Nu träder ordförande i Europarådets hälsokommitté, Wolfgang Wodarg, immunolog från Tyskland, fram och talar – om svininfluensan. Han skräder inte orden. Borde, om han hade varit svensk varit en given kandidat för VoF som nästa års förvillare. Nu är han inte svensk emellertid, och får han som han vill, och det tycks han få, så kommer Europarådet att inleda en särskild granskning av FN:s massvaccineringskampanj och vad jag förstår även av hur det läkemedelsindustriella komplexet är sammanflätat med WHO.(1)  Så här sammanfattas Wodargs kritik i Nyheter 24:

Och Wolfgang Wodargs kritik är svidande. Han menar att läkemedelsindustrin för att kunna sälja sina patenterade mediciner påverkat vetenskapsmän och myndigheter samt regeringar över hela världen. (2)

Wodarg berättar att han blev misstänksam mot läkemedelsjättarna redan i början av kampanjen. Så här säger han till Bruno Odent, som intervjuat honom:(3)

Wolfgang Wodarg. We are facing a major failure of national institutions responsible for warning about risks and responding in case a pandemic occurs. In April when the first alarm came from Mexico I was very surprised at the figures furnished by the World Health Organization (WHO) to justify the declaration of a pandemic. I was immediately suspicious: the numbers were very low and the alarm level very high. There were not even into a thousand patients when there was already talk of the pandemic of the century. (2)

(Min övesättning: Wolfgang Wodarg. Vi ser här en allvarlig försummelse vad gäller nationella institutioners ansvar och agerande vad gäller att varna för risker i det fallet en pandemi utbryter. I april, när det första larmet gick från Mexico, blev jag förvånad över de siffror som lades till grund för World Health Orgnisation (WHO) för att grunda beslutet om att utlysa pandemivarning. Jag blev genast misstänksam: antalet var mycket lågt och graden av varning mycket hög. Det fanns inte ens tusen patienter då man började tala om århundradets pandemi.)

Wodarg, immunologen, tycks ha delat Annika Dahlkvists misstänksamhet alltså, ja och övriga läkare och forskare som sagt samma sak förstås. Hon ansåg inte heller att det förelåg behov av massvaccinering, ett av skälen för VoF att ge henne Förvillarpriset.

Wodarg fortsätter med att säga att det faktum att man i maj ändrade definitionen av pandemi ger ytterligare skäl att förhålla sig kritisk. Efter fågelinfluensan hade många regeringar skrivit på avtal med läkemedelsföretag om doser av vacciner till hela befolkningar i det fall WHO utfärdade pandemivarning. Nu gjorde WHO just detta, efter ändringen av pandemidefinitionen, varvid ett antal regeringar världen över tvingades köpa vacciner och betala för massvaccinering av sina befolkningar.

This was only possible because in early May the WHO changed its definition of a pandemic. Before that date there had to be not only a disease which had broke out in several countries at once but also one that had very serious consequences with the number of deaths above the usual average. This aspect was removed from the new definition, to retain the rate of spread of disease as the only criteria.

(Min översättning: Detta var bara möjligt för att WHO tidigt i maj förändrade definitionen av vad som ska anses vara en pandemi- Före detta datum måste det inte bara finnas en sjukdom som plötsligt hade brutit ut i flera länder utan också att denna hade mycket allvarliga konsekvenser med dödstal utöver genomsnittet. Denna aspekt togs bort i den  nya definitionen, så att den har spridningsghastigheten av en sjukdom som enda kriterium.)

Detta innebär i praktiken att våra regeringar skulle vara skyldiga att köpa in vacciner även mot helt ofarliga men smittsamma sjukdomar, om man står fast vid de kontrakt man skrev med läkemedelsbolagen i spåren av hysterin kring fågelinfluensan.

”Nu är svinfluensan en ovanligt mild form av influensa, som tagit färre liv än säsongsinfluensorna brukar göra”, säger Wodarg, dessutom har det visat sig att människor över 60 redan har antikroppar mot influensan ifråga vilket visar att de varit i kontakt med viruset tidigare.

Ytterligare en faktor som förvånade och gjorde Wodarg misstänksam var det faktum att man nu plötsligt rekommenderade två vaccinationstillfällen/person:

Such as, for example, the recommendation by WHO to carry out two injections for vaccines. That had never been done before. There was no scientific justification for this. There was also the recommendation to use only special patented vaccines. There was however no reason for not adding, as it is done every year, specific antiviral particles of this new H1N1 virus, ”completing” the vaccine used for seasonal influenza.

(Min översättning: Som exempelvis rekommendation från WHO att vaccinera med två injektioner. Det hade aldrig gjorts tidigare. Det fanns ingen vetenskaplig grund för detta. Det var också rekommendation att bara använda ett speciellt patenterat vaccin. Det fanns ingen anledning att inte istället addera, som man gjort tidigare år, speciella antivirala partiklar från detta nya H1N1-virus och därmed ha kompletterat det vaccin som använts för vanlig säsongsinfluensa.)

Woaw, det blev pengar det där, för Big Pharma (det läkemedelsindustriella komplexet, som jag brukar säga) som man kallar läkemedelsindustrin för i USA, där kritiken mot densamma blir allt häftigare, något vi inte hör mycket av i Sverige emellertid. Här börjar istället vår Alliansregering sin period med att dra in alla bidrag till Kilen, organisationen som hjälpt läkemedelsberoende under många år. Det torde ha förnöjt läkemedelsindustrin som tjänar stora pengar på dem som blir beroende av deras droger. Om regeringens åtgärd var en tillfällighet eller inte det överlåter jag till läsaren att bedöma.

Hur kan man rättfärdiga vad som hänt, undrar intervjuaren Bruno Odent? Jo, efter fågelinfluensan utarbetades planer vid fall av pandemier, där regeringar gjorde överenskommelser med Big Pharma, så här säger Wodarg vidare om saken:

On the one hand the labs committed themselves to keep ready to develop the preparations, on the other hand, states assured them they would buy them all. After this strange deal the pharmaceutical industry took no economic risk by engaging in new fabrications. And it was sure to touch the jack pot in the case of a pandemic outbreak.

(Min översättning: Å ena sidan förband sig laboratorierna att vara beredda att utveckla förberedelser (?), å andra sidan, lovade stater att de skulle köpa dem (vaccinerna). Efter denna underliga överenskommelse tog läkemedelsföretagen inga risker när de började tillverkningen. Och man var säker på en jackpot om en pandemi skulle bryta ut.)

Så kommer Wodargs verkliga anklagelse:

….it’s just a normal kind of flu. It does not cause a tenth of deaths caused by the classic seasonal flu. All that mattered and that led to the great campaign of panic which we have seen was that it was a golden opportunity for representatives from labs who knew they would hit the jackpot in the case of a pandemic being declared.

(Min översättning och min fetstilning:.. ja det här är bara en vanlig influensa. Den förorsakar inte ens en tiondel av det antal dödsfall vi ser vid den klassiska säsongsinfluensan. Det enda som spelade  någon roll och som ledde till den omfattande panikkampanjen som vi har sett, var att det här var ett gyllene tillfälle för laboratoriernas (läkemedelsbolagen) representanter som visste  att nu skulle de få en jackpot om  en pandemi förklarades.)

Hur, undrar intervjuaren, kunde en sådan process komma tillstånd inom WHO? Jo, förklarar Wodarg, det beror på personalunionen mellan WHO och läkemedelsindustrin.

Vi får i artikeln också veta att bara i Tyskland tjänade Big Pharma 700 miljoner Euros, (somligt har kanske sålts vidare). Så slutklämmen (och apropå indragningen av alla medel till Kilen):

Has the tremendous global operation of disinformation also been possible because the pharmaceutical industry had ”representatives” even within the governments of the most powerful countries?

Wolfgang Wodarg. As regards the ministries, that seems to me to be obvious. I can not explain how specialists, very smart people who know the problems of the influenza disease by heart, did not notice what was happening.

Min översättning: Har denna enorma globala operation av desinformation också möjliggjorts genom att läkemedelsindustrin har ”representanter” till och med inom de mest inflytelserika ländernas regeringar?

Wolfgang Wodarg: Vad gäller regeringarna så verkar det ganska uppenbart. Jag kan inte förklara hur specialister, mycket intelligent folk som känner väl till problemen med influensor, inte observerade/reagerade på vad som hände.

Den som håller sig informerad har kunnat ta del av ovanstående på nätet under flera dagar och även om man skymtat lite om det här i svenska media (4) så har det varit nästan bedövande tyst om saken hittills, fast det här borde vara ren massmediadynamit. På eftermiddagen idag kunde vi emellertid höra ett kort inslag om saken på Ekot, (5) inte särskilt utförligt dock. Här gäller det kanske att vara försiktig så att regeringen inte säljer ut SR innan den eventuellt tvingas avgå.

Läs artikeln med intervjun med Wodarg, den innehåller mer information än den jag refererar här. Jag tillhör också dem som varit skeptiska hela tiden förresten och som inte har vaccinerat sig. (6-9)

/Kerstin

Länkar:
1) Faked Pandemics – a threat for health, av EU ännu icke accepterat krav från Wodarg m.fl.
2) Expert: H1N1-vaccinet är en bluff, Nyheter 24, Wolfgang Wodarg i Nyheter 24
3) Influenza A: ”They Organized a Psychosis”
4) Dan Jönsson: Var svinet en anka? FN blev snuvat av läkemedelsindustrin, DN
5 ) WHO granskar sin hantering av influensan, Ekot  15.45
6) Flunsahysterisk – inte jag
7 ) Apropå flunsahysteri, Motvallsbloggen 28/7 2009
8.) Förslag om anmälningsplikt vid “nya influensan”, Motvallsbloggen 06/05 2009
9) Alliansen, läkemedelsgiganternas drömregering, Motvallsbloggen 30/1 2008
10)Alliansen, läkemedelsgiganternas drömregering, Motvallsbloggen 30/1 2008
11) Desinformation om biverkningsriskerna för barn och foster med tiomersal i vaccin, Mats Berlin, prof. em. miljömedicin, Läkartidningen

Säga vad man vill om Alliansregeringen, men den är i alla fall fullt medveten om sin egen inkompetens i förhållande till andra länders regeringar. Nu hör jag på Ekot att Deutsche Bahn är intresserat av att köra tåg på ”den svenska marknaden” när det blir fritt fram att konkurrera på linjerna mellan våra stora städer i oktober. Tyska och franska eller danska regeringar anses alltså, av vår Alliansregering, vara mycket bättre på att sköta tågtrafik än den själv är.

Det blir mycket bättre och fler tåg på det här sättet, förklarar regeringens infrastrukturminister, Åsa Torstensson, trosvisst. Jaha ja, men nu förhåller det sig så att det är själva spåren som inte räcker till fler tåg, men det vet kanske inte regeringen om eftersom den beslutat att inte bygga ut järnvägarna utan istället satsar på bilvägar runt Stockholm (som förstås bara ska köras på med miljövänliga bilar!). Okunnighet om de begränsningar som antalet järnvägar skapar förvånar inte dock, så otroligt oinformerade och verklighetsfrånvända som våra nuvarande ministrar är. Eller har de tänkt sig att Deutsche Bahn ska bygga fler spår också kanske?

Blir det bättre för tågresenärerna, frågar radions intervjuare?

– När man gör stora reformer kan man inte exakt se hur lösningen blir, säger infrastrukturministern

Tydligare än så kan man inte erkänna att man sysslar med trial and error och utsätter hela landet för ett gigantiskt experiment vars konsekvenser man inte ens försöker att förutse. För att inte tala om att man visar att man inte ens kan tala korrekt svenska. Det är väl inte lösningen som regeringen inte känner till, utan effekterna av dess ”lösningar”, åtgärder. Eller vet man inte alls vad man gör? Kanske förklarar denna brist i språkförmågan mycket av det vanvett regeringen tar sig för. Utan ett väl utvecklat språk kan  man inte tänka klart.

Så vad ska vi svenskar leva på framöver när alla svenska, privatägda såväl som gemensamt ägda företag och naturresurser, säljs ut till andra stater eller till multinationella företag och dessa plockar ut vinsterna ur företagen ur landet? Ska vi leva på att skriva bloggar eller tillverka websidor till varandra har man tänkt sig?

Vi tar under denna regering jättekliv mot ödet att bli norra Europas Sicilien, en underutvecklad del av Europa där vad vi har kvar att satsa på är älgjakt och fasanjakt för de rika nere i Europa. Det som händer just nu, ja som har pågått de senaste 25 åren, trotsar allt förnuft, i varje fall om man anser att staten är till för folket inte att folket endast är till för företagen och för att producera mer profit för dessa, som de kan spela på börsen med.

/Kerstin

Länkar:
- SJ får konkurrens på lönsamma linjer. SR Ekot
- Två konjunkturer samtidigt, Björnbrum
- Är Andreas Carlgren bara okunnig eller har han dåliga rådgivare? Biology and
- Avregleringar och utförsäljningar inga prispressar, Ett Härta Rött

I en kommentar på ett tidigare inlägg talar jag om att jag blir så trött på mig själv och mitt gnällande på bloggen ibland. Därför, och med anledning av långfilmen om ett ungt danspar, som jag såg på TV igår kväll, ska jag berätta om mitt mest minnesvärda danstillfälle, min stund i solen. Den inträffade i min gröna ungdom, närmare bestämt året 1962 och jag hade nyss fyllt 18 år.

På den tiden arbetade jag i Stockholm och bodde inneboende på Söder. Min mamma bodde i Södertälje och jag åkte alltid hem över veckosluten och bodde hemma i mitt flickrum som fortfarande stod kvar. Jag tog ett par år för vana att börja veckan i Stockholm med att gå ut och dansa – på söndagskvällarna alltså. Det var några år när jag hade verkligt roligt på dansbanorna. Jag tyckte om att dansa och vad gällde de vanligare danserna, foxtrot, gammelvals och dixie, var jag väl inte så tokig och lite nig-och-kuta-runt kunde jag väl också, men det dansades förstås inte på ungdomsdanserna.

Den här söndagskvällen satt jag som vanligt vid ett bord på La Visite, ett ungdomsdansställe som låg högst upp på Drottninggatan (antar att det inte finns kvar numer). Där serverades ingen sprit men i övrigt var det en normal dansrestaurang, man kunde beställa in alkoholfria drinkar och även äta en bit mat.

Framemot sena kvällen spelade orkestern upp till en tango. Det här var på den tiden då herrarna bjöd upp och det ansågs väldigt oartigt av en dam att tacka nej, så det gjorde man bara inte.

Plötsligt stod det en ung man vid mitt bord och bjöd upp mig. Jag hickade till. Tango, jag kunde ju inte dansa tango.

– Jag vill hemskt gärna dansa med dig, sade jag ursäktande, men jag kan inte dansa tango så kan du inte bjuda upp mig till nästa dans istället.

– Jodå, sa den unge gentlemannen, du kan visst dansa tango, så dansa den här dansen med mig.

Jag tvekade en aning, men reste mig och förklarade att om han inte var rädd om tårna och inte hade något emot att släpa omkring mig på dansgolvet till en tango så gick jag gärna med honom upp på dansgolvet. Kan inte säga att jag såg fram emot att göra bort mig där dock men propsade han så. Jag hade ju varnat honom.

Väl uppe på dansgolvet och när min kavaljer lade armen om min midja och seglade iväg ut över dansgolvet så var det som om änglarna bar mig. Jag kunde följa honom utan problem – helt obegripligt. Jag kunde verkligen inte dansa tango men nu fann jag mig dansande just tango och det gick lekande lätt. Jag tyckte att jag svävade fram över golvet. Kavaljeren tog ut svängarna men parerade så skickligt att jag inte märkte att det fanns fler dansande par runtomkring oss, just det som en skicklig dansör kan. Det kändes helt enkelt som om vi var ensamma på dansgolvet.

Snart började något hända runtomkring oss. De övriga dansande, som inte var så många, som fallet brukade vara vid tango, började dra sig utåt kanten på dansgolvet och ställde sig att bara titta på oss. Och jag dansade tango som om jag inte gjort annat i hela mitt liv, första och sista gången jag gjort det ska väl sägas och här dansade vi plötsligt ensamma på ett stort dansgolv med en ganska stor publik.

När orkestern slutade spela började alla runt dansbanan klappa händerna, och även orkestern klappade händerna. Det har jag aldrig varit med om, varken tidigare eller senare. Vi fick helt enkelt en rungande applåd, också mitt livs enda av den kalibern, efter mitt likaledes livs enda tangouppvisning.

På vägen tillbaka till bordet skrattade kavaljeren, som jag inte för mitt liv minns utseendet på, mer än att han var blond:

– Och du sade att du inte kunde dansa tango!

– Det kan jag inte heller, svarade jag, det var du som kunde dansa och som förde som gud. Är du proffs kanske?

Då fick jag veta att min kavaljer i tangon var distriktsungdomsmästare i modern dans. 

Så här många år senare misstänker jag förstås att han avstod från de svårare passagerna i dansen, men som jag minns saken var dansen ganska komplicerad i alla fall och den var en upplevelse som jag aldrig har glömt. Livet är ju ingen dans direkt, men det här var en verklig sådan.

Jag har, som sagt, aldrig kunnat dansa tango, varken före eller efter den kvällen, har nog inte ens försökt någon mer gång. Den succén kunde jag aldrig ha upprepat med någon annan än en lika god dansör och jag tror inte att jag träffat något sådan senare i livet. Så nu lever jag på minnet av den gången då jag var med och fick applåder för en uppvisningstango.

/Kerstin

Jag har försökt att maila dem, men deras kundtjänst har ingen mailadress.

Jag har försökt att ringa dem, och sagt till deras svarsrobot att jag vill tala med en människa. Då ställde de mig i kö. När jag stod där frågade deras robot om jag ville vara med i en kundenkät, då skulle de ringa upp direkt efter mitt samtal. Naturligvis svarade jag ja, jag ville ju prata med någon som var anställd på Telia. Efter ytterligare några minuter säger deras telefonsvararrobot: ”Det är många som väntar. Vi kan inte ta ditt samtal. Ring senare.” Och naturligtvis ringde ingen från kundenkäten, så där fick jag inte heller någon kontakt.

Vad jag förstår så ska det gå att skriva till dem, de har en postadress. Men jag har för mig att Telia är ett företag som sysslar med telefon- och datorkommunikation. Varför ska de då vara så förbålt svåra att få tag i per telefon eller dator?

Orsaken till att jag ville mejla dem var att jag att jag fått ett mejl som utger sig för att komma från den som svarar för Telias e-postserver. Jag misstänker att det i stället är någon som vill plantera virus i min dator, men jag är inte helt säker. Kanske denna bloggs läsekrets kan hjälpa mig? Här är ett par utdrag ur mejlet, där jag har tagit bort alla adresser, så att ingen ska kunna råka illa ut för att de klickar på fel plats.

Dear user of the telia.com mailing service!

We are informing you that because of the security upgrade of the mailing service your mailbox (… ) settings were changed. In order to apply the new set of settings click on the following link: (… )

Best regards, telia.com Technical Support.

 Någon som känner igen det och vet vad det rör sig om?

/Dan Gmark

Så är det idag precis fem år sedan jag lade ut mitt första inlägg på Motvallsbloggen. Det känns både som om jag bloggat i hela mitt liv och som om det var igår jag började blogga.

Just nu finns det så mycket att säga om allting och så mycket att protestera mot samt så lite hopp, att jag inte orkar skriva om någonting. Det samlade eländet i världen är alldeles för kompakt. 

Det mesta har blivit sämre även i Sverige under de här åren, bevakningen av oss har intensifierats, många fler människor har blivit fattigare och bostadslösa, fler har slagits ut ur samhället, på olika sätt  och av olika orsaker, och de som idag hävdar att det ljusnar vad gäller ekonomin försöker bara slå blå dunster i ögonen på oss, eller så talar man bara om de rika och välbärgade. Det kommer att bli mycket värre för många av oss andra, även om de rikaste har fått igång spekulationskarusellen igen. Kommunerna kommer att tvingas spara de kommande åren, med fler arbetslösa, med sämre sjukvård, med sämre skolor, med sämre barnomsorg och sämre allmän samhällsservice som resultat. Många kommer att förlora sina arbeten på grund av detta och på grund av att Volvo och SAAB säljs ut, kanske försvinner ur landet, och många små företag kommer att slås ut på grund av allihop det här.

Jag är alltså avsevärt mycket mer pessimistisk nu än jag var när jag började blogga.

Har dessutom tittat på filmen Den svarta nejlikan ikväll, om den svenske ambassadören i Santiago, Harald Edelman, och hans insatser för att rädda förföljda i samband med kuppen i Chile 1973, och det har inte gjort mig muntrare till sinnes. Filmen påminner mig om en tid då svenskar som en man stod upp för förtryckta människor, tog emot och välkomnade flyktingar och fördömde tortyr. Idag ägnar sig det land som många unga svenskar ser som idealsamhället, USA, åt tortyr i stor skala, och blir beundrat för det. USA hjälpte visserligen dikaturer runtom i världen att tortera människor redan då, men då ville man inte erkänna det i alla fall. Idag närmast skryter de styrande i USA med den saken, och svenska politiker hjälper dessutom amerikanerna att plocka in människor för tortyr. Jag skäms idag, inte  bara för Sveriges agerande och politik, utan för att jag är människa. Då, 1973, kunde jag vara åtminstone lite stolt över att vara svensk.

Slutligen denna märkesdag, tack alla besökare som orkat läsa mina litanior genom de här fem åren, och tack alla ni som kommit med kommentarer. Vi kämpar väl vidare så länge vi orkar, både jag och ni.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Sitter just och lyssnar till Studio Ett, om problem med läkemedelsförskrivningen, att patienter ofta får preparat som inte bör ges tillsammans, varvid somliga dör av biverkningar/samverkan mellan sådana preparat.(1) Så sitter Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Sveriges Läkarförbund, och påstår att det här problemet inte beror på att läkare är okunniga utan på att man inte har tillgång till patienternas journal varför läkaren ofta inte vet vilka preparat dessa redan äter.

Hennes försök att försvara läkarkåren må vara välmenande, men hon vet inte vad hon talar om, såvida hon inte ljuger rätt upp och ner förstås.

Några exempel:
En god vän till mig, vars gamla mamma fick ett nytt preparat, kollade i FASS och läste att just detta preparat inte skulle ges tillsammans med en annan medicin som just den här äldre damen åt. När den gode vännen påpekade detta för läkaren, viftade denne bara bort hans påpekande med ett: Jaja, det där behöver man inte bry sig om.

En mig närstående anhörig fick läkemedlet Vioxx för några år sedan och innan preparatet drogs in. Hon drabbades direkt av biverkningar som var mycket obehagliga och gick till läkaren och påpekade detta. Varpå läkaren förklarade för henne att det där var nog bara inbillning, men visst, ville hon ha ett annat läkemedel, som var dyrare dock, så kunde hon väl få det då. När vi senare kollade i FASS visade det sig att just de biverkningar som hon hade drabbats av kunde bli livshotande och den som drabbades av sådana skulle omedelbart upphöra med preparatet. Här kan man inte skylla på att läkaren inte hade hennes journal. Det var samma läkare som hade skrivit ut Vioxx till henne som ansåg att hon led av inbillningssjuka.

En dotter till en annan god vän gick till läkaren för några veckor sedan, för att hon kände sig dålig och fick andningssvårigheter. Hon lider av astma. Läkaren skrev ut ett SSRI-preparat till henne.Två dagar senare åkte hon in igen. Hon hade drabbats av svininfluensa. Vad skulle hon med SSRI till – jo hon diagnosticerades förstås direkt som en inbillningssjuk.

Min gamla mamma började ramla två dagar efter att man hade skrivit ut Sobril (ett bensopreparat) till henne, ett preparat som har yrsel som känd biverkan. Den läkare som skrivit ut preparatet till henne var förnuftig och tog bort preparatet, men på det boende hon strax därpå hamnade, skrev en annan läkare ut ett annat benso, trots att jag sagt ifrån om sådana preparat, varvid mamma började ramla igen. Men enligt personal och läkare berodde hennes ramlande på att hon var gammal. Det gjorde det inte för när jag till slut, och efter hårda motsättningar, fick läkaren att sätta ut preparatet, slutade mamma att ramla.

Bara några exempel. De här läkarna, som ingalunda är undantag, snarare typiska, har endera dåliga kunskaper, eller så är de nonchalanta över gränsen till det oanständiga. Mitt förslag är att de bl.a. inte förstår sannolikhetsläran. Deras läkemedelskonsulenter talar om för dem att de biverkningar som kan förekomma, eller som nämns i FASS, är så sällsynta att dem behöver läkarna i praktiken inte räkna med. Kanske talar läkemedelsföretagens försäljare också om för läkarna att de där varningarna står där mest för att det krävs i USA för att läkemedelsbolagen inte ska bli ersättningsskyldiga för sådant “de är helt oskyldiga till”. Kanske resonerar läkare som så att eftersom dessa  biverkningar är så sällsynta kommer de aldrig under sin läkartid att träffa på dem hos någon patient. Inte lätt att veta men det handlar i varje fall ofta om annat än att läkare inte vet vilka andra preparat en person äter.

Lägger vi så till att läkare, som tidigare var de enda som fick anmäla biverkningar, sannolikt inte gör det, i  varje fall inte när de menar att patienten bara är inbillar sig dem, varför biverkningar troligen är mycket vanligare än de påstås vara, så blir bilden ännu mörkare. Ovanpå detta vet vi idag att läkemedelsföretagens s.k. tester av läkemedlen lämnar mycket övrigt att önska vad gäller vetenskaplighet och noggrannhet.

De få gånger jag sökt läkare de senaste 15 åren, så har ingen enda frågat mig om jag äter några andra mediciner! Så när Eva Nilsson Bågenholm påstår att hela problemet beror på att läkarna inte vet vilka peparat patienterna tar, med att de alltid försöker ta reda på den saken, så är det möjligt att hon är i god tro men hon kommer därvid att vilseföra människor, förvilla dem alltså. Jag skulle alltså rekommendera henne till VoF som nästa års Förvillare. Hon tycks ha en viss fallenhet för att förvilla även enligt andra. (2, 3)

Den sorgliga sanningen är att idag behöver man nästan vara läkare själv för att själv kunna avgöra vilka mediciner man behöver. Man kan inte lita på läkarna nämligen, vilket väl huvudsakligen har sin grund i att den utbildning de får efter sin grundutbildning står det medicinindustriella komplexet för och detta vill i första hand tjäna pengar och ser gärna att läkare skriver ut deras preparat för allt möjligt, även för sådant de inte är ämnade och godkända för. (4, 5) De läkare som inte är direkt korrumperade är istället ofta offer för dem som är det. (6, 7)

/Kerstin

Länkar:
1) Dödliga läkemedelskombinationer, Sudio Ett, SR
2) Sjukhusläkaren.se
3) Marie Wedin hotar att avgå efter strid med Bågenholm, Dagens Medicin
4) Big Pharma Spends More On Advertising Than Researc And Development, Study Finds, Science Daily
5) Big Pharma. Bad Science, The Nation
6) Big Pharma’s Profit Pursuit Means Fewer New Drugs, Report Says
7) Big Pharma: Baxter Files Swine Flu Vaccine Patent a Year Ahead of Outbreak, Global Resarch.ca
Skriv under Budkavle för välfärd”

Flera bloggare har siat om det kommande året, eller tom om det kommande decenniet, så vad tror jag om framtiden? 

Tänk, det ska jag inte tala om. Det får vara någon måtta på svartsynthet på den här bloggen.

PS: Men så mycket kan jag väl säga som att det blir fler krig och dessutom, ju oroligare alliansregeringen blir för att förlora valet desto mer frenetiskt kommer den att jobba på den inslagna vägen – den brända jordens taktik.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Jag läser runt på nätet om SSRI. Sedan tidigare vet jag ju att depressioner, enligt teorin, beror på brist på serotonin i hjärnan. Därför sätter man in SSRI, som antas/påstås öka serotoninmängden i densamma (vad jag vet mäter man dock inte serotoninförekomsten i patientens hjärna före eller efter insättandet av SSRI, så att mängden blir den rätta). Detta är ”den vetenskapliga teorin” (förenklade varianten) bakom ordinerandet av SSRI alltså och som man förstås anser vara vetenskapligt belagd, eftersom alla läkare ska grunda sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet och läkare skriver ut alltmer av de här preparaten och för alltfler olika ”åkommor”.

Under ”kringläsandet” hittar jag följande stycke i ett dokument från FDA (Food and Drug Administration, USA) från 22/3 2004. Om just effekterna av SSRI:

Health care providers should carefully monitor patients receiving antidepressants for possible worsening of depression or suicidality, especially at the beginning of therapy or when the dose either increases or decreases. Although FDA has not concluded that these drugs cause worsening depression or suicidality, health care providers should be aware that worsening of symptoms could be due to the underlying disease or might be a result of drug therapy. (1)

(Min översättning: Hälsovårdande enheter/institutioner ska/bör noga iaktta patienter som får antidpressiva medel, om deras depression fördjupas eller om de blir mer självmordsbenägna, speciellt i början av terapin eller när dosen endera höjs eller minskas. Även om FDA inte har dragit slutsatsen att dessa preparat förorsakar fördjupad depression eller ökad självmordsbenägenhet så bör hälsovårdande instans vara medveten om att symtombilden kan bli allvarligare och att det kan bero på den underliggande sjukdomen eller kan vara resultat av medicineringen (med SSRI alltså: min anm).)

Vad får man ut av detta? Egentligen är hela stycket så självmotsägande att man häpnar. Jo, säger man, depressionen och/eller självmordsrisken kan öka när man börjar äta SSRI (Zoloft, Paxil, Celexa, Effexor, Remeron m.fl.) eller när man slutar äta dem, när man ökar dosen eller minskar den. Eventuella försämringar, menar man, beror endera på de preparat man äter, för lite eller för mycket av dem, eller på ”den underliggande” sjukdomen.

I det senare fallet borde depressionen/sjukdomen kunna tänkas bero på något annat än det som det förskrivna preparatet tänks bota, inte på serotoninbrist alltså, eftersom man borde bli åtminstone lite bättre med SSRI, som ju ökar mängden av serotonin i hjärnan, den brist som påstås förorsaka depression. Svenska läkare brukar hävda det senare, och att förbättringen kan ge initiativförmågan tillbaka   (deprimerade saknar ofta initiativ) redan innan depressionen lättat och därmed leda till självmord eller till våldsagerande. FDA nämner dock inte denna förklaring till eventuell ökad självmordsrisk mm vid påbörjandet, avslutandet  eller ökning eller minskning av en SSRI-medicineringen. Tvärtom motsäger man denna förklaring.

Det är något oroande med medicinska preparat som kan resultera i lite vad som helst, som endera gör patienten friskare eller sjukare, och att både inmundigandet av det och upphörandet med det, samt ökande av dosen eller minskande av densamma, kan göra en sjukare – eller friskare och om vilkas verkningar läkare och experter tycks ha helt olika uppfattningar. För mig låter alltihop väldigt mycket som häxkonst eller rent lurendrejeri. Förklara det gärna för mig, den som kan.

Logiken talar alltså för att det är något allvarligt fel på teorin bakom SSRI, på vetenskapen som förskrivandet av dessa preparat vilar på. Behandling med SSRI förefaller mig snarare handla väldigt mycket om trial and error, som inte brukar betraktas som vetenskap eller anses utgöra evidensbaserad behandling. Min uppfattning att så är fallet stärks dessutom av vad jag sett av folk i min närhet som börjat äta de här preparaten. Men visst, trial and error kan ibland leda till att man hamnar rätt – av en ren slump. Vetenskap handlar detta emellertid inte om, och inte heller om beprövad erfarenhet.

Någon som blir imponerad av den vetenskapliga stringensen här? Inte jag. Vetenskapsfilosofen Karl Popper skulle ha rivit sitt hår om han hade levt och läst ovanstående citerade stycke.

/Kerstin

Länk:

1)  Subject: WORSENING DEPRESSION AND SUICIDALITY IN PATIENTS BEING TREATED WITH ANTIDEPRESSANT MEDICATIONS, FDA

Skriv under Budkavle för välfärd”!

I kommentarer till tidigare inlägg har jag hävdat att mängder av läkare, och tillägger här psykologer, sprider förvillande påståenden omkring sig, påståenden som de inte har några tillförlitliga vetenskapliga belägg för. Så låt mig här ta ett exempel:

I dagarna har en man i Finland skjutit ihjäl sin tidigare sambo, flera andra personer samt sig själv. Detta är inte det första fall av det slaget vi ser. Det har nämligen visat sig att en del människor blir aggressiva när de äter SSRI (antidepressiva) eller andra preparat av det här slaget. I en del om än väldigt få fall yttrar det sig så att de begår självmord, i andra i att de börjar skjuta vilt omkring sig och tar med sig ett antal andra människor i döden också. Den vanligaste förklaringen, från läkare, psykiatriker och psykologer, får vi i Aftonbladet:

Det som utlöser våldsdåden kan motsägelsefullt nog vara att den deprimerade börjar må bättre.

– Vi vet att vård eller medicinering ibland löser den handlingsförlamning som personen har och att patienten tar sitt liv när depressionen släpper. Alkohol han ha samma effekt. (1)

Den som intresserat sig för det här området har hört den här förklaringen många gånger tidigare.

Att påstå att en person som börjar må bättre, börjar tillfriskna, kan bli mordisk – just för att den börjar bli bättre/tillfriskna, är ett absurt påstående. Det rimliga vore att istället säga att somliga, men en mycket liten del, av dem som börjar äta antidepressiva preparat, drabbas av paradoxala reaktioner, som gör att de blir helt galna av preparaten. För det är nämligen tecken på ren galenskap att skjuta en massa människor på en gång på det sätt som vi sett många exempel på de senaste 20 åren – märkligt nog under samma tid som man prånglat ut miljontals och åter miljontals doser av antidepressiva preparat.

Det har nästan undantagslöst visat sig att de här skyttarna har varit i kontakt med läkare för sina depressioner eller för sin nedslagenhet och har de det kan vi vara säkra på att de har stått på något, ofta flera, lugnande eller antidepressiva preparat. I de flesta fallen framgår detta klart av artiklarna om dem i massmedia. Den betydligt rimligare förklaringen, eller hypotesen, att några få reagerar med obehärskad aggressivitet på preparaten, vill man inte använda sig av dock. Det kan möjligen bero på att den skulle kasta en skugga över de antidepressiva preparaten, de där som skrivs ut för allt numer, från allmän nedslagenhet över nackspärr till sorg efter en nära anhörigs bortgång och som läkemedelsbolagen tjänar ofantliga summor pengar på.

Läkarna lutar sig här säkerligen mot läkemedelsföretagens undersökningar, som påstås vara vetenskapliga och fullt pålitliga. Men det är de inte alltid.

Idag har man, i alla fall indirekt, börjat erkänna att de antidepressiva preparaten inte är den stora frälsningen från alla problem, som man hävdade när de introducerades och under de 15 följande åren. Dels har man sjukpensionerat alltfler personer under de här åren, pga depression. De borde rimligen ha blivit friska istället om ”mediciner” av det här slaget fungerade så effektivt som hävdas och om orsakssambanden (för lite serotonin i hjärnan = depression) vore så vetenskapligt säkerställda som man gör gällande och om höjandet av serotoninhalten i hjärnan fungerade lika botande som tillförsel av insulin gör vid allvarlig diabetes, som också ofta påstås. Att antalet utdelade elchocker ökat kraftigt de senaste åren, tyder också på att många människor inte alls blir hjälpta SSRI-preparaten. I så fall skulle man inte behöva utsätta dem för elchocker – också. Men detta diskuteras inte.

Tidigare har Björn  Beerman, professor på Läkemedelsverket förklarat självmord i samband med SSRI- eller psykofarmakamedicinering så här:

- Är man riktigt mentalt förlamad, då orkar man inte ens tänka på att ta livet av sig.

– Sen gör medicinen att man blir lite mer aktiv, men man känner sig fortfarande usel och värdelös, då finns risken att man ser självmord som utväg. (2)

Beermans förslag är förstås inte ett vetenskapligt belagt påstående utan något man tror. Den trista sanningen är att läkarkåren/forskarna inte vet vad de faktiskt gör med människors nervsystem när de börjar laborera med sådana här preparat. De har en ”teori”, som i det här fallet är liktydig med en ”gissning om ett orsakssamband”. Man presenterar dessutom definitivt inte en vetenskapligt fastlagd förklaring när man påstår att somliga blir mordiska/galna/självmordsbenägna när de börjar må bättre eller börjar tillfriskna. I vetenskapliga sammanhang kallar man sådana här förklaringar för ”ad hoc-förklaringar”, dvs förklaringar som man tar till för att rädda sin teori när man iakttar fenomen som motsäger den. I det här fallet räddar man en teori som man har lagt till grund för behandling av en ofantlig massa människor, varav en viss andel har blivit riktigt dåliga eller mycket sämre av behandlingen.

Den gängse förklaringen till massmördande av det här slaget, som vi börjat se de senaste 20 åren, eller till självmord i samband med påbörjad medicinering med SSRI, handlar alltså om förvillande verksamheter från läkarkårens och somliga forskares sida. De har varken vetenskap som grund för dem eller beprövad erfarenhet. De tror.

Det är inte alltid så lätt att dra en skarp gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap och det står idag ingen helt enad läkarkår bakom tron på SSRI:s undergörande effekter.(3)

/Kerstin

Länkar:
1) ”Vill hamna i centrum”, AB
2) ”Självmordstankar – tecken på tillfrisknande”, AB
3) Antidepressiva läkemedel inte så effektiva som de framställs,Dagens Medicin 19/2 2008

Skriv under Budkavle för välfärd”!