Innan jag reser bort ett par dagar och för att det var 11 september igår vill jag tipsa om en artikel i Huffington post:

35 Years After Original 9/11: New Transcripts of Kissinger’s Role in Chilean Coup.

och om en videofilm av John Pilger som jag fann bland kommentarerna till ovanstående artikel, det är en ”måste ses-film”:

The War on Democrcy

Tack Bjönbrum” för tipset om artikeln i Huffington Post.

DN fortsätter sin artikelserie om vård och nerdrogningen av dementa. Det är mycket bra. Det behövs rejäla uppröjningar på området och ordentligt mycket mer utbildning av vårdpersonal, inklusive av läkarna, som har ansvar för äldreboenden. Mina erfarenheter säger mig nämligen:

1:att många gamla får för mycket antidepressiva (SSRI) och antipsykotiska medel (Risperdal ex, som är mot schizofreni eg.) Inga av dessa preparat är ordentligt utprovade på äldre även om det börjar komma sådana test idag, med resultatet att de ofta inte har någon verkan alls och/eller är förödande för en hel del gamla människor.(Se citat nedan.)

2: att vårdpersonal på äldreboenden inte kan utvärdera de insatta medicinernas effekter och inte förstår vad biverkningar är, inte känner igen sådana när de ser dem.

3: att läkare ofta är okunniga alternativt mutade av läkemedelsbolagen. Dessutom ser de patienterna på äldreboendena så sällan att de egentligen inte kan ha någon egen uppfattning om dem utan måste lita på vad vårdpersonalen säger, personal som ofta inte kan ge en förnuftig bild av hur den gamla faktiskt beter sig eller mår.

Så här skrev jag i min dagbok på nätet om mamma, om när jag började läsa journalen om henne:

Det som slår en när man tar itu med dessa journaler är hur anteckningarna är gjorda. Det enda som noteras är negativa ting. Den dagen har mamma varit arg, den dagen har hon vägrat att bli duschad, den dagen har hon varit nedslagen och ledsen, den dagen har hon slagits. Däremot inte en enda anteckning om när hon varit glad och uppåt, skrattat och skojat.

Inte konstigt att den läkare som ev. läser journalen och skriver ut mediciner får konstiga uppfattningar om de patienter de ordinerar läkemedel…..

Talar man med personalen om mamma kan de dock berätta hur otroligt glad och uppåt mamma blir när det kommer någon och sjunger för de gamla. Då sjunger hon med, då dansar hon (ja hon kunde fortfarande dansa för några veckor sedan, hur det är idag vet jag inte) och blir strålande glad. Pratar och skojar de med henne hänger hon med och skrattar och blir glad även om hennes svar kan vara inadekvata. Inte ett ord om detta i journalen dock. Den som bara läser journalen ser förstås framför sig en konstant nedstämd och orolig patient som dessutom är omöjlig att behandla.

Denna journal ger alltså en helt felaktig bild av hur mamma var innan man började medicinera henne

Sedan reagerar jag också på ordvalet i journalen då det är alldeles för inexakt, vilket inte gör journalen bättre som instrument för insättande av medicin, eller utvärdering av sådan. Jag kan exempelvis läsa om hur mamma är orolig och ”springer omkring”. Nu springer mamma definitivt inte. Det har hon inte kunnat göra sedan man satte in Risperdal på henne för flera år sedan. Hon ”hasar” omkring (hasande=biverkan/nervskadda av Risperdal), möjligen kunde man skriva att hon ”går” omkring.
Ordet ”springer” här avslöjar mer om den journalförande personens attityd i det här fallet än det säger något om mamma. Det ordet används nämligen ofta just för att uttrycka irritation över att någon rör på sig på ett irriterande eller stressande sätt. Ungar ”springer omkring” och skriker, det är ett ”väldigt spring” i dörrar etc.

Dessutom skrivs det att mamma ”slåss”. Det tror jag inte riktigt på även om jag inte vet. Jag tror istället att hon föser undan händer och folk när de vill göra något med henne (vilket jag sett ibland), kanske riktigt ilsket ibland, men ordet ”slåss” ger intryck av rena och oprovocerade attacker. Beter sig mamma verkligen så??

Jag kan alltså inte förstå hur mamma beter sig bara genom att läsa den här journalen, i synnerhet som jag aldrig sett de beskrivna beteendena när jag varit där. Men om jag frågar och formulerar om frågorna lite, brukar det krypa fram att det inte var riktigt så farligt som det kan verka om man läser journalen okritiskt och utan semantisk medvetenhet.

Hur patientens livskvalitet försämras, eller förbättras, kan inte utläsas ur journalen. De negativa verkningarna av medicinerna, den ökande förvirringen, det försämrade talet, de konstiga munrörelserna, att mamma känner igen folk sämre, hasar sämre, att mamma inte är lika glad längre, att hon är mer avskärmad, det finner man inga anteckningar om i journalen. Nej visst, det stör nu inte personalen. Sitter hon stilla på sin stol, låter hon sig snällt behandlas, då finns inget att notera. Vad som antecknas i journalen är således enbart det som personalen anser vara jobbigt.

Slutsatsen blir att patienterna på mammas boende i slutänden medicineras mer för personalens än för patienternas/de boendes egen skull.

4: att forskningen om de här preparaten ibland är ohederlig och läkemedelsbolagen talar sällan om hela sanningen. De publicerar inte egna forskningsresultat som varit negativa för dem, alltså inte visat resultat, eller visat faror med preparaten.

REDAN 2003 OCH 2004 SLOG Läkemedelsverket i Sverige larm om att de antipsykotiska läkemedlen ökar risken för gamla dementa att dö eller drabbas av stroke.
Trots det ökar försäljningen av läkemedlen i Sverige. Vanligast är Risperdal. Zyprexa klättrar snabbast på topplistan. Läkemedelsverket har inte godkänt Zyprexa mot demensproblem. Risken för till exempel stroke och död är för stor.
Kanadensiska forskaren Paula Rochon visade i våras att äldre som får medicinerna löper tre till fyra gånger högre risk att dö eller skadas. De vanligaste skadorna är höftfrakturer, benbrott och stroke. (DN, länk nedan)

Vidare visar det sig att:

I EN BRITTISK STUDIE UNDERSÖKTE forskaren Clive Ballard vad som händer med patienten om medicinen tas bort. Patienterna blev inte sämre, vilket tyder på att de inte behöver medicinen.

– Efter tre månader såg vi bara biverkningar och ökad risk för död, stroke och försämrade kognitiva förmågor. Språket försämras särskilt. Det är direkt olämpligt att använda dem längre, säger Clive Ballard, som är professor vid King’s College i London. (DN, länk nedan)

Undantag finns förstås bland läkarna, men dem behöver man inte tala om. De utgör inget problem. Det är alla dessa läkare, och de är många hävdar jag, som förskriver sådana här preparat till dementa och äldre på lösa grunder, utan att förstå vad de gör och utan att sedan utvärdera hur preparaten verkar, som är problemet.

Om läkares kunskaper på området skriver professor Yngve Gustavsson i en chat på DN:

Yngve Gustavson: Din fråga kräver ett långt svar. Vi måste fundera över hur vårt samhälle värderar gamla människor och dementa människor. En god vård kräver en god vårdmiljö med välutbildad personal och resurser för utredning och behandling av komplikationer. Vår egen forskning här visar att en förbättrad kvalitet i vården av demenssjuka människor faktiskt kan leda till minskade kostnader för sjukvården.
sina: vid flera tillfälle har jag skickat pat till Ger enheter i Stockholm och GBG med oro varefter de fick Risperdal insatt och då tar jag för givet att denna mediciner är ok enligt de lärda. vad saknas i utbildning av läkare i detta avseende?
Yngve Gustavson: Tyvärr är läkarutbildningen både på grundutbildning och specialistutbildning bristfällig när det gäller läkemedelsbehandling till äldre. I dagens DN kan du ju också läsa att läkemedelsbolagen har manipulerat det vetenskapliga underlaget för att använda Risperdal till demenssjuka människor. (min kursivering, / DN, länk nedan).

Att god behandling skulle både förenkla och förbilliga vården av dementa kunde jag konstatera många gånger under den tiden äldrevården hade mamma i sina klor. När jag lyckades tvinga läkare och personal (och det var en kamp som nästan gav mig hjärnblödning) att sätta ut de droger som mamma fick och som hennes demens verkade skena av, blev hon så mycket bättre att hon måste ha varit mer lättskött flera år på grund av detta. Demens kan bara gå åt ett håll, den demente blir alltid sämre med tiden. När min mamma blev dramatiskt mycket bättre så fort hon blev drogfri så kan man vara helt säker på att det berodde på att medicinerna togs bort.

Länkar:
– Det gick lika bra med sockerpiller, DN
– Sveriges värsta medicinskandal, DN
– Forskare förvrängde sina resultat, DN
– Biverkningarna slår ut effekten,DN
– Chat med Ynge Gustavson. prof. geriatrik, DN
– MAMMA OCH ÄLDREVÅRDEN, Kerstin Berminge

Och så skriver DN om misshandeln av våra gamla och sköraste, och eftersom det ämnet ligger mig varmt om hjärtat och dessutom är mycket mer angeläget än många inser, så blir det förstås en bloggpost även idag.
Följande läser jag i alltså i DN:

Omkring 45.000 äldre dementa i Sverige får läkemedel mot psykos för att bli lugna, visar en granskning som DN gjort. Flera av medicinerna är i första hand tänkta för schizofrena och kan döda eller skada de gamla.
– DET ÄR SKANDAL att det är så här. De gamla är för sköra för de antipsykotiska läkemedlen. Man blir förtvivlad, säger Yngve Gustafson, som är professor och överläkare i geriatrik vid Umeå universitet.

Först en stor eloge till professor Yngve Gustafson som är ett av få ljus i mörkret på området.

De gamla drogas ner för att det finns för lite personal på äldreboendena sägs det vidare i artikeln. Det är nog riktigt att det är så på vissa ställen, men jag vill bestämt hävda att det snarare handlar om dåligt utbildad och okunnig personal, om korrumperade läkare och vanvettigt okunniga eller cyniska politiker som går i säng med läkemedelsbolagen som är totalt samvetslösa och gör vad som helst för sina profiter.

Det är helt enkelt inte så att man tjänar pengar på att droga de gamla med dessa antipsykotiska medel, som ansvariga i bästa fall tror, när man sparar genom att ha har dåligt utbildad (och därmed billigare) eller för få anställda inom äldrevården, som idag är i stort sett synonym med vård av dementa äldre (andra äldre får väl knappast någon vård numer).

För det första tål dessa de äldsta de här lugnande preparaten sämre än människor i sina bästa år, pga deras åldersförändrade och annorlunda metabolsystem. För det andra skapar de här preparaten sjukare gamla som därmed kostar mycket mer än de skulle behöva kosta. Inte minst kostar alla onödiga lårbensbrott samhället ganska mycket pengar, för att inte tala om de lidanden sådana förorsakar de gamla – som dessutom ofta dör på grund av lårbensbrotten. För det tredje har samhället stora onödiga kostnader för de här medlen.

Som min gamla mamma svarade på min fråga om hur hon mådde, när hon som fortfarande tämligen lätt dement kom in på ett äldreboende och man omedelbart började droga ner henne och då hon snart inte kunde gå utan stöd: ”Jag känner mig stupfull”.

Det vill säga: Först drogar man ner de gamla så att de bl.a. drabbas av så svår yrsel att de inte kan gå utan att ramla, ibland drabbas av biverkningen ”dimsyn” som gör att de inte heller ser var de går. Så ramlar de och bryter lårbenhalsen, åker in för en dyr operation, kommer tillbaka till äldreboendet och måste då drogas ner ännu mer för att de inte ska börja försöka gå innan lårbenet läkt. Därmed blir de liggande, så nerdrogade att hela kroppen malfungerar, får lunginflammation, som många gamla får när de blir liggande, och dör inom några veckor. Det var precis vad som hände min mamma – till slut, trots att jag kämpade mot äldrevården så länge jag orkade och lyckades förhindra detta under några år i alla fall. Jag såg flera sådana fall på hennes boende.

Jag har skrivit en lång berättelse på min hemsida om ”vården” av min mamma och vad som hände sedan jag kom underfund med vad man gjorde mot henne inom äldrevården och började kämpa för att hon skulle slippa de här preparaten – som hon inte tålde och alls inte behövde. Denna berättelse ledde till att många anhöriga kontaktade mig och berättade liknande historier om sina äldre. Läs berättelsen, även om den är lång, om du har anhöriga på äldreboenden eller en äldre anhörig som börjar visa tecken på begynnande demens. Du kan bespara din anhörig mycket onödigt lidande – men det kräver kunskapssökande, det kräver energi, det kräver mod, det kräver envishet och det kräver civilkurage.

Så jag, och i stort sett alla som förstår vad som händer med deras äldre när de drogas ner, förstår att det ofta inte är demensen som snabbt gör dem så mycket sämre och hjälplösa när de hamnar på ett äldreboende, håller helt med professor Ynge Gustafson: Äldrevårdens nerdrogning av gamla människor är en skandal.

Hur mycket tjänar läkarna på att sätta så många gamla (ja även andra människor) på de här preparaten? Hur mycket betalar läkemedelsbolagen dem för att göra det och hur betalas de? Vad får politiker av läkemedelsföretagen, och hur betalar de pengar till politiker och beslutande myndighetspersoner?

Som något sagt:

ETT LANDS CIVILISATIONSGRAD AVLÄSES I DET SÄTT MAN TAR HAND OM SINA SVAGARE PÅ, BARNEN, DE SJUKA OCH DE GAMLA

Det är alltså en snabb civilisatorisk kräftgång vi går för närvarande i den heliga egoismens och föraktet för svaghetens namn.

Länkar:
– Gamla i Sverige drogas med livsfarlig medicin, DN
– Mamma och äldrevården, K Berminges hemsida
– Hemliga papper om Zyprexa blir offentliga, Läkemedelsvärlden
– Naivt om 40-talisterna och äldrevården, Motvallsbloggen 29/4 2008
– Nu får det förbaske mig vara nog med vanvården av våra gamla! Motvallsbloggen 4/4 2007
– Tvång inom demensvården – 1800-talets mentalsjukhus tillbaka? Motvallsbloggen 19/12 2006
– Detta tar priset vad gäller äldrevård! Motvallsbloggen 22/8 2006
– Vi har en urusel demensvård Ylva Johansson, Motvallsbloggen 23/7 2006
– Åldringsvården blir bara värre och värre, Motvallsbloggen 1/11 2005

Tillägg kl. 15.45
Hör just på radions nyheter att ”de gamla får lugnande och antipsykotiska preparat för att de kanske vandrar omkring och ropar ut sin ångest”!

Jahaja, min mamma började vandra omkring, kunde inte sitta stilla PÅ GRUND AV DE LUGNANDE PREPARATEN: ”Vet inte varför jag inte kan sitta stilla”, svarade hon mig på en fråga, ”men det kryper i hela kroppen på mig” (en känd biverkan av de här medlen). Detta betéende försökte läkare och personal behandla genom att ge henne starkare doser av de lugnande medel som gjorde att hon inte kunde sitta stilla. Hon slutade vandra runt nästan direkt när jag tvingade läkaren att sätta ut medlen. Den enda gamling på mammas boende som travade runt och ropade samtidigt, led dessutom av allvarlig tardiv dyskinesi, alltså grimaser där bl.a. tungan åkte ut ur munnen, ofrivilligt, samtidigt som hon skakade på huvudet. Detta är en känd nervskada som drabbar somliga som äter antipsykotiska preparat.

Lite mer sanningsenlig information TACK!

Ordet ”demokrati” betyder numer inte samma sak som vi vant oss vid att det betyder och det betyder i praktiken dessutom lite olika saker beroende på om det handlar om USA och EU eller om det handlar om andra länder i världen:

1: Demokrati i länder utanför USA och EU = när USA:s och EU:s multinationella företag får köpa upp, alternativt kontrollera dessa länders naturresurser och exploatera deras befolkningar för usla löner.

2: Demokrati i USA och EU = att folk får välja mellan flera olika partier med nästan identiska partiprogram, målsättningar och politik, nämligen den politik som de multinationella företagen vill ha.

Marknadsekonomi = ett paraplybegrepp för båda dessa former av demokrati.

Länk:
– ”S och mp bör öppna för samarbete högerut”, DN
– Valfusk i ”demokratin” Georgien, Biology & Politics
– Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat?
– Socialdemokraterna de nya krigsromantikerna, Motbilder
– Hårdare tag gör ingen friskare

PS
Nu tar jag nog en bloggpaus på någon vecka tror jag. Jag orkar inte med världen just nu. Den är bara föööör bedrövlig.

Apropå att Ylva Johansson nu har deklarerat socialdemokraternas arbetslinje, föreslår jag att man ovanför porten till riksdagshuset sätter upp en ny och av alla partier (ja utom av kommunisterna förstås men vem bryr sig om dem?) omfattad devis, förslagsvis den gamla fina devisen:

ARBEIT MACHT FREI

För det är väl fri och lycklig man ska bli om man arbetar även om man är dödssjuk eller gravt handikappad, och så att man slipper svälta därför att man inte arbetar – eller har jag missförstått något?

Ja, man kunde ju skriva devisen på svenska förstås: ”Arbete frigör”, men det låter klatschigare på tyska på något vis.

Länkar:
– S svänger radikalt om sjukskrivna, DN
– S: ”Alla kan och bör jobba på något sätt”, Resursbloggen
– Vattenprov enligt (s), The Badlands Hyena
– Åsbrink som ordförande för Försäkringskassan, Motvallsbloggen 12/12 2007
– Jakten på de sjuka – misshushållning med våra skattepengar, Motvallsbloggen 29/4 2007
– Alltfler anmäler andra människor – anonymt, Motvallsbloggen 26/2 2007

Lite spridda funderingar kring ”den nya tiden”
På 70-talet fick man stagflation, dvs både hög inflation och stigande arbetslöshet samtidigt. Det var något nytt och det var ju inte bra. Botemedlet ansågs då vara en omläggning av den ekonomiska politiken. Denna omläggning vidtogs tidigt i England och USA bl.a. Den innebar avregleringar, utförsäljningar av statliga företag och institutioner, nedskärningar inom de allmänna välfärdssystemen och sänkning av skatter för de rikaste och allt detta med förfärliga ekonomiska konsekvenser för vanligt folk i dessa länder – men med en fantastisk förmögenhetsansamling i toppskikten.

I Sverige kom dessa åtgärder först från slutet av 80-talet, fortsatte sedan genom 90-talet och fortsätter än idag, med alla avregleringar och utförsäljningar av statlig (dvs gemensam) egendom. Nu skulle marknaden och privata entreprenörer sköta allting och en riksbank bortom politisk kontroll skulle se till att hålla inflationen nere. Därmed skulle allting bli så mycket bättre.

Konstigt nog fick vi ohejdade aktiespekulationer och bankkrascher, som kostade oss, det vanliga småfolket, miljarder och en katastrofalt stigande arbetslöshet men vi fick förstås en lägre inflation och de rikaste blev allt rikare – och rikare och rikare….

Nu står vi åter inför en situation med stagflation. Det är ju konstigt, för så skulle det ju inte kunna bli med den nya ekonomiska politiken. Den var ju ämnad att just förhindra detta. Som av en händelse, dessutom, sammanfaller stagflationen, nu som då, med att oljepriserna stiger ordentligt.

Det enda lösningen dagens politiker kan komma på är att lägga skulden på och straffa dem som blir arbetslösa, sjuka och äldre och sänka skatterna ännu mer för de ohemult rika. Operationen lyckades men patienten dog, skulle man kunna säga.

Jag får alltså en obestämd känsla av att det är något som inte stämmer i allt detta. Fast det skulle förstås kunna dröja några hundra år innan de fantastiska effekterna av den nya ekonomiska politiken manifesterade sig för alla, fick vi så småningom klart för oss, och det har ju bara gått 35 år sedan man började testa 1800-talets ekonomiska politik igen.

Som av en annan händelse, har religionen återigen blivit opium för folket, framför allt för det amerikanska folket.

När allt fler människor trycks ner i fattigdom, som sker i hela Västvärlden just nu, finns förstås bara två hopp kvar för dem som blir fattigare, lotterivinsten som gör dem rika eller belöning i himlen.

Som av en tredje händelse har svenska staten, socialdemokraterna, inrättat ett stort antal nya lotterier och spelmöjligheter. Tänk, jag trodde inte det var den lösningen som socialdemokratiska partiet bildades för en gång i tiden. Men det får väl ses som en anpassning till ”en ny tid”, vilket förstås bara är en omskrivning för den återinförda 1800-talspolitiken. Den gången hade socialdemokrater en helt annan idé om hur lösningen skulle se ut dock.

Klas Sandberg har som vanligt intressanta upplysningar och analyser att komma med. Här kan man läsa om Georgienkrisen ur ett helt annat och mycket överraskande perspektiv.

Läser just boken ”Superclass. Hur den nya globala superklassen styr världen” (2008) av David Rothkopf. Halvvägs igenom boken känner jag mig alltmer som en verklig myra, en sådan där som människorna i superklassen trampar på om de vill och utan att ens tänka på det, och som kan skrika sig blå utan att det spelar någon roll. Så vad i hela fridens dar bloggar man för?

Om man kastar in ordet ”ojämlikhet” i ett rum fullt av internationella ekonomer eller politiker, får det samma verkan som om man kastar in en skallerorm i ett rum fyllt av normala människor. Det blir stort rabalder. Häftiga gräl bryter ut längs tunna akademiska skiljelinjer. Felaktig statistik anförs. Insinuationer om motiv yr i luften. Höga moraliska hästar bestigs. Kraftord slungas omkring. (Sid. 93)

Men om jag bloggar vidare kanske jag återkommer till innehållet i den här boken – och det gör jag nog, i varje fall det första, för inte nog med att man är en myra, man är ju en obotlig Don Quijote-myra.

Det är förresten den här superklassen som Bildt hoppas bli upptagen i efter att han gjort tjänst för den som svensk utrikesminister (han har ju redan en tå inne i den, med sitt lobbande för EU:s deltagande i kriget mot Irak). Det är så den nya politikerkorruptionen ser ut: Du gör oss tjänster medan du sitter med och stiftar lagar, så belönar vi dig rikligt när du avgått från din ministerpost. Det var inte så länge sedan vi såg ett exempel på just detta, om än ett blygsamt sådant med USA-mått mätt, en belöning för avskaffande av arvs- och gåvoskatt, för privatiseringar som möjliggör för de stora företagen att göra stora profiter på det som bedrivits till självkostnadpris tidigare och för bantande av offentlig sektor, som också omfördelar pengar från vanligt folk till superklassen. I Sverige var Göran Persson bara en liten blygsam början, ett löfte till efterkommande politiker – om de sköter sig.

Ulf Bjereld står för den mest sofistikerade beskrivningen jag sett på länge av vad ett borgerligt parti kan åstadkomma när det gör en utredning. Beskrivningen handlar om Folkpartiets rapport om det av detta parti önskade NATO-medlemskapet. Bjereld skriver nämligen om denna rapport att:

Nato-medlemskapets konsekvenser beskrivs i så rosenskimrande termer att Barnen i Bullerbyn framstår som en studie i skräck.

Jag utdelar härmed min skriftligt framförda applåd för detta exempel på utmärkt formuleringskonst.

Hörde just att Carl Bildt jämförde de ryska ledarna med Hitler. Det måste vara höjden av oförskämdhet.

Jag har visserligen på den här bloggen skrivit att jag anser att Bush med anhang beter sig som Hitler med dito, men jag är bara bloggare, en myra som ingen bryr sig om. En minister däremot får bara inte uttrycka sig på det sättet , inte ens om han bara är minister i ett litet skitland som inte har mycket att säga till om i världspolitiken, och i synnerhet inte mot ryssarna. Att jämföra dem med Hitler är nog den värsta förolämpning man kan kasta dem i ansiktet.

Det är mycket illa att han ensidigt tar ställning mot Ryssland i det här fallet och det är katastrofalt när han vräker ur sig sådana beskyllningar. Han tycks tro att han fortfarande sitter som elevrådsordförande på gymnasiet! Finns det ingen på UD som kan lära den slyngeln hur man beter sig på den internationella arenan?

Sällan eller aldrig har vi haft en mindre kompetent utrikesminister. Han är rent livsfarlig för oss.