kallas numer), så måste man vara utblottad. Alltså tvingas man först göra sig av med allt man äger innan man kan få stöd från socialvården. Sälja bilen, sälja huset/lägenheten, sälja allt annat man har som kanske kan ge en slant, leva upp det man får in samt förstås leva upp pengar man eventuellt sparat på banken. Först därefter kan man få försörjningsstöd från socialvården. Detta stöd är mycket snålt tilltaget. Man får omkring 3.000/månad samt hyra, om man nu har en lägenhet att bo i när den dagen kommer. Ibland kan man få visst bidrag till andra utgifter – efter noggrann prövning.

Tänk dig en trafikolycka! Tänk dig en arbetsskada! Tänk dig en annan sjukdom. Ingen går säker vad gäller sådana händelser. Vi kan alla drabbas. Reell fattigdom, sådan vi inte sett i Sverige sedan 30-talet, står då i praktiken och grinar oss rakt i ansiktet, om vi inte tillhör de politiska och/eller ekonomiska samhällstopparna.

Var det detta de som röstade på alliansen tänkte sig att ”det nya arbetarpartiet” skulle fixa åt oss? Total skrotning av alla trygghetssystem och av solidariteten mellan oss människor? Total nerrivning av det solidariska välfärdssamhället?

Jag ansåg att det förra valet var det verkliga ödesvalet men inte ens jag, med min fallenhet för svartsyn, kunde föreställa mig hur mycket elände som alliansen skulle komma att ställa till med. Och detta är bara en del av eländet. Det kommer mer innan de här fyra åren är över och det kommer inte några rejäla återställare ens därefter. Risken är dessutom överhängande att vi får behålla denna vidrigt omänskliga regering ytterligare fyra år, att den sitter kvar med stöd av sd, som kan förväntas ta många röster på den politik som förs nu. Inte minst gynnar alliansen sd genom sin flykting- och invandrarpolitik dessutom.

Man kan riva ett välfärdsystem på några år (om man inte gör det genom krig, då det kan gå på några dagar) men det tar minst 25, eller snarare 50 år att bygga upp det. Den förra borgerligare regeringen lyckades slå ut 60.000 företag och driva upp arbetslösheten till nivåer vi inte sett sedan just 30-talet. Den kom aldrig ner på för-90-talsnivå igen även om det blev lite bättre – på papperet i alla fall.

Idag är det de rikas paradis men……

Visst ja, så ska vi också komma ihåg att Sverige, som nation, aldrig har varit rikare än idag.

Länkar:
– ”Vem vill anställa en sjukling?”. AB
– ”Det här drabbar de långtidssjuka”, AB

Tillägg kl. 20.25
Eftersom Maria Lind har kommit med en så viktig och klargörande kommentar gör jag om henne till gästbloggare här. Hoppas att hon inte har något emot den saken: Så här kommer hennes gästinlägg:

Maria Lind säger:
04/06 16:35 at 16:35
Hela resonemanget som ledande myndigheter fr a nuvarande och även förra regeringen fört kring sjukskrivningarna är till stor del inte förankrade i verkligheten, dvs bygger inte på sanna fakta!

De redovisar aldrig reell statistik från SCB eller Eurostat eller liknande.

Ett mycket viktigt faktum är att idag är 50% av dem, som uppbär sjukersättning 55-64 år, 30% är 60 -64 år!
I de flesta andra länder i EU är större delen av denna åldersgrupp redan pensionerad – eller har aldrig varit i arbete (hemmafruar är relativt vanligt på kontinenten).
Siffror mellan Sverige och andra länder är således inte jämförbara i det här avseendet.

I nästan alla andra EU-länder är förvärvsfrekvensen hos kvinnor generellt mycket lägre än hos män, i Italien är det ca 40% av alla vuxna kvinnor som förvärvsarbetar (mot ca 75% i Sverige) och i en del länder ännu lägre. Dessa kan då rimligtvis inte bli sjukskrivna från arbetet. Dessutom är pensionsåldern lägre i de flesta övriga EU-länderna, i Italien 55-60 år och i de flesta andra 60 år.

Sverige lär ha den högsta sysselsättningsfrekvensen i Europa totalt sett. V g se www.forsakringskassan.se.

Hela “jakten” på de sjukskrivna, “utanförskapsplacerade” människor har utgått från helt felaktiga premisser.

Det verkar tex osannnolikt att de äldre medelålders italienarna med sin låga pensionsålder (som de kämpar för att behålla just nu) skulle anse att de befinner sig i ett utanförskap. Dessutom har de de den längsta medellivslängden i Europa.

(För övrigt har medellivslängden i Sverige ökat 1 år på 30 år, medan andelen “friska år” däremot minskat (!) med 2 år. Vi blir alltså något lite äldre men också sjukare.)

Den föreslagna ändringen i sjukförsäkringen är i alla fall inte baserad på statistisk, medicinsk, geografisk eller ens ekonomisk vetenskap! Kort sagt, katastrofalt, okunnigt och obegåvat!

Mvh Maria Lind

Go to Site:
www.forsakringskassan.se