Hör på Ekot att en självmordsbombare dödat en stor grupp poliser i Libyen. Sommarström, som visat sig så utomordentligt okunnig i sin rapportering om Libyen från början av rebellaktiviteterna 2011, säger nu att libyerna får ”ännu mer att vara rädda för”.
Va??? Rädda??? De ska ju vara fria och lyckliga när Nato har befriat dem och de har fått demokrati, ja en så bra sådan att de har dubbel sådan eftersom landet nu har två rivaliserande regeringar.
Målgrupp för bomben, en lastbil, var således de poliser som utbildas till att stoppa flyktingtrafiken. Ska vi gissa på att ansvariga för bomben är samma Benghazimaffia som startade upproret mot Ghadafi för att han hade stoppat deras synnerligen lönsamma flyktingtrafficking till Europa efter överenskommelse med Italien (EU)?
/Kerstin
Länkar:
– New Hillary Emails Reveal Propaganda, Executions, Coveting Libyan Oil and Gold, Brad Hoff, 4/1 2016 (Upproret var redan från början dirigerat från Nato: Citat: By March 27 of what was commonly assumed a simple “popular uprising” external special operatives were already “overseeing the transfer of weapons and supplies to the rebels” including “a seemingly endless supply of AK47 assault rifles and ammunition.”….och vidare: ”Though this internal email aims to summarize the motivating factors driving France’s (and by implication NATO’s) intervention in Libya, it is interesting to note that saving civilian lives is conspicuously absent from the briefing. Instead, the great fear reported is that Libya might lead North Africa into a high degree of economic independence with a new pan-African currency.”)
Det är så tyst så tyst om Libyen idag. Vad händer där? Har människorna fått det bättre efter att landet massbombades, massor av människor mördades och Ghadafi lynchades? Här är en video om hur det ser ut åtminstone på något ställe i landet.
Islamist alarm in lawless Libya new video footage shows Sharia-style public lashing in Sirte (utlagd 3/4 2013)
Jag kan förstås inte garantera att videon visar verkligheten eller ens är från Libyen. Men med tanke på att en del av upprorsmännen i Syrien inför sharia i delar som de lyckats lägga under sig en tid och att ett antal av ”rebellerna” i Syrien kommer från Libyen, så kanske det här är riktigt.
Berlusconi är nu inte precis min favorit men eftersom hans påståenden stämmer väl överens med vad vi fått reda på från andra håll kan vi nog sätta tilltro till dem. Videon är kort och engelsktextad:
Berlusconi Admits Libya’s Revolution was Manufactured & Driven by Sarkozy’s Desire for Oil & Gas (utlagd 13/1 2013)
Det är ju trevligt att få höra det direkt från en av dem som var med, att anfallet på Libyen inte var ett folkligt uppror utan planerat av Sarkozy (genomfört efter tillstånd från USA kan vi nog ta för givet, fast detta säger inte Berlusconi). Intressant att höra detta från en man som hade vissa insikter i, ja var del av EUSA-maktens inre cirklar
Nu börjar det komma fler och fler böcker om vad som hände i Libyen, det där som vi, som skaffade oss information från andra håll än de stora media i Väst, visste redan medan det pågick.
Idag hittar jag en artikel i counterpunch.org (1) om en sådan bok: A Review of ”Slouching Towards Sirte” Libya & Creative Destruction,skriven av Maximilan Forte och recenserad här av Daniel Kovalik. I inledningen kan vi läsa att:
As Forte explains, NATO’s intervention was many years in the making. NATO, led by the U.S., seized upon the “Arab Spring” and the very real and legitimate protests in Libya to carry through a long-held desire to rid itself of a nationalist government which had aided other struggles for national liberation (such as the struggles of the ANC, the Sandinistas and the PLO). In addition, Libya under Gaddafi was taking an increasingly important leadership role in Africa and was blocking U.S. opportunities for investment and economic opportunities in Libya itself as well as greater penetration into Africa as whole.
(Min översättning: Som Forte förklarar, Natos intervention var planerad sedan många år. Nato, lett av USA, använde sig av ”Den arabiska våren” och av de verkliga och legitima protesterna i Libyen för att förverkliga sin länge omfattade önskan att bli av med en nationalistisk regering som hade stöttat andras kamp för nationell befrielse (som ANC:s kamp för nationell befrielse, Sandinisternas och PLO:s). Därtill hade Libyen, under Gaddafi, utövat ett viktigt ledarskapsroll i Afrika och blockerade USA:s möjligheter att investera där och deras ekonomiska möjligheter i Libyen såväl som en bredare penetration in i resten av Afrika.) (OBS: Video av Maximilan Forte tillagd i slutet av inlägget)
Kovalik fortsätter med att kritisera välkända människorättsorganisationer som Amnesty International för att man var med och låtsades som om USA/Natos agerande handlade om insatser för att rädda människor i Libyen när det i själva verket handlade om en rent fientlig militär attack under vilken USA/Nato inte brydde sig det minsta om människorna i Libyen. Framför allt drabbades människorna i Sirte mycket hårt. Det finns, hävdar Forte inte ett helt hus i Sirte idag. Nato bombade allt. Om detta hade Amnesty International inte mycket att säga dock. När Bani Walid angreps för en kort tid sedan och utsattes för en belägring och en beskjutning som drabbade många människor mycket hårt, då hade varken USA/Nato eller Amensty något att säga. Detta visar tydligt att USA/Nato och Amnesty International inte bryr sig det minsta om människorna i Libyen och deras lidanden. Det visar däremot klart att bombandet hade helt andra syften:
Thus, in September of 2011, even before Gaddafi’s violent murder in October, U.S. Ambassador Gene Cretz “’participated in a State Department conference call with about 150 American companies hoping to do business in Libya.’” As Forte emphasizes in his book which posits that U.S. access to infrastructure investment was an even bigger motive for the intervention than access to oil, the business opportunities discussed in this meeting were indeed infrastructure projects.
(Min översättning: i september 2011, redan innan Ghadafi mördades i oktober, ”medverkade USA:s ambassadör Gene Cretz en konferens organiserad av utrikesdepartementet med omkring 150 amerikanska företag som hoppades kunna göra affärer i Libyen.” Som Forte poängterar i sin bok, dettta pekar på att USA:s möjligheter att investera i infrastrukturen var ett ännu viktigare motiv för interventionen än tillgången till olja, här diskuterades i synnerhet infrastruktursprojekt.)
Dessutom handlade det tydligen också om att förhindra att ryssar och kineser, som Ghadfi hade favoriserat vad gällde uppbyggande av infrastrukturprojekt, fick mer inflytande i Libyen och Afrika.
First, of course, the U.S. ensured by its intervention in Libya that a substantial portion of future infrastructure projects would be awarded to U.S. companies. However, the more important, and more diabolical part of the plan, is that the violent intervention itself created the very need for infrastructure projects – what better way to create such a need, after all, then by leveling entire cities to the ground?
(Min översättning: Först, förstås, såg USA, genom sin intervention, till att en rejäl andel av framtida infrastrukturprojekt skulle tilldelas USA:s företag. Men, den viktigare och mer diaboliska delen av planen är att den våldsamma attacken skapade behov av dessa infrastrukturprojekt – vilken bättre väg att skapa ett sådant behov kan det finnas än att jämna hela städer med marken.)
General Electric, exempelvis, räknar med att tjäna omkring 10 miljarder dollar i Libyen. Storbritannien räknar likaså med god förtjänst på att bygga upp Libyen igen, sådär en 300 miljarder dollar, för efter kriget behöver Libyen i stort sett bygga upp allting igen. Allt detta står i fokus för Väst nu, precis som det gjort i Irak. Där har, vad jag förstår, amerikanska företag tjänat ofantliga summor – utan att det har blivit så mycket gjort för pengarna dock.
Så var det det där med resten av Afrika:
Moreover, with Libya’s Pan-Africanist leader Gaddafi out of the way, the U.S. eagle and its newly-formed African Central Command (AFRICOM) swooped in to other parts of Africa to begin further penetration of the continent.
(Min översättning: inte nog med det, med Libyens Pan-afrikanska ledare Gaddafi ur vägen svepte den amerikanska örnen och dess nybildade Centralkommando för Afrika (AFRICOM) in i andra delar av Afrika för att påbörja vidare penetration av kontinenten.)
Lite längre ner i artikeln:
Furthermore, ‘barely a month after the fall of Tripoli – and in the same month Gaddafi was murdered (October 2011) – the U.S. announced it was sending troopos to no less than four more African countries: the Central African Republic, Uganda, South Sudan and the Democratic Republic of Congo.’ AFRICOM further announced 14 major joint military exercises planned with African states for 2012, an unprecedented number of such exercises.
(Min översättning: Vidare, ’knappt en månad efter Tripolis fall – och samma månad som Gaddafi mördades (i oktober 211) – tillkännagav USA att man skulle sända trupper till inte mindre än ytterligare fyra afrikanska länder: Centralafrikanska Republiken, Uganda, Sydsudan och Demokratiska Republiken Kongo. AFRICOM tillkännagav 14 gemensamma militära övningar tillsammans med Afrikanska stater under 2012 en makalös mängd sådana övningar.)
Författaren slutar med en varning. I dessa tider, menar han, ska vi förvänta oss att när USA påstår att man ingriper för att rädda liv så kommer man istället att döda massor av människor. De mänskliga rättigheterna har kommit att användas som argument för att i praktiken ställa dessa helt åt sidan.
Och tänk, våra media andades inte om något av detta. På den här bloggen däremot har det skrivits om detta åtskilliga gånger. Vill man läsa vad som skrivits om Libyen här kan man skriva in Libyen i sökfunktionen överst till höger och sätta igång. Alldeles i dagarna kommer en bok om Libyen ut på svenska, skriven av freds-och konfliktforskaren Ola Tunander. Den återkommer jag till.
Tillägg 23/11 2012 kl o2.15 (2):
LIBYA: Race, Empire, and the Invention of Humanitarian Emergency (Part 1 of 2)
’Libya in chaos, divided as never before’ (Utlagd 18/10 2012)
Intervjuaren påpekar att Libyens regeringsmiliser beskjuter och håller staden Bani Walid under belägring. Beskjutning av den egna befolkningen var det som man beskyllde Ghadafi för, men som han inte gjorde – mer än i den lögnaktiga propagandan, och denna lögn lades dessutom till grund för FN:s beslut om överflygningszonen som resulterade i ett massivt bombande och dödande i Libyen. När nu den nya regeringen faktiskt gör precis detta, beskjuter sin egen befolkning – då säger Västvärlden inte ett pip om mänskliga rättigheter eller ingripande av humanitära skäl.
Vi vet, säger intervjuaren också, att Frankrike begärde 60% av Libyens olja som tack för att landet deltog i bombandet och störtandet av Ghadafi.
Huvudansvaret ligger hos dem som kom in landet för att stjäla Libyens olja, håller den intervjuade Ali al Kasa med om. Han förklarar vidare att han tillhör Warfallaklanen som omfattar 1,5 miljoner människor och därmed är Libyens största klan. Bani Walid är i hög utsträckning befolkad av medlemmar av denna klan, som alltså stödde Ghadafi under kriget.(*) Dessa måste av Väst ha betraktats som ett icke-folk, eftersom västpropagandan hävdade att ”Libyens folk” ville bli av med Ghadafi och måste befrias. Så titta noga på Ali i videon. Så ser en ”icke-människa ut”, om vi ska tro våra media.
Ali al Kaza tror vidare inte att de 500, som USA tydligen tänker skicka till Libyen för att återställa ordningen, kommer att ge landet fred och trygghet. De lyckades inte med 200.000 man i Irak, så hur ska de lyckas med 500 personer i Libyen? Han ser ingen annan framtid för Libyen just nu än fortsatt kaos. Media kommer inte att berätta emellertid, tror han, eftersom man försöker hävda att Väst lyckades i Libyen. Då vill man inte låtsas om att Libyen är samma misslyckande som Afghanistan och Irak.
Ytterligare en video om den pågående belägringen av Bani Walid:
Bani Walid: ”Centre of the new Libyan Revolution” (utlagd 19/10 2012)
Nu ska jag reda ut en av de saker som jag inte kände till i mitt förra inlägg, nämligen vem som är premiärminister respektive president i Libyen. Det visade sig, när jag började undersöka saken idag att Abu Shagur var premiärminister men att han avgick förra veckan för att han inte kunde sätta ihop en regering som kongressen godkände.(1)
Precis som det mesta som rör Libyen numer inte är av intresse för Västvärldens media, om det inte rör någon betydelsefull västerländsk person som den dödade diplomaten Christofer Stevens,(2) så sägs det väldigt lite i våra media om att Libyen just fått en ny premiärminister, nämligen en man vid namn Ali Zeidan.(3) Jag hittar inget om detta i våra större svenska tidningar, eller i andra västliga tidningar som New York Times, The Guardian, Los Angeles Times. Vill man veta lite mer om valet av Ali Zeidan får man läsa asiatiska tidningar. Han har valts, läser jag i sådana, med uppgiften att inom två veckor sätta ihop en ny regering som godkänns av kongressen.
Ali Zeidan är en för mig helt okänd person som jag förstås ville veta mer om. I Wikipedia läser jag att han är född 1950 och tjänade som diplomat i Indien under ambassadören Mohamed Yousef el-Magariaf, som idag är president i Libyen.(4) Vem som är president i Libyen har vi inte heller hört så mycket om i Sverige. I varje fall hade jag inte en aning om det.
Ali Zeidan lämnade en tjänst som libysk diplomat i Indien 1980 och tillbringade därefter trettio år i exil. 1981 var han, tillsammans med andra exillibyer, med och bildade National Front for the Salvation of Libya, NFSL.(5) Han verkade sedan i Geneve som förespråkare för mänskliga rättigheter i Libyen.(6) Vilka som avlönade honom där har jag inte lyckats få fram. För att kunna vara förespråkare för något behöver man ju pengar. Men man kan kanske ana med tanke på att Väst, och inte minst USA, velat bli av med Ghadafi och försökt att mörda honom ett flertal gånger under de senaste 40 åren, ända sedan han gjorde statskuppen i Libyen 1969 tillsammans med några andra lägre officerare.
I The Indian Express får vi veta att Ali Zeidan är nära lierad med Jibril. Han, liksom Jibril, läser jag, skaffade sig internationellt erkännande för det ledarskap de ådagalade genom stöttandet av de .sk. rebeller (7) som, fast det nämns inte i artikeln, med Natos hjälp lyckades störta Ghadafi och slutligen mörda honom.
Så har vi presidenten i Libyen, som heter Mohamed Yousef el-Magariaf, född 1940, som var ambassadör i Indien och där samarbetade med Ali Zeidan alltså. El-Magariaf var grundare och den förste ledaren av National Front for the Salvation of Libya (NFSL), en CIA-och Saudi-finansierad oppositionsgrupp. (Så där fick vi antagligen veta hur Zeidan försörjde sig. Han var ju också organisationens ledare en period, enligt Wikipedia.) 1984 var el-Magariaf aktiv i den grupp som försökte mörda Ghadafi, en attack som misslyckades. Han förde propaganda mot Ghadafi och dennes politiska system, Jamahirya och som det står i artikeln om honom:
Magariaf dedicated himself to overthrowing the Libyan Arab Jamahiriya with violence. The NFSL aimed to create disorder inside Libya by sabotage, provocation, and other methods.(8.)
(Min översättning: Magariaf hängav sig åt uppgiften att störta den libyska Jamahirya (min anm: Ghadaffis samhällssystem) med våld. NFSL syftade till att skapa kaos inne i Libyen med hjälp av sabotage, provocation och andra metoder.)
El-Magariaf återvände till Libyen efter inbördeskriget 2011 från USA som han i huvudsak hade bott i under de 30 åren i exil. Han leder nu National Front Party som fick tre mandat vid valet. Han förefaller verka för en sekulär liberal regim i Libyen Han är framför allt inställd på att arbeta med Libyens ekonomi. Till president valdes han 9/8 2012. Ali Zeidan, den nyvalde premiärministern var ju medlem i NTC, övergångsregeringen som godkändes av västmakterna ganska snart efter att upproret i Libyen hade startat. Jag gissar att även Magariaf var det, men sammansättningen av NTC hölls ju hemlig under kriget. Det var bara några få personer som framträdde, bl.a. Jibril och Jalil (9)
Mustafa Abdul Jalil var justitieminister, men en kritisk sådan, i Ghadafis regering och mannen som var högste ansvarige för tortyren av och dödsstraffet mot de bulgariska sjuksköterskor som anklagades för att medvetet ha smittat flera hundra barn med HIV, men som senare frigavs.(10) Han var dessutom en av dem som begärde inrättandet av den överflygningsförbudszon i Libyen som FN snart beslutade om. Han valdes att leda NTC i mars 2011.
I mars 2012, när det verkade som om Libyen skulle falla sönder, hotade Jalil att ta till våld mot dem som försökte dela Libyen. (Märkligt att ingen i Västvärlden reagerade mot detta hot! (11)) Jag hittar ingen redovisning för var Jalil placerats sedan valet och inte heller hittar jag någon uppgift om vilken funktion Jibril fyller just nu, eller om varför han inte blev premiärminister efter valet.
Jibril was instrumental in forming the NTC at the start of the uprising, believing that “there should be body talking to the world.” Neither Tunisian nor Egyptian rebels formed such an umbrella group. “That is why the revolution has been stolen in those countries early,” he says. But the transitional leaders failed to take the action they should have, he says, and were too exclusionary, coming up with laws that weren’t discussed. “People who started the rebellion felt excluded.” (12)
(Min översättning: Jibril var väsentlig för inrättandet av NTC under början av upproret. Han var av åsikten att ”det skulle finnas ett organ som talade med världen.” Varken de Tunisiska eller de egyptiska rebellerna bildade en paraplyorganisation. ”Det är därför revolutionen tidigt blev stulen i dessa länder,” säger han. Men övergångsledarna har misslyckats att vidta den åtgärd de borde ha vidtagit, säger han, och uteslöt för många och kom fram med lagar som inte hade diskuterats. ”Folk som startade upproret kände sig uteslutna.”)
Här har den amerikaniserade Jibril dirigerat Al Jazeera, (13) och tillsammans med en annan amerikaniserad libyer, Magariaf, samt tillsammans med Jalil, som inte talar engelska dock, samarbetat med CIA och Nato för att få till stånd revolutionen i Libyen och bli godkända som regering i Libyen redan innan den gamla regimen hade störtats. Detta och inrättandet av en ny centralbank bara några veckor efter att upproret hade startat visar tydligt att upproret i Libyen var välplanerat, och inte planerat av de unga skjutglada islamister som for runt och skjöt i luften från sina picuper, så man kan verkligen undra vilka som fått sin revolution stulen – och av vilka?
Överhuvudtaget verkar det vara gott om styrande i Libyen som har bott årtionden i USA, somliga med examina därifrån dessutom. Bland andra kan en av preimärministrarna i NTC, Abdurrahim El-Keib nämnas. Han lämnade Libyen 1976, blev strax därefter medlem i den libyska oppositionen och bodde och arbetade i USA fram tills han återvände för att delta i NTC. Ali Tarhouni, som var oljeminister-och finansminister och även premiärminister i NTC en period, flydde från Libyen 1973 (fråntogs sitt medborgarskap och dömdes i sin frånvaro till döden enl Wikipedia, men orsaken till detta nämns inte) och flyttade då till USA där han tog flera akademiska examina och undervisade vid University of Washington. (14)
Sen får vi se hur länge det dröjer innan vi ser omgrupperingar i Libyens nya ledarskikt.
Nato bombade Libyen under mer än ett halvår och kriget mot Libyen tog mellan 50 och 70.000 liv och förstörde stora och viktiga delar av den libyska infrastrukturen. Antar att västmakternas ledare ansåg att det var ett pris värt att betala (för det libyska folket) för att få Ghadafi mördad.
Sen då? Ja när Ghadafi var undanröjd blev det nästan dödstyst om Libyen i Sverige. Det hela var som en dålig Hollywoodfilm. Först action, en massa bombande, skjutande och mördande, det goda mot det onda. Så lyckades de goda döda skurken till slut och därmed var filmen slut, alla lyckliga och glada därefter – som man ska anta när man ser sådana filmer.
Det skrevs några notiser här och där och på radion fick vi höra om det ”lyckade” valet i Libyen i våras, ett val som inte med bästa vilja i världen kan betraktas som ett demokratiskt sådant.(1) Därefter ingenting om tillståndet i Libyen. Ingenting i stort sett om alla de beväpnade miliser som härjar i landet, som fängslar, torterar och skjuter människor som det behagar dem. Väldigt lite om vilken regering som bildades efter valet, bara att Jibril hade vunnit valet, den fd. ekonomiministern i Ghadafis regering och medlemmen i NTC, övergångsregeringen, som Västmakterna godkände som Libyens legitima regering. Jibril var mannen som hade utbildats i USA och bott och arbetat där under många år, men sedan ingenting om att det inte blev han som valdes till president (eller preminärminister, vilket det nu är?) utan en helt annan person vid namn Mustafa Abu Shagur (ibland stavat Abushagur).(2)
Vi fick lite information om att östra delen, den del där oljan finns, hade dragit sig ur Libyen och bildat en egen islamisk stat (i den del av Libyen som kallats Cyrenaica) med namnet Barca med en brorson till den gamle kung Idris som galjonsfigur eller ledare. Kung Idris blev tillsatt som Kung i Libyen av Storbritannien när Libyen blev självständigt 1951. Ingenting eller väldigt lite om hur denna utbrytarstat styrs, eller om det ens blev en riktig sådan men Wikipedia påstår att Cyrenaica fortfarande lyder under Libyens regering och inte har erhållit självständighet (3)). Ingenting om att Libyen i praktiken saknar en samlad regering med kontroll över hela landet. (4)(15) Att det finns en regering som har kontroll över sitt territorium, brukar anses vara ett villkor för att man ska erkänna staten och/eller regimens legitimitet. Detta var förstås inte heller fallet när USA/Nato i ilfart beslutade sig för att godkänna NTC som Libyens legitima regering redan ett halvår innan Ghadafi hade mördats, mot all internationell praxis alltså.
För några veckor sedan hände något som var värt stora rubriker dock. Den amerikanske ambassadören Christofer Stevens, som befann sig i Benghazi, mördades liksom några CIA-personer, i vad som först påstods vara en tråkig effekt av spontana demonstrationer mot en amerikansk film om Muhammed (5) men som senare visat sig vara en välplanerad attack på Stevens tillhåll, som också inhyste ett trettiotal CIA-män. Dessutom fick vi veta att det överhuvudtaget inte hade varit några demonstrationer i Benghazi, av den typen vi såg i andra muslimska länder.(6) Hilary Clinton verkade förbluffad över att människor som USA hade hjälpt begick ett sådant brott mot Stevens.(7)
Därefter nästan dödstyst om Libyen igen. De flesta som följt händelserna i Libyen har naturligtvis förväntat sig rapporter för länge sen om hur lyckliga och befriade libyer började bygga upp det som raserades med bombningarna och hur de började organisera sig i fackföreningar, som somliga menade skulle bli effekten av att de äntligen blev av med diktatorn Ghadafi. Det fanns ju pengar. Väst hade frusit enorma rikedomar som man påstod tillhörde Ghadafi men egentligen var det libyska folkets pengar, så medel till uppbyggnaden borde inte ha varit något problem. (8.) Men vi har ingenting fått veta om hur det gick i Libyen, ingenting om vart de frusna pengarna tog vägen i slutänden (9) Vi vet att upprorsmännen i Libyen, med Jalil och Jibril (10) i spetsen för NTC, såg till att inrätta en ny riksbank, med kopplingar till IMF, bara några veckor efter att upproret hade brutit ut, ett i sig märkligt drag. (11)
Och IMF säger nu att det mesta av Libyens frusna tillgångar släpptes 16/12 2011 (12) och vad det verkar är det i stort sett IMF som styr Libyens ekonomi nu med årliga kontroller av ekonomin och rekommendationer om hur ekonomin ska skötas och vilka åtgärder Libyen ska vidta. IMF trycker på vikten att stödja privata industrier och att skapa sådana incitament att dessa anställer människor.(13)
Idag kommer i alla fall nya rapporter från situationen i Libyen, nämligen om en belägring av staden Bani Walid, där människor tydligen svälter och törstar och där det saknas läkemedel just nu därför att vägarna till staden har stängts av och staden utsatts för en blockad och beskjutning sedan någon vecka – minst. Det är Misratamilisen m.fl. miliser. som bekrigar människorna i Bani Waild. Orsaken sägs vara att en massa Ghadafianhängare fortfarande bor i staden och att dessa hade fängslat och torterat Omran Shaban. Han var mannen som påstods ha hittat och skjutit Ghadafi.(14) Han frigavs så måningom och fraktades illa tilltygad till Frankrike för vård men dog senare. Nu krävde den nya demokratiska regeringen i Libyen att Bani Walid skulle lämna ut dem som fängslade och torterade/mördade Omran Shaban. Stadens styrande vägrade att lämna ut de skyldiga varvid den valda demokratiska regeringen började bekriga Bani Walid och skjuta på sin egen befolkning. (15)
Bani Walid är befolkad av Warfallaklanen, (16) Libyens största klan som omfattar omkring 1,5 miljoner människor och som stred på Ghadafis sida i kriget. Denna stad bekrigas nu av framför allt Misrata-milisen, som i det här sammanhanget kallas säkerhetsstyrkor fast regeringen knappast torde ha kontroll över dem.
Här kan vi konstatera att om det är sant att invånarna i Bani Walid fortfarande är Ghadafilojala, så handlade Natos krig mot Libyen och mot Ghadafi inte om att befria ”det libyska folket” utan om att kriga på en sida i vad som var dömt att utvecklas till ett inbördeskrig när ena sidan beväpnades och uppmuntrades att gå till attack. Det var inte så saken framställdes då det hände dock. Då fick vi i Sverige inte höra ett enda ljud om att det fanns en stor grupp libyer som inte ville avsätta Ghadafi. Då var han hatad av ”det libyska folket” och hotade hela detta folk. Idag ser vi hur en stor del av detta folk utsätts för bombattacker från en annan del av samma folk och hur de agerar helt i strid mot internationella lagar. Dessutom får vi nu se hur USA/Nato/Saudi/Qatar inte är minsta intresserade av att ingripa mot dem som bombar ihjäl människor, som ju hela Nato-insatsen påstods vara till för att förebygga då det lögnaktigt, som visade sig senare, (17) påstods att Ghadafi bombade sin egen befolkning.
Detta visar att vi, via våra media och inte minst via radio och TV, serverades allvarligt lögnaktig propaganda. Någon borde ha fattat misstankar när de s.k. rebellerna i Libyen ganska direkt for omkring på sina beväpnade picuplastbilar med den gamla Kung Idrisflaggan i topp och vrålade Allahu Akhbar. Kung Idris var den person som tillsattes i Libyen av Västmakterna när Libyen fick sin självständighet och som i huvudsak hade som uppgift att värna om Västmakternas intressen i Libyen. På den tiden han styrde Libyen var landet ett av världens fattigaste länder, något som ändrades radikalt sedan Ghadafi och några andra militärer hade avsatt honom i en oblodig statskupp 1969 varefter gruppen nationaliserade oljan och stängde ner den amerikanska militärbasen i Libyen. Sedan dess, med kortare avbrott, har Ghadafi varit ett hatobjekt för Västmakternas ekonomiska och politiska eliter och därmed också i våra media.
De flesta av oss har väl hört hur hemsk Ghadafi var. Däremot får få av oss höra hur hemska de s.k. rebellerna i Libyen var – och är, redan från dag tre av upproret, då de började skjuta och hänga poliser och framför allt döda svarta människor, en del på hemska sätt, och sedan fortsatte med både mördande och toterande av svarta och meningsmotståndare. Men det är klart, eftersom även USA sysslar med tortyr så måste vi förstå detta som att tortyr är fullt acceptabelt, även för våra svenska politiker, så länge det är USA:s fiender som utsätts för sådan men totalt oacceptabelt när folk som USA stödjer utsätts. Vi mer normala människor brukar anse att tortyr är absolut oacceptabelt oavsett vem som torteras. Men världens ledare är långt från normala.
USA/Natos, och därmed också svenska politikers, humanitet visar sig alltså bara omfatta en del av det libyska folket och ingalunda hela befolkningen, som man försökte och sannolikt också lyckades få de flesta av oss i Västvärlden att tro. Den omfattar bara dem som är beredda att regera sina stater i enlighet med amerikanska önskemål, dem som är beredda att sälja ut sina länders naturresurser till de multinationella företag (som inte är, som man säger numer, resursnationalistiska) som ju ofta är amerikansk, engelsk- eller franskägda. Inte så få av dessa personer är i praktiken naturaliserade amerikaner sedan decennier, som Jibril exempelvis.
Man ska nog vara journalist för att inte förstå att ingen politisk ledare som saknar allt stöd i befolkningen kan hålla sig kvar vid makten, och om de lyckas göra det så länge som Ghadafi gjorde, trots sådana odds emot sig som Natos bombplan och samordnande CIA/MI6-förband på marken samt en hel del libyska kämpar plus inhyrda legoknektar från andra arabländer, då saknar denne ledare inte stöd bland folket. Detsamma gäller Syrien idag. Bashar Al Assad hade varit avsatt efter någon vecka av demonstrationer mot honom om han inte hade haft ett ganska massivt stöd bland det syriska folket och i värnpliktsarmén i landet. Men nu ser det ut som om USA/Nato anser att vi alla är tillräckligt indoktrinerade i föreställningen att hela det syriska folket inget högre önskar än att bli av med Bashar Al Assad då allt tyder på att USA/Nato m.fl. drar ihop till ett stort anfall på det syriska folket, både via Turkiet och via Jordanien (18 och eventuellt även från Israels sida.
/Kerstin
PS: Endera är journalister djupt okunniga och naiva, eller så är det köpta och korrupta. Någon annan förklaring till de lögner de serverar oss i media finns inte.
Här en film om den demonstration som lades till grund för lögnerna om att Ghadafi sköt på och dödade sin egen befolkning. Då visade Al Jazeera bara en del av filmen. Här är hela filmen som visar något annat än man sade då:
Libya protest: Aljazeera lies about killing in Benghazi #Feb17 [libyasos] (utlagd 29/5 2011)
Texten till videon säger att denna demonstration, som Al Jazeera påstod var mot Ghadafi och där TV-stationen hävdade att Ghadafi sköt på sin egna medborgare, i själva verket var en demonstration för Ghadafi och skyttarna var okända prickskyttar. Vilka var de, undrar Libya S.O.S. De var i varje fall inte Ghadafis män.
Så här sade Susan Lindauer i början av april 2011 om attacken på Libyen.
The real reason Libya was attacked, 2011
Men FN/USA/Nato kan ljuga hur mycket som helst, media rapar snällt deras lögner, som sedan kostar mängder av människor livet eller livslång invaliditet. Varje journalist som bara rapar dessa lögner och som inte bryr sig om att ta reda på vad som faktiskt händer, eller att fundera på konsekvenserna av det, är medskyldig till varje dödsoffers öde.
FN/USA/Nato bryr sig inte ett dugg om människorna som de dödar, direkt eller indirekt via legoknektar, som i Libyen och nu i Syrien. Det handlar inte att skydda några människor bara om geopolitik – om makt, mera makt och om pengar, pengar och mera pengar.
Och varför inte se även den här filmen, om ytterligare en av de så vanligt förekommande medialögnerna:
En mer än befogad kritik av medias i Väst krigspropaganda, den som vi sett tidigare mot Libyen och nu ser mot Syrien:
TVWHO: Russ Baker on Syria(utlagd 26/7 2012)
/Kerstin
Länkar/rekommenderad läsning: – Replacing government 101: Syrian rebels learn democracy in Germany, Friends of Syria 29/7 2012 (Citat: A group of top Syrian opposition figures took courses in governing a country in Berlin. The training, partially sponsored by the US State Department, is meant to come in handy after the Bashar al-Assad regime falls.) - Washington’s Latest War Crime, Dr. Paul Craig Roberts, Friends of Syra 27/7 2012 (Citat: The following is from a leaked intelligence document…Once a political decision has been reached to proceed with internal disturbances in Syria, CIA is prepared, and SIS (MI6) will attempt to mount minor sabotage and coup de main (sic) incidents within Syria, working through contacts with individuals. …Incidents should not be concentrated in Damascus …) - NATO’s Libya blitzkrieg and the coming colonial wars, Dan Glazebrook, Libya S.O.S 28/7 2012 (Citat: The destruction of the state’s forces by British, French and American blitzkrieg has left the country in a state of total anarchy – in the worst possible sense of the word….Libyan resources are now being jointly plundered by the oil multinationals and a handful of chosen families from amongst the country’s new elites; a classic neo-colonial stitch-up.
The use of these resources for giant infrastructure projects such as the Great Manmade River, and the massive raising of living standards over the past four decades (Libyan life expectancy rose from 51 to 77 since Gaddafi came to power in 1969) sadly looks to have already become a thing of the past…..
Even more indicative of the contempt for the rule of law amongst the new government… – is Law 38. This law has now guaranteed immunity from prosecution for anyone who committed crimes aimed at ‘promoting or protecting the revolution’. Those responsible for the ethnic cleansing of Tawergha – such as Misrata’s self-proclaimed ‘brigade for the purging of black skins’ – can continue their hunting down of that cities’ refugees in the full knowledge that they have the new ‘law’ on their side.) - Syria: A Turn In Western Media Coverage? Moon of Alabama 28/7 2012: (Citat: There seems to be slight turn in the western media coverage of Syria. Here in Germany the press has now more reports showing the ”rebels” as what they really are: traveling jihadists and foreign paid rabble. När somliga media nu börjar rapportera lite mer sanningsenligt om vilka (åtminstone en del av) upprorsmännen i Syrien är, så blir man ju dessvärre misstänksam även av den orsaken. Vad har USA/EU/Nato i kikaren nu? Att ingripa med kängor på marken i Syrien med hänvisning till att Al Qaida inte kan tillåtas få för stor makt där, och måste förhindras att lägga vantarna på de nu så omtalade biologiska stridsmedlen i Syrien?
Damascus Battle French reporter Eye witness Full story (24/7 2012)
Och Sveriges Radio lyckas inte hitta en enda syrier som stödjer Assad, eller som är emot de våldsmän, legoknektar, som terroriserar och mördar oskyldiga i Syrien. Mycket underligt detta, med tanke på att omkring 80% av syrierna stödde Assadregimens förslag till ny konstitution. Det borde ju rimligen gå att hitta någon av dessa och intervjua för att ge en mer allsidig bild av vad som händer och vad syrierna tänker och tycker. Men i SR intervjuas bara ”rebeller” som man nu börjar kalla dem. Deras reportrar lyckades inte heller hitta en enda av alla dem som demonstrerade för Ghadafi när upproret i Libyen hade startat.
När de svenska reportrarna berättar om hur de tar ställning i sådana här kriser förklarar de att de tar ställning för de svagare mot förtryckande regimer. Det är ju ett vällovligt ställningstagande, det gör jag också, men det gäller också att fundera lite över vilka de protesterande är, vad de representerar och vill åstadkomma och vilka konsekvenserna för människorna blir om de revolterande, som reportrarna tar ställning för, vinner krigen. Om man, efter en sådan analys, finner att regeringars störtande leder till en mycket värre situation för människorna, för ”de förtryckta”, då kan man inte vara för upprorsmakarna.
Har människorna det verkligen bättre i Irak för att de är av med Saddam? Har de det bättre i Libyen för att de är av med Ghadafi? Får de det bättre i Syrien om de fundamentalistiska islamisterna vinner kampen och lyckas avsätta och döda Assad? Hur går det då med alla minoriteterna i Syrien, exempelvis med de kristna, som är 10% av befolkningen? Eller med druserna, kurderna, shiamuslimerna och alawiterna? Situationen i Syrien blir nämligen och med mycket stor sannolikhet mycket, mycket värre om regimen störtas av ”rebellerna” än den är i Libyen nu efter att Västmakterna lyckades döda Ghadafi. Där är situationen hemsk fortfarande:
In fact, according to Nasser al-Hawary of the Libyan Observatory for Human Rights, “The human rights situation in Libya now is far worse than under the late dictator Muammar Gaddafi.” (Inter Press Service, July 14) This statement is telling, especially given that its source is a political opponent of the former government. (1)
(Min översättning: Faktum är, enligt Nasser al.Hawary , vid Libyan Observatory for Human Rights, att ”Situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Libyen är mycket värre nu än de var under den nu döde diktatorn Muammar Gaddafis tid.” (Inter Press Service, July 14) Detta uttalande är talande, i synnerhet med tanke på att det görs av en som var politisk opponent till den tidigare regeringen.)
Irak är, som bekant, heller inte i närheten av den mönsterdemokrati USA sade sig vilja införa där, när man avsatt Saddam. Dessutom har både irakierna och libyerna förlorat mycket av den infrastruktur de hade. De har sämre elförsörjning, sämre vattenförsörjningen, sämre med jobb, utbildning, sjukvård och ovanpå detta är Irak delvis kontaminerat av bomber med utarmat uran som lett till ökande antal missbildade barn, ett problem som ingen kan se slutet på ens.
Iraq terror blitz a chilling message to Assad from Al-Qaeda (utlagd 24/7 2012)
/Kerstin
Länkar:
1) Human rights disaster unfolding in Libya, Derek Ford, Global Civilians For Peace In Libya 24/7 2012(Citat: Earlier this year, the NTC proposed a “glorification law,” which made praising the Gaddafi government or criticizing the anti-Gaddafi uprising an offense punishable by up to life imprisonment. While the law was nullified in June, its effects remain. Teachers in Libyan schools are afraid to discuss the last 42 years of their country’s history for fear of reprisal, and there are reports that history textbooks have been censored in accordance with the law.The reality unfolding in Libya is yet another illustration of the “freedom” and “democracy” that U.S. and NATO bombs deliver. )
1) US-backed Occupied Libya: Putting Lipstick on a Frog, Farirai Chubvu, Libya S.O.S 25/7 2012 (Citat: The Mediterranean would be turned into a Nato-controlled lake, after securing regime-change in Syria and Lebanon, while Libya would provide a beachhead for future interventions in Africa. Jibril is the living embodiment of this policy. US-trained, he was a protégé of Saif al-Islam Gaddafi, the son of the Libyan leader…. Libya is being torn apart by ethnic conflicts, tribal clashes and fighting between militias that has seen hundreds if not thousands of people killed since the end of the Nato intervention. Benghazi, the centre of Libya’s oil production and the so-called cradle of the revolution, has demanded autonomy for Cyrenaica and greater control over oil wealth. The elections were marked by violence, with the interim government deploying 30 000 to 40 000 security forces. Benghazi witnessed a 48-hour oil production stoppage and numerous attacks on election officials in protest at the distribution of seats in the new Congress, which is seen as ceding too much power to Tripoli.
Om vänsterns i Väst stöd för rebellerna: In the face of irrefutable evidence that the Benghazi movement had been co-opted by US imperialism from an early stage, these petty bourgeois elements came out in favour of a pro-capitalist and bourgeois movement, the NTC, whose victory — on the back of a Nato blitzkrieg — would inevitably subordinate the region more fully to the dictates of the major powers and global corporations. - Libya’s Prisoners Languish, Mustafa Fetouri, Global Civilians For Peace In Libya 24/7 2012 (Om några av alla de fängslade i Libyen som varken vet varför de fängslats eller har fått en chans att försvara sig i en rättssal och som blev hoppfulla när NTC-polis tog över ansvaret för deras fängelse, Citat: At least he has a lawyer now, who explained that he should have been freed long ago but the interim government is afraid of the “revolutionary brigades.” Despite the fact that his incarceration is illegal and took place outside the law, the government “dare not free anybody at least for now,” the lawyer said because the militias would become very angry at the government.) - Mahmoud Jibril: Washington’s Man in Tripoli, Stephen Lendman, Libya S.O.S 18/7 2012 - Welcome to ”New” Libya and Meet Mahmoud Jibril, Libya S.O.S 11/7 201 - CRUISE MISSILE ”SOCIALISTS”: WHEN JUSTIFYING IMPERIALIST INTERVENTION GOES WRONG, Syria 360° 19/7 2012 En mycket bra analys av händelserna i MÖ, och en analys av varför det inte är rätt för vänstern att ta ställning för de s.k. rebellerna i ex.Libyen och Syrien: Color revolutions usually include the formation of coherent and unified pro-imperialist political forces, which draw upon public discontent with economic distress, corruption and political coercion. They involve several operations, including the creation of division and disunity in the military and an intense propaganda campaign. The extent to which color revolutions are successful is largely dependent on the level to which the targeted state is already destabilized by the time street protests take place. Elements who participate in such street protests are often a small part of the population and do not represent the sentiments of the majority of the people, much less the interests of the working class. In fact, many participants in the protests may not support the agenda of the right-wing leadership and its imperialist sponsors. Still, the imperialist propaganda campaign utilizes the protests, however large or small, to promote regime change and the ascension of a client state. The imperialists are not fools to do so; this is precisely what such “democratic” movements produce absent an alternative working-class and anti-imperialist opposition. Själv kommer jag, när det gäller den vänster som ställt upp på de västliga legoknektarnas sida i Libyen och nu i Syrien, att tänka på de svenska kommunister som började försvara Hitler för att Stalin hade ingått en nonaggressionspakt med honom, varvid de hamnade alldeles fel. ) - Is Libya the Next Somalia? Thomas Mountain, counterpunch.org 25/7 2012 - BBC Covers Up War Crimes. Misleads Over Syrian Security Operations, Tony Cartalucci, Information Clearing House (fr. Land Destroyer) 25/7 2012 (Svenska media är inte ensamma om att föra ut den mest oförställda och lögnaktiga krigsppropaganda.)
