Bara att hälla upp vatten i hinkar och förbereda sig på en TV-lös kväll och i värsta fall helt strömlös sådan. Ingemar skäller, och helt korrekt så, på Telia vars e-postservrar har en tendens att braka ihop då och då, och som tydligen inte fungerar just nu, inte där jag bor i alla fall. Tekniken går framåt, åtminstone om man menar att ju bättre teknik, desto mindre områden och desto färre människor får tillgång till infrastrukturen.

En gång i tiden, på den gamla analoga TV-tiden, kunde vi se TV vare sig det blåste eller inte. Det kan vi inte nu. När vinden friskar i försvinner både bild och ljud – hurra för framåtskridandet. Andra har blivit av med sin telefon, som de haft sedan 1947 ”på grund av utvecklingen”, som Lasse skriver om.

Nå, det här torde hänga ihop med nylberalismen och att det privata kapital, som fått köpa stora delar av infrastrukturen, men även de offentligt ägda företagens numer, första målsättning numer inte är en välfungerande sådan, utan profiten. I det läget är det mer lönsamt att strunta i de delar av infrastrukturen som inte har ”så många kunder”. En gång i tiden var målsättningen en annan, nämligen att ”alla medborgare” skulle ha tillgång till en välfungerande infrastruktur. Denna målsättning, som i hög grad förverkligades, var exempelvis förutsättningen för att landet skulle utvecklas och för de otroliga framsteg som gjordes under 1900-talet.

En icke-fungerande infrastruktur är orsaken till att den ekonomiska utvecklingen inte varit lika lysande i exempelvis Afrika. Konstigt nog har de privata kapitalägarna inte varit speciellt intresserade av att bygga upp en välfungerande sådan där. De har helst velat ha statligt uppbyggd sådan, eller i varje fall stora statliga subventioner för att bygga sådan. I Afrika har de alltså nöjt sig med att bygga vägar och järnvägar som varit användbara för att frakta ut de naturresurser som de lagt beslag på (för det mesta genom massmördande och stöld av resurserna). När resurserna varit uttdömda har vägar och järnvägar fått förfalla och med den ekonomiska politik som Världsbanken tvingat på Afrika numer, får de ju inte göra som vi gjorde en gång, använda offentliga medel för att bygga ut sin infrastruktur. Hurra för frihandel, som alltid endast har inneburit Västvärldens frihet att plocka ut och göra profit av alla resuser de önskat, överallt i världen.

Hur som helst, hör just på radion att flera tusen är strömlösa härnere just nu, så det är bäst att avsluta bloggandet innan min ström också går. Ljuset har blinkat oroväckande ett tag nu. Jag kan sedan bara hoppas att mannen kan komma hem från arbetet idag och inte blir sittande i bilen ute i skogen någonstans tills han blir framsågad.

Länk:
Ingemars Blogg
Lasses blogg

Under sextiotalets strukturrationaliseringar började många svenskar bli irriterade på de invandrare som hade rekryterats till industrierna från slutet av femtiotalet och framåt. Då hördes åter obehagligt främlingsfientiga åsikter i samhället. Svaret den gången, från etablissemangets sida, dit jag räknar massmedia, var att starta en intensiv kampanj mot främlingsfientligheten. Man slutade att skriva ut kriminella personers nationalitet i tidningarna och man började, i alla massmedia, tala om för oss ”ursvenskar” hur viktiga invandrarna var för oss och för vår välfärd. Denna kampanj fick effekt. Främlingsskepticismen avtog, enligt de attitydundersökningar som gjordes, och den fortsatte att avta ända fram till 1987. Några år därefter vände attityderna igen. Det var i samma veva som massmedia bestämde sig för att ”lyfta på locket”, som journalisterna kallade det. Man började åter skriva ut nationlitet på kriminella personer (ja inte om de var svenskar förstås). Man började beskriva dem som ett stort problem och man började släppa fram nynazister i radio och TV.

Det var förstås bättre när massmedia drev kampanjen i andra riktningen, då under 60-och 70-talen, men man använde sig den gången flitigt av ett speciellt och i grunden frånstötande argument. Man hamrade formligen in i oss argumentet att ”de tog de jobb vi svenskar inte ville ha”. Vi skulle alltså vara tacksamma mot dem för att de kom hit och nöjde sig med att befinna sig längst ner i samhällshierarkin, att de arbetade inom de värsta låglönesektorerna och ofta tog det hårda slitet i samhället. Det var ju inte ett speciellt trevligt argument även om det var alldeles sant.

Invandrarna ska fortfarande fylla samma funktionen i samhället, den att utgöra bottenskiktet i samhället. Det är bara det att denna funktion ser annorlunda ut idag. Med dagens nyliberala antiiflationspolitik ska vi ha ett visst antal arbetslösa i samhället eftersom det anses pressa ner lönerna och hålla inflationen nere. Minsta lilla arbetslösheten sjunker under en viss nivå, som betraktas som ”den naturliga arbetslöshetsnivån”, ser den numer från allt socialt ansvar befriade Riksbanken till att höja räntan så att investeringarna sjunker och arbetslösheten hålls uppe. Vad är mer passande i detta läge alltså, än att se till att invandrare och flyktingar, som kommer hit, får fylla den för Sverige nya och ”viktiga” funktionen att utgöra arbetslöshetskadern, att vara utgruppen, avskräckningsgruppen.

Det går ju inte dock, att i politisk retorik framställa de arbetslösa som människor som oförskyllt drabbas av den förda politiken som hederliga och arbetssamma människor. Därför måste de arbetslösa invandrarna istället demoniseras, förtalas, förnedras, till skillnad mot vad som var fallet på 60-och 70-talen. Det gäller ju att få majoritetens acceptans för att de utgör just bottenskiktet, det avskräckande skiktet i samhället. Denna acceptans får man inte om de arbetslösa beskrivs som arbetsamma, flitiga och oförskyllt drabbade.

Varje regim som skinnar sin befolkning, vilket är vad dagens ekonomiska politik handlar om, är i behov av en fiendegrupp/en utgrupp, en som den kan rikta människors missnöje mot. Behändigt nog finns muslimerna och andra flyktingar där, att fylla denna funktion, på precis samma sätt som sydeuropéer fick fylla funktionen av lågstatusarbetare tidigare. Att härska genom att söndra är en urgammal överhetsprincip i tider då man pressar människor allt hårdare.

Idag har, det ska man inte förneka förstås, även vissa grupper ”ursvenskar”, nämligen de sjuka och de äldre, kommit att skyfflas in i denna underdoggrupp, den grupp som alla ska lära sig att förakta, att se ner på och lägga skulden för samhälleliga tillkortakommanden på. Vi ska alla lära oss att se de arbetslösa, oavsett varför de inte arbetar, som de där misslyckade individerna som enbart har sig själva att skylla för sina samhälleliga belägenheter.

Det är inte de arbetslösa, det är inte invandrarna eller de sjukas fel att de inte arbetar
För ett samhälle en politik där arbetslösheten ska hållas uppe kommer alltid en grupp människor att förbli arbetslösa, alldeles oavsett om de är friska eller sjuka. Då handlar det endera om ren otur om man drabbas av arbetslöshet, eller om en medveten politik för att göra vissa specifika grupper arbetslösa. Man kan då inte klandra dem som är arbetslösa. Detta är en sanning av samma slag som att alla inte kan vinna på lotterier. Lika lite som man kan hävda att det är de som tar nitlotterna som är skyldiga till att de inte vinner, kan man klandra dem som förlorar sina arbeten för att de inte har något sådant.

För man dessutom, som är högsta mode i företagen, liksom inom offentlig sektor, just nu, en politik som handlar om ”management by fear and stress”, då kan man inte klandra dem som blir sjuka, för det blir oundvikligen en stor mängd människor om de stressas och pressas för hårt.

Länk igen:
– Majoritetssamhället vill inte ge invandrade svenskar en chans att smälta in i samhället, Alliansfritt Sverige, Olle Kjellin

Så har Björklund och Sabuni framträtt och avslöjat sin okunskap om sfi. Det var inte första gången Björklund gjorde sig skyldig till detta. Det de säger är en sådan blandning av fördomar, okunskap, rappakalja och vanföreställningar, uppblandat med vanlig grumlig propaganda, att jag inte orkar reda ut alla galenskaper.

Jag upphör aldrig att förundras över hur okunniga alliansens ministrar är, och ännu mer förundras jag över hur omedvetna de tycks vara om sina egna begränsningar. Det är inte många bokstäver de båda fått rätt, varken i presskonferensen eller i artikeln i DN.

Nå, alla kan inte kunna allt, men ministrar har ju faktiskt möjligheten att omge sig med rådgivare som kan, eller vända sig till människor som är experter på de områden de uttalar sig om eller vill förändra. Sådan noggrannhet verkar vara helt främmande för alla partier i regeringen, den här gången liksom den förra gången vi hade en borgerlig regering. Ministrarna kan ofta inte vad de borde kunna om områden den ger sig på. De bryr sig inte om att informera sig och de bryr sig inte om att försöka förutse konsekvenserna av de förslag de lägger fram. Istället grundar de sina beslut på fördomar och vanföreställningar, om de inte grundas i rent folkförakt. Kunskapsförakt är det mest passande epitetet på alliansministrarnas förhållningssätt. Just kunskapsförakt har alltid varit en viktig och central del i den traditionella, klassiska konservatismen. Däremot var den tidigare inte en äkta del av liberalismen, som den blivit numer.

Förutom en massa galenskaper menar Björklund och Sabuni att man måste utbilda sfi-lärarna. Det är väl gott och väl men tänk, det gjorde man förr, innan stora privatiserings- och besparingshysterin inträdde. Därefter började man privatisera sfi-undervisningen. Det skulle ju bli så mycket bättre på det sättet, sade man och menade nog egentligen bara att det skulle bli mycket billigare. Nu är det så att på nästan alla områden gäller att ju billigare desto sämre kvalitet. Det gäller, inte särskilt förvånande, även på sfi-området. Vi får väl anse att marknadsfanatiker känner till detta och ställa oss frågan vad som är deras egentliga agenda.

Vem tror att kommuner och studieförbund kan hitta kvalificerade lärare om man erbjuder dem en lön som inte ens är i närheten av vad andra lärare tjänar samt erbjuder dem arbetsvillkor som är sämre än dem alla andra lärare har?

För några år sedan sökte jag ett arbete som sfi-lärare i en grannkommun. Undervisningen var uthyrd till ett studieförbund som i kontraktet skrivit på att det skulle anställa behöriga sfi-lärare (sådana fanns tydligen då men behörighetsbeteckningen har avskaffats numer och ersatts med kommunernas egna bedömningar av vem som har ”behörighet”, också en förbilligande åtgärd kan man nog utgå ifrån). Man erbjöd 17.000 kr/mån och för denna summa skulle jag ansvara för två grupper, eftersom den andra gruppen inte skulle få en behörig sfi-lärare. Hur många lärare på gymnasierna har den lönen?Dessutom har sfi-lärare fler arbetstimmar/år än andra lärare? Var och en förstår att de flesta föredrar att arbeta som lärare i andra skolformer där de kan få mellan 3 och 10.000 kronor mer/månad samt längre semestrar.
För att få behörighet som sfi-lärare krävdes tidigare, då behörighet existerade, akademisk utbildning, i princip en vanlig gymnasielärarutbildning, plus 40 poäng sfi från universitetet, alltså en längre utbildning än vanliga gymnasielärare har. Dessa figurer skulle sedan arbeta för lägre löner och med sämre arbetsvillkor än andra lärare med motsvarande utbildningar.

Ovanpå detta slog man sönder de exempel på välorganiserad sfi-undervisning som existerade. Detta lyckades man med både i Göteborg och i Stockholm, där Björklund var inblandad dessutom. Det har blivit kroniskt det här, att alliansen går till storms mot konsekvenser av den politik som de själva fört och försöker skylla dessa på socialdemokraterna.

Den som vill läsa ett lite längre epos om vad det är att lära sig svenska, eller att främmande språk, kan läsa avsnitttet INVANDRARNA OCH DET SVENSKA SPRÅKET – MYTER OCH FÖRDOMAR ur det tidigare omtalade byrålådsmanuset om ”massmedia, flykting- och invandringspolitiken från 1993, som jag tidigare har publicerat en del avsnitt ur på bloggen Avsnittet skrevs i ilska förra gången man skällde på flyktingpolitiken och på sfi-undervisningen i massmedia. Det är lika aktuellt idag. Inget förnuft har visats på området sedan dess, tvärtom.

På bloggen Alliansfritt Sverige, en av kommentarerna, kan man dessutom läsa ett svar till Sabuni/Björklund som är skrivet av Olle Kjellin, en av Sveriges få verkliga experter på området, väl känd bland alla oss som arbetat med sfi under många år och som varit intresserade av ämnet och av att ständigt förbättra våra metoder. Hans meriter på området är gigantiska. Honom borde Björklund konsultera, men det förutsätter förstås att man låter kunskap gå före politisk populism och det ligger ju inte för den här regeringen, och sorgligt nog inte den tidigare socialdemokratiska regeringen heller vad gäller den här frågan.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om sfi-undervisningen kan läsas här

Länkar:
– ”Krav på svenskkunskaper skärps för invandrare”. DN debatt
– Skärpta krav på svenskkunskaper, AB
– Tre års betalda studier är knappast snålt”, SvD

Tillägg kl 20.40
Lite vidare efterforskningar visar att förebilden för den sfi-undervisning som Björklund/Sabuni föreslår och vill införa återfinner vi i Danmark. Kanske inte så konstigt. Det är ju där fp har sitt systerparti, dansk folkeparti.

Vidare kan man se Björklund tala om sitt sfi-förslag här

På Ekot kvart i sex hör jag Billström förklara hur bra det är att skicka tillbaka flyktingar till Irak, samt hur de ska kunna söka pengar för att starta om i Irak när de kommit tillbaka.

Tänk. senaste i natt hörde jag en nationaldemokrat, i programmet ”Från gatan in i parlamentet”, i Södertälje föreslå precis detta förfarande. Knappast en ren slump men ytterst sorgligt att återigen tvingas konstatera att alliansen låter sig inspireras av extremhögern.

Vem vill förneka att alliansen blir allt brunare?

Länkar:
– Från gatan in i parlamenten del 1 – om tyska och svenska högerextremister, P1, Dokumentärredadktionen, 2/2 2008
– Från gatan in i parlamenten del 2 – kampen om inflytande, P1, Dokumentärredadktionen, 2/2 2008
– Ekot 17.45 – 18/2

Konstaterar att man numer inte kan kommentera på Blogger-bloggarna med mindre än man registrerar sig på Google eller har ett bloggerkonto. Jag gjorde ett försök att registrera ett sådant där Google-konto får något år sedan men fick det inte att fungera. Så då får det vara för min del. Lite ledsamt är det dock, men på den här bloggen kan man fortfarande kommentera utan registrering eller andra krångligheter, liksom på de flesta Word Press-bloggarna, om nu någon trott något annat, ja om man inte gjort sig omöjlig förstås men det gäller bara några få personer.

Carl Bildt imponerade stort på journalisterna de första åren han var statsminister. Han påstods vara såå kunnig och påläst, ända tills någon avslöjade att han grep siffror direkt ur luften. Därmed var hans rykte som kompetent och kunnig statsminister spolierat. Nu har vi en finansminister som gör på samma sätt. Undrar hur många år det kommer att ta innan någon journalist kommer på att kontrollera vad han säger?

Anders Borg säger nämligen i lördagsintervjun att: ”Omkring 94-95 procent av transporterna sker på vägar”. Med detta vill han säga att det är bilvägar man måste satsa på i första hand, inte järnvägar. Dessvärre var siffran felaktig. Av godstranporterna i Sverige sker cirka 35% på vägarna, 25% på järnväg och 40 % på sjön. Av persontransporterna sker en större andel på väg: ca 85 % görs med bil eller buss. Borgs siffror är uppenbarligen tagna ur luften, men han uttalar sig lugnt och säkert, precis som Bildt, och lurar därför många människor att tro att han vet vad han talar om. Det gör han uppenbarligen inte – såvida han inte är ute för att medvetet vilseleda svenska folket förstås.

Länkar:
-Lördagsintervjun, Anders Borg, SR
– SCB, om godstransporter

Enligt SIKA reser svenskarna 363 miljoner kilometer en vanlig dag. 64 % av denna sträcka sker med bil.
– Länk till SIKAs resvaneundersökning

Mer intressant läsning på Klas Sandbergs blogg: Nr 8 i serien om USA:s neokonservativa. Som vanligt rekommenderar jag läsning av de här avsnitten.

Tänk att det finns så många män som aldrig vuxit ur trotsåldern, och tänk att så många av dem finns inom journalistiken!

Så här skrev jag i en kommentar om saken på Lasses blogg (han har ett bra inlägg om eländet) alldeles nyss:

Jag minns när jag var omkring tre år gammal och absolut förbjuden att svära, för det gjorde man inte på den tiden om man var väluppfostrad, då satte jag mig trotsigt i fönstersmygen i trappuppgången och fräste “djävla gubbe” och “djävla gumma” åt alla som passerade mig – och som inte bodde i trappuppgången. Jag minns ännu idag ilningarna av spänning som jag erfor över att göra något så totalt opassande och definitivt förbjudet.
Så jag förstår precis hur de känner sig som har ett obehärskat behov att publicera de här Muhammedbilderna.

Själv hyser jag dock, sedan ganska länge, en viss förståelse för folk som blir förolämpade av somligt som jag kanske inte skulle bry mig om och jag anser mig, sedan lika lång tid tillbaka, inte ha någon anledning att hålla på att oprovocerat förolämpa mina medmänniskor. Detta förhållningssätt kallas HÄNSYN och mogna människor brukar ha lärt sig visa sådant.

För övrigt anser jag fortfarande att denna offentliga mobbing av muslimer är precis lika osmaklig som judeförföljelsen var på sin tid. Sedan när blev det högsta bevis på mod eller civilkurage att mobba redan utsatta grupper?

Det handlar dessutom inte alls om yttrandefriheten här. Vilken myndighet förbjuder, eller hotar att förbjuda någon att publicera dessa bilder? Ingen. Alltså kan man visa muslimer hänsynen att inte publicera dylika bilder utan att detta på något sätt hotar vår yttrandefrihet. Om våra myndigheter ville förbjuda oss att göra sådant, då först skulle det verkligen handla om protest mot ett hot om inskränkande av yttrandefriheten. Som det nu är, är det bara förtäckt rasism.

Här skrev jag 0m saken i samband med en viss rondellhund. Det jag skrev då gäller fortfarande:
– Vilks – en nyttig idiot?, Motvallsbloggen 9/11 2007
– Tillbaka till 30-talet – med musik, Motvallsbloggen 8/11 2007
– Lars Vilks, modig eller en ynklig opportunist?, Motvallsbloggen 29/8 2007
-Varför inte Kristus som rondellhund?, Motvallsbloggen 20/8 2007
– Om den försåtliga antiislamismen, Motvallsbloggen 15/8 2007

Apropå Janne Josefssons program på TV idag, om hur invandrare utnyttjas oskäligt av inhumana arbetsköpare:

Året var 1993, på sommaren närmare bestämt. Jag var mycket upprörd då, dels över massmedias sätt att diskutera vad de kallade ”invandrarpoilitiken” och alla deras skriverier om ”flyktingtsrömmarna”, dels över den dåvarande borgerliga regeringens flyktingpolitik. Den gången var det framför allt människor från det krigsdrabbade Jugoslavien som sökte sig hit.
Redan den tidigare socialdemokratiska regeringen hade börjat försämra för flyktingarna i Sverige, men den borgerliga regeringen slog, tyckte jag då, alla rekord. (Det var innan jag hade sett den nuvarande borgerliga regeringen.) Den gången skrev jag av mig min ilska i ett 250 sidor långt manus, ett av mina byrålådsditon. Ur detta manus är nedanstående stycke hämtat.

Det kan ju vara intressant, i alla fall för några, att i dessa dagar, med en ny inhuman borgerlig regering, erinra sig lite om tiden då regeringen Bildt just stod i begrepp att besluta om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingarna, så att de kunde skickas tillbaka hem igen så fort kriget var över – och när detta skulle inträffa visste man inte då. (Texten är obetydligt redigerad bl.a. för att den är nerkortad.)

Sommaren 1993 alltså:
Tillfälliga uppehållstillstånd – vad sådana innebär
I massmedia reagerade ingen då man talade om tillfälliga uppehållstillstånd och ingen påpekade att ett sådant också försätter människor i hemska situationer. Vad hade man tänkt sig? Att flyktingarna skulle stanna här i ett okänt antal år, kanske 15 år – eller vad‚ för att sedan utvisas‚ eller att de skulle stanna ett antal år först för att se om de kunde sändas hem‚ för att få tillstånd att stanna efter några års vistelse här då de inte gärna kunde leva i kappsäck i evigheter, eller har man i Sverige börjat ta palestinska flyktingläger i Mellersta Östern som förebilder? Hur hade man tänkt sig att det skulle gå med de barn som inte skulle få riktig skolgång i Sverige under tiden. Hur skulle deras situation se ut om några år och om de slutligen får uppehållstillstånd? Kring nyåret 92-93 beslutades nämligen att man skulle dra ner på flyktingbarnens skolgång på förläggningarna.
…………
Att försämra flyktingbarnens skolgång är förstås omänskligt. Här gäller det barn som är i mycket stort behov av distraktion och möjligheter till ett andningshål samt av stöd och hjälp från utomstående. Det är horribelt att man alls kunde komma på den idén! Dessutom riskerar man med detta beslut att slutligen stå där med en stor grupp flyktingungdomar som man så småningom måste ge uppehållstillstånd i Sverige och som nu hunnit bli halvanalfabeter. Det kan knappast göra dem väl rustade att klara sig bra i det svenska samhället.

Det var beslutet, att barnen till de asylsökande inte skulle få fullgod skolundervisning, som skolminister Beatrice Ask motiverade med att ”nu skulle människor bli mindre irriterade på flyktingarna eftersom kostnaderna för dem minskade i och med detta”.
Det har också mumlats om att man skulle behandla flyktingarna i klump‚ något man ännu inte har beslutat om dock. Sådana beslut står i klar strid mot tidigare praxis och intentioner genom att de slår ytterst slumpmässigt och kan försätta många individer i mycket svåra eller riskabla situationer‚ rentav innebära döden för somliga om man beslutar om utvisning i klump. Min generation är uppvuxen med ett borgerligt återkommande skall mot socialdemokraterna för baltutlämningen efter andra världskriget. Nu ser det ut som om den borgerliga regeringen tänker upprepa just det som den hånat och kritiserat den socialdemokratiska regeringen för under mer än fyrtio år, när det gällde baltflyktingarna.

Dessutom håller vi kollektivt på att upprepa det vi gjorde mot judarna under trettiotalet‚ nämligen hindrar dem från att komma hit som plågas svårt i koncentrationsläger och som utsätts för regelrätta folkmord. Nu kräver Sverige visum från områden där människor torteras och lider svårt på grund av omständigheterna där. Massmedias företrädare kan ta åt sig en stor del av äran för det‚ denna gången såväl som för femtio år sedan.

Här måste också sägas några ord om invandrarminister Friggebos bejublade framträdande i allsångsbranschen inför en församling invandrare och flyktingar i en stockholmsförort.
Den gången ställde hon också ut sin okunnighet till allmänt beskådande. Jag roade mig dagen efter hennes framträdande med att fråga mina flyktingelever på sfi-kurserna hur många som kände till sången ”We shall overcome”. En trodde sig ha hört den någon gång. Han hade arbetet för en luthersk kyrka i sitt afrikanska hemland. Övriga‚ som kom från olika delar av världen‚ hade aldrig hört sången. Jag gissar att det inte fanns mer än högst några‚ om någon alls‚ i den församling Friggebo försökte elda till allsång, som hört den här sången. Dessutom har de flesta av de invandrare hon talade till inte allsång som tradition och de är definitivt inte vana vid att skyla över motsättningar med en hurtig sång. Ovanpå detta är de flesta av flyktingarna alldeles för unga för att ha denna sång med sig i sina bagage även om de alla hade råkat komma från en USA-dominerad kulturkrets‚ vilket få av dem gjorde av bilderna på TV att döma. Det löjligaste i situationen var således inte‚ som så många i massmedia tycks ha ansett‚ att Friggebo försökte dämpa irritationen och motsättningarna med en sång‚ det tragikomiska var att hon lika gärna kunde bett dem alla sjunga ”Bä bä vita lamm” eller ”Hej tomtegubbar slå i glasen” då dessa sånger är lika okända för den församling hon talade med som den sång hon föreslog och försökte ta upp. Det är mycket man inte vet och inte förstår om världen när man tror att alla överallt och i alla åldrar kan sången ”We shall overcome”. En invandrarminister borde kunna litet mer än så. Man undrar vad Carl Bildt syftade på då han efter det borgerliga segervalet sturskt påstod att han just bildat Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering?
(Bildts och Friggebos framträdande och försök att leda allsång kan ses på Youtub) :
……………
Tanken i vår invandrings- och invandrarpolitik har varit att vi inte skulle utveckla samma typ av gästarbetarsystem som det man utvecklade nere i Tyskland. Det ansågs omänskligt och det är också omänskligt. Ett sådant system innebär att människor kan få arbeta en tid inom landet‚ så länge de är attraktiva‚ men när de endera slitits ut av industrin eller industrin inte längre behöver lika mycket arbetskraft‚ då sparkar man ut dem ur landet igen. En sådan politik avspeglar en mycket odemokratisk och ovärdig människosyn enligt vilken människor från andra länder inte har något människovärde. De är endast värda något som produktionsfaktorer och om de inte kan fungera som sådana då ska de kastas ut ur landet eller förbjudas att bo här. Enligt denna politik har endast de i landet‚ av infödda föräldrar födda‚ något människovärde. Alla andra har endast ett värde som är jämställt med maskiners: ”Så länge vi har nytta av dig kan du bo här. När vi inte längre behöver dig då ska du väck och om du svälter ihjäl därefter det är vi inte intresserade av”‚ är den attityd som ligger till grund för gästarbetarsystemet.

Sverige skulle inte styras utifrån sådana värderingar och en sådan människosyn ansåg man tidigare. En människa skulle endera få tillstånd att stanna i vårt land för gott‚ eller så skulle den inte få tillstånd att stanna här. En flykting skulle endera få permanent arbets- och uppehållstillstånd därför att han hade bedömts vara i behov av beskydd och asyl i vårt land‚ eller så skulle han/hon inte anses ha sådant behov och då skulle han inte ges något arbets- och uppehållstillstånd utan sändas tillbaka hem. En noggrann prövning av hans asylskäl skulle garantera rättstryggheten för den asylsökande.
Detta var grundprincipen – och det är ingen dålig princip. Det enda acceptabla alternativet till denna princip är att man öppnar gränserna helt och tillåter vem som helst att komma hit och bo här‚ med allt vad det innebär för alla. Som praxis skulle denna princip troligen skapa stora problem och många tragedier dessvärre. Ibland tvingas man acceptera kompromisser och som sådan förefaller mig den svenska principen som gällde fram till sommaren 1992 vara den bästa tänkbara.

Vad händer när man har gästarbetarsystem?
Jo‚ människor som efter en tid utvisas‚ eller får sina arbetstillstånd indragna‚ har redan skaffat sig ett kontaktnät och de har stora möjligheter att gömma sig i samhället och stanna kvar illegalt i landet. Den kader av illegala invandrare man då får blir en utmärkt källa till problem och bidrar starkt till att främlingsfientligheten ökar. De människor som inte ser sig ha någon annan möjlighet i livet än att stanna illegalt i det land där de har arbetat en längre tid‚ de börjar därmed leva svart. De arbetar svart. De bor svart. De ger i sin tur upphov till en hel sektor av illegala verksamheter. Deras arbetsinsatser beskattas inte. De som hyr ut bostäder till dem kan ta ut ockerhyror av dem. De saknar socialt skyddsnät och blir de sjuka kan de inte söka läkare‚ deras barn‚ om de har sådana‚ kan inte gå i skolan etc. De som anställer dem kan betala dem usla löner och utnyttja dem å det skändligaste‚ som Günter Wallraff påvisade i sin bok ”Längst därnere ” (l985). Illegala invandrare hamnar alltså i ett tillstånd av total rättslöshet och blir lätta offer för kriminella av alla slag‚ om de inte själva initierar kriminella verksamhet för att försörja sig, vilket många av dem kommer att göra.

I flera Europeiska länder har sådana illegala invandrare blivit en institution som inte finns officiellt‚ men som alla känner till och som ändå accepteras i någon mening, eller i alla fall accepterades tills arbetslösheten steg med den nyliberala ekonomiska politik som man började tillämpa. I Frankrike, förklarades i ett TV- program‚ hotar industriidkare att flytta produktionen utomlands om man kastar ut de illegala invandrarna‚ eftersom‚ som man hävdar‚ man inte har råd att betala avtalsenliga löner. Alltså bor de illegala invandrarna kvar i Frankrike och skapar invandrarfientlighet då de anses ta arbeten från fransmän och till usla löner.
Wallraff påvisade hur tysk industri utnyttjar illegala invandrare och hur skrupelfria mellanhänder hyr in dem för diverse smutsiga och farliga arbeten till hutlöst låga löner. För dessa människor struntar man i alla arbetsmiljöbestämmelser. De kan ju inte klaga och inte gå till domstolar.

Systemet med illegal arbetskraft är ojämlikheten satt i system och det är ett system som inte på något sätt är förenligt med demokratiska principer. I själva verket är det en modern form av slavdriveri.
Vi är nu med raska steg på väg mot just detta system. Dels har vi gett generellt tillstånd för asylsökande som får vänta mer än några månader på besked‚ att arbeta‚ dels mumlar politikerna nu om att vi nog i fortsättningen får sluta att verkligen se till att utvisade också reser ut ur landet utan istället lita på att de själva tar sig ur landet när de blir utvisade‚ alltså att vi bör bete oss precis såsom man betett sig nere i Europa och på just det sätt som skapat de vidriga förhållanden som många människor lever under där. Ännu är detta inte beslutat här hemma‚ men nu kan man inte förvånas över något så det här kan mycket väl bli en kommande lag.

De borgerliga partierna och deras press presenterar emellertid det här systemet som ett ”valfrihetens och den lilla människans egna ansvar-system”. Det låter fint – men den verklighet som det skapar‚ den är inte fin. Den är smutsig‚ odemokratisk och hur inhuman som helst. Den bäddar för kriminalitet‚ för främlingsfientlighet och rasism och för en omoralisk och omänsklig utsugning av människor från andra länder. Däremot är många industriägare förtjusta i systemet av det enkla skälet att de här får en grupp arbetare för vilka inga som helst rättigheter gäller och som de kan utnyttja precis som de vill. De kan direkt döda dem utan att någon protesterar.
……….
Det fanns endast ett förnuftigt krav att ställa för några år sedan‚ det var kravet på kortare behandlingstider och förnuftig sysselsättning och en god utbildning i svenska under väntetiden på förläggningarna.
Den väg man nu gått är den motsatta. Den leder inte till ett gott samhälle för alla‚ eller ens för några. I USA börjar den rikare delen av befolkningen att förskansa sig bakom murar och anställer vakter för att känna sig trygga. I städerna kan inga barn tillåtas gå ut ensamma utan de måste alltid ha en vuxen med sig då de riskerar att kidnappas eller slås ihjäl. Så går det i ett land där ojämlikheten mellan människor blir alltför stor och där somliga har allt medan andra inte får något och där man diskriminerar vissa grupper allvarligt. Dit är vi på väg i allt raskare takt. Det är inte någon trevlig framtidsvision. Skälet till att vi är på väg dit är inte att det måste gå på det sättet när man får invandrare‚ utan det går på det sättet för att man nu fattar huvudlösa beslut om förändringar med sådana dystra konsekvenser.
 
Vi sänder fel signaler
På senare år har framför allt Ian Wachtmeister‚ men också somliga utanför hans grupp‚ hävdat att Sverige sänder ut fel signaler och att detta är orsaken till att så många kommer till Sverige. Det är naturligtvis helt riktigt att ett land som får rykte om sig att vara ett bra land där invandrare och flyktingar behandlas väl‚ i förhållande till hur situationen är i andra länder, också blir ett land som lockar flyktingar och invandrare. (…..) Är detta faktum verkligen skäl att skapa så eländiga förhållanden för invandrare och flyktingar i Sverige idag att ryktet om hur förskräckligt det är i det här landet går som en löpeld runt jorden? Är det verkligen det ryktet vi vill ha i världen och är priset‚ en stor grupp av invandrare som helt saknar känsla av solidaritet med vårt land‚ med allt vad det för med sig av sociala problem‚ verkligen värt att betalas för att det ska komma färre flyktingar till våra gränser och begära asyl här?

Det är oundvikligen så att behandlar man människor illa i ett land‚ då kommer dessa människor snart att avsky det samhälle de hamnat i och att vägra att anpassa sig och följa detta lands normer och lagar. När de gör så kommer de att utgöra problem i detta land. Det blir alltid problem om man inom ett lands gränser har en stor grupp människor boende som inte accepterar landets seder och bruk och inte respekterar dess majoritetsbefolkning och de lagar som gäller‚ eller som betraktar majoritetsbefolkningen som ociviliserad och oförnuftig och som sådan betraktar man alltid den grupp människor som visar en sitt förakt eller sin ringaktning.
……….
Eftersom vi nu har en hel del flyktingar som tillåts stanna i vårt land, och som därmed kommer att bosätta sig här för gott‚ är det inte någon god idé att redan från början behandla dem nedlåtande och dåligt. Med sådant agerande kan vi inte annat än skapa oss verkligt allvarliga och tråkiga problem i framtiden också med de invandrare som bor här legalt och med problem med invandrare följer oundvikligen ökande rasism och tilltagande främlingsfientlighet. Ännu så länge har vi inga allvarliga sådana problem med invandrare i vårt land‚ vilket till inte ringa del beror på den förda invandrarpolitiken. De är emellertid under uppsegling‚ men inte för att vi gjort för mycket utan för att vi gjort för litet‚ för att inga allvarliga försök att verkligen leva upp till lagstiftarnas intentioner gjorts de senaste åren och för att man skapat en invandrarfientlighet i landet och lockat fram rasister och extremister ur deras hålor och uppmuntrat dem att gå till aktion.
 
Rikspolitikerna och flyktingpolitiken
Rikspolitikerna har inte agerat imponerande flyktingvänligt de senaste åren och det är ett faktum att de gamla intentionerna ”jämlikhet‚ samverkan och valfrihet” inte längre gäller i praktiken‚ även om man inte lagstiftat bort orden ännu. Redan den gamla socialdemokratiska regeringen började ändra dessa intentioner‚ bl.a. i samband med att man kritiserade hemspråksundervisningen och gav sådana signaler till kommunerna att dessa började dra ner på denna. Sedan dess har neddragningen på hemspråksundervisningen varit stor och därmed handlar det inte längre om valfrihet för invandraren om han vill behålla sin kultur eller inte‚ och om att han eller hon ska ges möjligheter att återvända hem till sitt hemland igen när situationen kanske förändras där‚ som inte var en oväsentligt orsak till att man beslutade om hemspråksundervisningen en gång. Vidare har man i flera omgångar dragit ner på bidragen till de asylsökande.

1992 presenterade Monica Werenfels Röttorp en utredning om flyktingmottagandet. Hela utredningen genomsyras av inställningen till flyktingarna som en asocial halvkriminell grupp som det gäller att sätta dit‚ tvinga till arbete och hota att lyda de order de får från det svenska samhället‚ med andra ord av förläggningspersonalen. Det vackra talet om deras företagsamhet och kreativitet är inte ägnat att göra annat än dölja denna grundinställning. Den här regeringen är utmärkt duktig att med vackra ord måla över en rutten politik så att den ska förefalla smaklig och dölja vad det egentligen är frågan om.

Det sägs också mellan raderna i undersökningen att även om asylsökande ska kunna åläggas att delta i svenskundervisning under asyltiden‚ så ska arbete gå före sfi-undervisning. Flyktingen ska vara skyldig att försörja sig och sin familj och därför bör inte deltagande i sfi-undervisning vara en rättighet hävdar utredaren. Arbetar flyktingarna ska de inte lära sig svenska med andra ord‚ med de konsekvenser detta får för dem som senare får tillstånd att stanna i landet. De som inte arbetar ska tvingas att gå på sfi-undervisning däremot‚ med hot om neddragning av bidraget om de uteblir. (………) Utredaren avslöjar också att hon lägger skulden för att flyktingarna inte lär sig svenska på flyktingarna själva‚ inte på det samhälle som struntar i att organisera en förnuftig och god undervisning åt dem.

DN hade dessvärre alldeles rätt när man presenterade denna undersökning med rubriken ”Hårdare tag mot flyktingar”‚ det är i grunden detta det hela handlar om. Invandrarministern har inte varit sen att haka på den flyktingfientliga attityd som den liberala pressen ihärdigt arbetat för att åstadkomma de senaste åren. Skamligt är ett milt uttryck i det här sammanhanget.

Länk:
Uppdrag Granskning TV1

Nu lyckades ju alliansregeringen inte något vidare med sitt försök att sätta stopp för arbetsfria inkomster via förbud mot privata sjukförsäkringar, som ju annars nästan var en socialistisk åtgärd – ingen skulle ju få mer än någon annan vid sjukdom, i varje fall inte i procent räknat.

Men jag har lite andra tips till alliansregeringen – ja om den menar allvar med arbetslinjen alltså. Det finns nämligen ett antal andra arbetsfria inkomster att dra in istället, för dem som har sådana och som blir sjuka.

Man kunde exempelvis börja med att dra in alla aktieutdelningar till de aktieägare som är sjuka och inte arbetar (aktieutdelningar borde man väl egentligen alltid dra in för de handlar ju inte om inkomst av arbete). Sedan kunde man ju också se till att dra in alla arv som sjuka människor har fått eller får, så att de inte frestas att leva på arvet istället för att arbeta under tiden som de är sjuka. Likaså borde man dra in förmögenheterna från dem som är sjuka och har sådana, eftersom rikedom kan fresta till lättja och smitning från hederligt arbete under sjukdomsperioder.

Den uppfinningsrike kan säkerligen hitta flera bra rättviseåtgärder att ta till för arbetslinjens konsekventa genomförande.

Länk:
Reinfeldt backar om sjukförsäkringen, DN