Det var ett tag sedan jag skrev de första delarna av ”min svenska historia – som jag minns den och tycker att jag har upplevt den”. Jag lovade en fortsättning. Det tog ett bra tag men här kommer en bit till:

Det är väl allmänt bekant att vänstern var stark i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, i det offentliga samtalet alltså. Vad kom det sig att den dog, för det får man nog lov att säga att den gjorde i början av 80-talet? Jag har förstås inte något slutgiltigt svar på den frågan, men har funderat ganska mycket kring den och tror i alla fall att jag har delar av svaret. Jag var aldrig själv en aktiv del av den här vänsterrörelsen men hade förstås många studiekamrater som var det och ägnade självklart många kvällar åt intensiva politiska diskussioner med vänsterfolk under min studietid.

Vänsterns uppgång och fall
Det som huvudsakligen skapade vänstern och som många ungdomar, kanske framför allt universitetsstuderande, enades kring var protesterna mot Vietnamkriget. Det var landet där USA krigade mot kommunismen, mot det lilla vietnamesiska folket, som stred framgångsrikt men under hårda umbäranden. Protesterna mot Vietnamkriget förde med sig studier av Marx skrifter och en allmän vänstervridning. Demonstrerandet och arbetet för Vietnams folk var intensivt. Det bildades massor av vänstergrupper och dessutom vänstergrupper med olika tolkningar av Marx budskap, den s.k. bokstavsvänstern stred mellan boktstäverna om den rätta tron, om det var Lenin, Trotskij, Stalin eller Mao, eller kanske Castro, som stod för den sanna kommunismen. Diskussionerna gick höga på universiteten och över Vinotinto-pavorna på kvällarna.

Så besegrade Vietnameserna amerikanerna, som tvingades fly från Saigon i en oordnad evakuering i april 1975. Detta, tror jag, var början till vänsterns sammanbrott i Sverige. Man firade segern och gladde sig med vietnameserna som nu hade nått sin frihet, äntligen och efter många år av krig mot Västvärldens kolonialmakter, först mot fransmännen, som de besegrade och drev ut 1954, senare mot amerikanerna. Det dröjde inte länge dock, förrän Vietnam började kriga mot Kambodja (1977-78), där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja. Det tror jag var ett hårt slag mot vänstergrupperna i Sverige. Det var ju inte för att Vietnamn skulle bete sig som en angripare som svenska vietnamaktivister hade engagerat sig för Vietnams sak. Besvikelsen i den svenska vänstern blev stor när det här kriget utbröt alltså. Kommunister var tydligen inte så fredliga som man hade trott. Tron på kommunismen började säkert vackla här.

Dessutom hade de borgerliga vunnit valet i Sverige 1976. Svenska folket, som många inom ungdomsvänstern faktiskt trodde stod beredda att göra en svensk kommunistisk revolution, var alltså inte alls så vänstersinnade som delar av studentvänstern hade inbillat sig.

Högern och SAF mobiliserar
1978 bildades så tankesmedjan Timbro (1) som tog hand om borgerlighetens propaganda och hade den uttalade målsättningen att vrida det politiska klimatet i Sverige i en mer borgerlig, högerinriktad riktning. Från det hållet har det formligen vräkts ut borgerligt propagandamaterial sedan dess och så småningom startade man också radiostationer som huvudsakligen riktade sig till ungdomar, som Radio City. (2) Bakom Timbro stod Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, numer omdöpt till Svenskt Näringsliv (SN) med gott om pengar att ösa in. Man inrättade dessutom mängder av underorganisationer för att föra propagandan, organisationer som synbarligen är neutrala, som Ung företagsamhet m.fl. (3), men som alla ingår i det stora propagandaprojekt som SAF stod för. Deras verksamheter måste sägas ha varit otroligt framgångsrika.

Miljörörelsens uppgång och fall
Parallellt med vänsterrörelsen hade vi under 70-talet också en stark miljörörelse, som delvis bestod av vänsteraktivister men också av engagerade människor från andra partier, framför allt från mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, som på den tiden var betydligt mindre högerinriktade än idag. Högerpartister lyste dock mestadels med sin frånvaro. Miljörörelsen hade vuxit fram och inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1962) som handlade om hur biocider och andra miljögifter dödade fåglar och andra djur i naturen. Denna rörelse dog väl egentligen efter Kärnkraftsomröstningen.

Jag var aktiv i denna rörelse och var motståndare till kravet på kärnkraftomröstning. Jag menade att etablissemanget, både Socialdemokraterna och SAF, hade sådana kollossala resurser för propaganda att de med stor sannolikhet skulle vinna en sådan omröstning och vad skulle miljörörelsen göra om vi förlorade omröstningen? Då hade ju svenska folket i val sagt att man ville ha kärnkraften och därefter kunde vi ju inte verka mot densamma utan att bli beskyllda för att vara antidemokratiska. Jag menade att vi i miljörörelsen istället skulle fortsätta att mullvada för miljöarbetet och mot kärnkraftsutbyggnaden inom de befintliga partierna för att vinna på längre sikt. Jag fick emellertid inte gehör inom miljörörelsen för den åsikten.

Så kom den allvarliga olyckan i ett kärnkraftverk i Harrisburg 1979 (4) och plötsligt fick antikärnkraftgrupperna gehör hos politikerna, som beslutade att en omröstning om kärnkraften skulle hållas 1980.(5) Det gick som jag hade väntat mig, och för att garantera en sådan utgång inrättade man tre alternativ. Alla var egentligen avvecklingsalternativ, fast de handlade om olika takt i avvecklingen. Jag brukar säga att man hade linje ja, linje jaså och linje nej. Genom att man räknade samman rösterna från linje ”ja” (högerns linje) och linje ”jaså” (S-linjen) fick man majoritet för att köra vidare. Inga fler reaktorer men de som redan fanns skulle användas tills de var utslitna, eller till omkring 2010 och staten skulle vara majoritetsägare (om jag inte missminner mig).

Så var miljörörelsen oskadliggjord. Vi miljöaktivister hade slitit rejält inför omröstningen och när vi förlorade, eller, som somliga kanske tyckte, hade vunnit en halv seger, för nu skulle ju kärnkraften avvecklas i någon obestämd framtid, så fanns det ingen ork kvar så miljörörelsen dog i stort sett.

Det diskuterades också inom miljörörelsen om man skulle starta ett miljöparti. Även detta talade jag emot (jag var dock inte någon framträdande eller viktig person på riksplanet måste jag väl tala om, även om jag var mycket aktiv i vår lokala miljögrupp och var med på en del möten på riksplanet) och av just skälet att det var bättre att ha en tvärpolitisk miljörörelse som verkade för ökat miljömedvetande inom alla partier. Varken Miljöförbundet och eller MIGRI (de två stora miljörörelser som fanns och som hade uppstått efter en splittring) kom att starta något miljöparti. Det gjorde istället folkpartisten Per Gharton, som hade suttit i riksdagen flera år. 1981 såg vi alltså Miljöpartiet födas. Det kom sedan in i riksdagen 1988. Idag har väl detta parti, som var radikalt vad gäller miljön en gång, urartat till att bli ett parti som alla andra, där kohandel och svek mot idealen blivit en del av partiets verksamhet.

(Och här noterar jag något som förstås döljer viktiga skeden i svensk 1900-talshistoria. Varken Miljöförbundet eller MIGRI har några artiklar på Wikipedia. Det var dock ett par ganska stridbara miljöorganisationer på 70-talet och att de inte finns nämnda där döljer det faktum att Sverige hade en mycket energisk och synnerligen aktiv miljörörelse under detta årtionde, som dessutom åtstadkom  en hel del förändringar. Inte underligt alltså att somliga unga miljöintresserade människor idag undrar varför vi 40-talister inte har brytt oss om miljöfrågorna. Det gjorde vi men etablissemanget dödade dessa gräsrotsrörelser som det dödat alla andra folkrörelser under senare delen av 1900-talet. Så var exempelvis inrättande av Naturvårsverket 1967 (6) ett svar på miljörörelsen och på kraven på en mer medveten miljöpolitik. Valfrid Paulsson, den förste generaldirektören för detta verk, agerade dock snarare mot miljön än för den.)

Feminismen urartar och dödas
Feminismen har en lång historia, som jag inte ska gå in på närmare. Bara säga några ord om dess senaste historia. Jag var förstås kvinnosakskvinna, som det hette på sextiotalet när jag var ung. Det handlade om att kämpa för kvinnors rätt i samhället, till fri abbort, till daghemsplats åt alla så att kvinnor kunde arbeta och försörja sig själva och slippa vara bereonde av sina äkta män, eller av att skaffa sig sådana. Det handlade om kvinnors  möjligheter att forska och om att avancera på arbetsplatserna, om lika lön för lika arbeten.

(Här var jag exempelvis med och bildade Forum för kvinnliga forskare i Göteborg, men drog mig ganska snart ur eftersom jag vid den tiden var ensam med ett litet barn och inte hade möjlighet att vara aktiv på kvällstid.)

I början handlade den akademiska feminismen, som man nu började kalla kvinnokampen efter amerikanskt mönster, om att kvinnor borde ges samma möjligheter att forska som män hade, nu när vi var lika många på grundutbildningen ungefär. Argumentationen var att kvinnor kunde se sådant som män inte såg, just för att vi hade andra samhällserfarenheter än män. Så långt var jag med. Men gradvis övergick den här idén i det jag kom att kalla ”livmodermystiken”. Det blev så väldigt speciellt att vara kvinna så ingen enda man kunde åstadkomma vad kvinnor kunde, kunde se vad kvinnor såg och de kunde heller inte förstå, ens om vi förklarade det för dem. Jag reagerade mot den här glidningen, som handlade om att vi var så speciella, och det gjorde jag för att jag såg biologismen stå på lur bakom den här attityden.

Högern tog snart över problemformuleringsprivilegiet på området och höll med: Visst, kvinnor var väldigt speciella och de borde inte bli som män, som de ju försökte bli, hävdade nu borgerliga kvinnor med Timbros benägna medverkan och understöd. Istället för att kämpa för att kvinnor skulle bli som män, eller för att de skulle ta över makten helt, skulle man erkänna kvinnors särart och uppskatta dem för vad de var. I denna uppskattning, anade man, ingick inte betalningen för utförda sysslor utan den syftade istället till att kvinnor skulle förbli vid den kvinnliga lotten, göra vad de var biologiskt mest lämpade för – ta hand om barn, ja och passa upp och vårda frisk man också förstås – och nöja sig med lägre löner och uppskattningen för detta.

Arbetsgivarföreningen anställde snabbt i huvudsak kvinnor för att föra fram detta budskap och för att slå mot sina jämställdhetssträvande systrar – för mycket god betalning dessutom. Så var feminismen oskadliggjord.

Nu kallas vi som hyser samma åsikter i saken som vi alltid gjort, och som kvinnokämparnas förgrundsgestalter hyste, för ”gammelfeminister” och påstås inte passa i en ny tid, fast det i själva verket är förra sekelskiftets kvinnofälla man motar in oss i igen. Samtidigt har man ställt kvinnor mot kvinnor och även yngre kvinnor mot äldre kvinnor och därmed dödat kvinnorörelsen. Ingen kamp lyckas om de kämpande splittras. Det vet alla som kan något om politik, om sociala förhållanden och om hur propagandanslipstenen ska dras, och de kunskaperna köper sig de penningstarka, som aldrig varit så penningstarka som idag.

Fortsättning följer (fast jag vet inte när)

/Kerstin

Länkar:
1) Timbro, Wikipedia
2) Radio City, Wikipedia
3) Ung företagsamhet, Wikipedia
4) Harrisburgolyckan, Wikipedia
5) Kärnkraftsomröstningen, Wikipedia
6) Naturvårdsverket,Wikipedia
- Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn), Motvallsbloggen 29/8 2009

Övrig rekommenderad läsning:
- Så funkar den, arbetslinjen, Ett Hjärta Rött
- Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Utredarna

Fredrik Reinfeldt säger sig vara besviken på att S röstade ner regeringens förslag om det överstora anslaget till regeringskansliet, vilket även SD gjorde. S, menar han, hade ju lovat att inte under några omständigheter”samarbeta med SD” eller ge SD en chans att påverka politiken.

Jaha, och hur hade Reinfeldt tänkt sig att regerandet skulle gå till nu då? Hade han själv skämts som en hund om SD hade röstat med Alliansen i frågan, eller menar han att Alliansen borde ha röstat emot sig själva i frågan i så fall, bara för att inte ge SD en chans att ”påverka” politiken?

Hur hade han vidare tänkt sig att man ska förfara framöver, för att SD inte ska få ”påverka” politiken? Att man i fråga efter fråga ska fråga SD hur detta parti tänker rösta, för att sedan konsekvent komma överens med S och MP om att rösta tvärtemot SD?

Inte nog med det, han tycks anse att det är förfärligt tragiskt att behöva avskeda människor från regeringskansliet just till jul. Det är förstås inte roligt för dem som drabbas men jag har inte hört Reinfeldt utrycka samma medlidande med andra människor som drabbats av arbetslöshet. Dem klassar han istället direkt som bidragsfuskare om de inte genast får nya jobb. Så nu återstår att se hur många av dem i kanslihuset som avskedas som övergår till de fuskandes skara. Dessutom kan vi se hur Reinfeldt gör en klar skillnad mellan folk och folk här, om nu någon inte visste att just en sådan åtskillnad är kärnan i den moderata ideologin och politiken.

/Kerstin

PS kl 15.30: Ser nu i ETC att Alliansen fick igenom att det även fortsättningsvis ska vara hemligt varifrån partistöden kommer, med hjälp av SD:s röster. Men det är klart, Alliansen har kanske aldrig lovat att inte regera med stöd från SD. Men skämmas borde han Fredrik Reinfeldt, både för sin dubbelmoral, att han regerar med stöd av SD samtidigt som han anklagar S för att vid ett tillfälle rösta som SD, och för att han inte vill vara öppen med varifrån Alliansens partier får sina pengar. /DS

- Efter regeringens nederlag – S anklagas för samarbete med SD, Expressen

Nu börjar fallet Julian Assange verka helskumt. Två unga kvinnor går till polisen en fredageftermiddag och frågar om det som Assange utsatte dem för var våldtäkt, eller sexuellt ofredande kanske.

Om en kvinna behöver fråga om en sådan sak så tyder det ju under alla omständigheter på att det inte handlade om någon grov eller våldsam våldtäkt precis. Jag föreställer mig att man som kvinna inte tvekar i sådana fall.

Jourhavande åklagare beslutar att Assange ska anhållas misstänkt för våldtäkt. På måndagen anser ordinarie åklagare att det inte var våldtäkt och anhållandeordern hävs. Så beslutar en tredje åklagare, Marianne Ny, vid en överprövning, att Assange är misstänkt för våldtäkt av båda kvinnorna och att han ska anhållas.

Assange försvinner. Då låter man interpol efterlysa honom i hela världen. Nu börjar fallet se ut som mycket grov våldäkt, ja till och med som rena mordförsöken.

Assange går till slut till polisen i England (idag) och där kvarhålls han för utredande om han ska utlämnas till Sverige. Assange, som vet hur mycket svenska politiker spelar under täcket med USA, säger att han inte vill till Sverige. Det förstår man  ju.

Ingen enda människa tror att man satt igång allt detta hallå på grund av något som ”offren” inte ens visste om det var  sexuellt ofredande eller möjligen våldtäkt.

Hela historien stinker, och allt värre!

/Kerstin

Länk till tidigare Motvallsinlägg om saken:
- Hur sjukt är det svenska rättsväsendet? Assangefallet kontra fallet Lindberg

Andra som skriver om fallet:
- Här skriver Assange själv om gripandet, Kildén & Åsman
- Försöker Sveriges regering fånga Assange åt USA? Homo Politicus
- Assange i brittiskt häkte – vill inte utlämnas till Sverige, Svensson
- Assange, såpa i tre akter, Jinge
- Assange, fortsatt häktad, Jinge

Jag rekommenderar också:
- Hillary the Identity Thief. The US Government’s Frontal Assault on Freedom, Paul Craig Roberts, counterpunch.org
- How the Government and Its Press Flacks Collude in Lies, What the Wiki-Saga Teaches Us, Paul Craig Roberts, counterpunch.org
- Same Old Imperious U.S. Diplomats, Wikileaks Comes to Latin America
Nikolas Kozloff, counterpunch.org
- America’s Wake-Up Call, Wikileaks and the New Global Order, Jonathan Cook, counterpunch.org

Mona Sahlin har hållit sitt stora avskedstal. Det kan sammanfattas med orden:
Det var inte mitt fel så det så och för vi inte en högerpolitik så har vi inte en chans.

Jamen då så, lägg ner S, vi har ju redan fem andra högerpartier.

/Kerstin

PS: Urban Ahlin verkar också vara en katastrof. Har man inget annat än katastrofer i S  högsta ledning? Varför i hela fridens namn är man socialdemokrat om  man anser att det är högerpolitik som ska föras? Handlar det om politisk högerinfiltration av S? /DS

Länkar:
- Mona Sahlins anförande vid förtroenderådet den 4 december 2010, S
- Anders Borg besviken och Mona Sahlin pudlar – igen. Motvallsbloggen 1/11 2008n
- Om nomineringen av Mona Sahlin, Motvallsbloggen 19/1 2997
- Dags att byta ut Urban Ahlin, E Franchell, AB

Nu har en grupp, med Morgan Johansson som ordförande, kommit med en analys av varför S backade så katastrofalt i senaste valet. Jag har inte läst den så jag ska inte skriva om just den saken. Istället ska jag här ge min syn på orsakerna till att S har gått kräftgång sedan flera årtionden. Enligt min uppfattning beror det på i huvudsak fyra faktorer:

1: Avregleringarna, som ledde till att man i praktiken avhände sig alla möjligheter att fortsätta att föra en traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik för jämlikhet och full sysselsättning. Det är möjligt att man under alla omständigheter hade tvingats till sådana på grund av omvärldsfaktorer som man inte hade någon makt över, men man hade inte behövt genomföra dessa på det felaktiga sätt som man gjorde.

2: Rosornas krig, det som pågick i slutet av 80-talet  och kulminerade i början av 90-talet, och under vilket man såg till att göra sig av med alla de starka fackföreningsordförandena. Jag vet det inte säkert förstås, men jag är ganska övertygad om att de skandaliseringar vi fick se i media av två av dem, Stig Malm och Björn Rosengren, hade sina ursprung i interna ”läckor”, Malms famösa uttalande om kvinnorna (chaufförens historia!!) och Rosengrens åkande i ”limousin”, som förargade fackföreningsmedlemmarna – förstås. De båda ersattes, efter att de tvingats bort från sina poster, med personer som man sedan knappast hörde talas om. Stridbara kan de knappast ha varit.

Malm kanske hade fel i somligt som han sade, men han hade ju alldeles rätt när han ondgjorde sig över det kasino man hade förvandlat ekonomin till och när han skällde på ”finansvalparna”.
Socialdemokratin har inte en chans utan ett starkt stöd av facken, och här gjorde man stora delar av medlemskåren förbannad på ”fackpamparna” . Det var mycket tanklöst gjort.

3: Skatteomläggningen i slutet av 80-talet där man ersatte ett progressivt skattesystem, alltså ett system där de som tjänade mest betalade en större andel, i procent, i skatt än de som tjänade lite. Den här omläggningen gynnade förstås de rikare medan de med de lägsta lönerna fick avsevärt mycket högre skatt. Tanken var en slags platt skatt där allting skulle beskattas till 30%, i kommunal skatt, vid sidan om varuskatter förstås moms etc. Men det fanns kvar en liten skatt till staten som endast de högavlönade betalade. (Sedan är det en annan sak att de rikaste alltid har kommit undan med skatten på grund av de avdrag de kunnat göra och också för att de alltid har kunnat föra ut vinster ur landet på olika sätt.) Det var en hel del klaganden från rörelsen på det nya skattesystemet, som Kjell Olof Feldt försvarade med att det skulle ge ”dynamiska effekter” (dvs fler jobb), vilka han nu, många år senare erkänner att man hittade på för att få människor att acceptera det nya skattesystemet.
Jag minns valrörelsen efter skatteomläggningen, 1991, då många socialdemokrater helt tappat sugen och lusten att valarbeta för S. Så många håglösa och nedslagna socialdmokrater som jag träffade då.

4: Nedläggningen av de stora socialdemokratiska tidningarna. Givetvis får man inte ut sina åsikter och kan förklara ”hur bra de är” när man övrlåtit åt de politiska motståndarna, den borgerliga pressen, att redogöra för ens politik. Det är mycket ovanligt att åsiktsmotståndare ger en rättvisande bild av sina antagonister. Just detta har S lidit allvarligt av de senaste valen.

När S kom tillbaka efter regeringen Bildts totala misslyckande och satte igång att ”spara” Sverige ur krisen, avskedade en massa människor från den offentliga sektorn, fortsatte privatiseringarna, som de flesta på den tiden inte var förtjusta i, och dessutom sänkte skatterna ännu mer för de mest välbärgade, ja då hade man sålt sin själ och sedan dess finns det inget traditionellt socialdemokratiskt parti.

Allt detta tillsammans kokar ner till det gigantiska sveket: Genom de senaste tjugo årens ekonomiska politik har S i praktiken övergått till att föra precis en sådan politik som partiet bildades för att bekämpa i slutet av 1800-talet, som jag påpekat tidigare, under den förra perioden med försöket att genomföra ekonomisk låt-gå-politik. Det resulterade i en fruktansvärd utsugning av de arbetande människorna och i ett vidrigt slavdriveri, i svält och stora umbäranden för befolkningarna runtom i Europa.

Nu är vi där igen och på väg åt samma håll igen. Än så länge är det bara mindre grupper som drabbats, och resten inser inte att de står på tur nästa gång. Mitt uppe i detta elände förklarar Socialdemokrater för oss att partiet inte kan vara ett parti för de sjuka, arbetslösa och utslagna. Förstår de inte vad de gör och vad de bäddar för? När den dagen kommer att så många är drabbade av politikens konsekvenser att de är beredda att aktivt kämpa emot, då har S redan sålt sin trovärdighet – för en kortsiktig ”vi vill sitta i regering, för det är en god affär för oss i partitoppen och makt är kul-politik”. Då torde man inte få stöd från de nya kadrer som fattiggjorts genom den politik man varit med om att föra.

För, man ska ju inte tro annat än att konsekvenserna av dagens kris kommer att hänga med oss flera årtionden, och dessutom plusas på med fler kriser under tiden, som fattigör ännu fler människor. Ingen sitter säker idag. Varenda person, utom de allra rikaste, kan när som helst drabbas av arbetslöshet eller sjukdom och snart finna att han eller hon inte har någonting kvar längre.

Nyliberal låt-gå-politik är i grunden:
1: En stagnationspolitik, inom alla område, vetenskapens, teknikens och den samhällelig utvecklingens och den är
2: den ständiga krisens politik.

/Kerstin

PS: Undertecknandet av Lissabonfördraget var dessutom den sista spiken i den svenska välfärdens likkista. Jag sörjer det döda Socialdemokratiska partiet. DS

Länkar:
- Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget, Ulf Bjerelds blogg
- Lördagsintervjun med Morgan Johansson, SR

Materialet om den svenska elförsörjningen växer medan jag arbetar med det. Därför har jag bestämt mig för att dela upp del 3 i denna serie blogginlägg på två postningar. Nedan följer således del 3 av artikeln i Clarté med rubriken Hur det kommer sig att elbolagen stryper strömmen i kyla, blåst och vintermörker. Den föregås av en introduktion för att uppdatera och anknyta till del 2. Övriga tillägg, kompletteringar och personliga reflektioner kommer i en ny postning om några dagar.

Just nu tillkommer det nyheter om kraftproducenter och elpriser varje dag. Ett exempel är att det hela tiden kommer nya bud om när kärnreaktorerna Ringhals 1 och Oskarshamn 3 ska kunna börja leverera el. Enligt ursprunglig planering skulle alla årets revisioner varit avslutade den 10 november, i god tid innan vinterkylan. Sedan skulle de två sista aggregaten startas i förrgår, den 1 december. Problem med turbinvibrationer, oljetemperaturer och felställda ventiler gjorde att de stoppades igen. Bolagens revisionsplanering skrev jag om i ett inlägg redan den 21 augusti. Ska elbolagen lyckas upprepa tricket?

Bloggens redaktör, Kerstin, har i en kommentar antytt att det är svårt att förstå hur handeln på elbörsen Nord Pool fungerar. Jag kan inte heller säga att jag förstår alla dess mekanismer. Men jag tröstar mig med att inte ens de verkliga experterna, de högt utbildade marknadsteoretiker som nu sitter och försöker komma fram till vad som gick fel den gångna vintern, tycks förstå allt. I varje fall kastar de fram olika idéer om vad man bör göra för att elbörsen ska kunna fungera bättre. Någon föreslår att man ska tvinga elproducenterna att följa konkurrenslagstiftningen i fortsättningen. Någon annan säger att det vore bra med mer transparens, t.ex. att elproducenterna ska berätta om sin produktionsplanering för alla köpare på börsen, inte bara för de egna dotterbolagen. En del betonar att det här med elmarknader inte har funnits så länge (bara 15 år) och att det är naturligt att reglerna på en så här omogen marknad måste ändras ibland.

När jag i början av sommaren åtog mig att skriva en artikel om elförsörjningen trodde jag att de höga elpriserna berodde på något fel i konstruktionen av elbörsen och började mitt grävande där. Nu är min ståndpunkt att Nord Pool är betydelselös. Det är meningen att vi, allmänheten, ska tro att det är där elpriset skapas.

På så sätt leder man bort intresset från dem som har den verkliga makten över elförsörjningen och elpriset. Dessa är Oligopolet (Fortum, Eon, Vattenfall) och staten, d.v.s. regeringen. Regeringen utövar sin makt genom det  affärsdrivande verket Svenska Kraftnät. Det är om detta statliga verk och politikernas roll som den tredje och sista delen av min artikel i Clarté handlar. (Till höger en bild på Svenska Kraftnäts mäktige generaldirektör.)

Svenska kraftnät
Ett system för elförsörjning är beroende av perfekt balans. Den el som förbrukas måste i varje ögonblick motsvaras av lika stor produktion. När Vattenfall blev aktiebolag 1992 förstod regeringen att det var bäst om ansvaret för elbalansen fick ligga kvar under ett statligt verk. Det affärsdrivande verket Svenska Kraftnät skapades och fick ta ansvaret som ”systemansvarig myndighet”. Det fick också ta hand om stamnätet och vissa överföringskablar mellan Sverige och andra länder. Svenska Kraftnät tog även över de gasturbinkraftverk som Vattenfall haft som nödreserv. Vidare fick verket ansvaret för att upphandla, och besluta om insättning av en s.k. effektreserv, som består av några av de stora oljeeldade kraftverk som inte längre behövs för normal elförsörjning.

Ibland inträffar det att prismekanismen på Nord Pool Spot inte räcker till för tillräckligt mycket el ska bjudas ut för att motsvara konsumtionen. Det kan inträffa om elförbrukningen ökar snabbt eller om det blir ett oväntat produktionsproblem, t.ex. om ett kärnkraftverk inte startar som det ska. Då måste Svenska kraftnät gripa in. Myndigheten kan beordra att reservkraft från vattenkraftverken kopplas in. Den kan också beordra att något av kraftverken i effektreserven startas, om behovet väntas bli långvarigt. I snabba lägen kan Svenska kraftnät starta sina egna gasturbindrivna reservkraftverk. I yttersta nödfall kan det statliga verket beordra vissa industrier att stänga av effektkrävande tillverkningsprocesser.

Hittills har Svenska kraftnät tolkat sin instruktion om ansvar för elbalansen så, att om bara elsystemet har hindrats från att bryta samman, så har man fullgjort sin uppgift. En alternativ tolkning av balansuppdraget hade varit, att vid tillfällen när det är uppenbart att prismekanismen för spotpriset inte fungerar, då är det dags att ingripa. Ett sådant tillfälle skulle då ha varit den 17 december 2009, när spotpriset på Nordpool från att ha legat omkring 50 öre per KWh plötsligt gick upp till 1450 öre, för att nästa dag vid samma tid vara tillbaka på det normala vinterpriset.

Prismekanismen fungerade uppenbarligen inte heller den 22 februari 2010, när dygnsmedelpriset klättrade upp till 8 gånger genomsnittpriset under månaden, trots att en del av effektreserven hade satts in. Även de följande dagarna i februari var dygnsmedelpriset extremt högt. Det var dessa höga priser på Nord Pool Spot som gjorde att konsumenter med rörligt elpris fick betala dubbelt så mycket för elen per kWh under februari 2010 jämfört med februari 2009.

Är det marknadsfundamentalism eller bara okunnighet och slarv som gör att man inte låter Svenska kraftnät använda sina muskler för att styra elpriset, när det hotar att bli så högt att industrier stänger av produktionen? Eller är det omsorgen om De Tre Stora som är viktigare än omsorgen om de elintensiva industrierna och de svenska hushållen?

Det är regeringen som bär ansvaret för hur Svenska kraftnät agerar. Som chef och generaldirektör för detta statliga verk har den tillsatt Mikael Odenberg, f.d. försvarsminister, tidigare moderaternas talesman i ekonomiskpolitiska frågor och en av dem som drog upp riktlinjerna för Alliansens ekonomiska politik. Han torde vara tillräckligt kunnig och intelligent för att veta vad han gör.

Elavregleringen – ett skräckexempel
När den socialdemokratiska regeringen 1994 efterträdde den borgerliga, så var man till en början skeptisk till avreglering av elmarknaden. Göran Persson analyserade situationen så här:

”Sverige är bland de ledande i världen när det gäller låga elpriser och en väl fungerande distribution. Att överge detta för att man tror att Europa någon gång i framtiden kommer att avreglera sin elmarknad tycker jag vore mycket svagsint!”

Men anpassningen till konkurrensutsättning var redan påbörjad. 1995 bytte regeringen fot och beslutade att avregleringen skulle genomföras.

2007 utkom en bok om liberaliseringen av den svenska elförsörjningen, ”När folkhemselen blev internationell”, av två forskare vid Tekniska Högskolan i Stockholm, Per Högselius och Arne Kaijser. Efter att ha gått igenom hur avregleringen gick till och vilka verkningar den fått så skriver de båda forskarna:

”Mot denna bakgrund utgör elavregleringen något av ett skräckexempel på hur så gott som alla aktörers förväntningar på en stor samhällsreform i slutänden har visat sig totalt felaktiga”.

Forskarnas slutsatser 2007 är fortfarande giltiga.

/ Dan Gmark

Litteratur:
– Arne Kaijser och Per Högselius: När folkhemselen blev internationell, SNS förlag 2007.
(Recension av boken i Kraftjournalen nr 5/2007)

Nu skrivs det mycket på nätet om att drottningens far var nazist och somliga anklagar Silvia för att ljuga om saken och för att försöka mörka sin bakgrund. Men kära nån, det fanns nästan inte en enda nazist i Tyskland efter sammanbrottet 1945, och inte heller några f.d. nazister. Det skulle snarare ha varit förvånande om Silvias pappa hade berättat för henne och hennes syskon hur hängivet han trodde på Hitler och hur antisemitisk han eventuellt var vid den tiden. Ytterst få föräldrar har gjort något sådant. Det finns en tendens idag att skriva om 1900-talets historia med ett nykonstruerat facit i  hand som inte gör den moderna historien begriplig.

Jag var i Tyskland första gången 1959, när jag var 15 år gammal. Min pappa, som varit garanterad antinazist när det begav sig, arbetade på Scania Vabis på den tiden, ett Scania som hade långtgående samarbete med Volkswagenwerk i Wolfsburg. Så företagen ifråga anordnade skolutbytesresor mellan Tyskland och Sverige. Barn till anställda på Scania kunde få resa ner och bo i en tysk familj en månad. Därefter reste den tyska familjens tonåring med till Sverige och bodde hos oss svenskar en knapp månad. Under den där månaden i Tyskland bodde vi tre veckor hos våra tyska familjer och gjorde en rundresa i Tyskland under en vecka.

Det jag såg då var ett Tyskland där det fortfarande fanns mycket kvar som visade vad Tyskland hade gått igenom under kriget. Hela stadsdelar, i de städer vi besökte, stod fortfarande kvar, ouppbyggda sedan de bombats sönder. Man höll fortfarande på att reparera den del av Kölnerdomen som av misstag hade bombats exempelvis och kvarteren runt domen bestod av tomma utbrända husskal.

Innan jag åkte ner till Tyskland, sommaren 1959, fick jag stränga order av min pappa att inte tala med min tyska värdfamilj om kriget eller nazismen, som jag ju blivit grundligt upplyst om av honom. ”Man vet inte hur familjen hade förhållit sig under kriget”, menade han, så det kunde bli obehagligt om saken kom upp.

Det hände dock att pappan i familjen, som förstås hade varit soldat under kriget och som, vad jag förstod långt senare, nog fortfarande led psykiskt på grund av sina krigserfarenheter, tog upp gränsen mellan DDR och BDR. Han visade bilder på den och föreföll närmast besatt av att denna gräns hade dragits rakt igenom Tyskland. Det hör också till saken att han och hans fru egentligen kom ifrån den östra delen och att de hade flytt västerut vid krigsslutet samt att de båda hade alla sina släktingar kvar i DDR. Jag lyssnade artigt, nickade och förstod att det kändes förfärligt med den där gränsen, och att det måste kännas hemskt att inte kunna träffa sina närmaste släktingar på andra sidan. För övrigt lydde jag min pappas råd och sade ingenting om kriget eller om nazismen.

Men, när den tyska flickan (vi hade för övrigt väldigt roligt tillsammans och jag trivdes bra i hennes familj) och jag kom till Sverige kom saken på tal oss emellan och det var hon som drog upp den. Hon började helt enkelt fråga mig om kriget och om vad jag visste, för, som hon sade, hon trodde att jag visste mer än hon. Det var nämligen så, berättade hon vidare, att man inte fick någon som helst information om kriget eller om nazismen i skolan, och hon gick i vad som väl närmast liknade ett svenskt gammaldags läroverk. Föräldrarna ville inte heller tala om saken. Hela eländet förtegs för den yngre generationen, för 40-talisterna alltså. Den uppgörelse med kriget och nazismen som senare kom i Tyskland, hade helt enkelt inte kommit igång vid den tiden.

Jag har alltså inte alls svårt att tro att drottning Silvia inte har en aning om vad hennes pappa företog sig under 30-talet och om hur hans engagemang i nazismen faktiskt såg ut. I den mån han talade med sina barn om saken så har han högst sannolikt sagt att han aldrig var övertygad utan nödd och tvungen. De flesta, även av oss andra, vill nog tro våra föräldrar om gott och säger de att de aldrig var övertygade nazister eller att de inte visste, då vill vi tro dem, för vi vet ju att de är ”snälla och anständiga” människor.

Jag finner ingen anledning alltså, att tro att drottning Silvia ljuger medvetet om sin fars nazistiska förflutna eller försöker mörka saken, oavsett hur det såg ut. Hon berättar säkert vad hon ”fått veta” och tror på vad hon säger.

/Kerstin

Länkar:
- Dokumentären som avslöjar Silvias pappa, Expressen
- Drottning Silvia mörkade i TV4-dokumentären om pappa Walthers nazikopplingar, Bosse Schön, Newsmill
- Drottningens far var nazist, SvD

Sedan dricksvattnet förorenats i Östersund har antalet sjukbidragsfuskare därstädes ökat dramatiskt, meddelar den borgerliga djungeltelegrafen. Minst 1 000 nya sjukanmälningar på bara någon vecka, trots att folk uppmanats att koka vattnet innan de dricker det. Verkar mycket skumt, påpekas det.

/Kerstin

Länkar:
- Koka vattnet om du bor i Östersund, DN
- Tusentals magsjuka i Östersund, svenska yle