E-bloggarna har nu fått ett nytt ansikte som gör att man inte kan kommentera med mindre än man har något slags Google-konto. Jag försökte en gång fixa ett sådant men lyckades inte få det att fungera, så i och med den nya principen för kommentarer på e-bloggarna så kan jag inte längre kommentera på dessa. Jag tycker personligen att det är ledsamt. De som har sådana bloggar ska dock veta att bara för att de inte ser några kommentarer från mig i fortsättningen så innebär detta inte att jag slutat intressera mig för vad de skriver. De som återfinns i min länkrulle fortsätter jag att läsa regelbundet, men jag kommer framledes att då och då känna en viss nedslagenghet för att jag inte klarar av att kommentera på dem längre.

Jag hade inte tänkt skriva någon mer bloggpost förrän jag är klar med en recension som ligger och värker inom mig, en del av den ligger dock redan i datorn. För att undgå värken ett tag och efter att ha skrattat mig igenom det mesta som bloggaren Kurranz har skrivit, och kommentarerna på hans blogg, beslutade jag mig för att testa det översättningsprogram som bloggaren ifråga rekommenderar och som han själv använder sig av på sin blogg vid något tillfälle (även där är satiren lysande). Det resulterade i ytterligare skrattparoxysmer.

Self am not arriving that word any special appreciation in affairs , only lead underline what second had feel if the. The is however nots easily, as they underlying åsikterna often must pan underline among advices.

Solklart förstås. Men för den som till äventyrs inte förstår vad texten säger, eller som inte kan engelska (!), så kommer en svensk översättning här:

Jag kommer inte att uttrycka någon speciell uppfattning i saken, endast föra fram vad andra har tyckt om den. Det är emellertid inte lätt, eftersom de underliggande åsikterna ofta måste vaskas fram mellan raderna.

Det var möjligen inte ett brilliant svenskt stycke in, men det var avgjort ”shit out”.

Via Milton Frihetssons blogg har jag hittat bloggen Kurranz. Med utgångspunkt i denne bloggares första inlägg (som jag länkar till här), utspann sig en diskussionen mellan maken och mig om huruvida Kurranz blogg var en ren parodi på dagens nyliberaler eller om den var allvarligt menad. Maken var tvärsäker: den är en parodi. Jag som har läst vad Bo Södersten sagt om Pinochet och vet att det som Kurranz skriver stämmer med verkligheten i det fallet, kände mig mer osäker. Det är uppenbart, av kommentarerna att döma, att fler reagerat med tveksamhet och att människor bedömt bloggarens intentioner helt olika, i varje fall i de inlägg jag har läst.

Är bloggen en ren parodi så visar bloggaren, på ett utmärkt bra sätt, att det inte är så lätt att göra parodi på folk som i sig själva är rena parodier. För att inte tala om vad det säger om den absurda tid vi lever i.

Läs lite på bloggen och döm själv. Den är riktigt rolig, vare sig den är parodi eller seriöst menad.

Jo, jag tror att vi håller på att förändra klimatet och att något måste göras (något jag var ute och talade om på skolor redan i mitten av 70-talet), men jag tror inte för ett ögonblick att kärnkraften är den trevliga och ofarliga lösningen på problemet med växthuseffekten som vi nu ska vi övertygas om att den är.

På DN debatt kan vi läsa att:

S-veteran (Rolf Alsing: min anm.) uppmanar Mona Sahlin att göra upp med alliansregeringen: Ett fempartifördrag om fortsatt kärnkraft skulle etablera ett politiskt faktum som inte kan rivas upp.

Det är till att ha förlorat den demokratiska kompassen. ”Om vi politiker bara håller ihop så behöver vi inte bry oss om vad folket anser”, är innebörden i detta. Snyggt. Alsing fortsätter med att bl.a. säga:

De befintliga kärnkraftverken har blivit både säkrare och effektivare. Kärnkraftens drifts- och avfallsproblem kan i allt väsentligt betraktas som lösta.

Hörde han inte att Forsmark var nära ett totalt haveri förra sommaren? Eller förstod han det inte kanske? Massmedia uttryckte sig ju inte glaskart om saken, men det var uppenbart att det förhöll sig på det sättet. Vet, eller inser han inte vad det hade inneburit om Forsmark hade drabbats av en total härdsmälta? Kan han kanske inte föreställa sig hur det hade blivit i Stockholm efter en härdsmälta i Forsmark? Vet han inte om att ett område stort som Belgien är obeboeligt kring Tjernobyl?

Det var helt klart åratal före omröstningen om kärnkraften, att politikerna borde ha satsat på att stödja utvecklande av alternativa energikällor, och det var definitivt klart vid folkomröstningen. Det gjorde de inte. De föredrog att låtsas som om svenska folket hade sagt sitt oinskränkta ”ja” till kärnkraften, trots att svaret egentligen var en majoritet för ”nej”, där somliga sade ”avveckla direkt” och andra ”avveckla inom 20 år” och då endast en minoritet gav kärnkraften sitt oreserverade ”ja”.

Själv begrep jag aldrig varför politikerna inte satsade på stödjande av utvecklandet av vindkraft och solceller, samt på forskning om energisnålare processer, redan under 70-talet. Det hade gett Sverige goda exportmöjligheter idag, då just apparatur för sådan energiproduktion efterfrågas i allt högre grad runtom i världen. Men nej, här skulle man inte satsa på att använda flera, olika och mindre farliga energikällor, här gällde den heliga enfalden: Kärnkraft, kärnkraft och ännu mer kärnkraft. Så lade man ner mindre vattenkraftverk och byggde in samhället i ett allt större kärnkraftsberoende.

Förr eller senare kommer det där kärnkraftshaveriet, någonstans i Europa, som gör kärnkraften totalt omöjlig och ju bättre rustade vi är för att klara oss utan den, desto bättre kommer vi att stå oss när den dagen kommer.

Effekterna av ett totalt haveri är nämligen förödande. Få yngre människor, de där som inte var med när vi röstade om kärnkraften efter olyckan i Harrisburg, eller som bara var barn då, och som inte fått den allsidiga information om problemen med kärnkraften som vi fick innan vi röstade, inser vad ett totalt kärnkraftshaveri skulle innebära. De flesta yngre människor vet inte hur det var när det regnade radioaktivitet över Norrland efter härdsmältan i Tjernobyl. Dagens yngre människor har dessutom troligen inte en aning om hur länge kärnkraftsavfallet måste hållas totalt avskilt från allt mänskligt och annat liv, (och löst är inte problemet med denna säkra förvaring, oavsett Alsings uttalande,) eller om vilka risker uranbrytning innebär.

Inte alls konstigt alltså, att man idag har en majoritet för kärnkraften. Det är inte konstigare än att man kunde få folk att förknippa rökning med ett friskt och sunt, för att inte säga glamouröst leverne för bara 40 år sedan.

För att fatta ett rationellt beslut krävs kunskaper, både om för- och nackdelar, samt om riskerna, med det man ska besluta om. Idag talas bara om kärnkraftens fördelar – praktiskt taget aldrig om dess nackdelar. Precis så var det med rökningen för 40 år sedan. Och precis som politikerna och den ekonomiska eliten försökte skrämma oss med återkomsten av TBC-barackerna (som vi verkar få nu, trots kärnkraften) om vi sade nej till kärnkraften, ska vi nu skrämmas att acceptera kärnkraften med växthuseffekten (klimathotet). För att inte tala om att tanken självklart är att det är vi skattebetalare som ska stå för riskerna, liksom för kostnaderna att bygga ut densamma. Inget privat företag tar på sig både kostnaderna för byggandet av nya kärnkraftverk och för konsekvenserna av eventuella olyckor. De privata företagen är bara intresserade av att håva in vinsterna – så länge det går. Riskerna ska vi vanliga skattebetalare stå för, dels genom att riskera vår hälsa, dels genom att betala vad en olycka skulle kosta.

Det finns inga gratisluncher skrev Barry Commoner på 70-talet. Det finns inga genvägar till ett bevarande av våra nödvändiga livbetingelser, de kräver att vi alla lär oss leva på ett annat sätt och att inte slösa med energi och resurser som vi gör idag. Kärnkraften kommer inte att lösa dessa problem, bara att förvärra somliga av dem och samtidigt att öka riskerna för människorna.

Länk:
– ”Socialdemokraterna måste säga ja till kärnkraften”, Rolf Alsing, DN
– Vattenfall stoppade kärnkraftverk, DN
– Två nya fel vid kärnkraftverken
– Håll huvudet kallt, DN
– Forsmarks utsläpp oroar SSI, DN
– Förslag om slutförvaring av kärnavfall kritiseras, DN
– Jorden klarar sig bra utan mänskligt liv, DN
– Fler artiklar om tillbudet i Forsmark, DN, läs några av dem

Litteratur:
– Commoner Barry, 1971, The Closing Circle:
(Som i den här boken skrev ner ”the four laws of ecology”:
1. Everything is Connected to Everything Else. There is one ecosphere for all living organisms and what affects one, affects all.
2. Everything Must Go Somewhere. There is no ”waste” in nature and there is no “away” to which things can be thrown.
3. Nature Knows Best. Humankind has fashioned technology to improve upon nature, but such change in a natural system is, says Commoner, “likely to be detrimental to that system.”
4. There Is No Such Thing as a Free Lunch. In nature, both sides of the equation must balance, for every gain there is a cost, and all debts are eventually paid.)

– Commoner Barry, 1977, Maktens armod ( De rika ländernas produktionssystem sviker människan, kränker miljön, skövlar jordens resurser. Finns samvete och mod för en radial omprövning?(Det fanns det inte: min anmärkning.)

– Romklubben, 1972, Limits to Growth (en bok som blivit grovt förtalad och vars budskap förvanskats ordentligt genom åren)

Stefan Fölster och Björn Lindgren måste vara vårt lands mest enögda ekonomer/personer. I en artikel i DN förklarar de nu, ordrikt och samtidigt så inlindat som man bara kan, att de som inte trivs på sina jobb och som mobbas, är de som inte klarar sina jobb, samt uttrycker, indirekt men klart, att det borde vara lätt att avskeda dem. De uttrycker det emellertid som att dessa de undermåliga anställda ”väljer” att stanna kvar istället för att byta jobb, för att de hoppas på rejäla avgångsvederlag.

Männen skriver som om vi fortfarande befann oss på 70-talet, då man just bara sa upp sig när man inte trivdes på en arbetsplats, och hade ett nytt jobb dagen därpå. Var har de här båda varit sedan 1990 då massarbetslösheten utbröt, under de 16 åren sedan dess då även kvalificerade människor söker många hundra jobb och går arbetslösa under åratal trots att de inget hellre vill än att arbeta. Var har de varit under de år man dragit ner på stöden till arbetslösa, börjat trakassera dem med allsköns vanvettigheter och börjat framställa dem alla som lata, loja, förslöade och arbetsskygga parias?

Förstår dessa herrar bara inte vad det handlar om eller är de rent och skärt och upprörande cyniska?

Länk:
– ”Mobbade på arbetsplatser klarar inte av sitt jobb”, DN

För den serie av inlägg som jag nu tänker skriva vill jag börja med det som får bli seriens devis, nämligen ett citat ur historiken Peter Englunds bok Förflutenhetens landskap. Historiska essäer (3:e upplagan 1993). Raderna verkar vara riktade mot kommunismens ideologer men kunde precis lika gärna riktas mot dagens unga revolutionärer, de som kallar sig liberaler, nyliberaler och libertarianer, de torde gälla för alla fanatiska utopister:

Revolutionären är ofta en högst oegennyttig människa, bländad av en vision som rymmer mycket av skönhet och stilla förnuft; denna messianska irrbild lovar oändlig lycka i den hinsides värld som väntar på andra sidan revolutionens Ginnungagap. Och dit måste man nå, till snart sagt vilket pris som helst, även om man måste föra människor dit i handklovar och ögonbindel för att lyckliggöras under tvång, ja även om man så måste offra just människorna för vars skull tusenårsriket var framtänkt. Det är just övertygelsen och den oegennyttiga hängivenheten som gör revolutionären så full av kraft och också så livsfarlig.

Reaktion på en tidigare kommentar på Motvallsbloggen
På en tidigare kommentar uttryckte jag åsikten att Johan Norbergs artikel om liberalismen var ren smörja och fick då veta att jag som forskare (fast jag vill tillägga fd. sådan) borde uttrycka mig annorlunda och dessutom argumentera för mina påståenden. Så provocerad av denna kommentar beslutade jag mig för att just diskutera denna uppsats av Johan Norberg i några inlägg.

Norbergs uppsats kan sägas bestå av två delar, dels en del som i korthet beskriver de politiska filosofers tänkande som initierade liberalismen, dels i en sammanfattande beskrivning av hur det sedan kom att se ut i verkligheten/praktiken, vad som har hänt sedan 1800-talets början och fram till våra dagar.

Liberalismens utopi – ett lyckorike för alla
Norberg finner, inte överraskande, att filosoferna, som jag ska återkomma till senare, målade upp ett lyckans Schlaraffenland, och dessutom finner han att detta drömland också infann sig en tid under 1800-talet, eller åtminstone var nära att förverkligas, ända tills dumma antiliberaler och liberala förrädare tog sig före att inskränka den liberalism som många länder uppnådde under 1800-talets mitt. När han beskriver denna historiska utveckling slirar han avsevärt, både vad gäller tidsangivelser och vad gäller orsaker och verkan.

Inledningsvis vill jag citera följande från Johan Norbergs uppsats om Liberalismens. De individualistiska idéernas historia

Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det må vara samhällsnyttan, historien, ekologin, eller klassens eller nationens/rasens välgång. Liberalismen bryter med alla dessa och säger rent ut att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål. 

På det viset är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet – mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontrolliver, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrolldrömmar.

Alltså kan vi konstatera, att för Johan Norberg och hans liberalism så är det helt förkastligt att staten lägger sig i enskilda människors liv eller att människor lägger sig i varandras liv. Ingenting får störa den totala individulla friheten. Sedan kommer han fram till att liberalismen var väldigt lyckad, så länge man tillämpade den i Sverige, och innan sådana förrädare mot liberalismen som J S Mill började göra sig gällande och förespråkade avsteg från den sanna liberalismens enda väg, den rena låt-gå-liberalismen, den som skulle ge den totala individuella friheten.
Men så skriver Norberg, om den period som han anser var så befriande att:

Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

(Jag vet inte vilken period han syftar på dock, eller vilka det var som slapp svälta för svältperioder hade vi under 1800-talet, även om det inte var de rika som svalt.)
Det här är en mer än lovligt förenklad bild av vad som skedde och vilka konsekvenserna blev, eller inte blev. Jag börjar här att diskutera praktiken och tar först upp denna del av Norbergs historieskrivning, den om jordbrukets modernisering och vad den berodde på.

Laga skiftet, det sista stora skiftet
För dem som inte vet vad skiftena handlade om, så var det så att före dessa ägde man ofta marker gemensamt i byarna. Husen låg samlade i byar och alla i byn hjälptes åt att så och skörda. På papperen ägde invånarna i byn delar i de marker som omgav byn.

Vi har ofta fått lära oss att bönderna kunde äga en massa smala remsor här och där på en meters bredd, och att detta var ofantligt irrationellt, så skiftena ledde till mer rationellt jordbruk då man ”slapp samarbeta”, som det brukar heta. Emellertid finns det, vad jag vet och lärde mig när jag deltog i etnologiundervisningen vid universitetet på åttiotalet, ingenting som tydde på att var och en odlade dessa smala remsor. De var bara matematiska storheter. Jorden odlades gemensamt, i stora skiften, och resultatet delades sedan mellan alla i byn, beroende på vars och ens ägarförhållanden och enligt strikt bestämda regler. Men hjälptes åt gjorde man, och var man tvungen att göra med tanke på de metoder som stod till buds och att skördetiderna var korta och krävde mycket folk, och gjorde så sent som in på 1900-talet. När jag var ung hade vi något som kallades ”potatislov” på hösten, som var en rest av den tiden, inte så avlägsen då, när barnen behövdes i potatisupptagningen. Sommarloven i skolan är dessutom en rest från den tiden då massor av människor behövdes i skörden, både av hö och spannmål.

Nå, skiftena handlade om att förenkla och lägga samman jordremsorna, som ofta var så utlagda att alla hade delar i både de sämsta och bästa jordarna i närheten av byarna, och dessutom hade de gemensam tillgång till allmänningarna, där ofta boskapen betade.

Det laga skiftet stipulerade att jordarna skulle delas upp på större enskilda egendomar och att boningshusen skulle ligga i centrum av ägorna. Detta innebar att man var tvungen att flytta ut husen från byarna eller riva dem och bygga nya. Detta innebar stora försakelser, det var dyrt och det krävde en massa extra arbete, varför människor ofta var mycket negativa till dessa ”nymodigheter”, som inte bara inrättades för att rationalisera jordbruken utan som också lagstiftades om för att förfarandet skulle slå sönder småfolkets sammanhållning i byarna gentemot godsägare och överhet.

Nu alltså:
För det första fick bönderna även före laga skiftet behålla resultatet av sina insatser, bortsett från de skatter de tvingades betala förstås, som betalades in natura, och eventuella dagsverken. Men i och med att de blev ägare av väl definierade och sammanhängande landstycken, tvingades somliga att istället betala arrenden. Detta är inte detsamma som att de nu äntligen ”själva fick behålla resultatet av sina insatser”.

För det andra gjordes skiftena i Sverige, på inspiration från dessa andra länder, som Norberg nämner, så att de tvingades på svenskarna alltså. Många var synnerligen ovilliga att skifta ut sina marker. I lagen om det laga skiftet, som beslutades 1827, stipulerades att om en enda person i en by önskade skifta ut sina jordar, så skulle skifte företas.

Hur rimmar ett sådant tvång med liberalismens tal om frihet och varje människas rätt att bestämma över sin egendom och sina tillgångar? Eller menar Norberg, som tycks mena att skiftet var bra, att tvång som syftar till vad överheten, staten eller stora kapitalägare, anser ligger i samhällenas långsiktiga intressen, inte ska betraktas som ingrepp i människornas frihet att själva bestämma över sina liv och sin egendom. Var går i så fall gränsen? Vilka har i så fall rätt att bestämma över andra människor och för vilka syften, och därmed att inskränka dessa andra människors frihet och självbestämmande? Vems friheter är det Norberg talar för?

För det tredje: Vad säger att rationaliseringarna inte hade företagits lika effektivt, eller effektivare, om byalagen även fortsättningsvis hade samarbetat?

Det är faktiskt så, vilket få unga människor idag känner till, att jordbruket moderniserades ganska långsamt och sent. Till den by där jag bodde i mer än 30 år och tills för ett par år sedan, kom den första traktorn 1958 (då jag var 14 år alltså). Det innebar att en enda bonde ensam tvingades köpa in maskinen, vilket krävde stora ekonomiska resurser. Sedan körde han ofta även till de andra i byn, mot betalning. Det kunde ju lika gärna ha förhållit sig så att bönderna, med gemensamma krafter, hade klarat av att införskaffa moderna maskiner tidigare, om bygemenskaperna hade bestått alltså.

Nå, detta vet vi inte, men man kan inte utan vidare dra slutsatsen att en ekonomi där var och en sköter sig själv och struntar i andra, utvecklas snabbare än där alla samverkar för den gemensamma vinningen, vad gäller bekvämlighet och/eller pengar och att laga skiftet därför skyndade på utvecklingen. Och framför allt kan man inte ta fram detta som ett exempel på hur bra liberalismen är, då skiftena ingalunda skedde på frivillig basis. Det hände exempelvis att det var ägare som inte själva bodde i byarna som önskade sig skifte och därmed tvingade alla andra, de som samarbetade i byarna, att slå sönder sina samarbetsorganisationer.

Egentligen skulle jag vilja hävda att precis sådant sönderslående av ”småfolkets” samarbete sysslar dagens nyliberala regering med, när den, under lögnaktiga påståenden om motsatsen, går till attack på och river möjligheterna för samverkan inom facken.

Fortsättning följer.

Länkar:
– Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
– Ginnungagap, Wikipedia
– Finspång, ett 1900-tal
– Laga skifte, Wikipedia
– Rutger Maclean, Wikipedia
För övrigt rekommenderas studier i historia och etnologi.

Läs den här artikeln av Liza Marklund, om en frånskild pappas övergepp på sin lille son, och fundera sedan över följande:

Är alla pappors rätt att umgås med sina barn överordnade alla barns rätt att inte behöva uppleva något sådant här? (Även om jag skriver ”pappor” här pga att artikeln handlade om en pappa, så gäller mina resonemang lika ifråga om mammor som begår övergrepp eller misshandlar sina barn på andra sätt.)

Det här är ingen lätt fråga. För det första kan vi väl slå fast att sådana här fall är sällsynta och i de allra flesta fall fungerar barns umgänge med den frånskilda pappan normalt och i de allra flesta fall försöker varken mammor eller pappor förhindra att den andra föräldern träffar barnen. Men det finns undantag. Det finns ett fåtal föräldrar, förmodligen mest mammor, som försöker förhindra att pappan träffar barnen, trots att pappan är en hur bra sådan som helst och det finns ett fåtal pappor som utsätter sina barn för sexuella övergrepp eller behandlar dem mycket illa på andra sätt.

Frågan kan alltså ställas så här istället: Ska de få fallen där mamman otillbörligt ljuger om pappan, och försöker förbjuda honom att umgås med sitt/sina barn, få förorsaka att några barn behöver råka ut för sådana här övergrepp för att den förra kategorins rätt till sina barn går före de barnens rätt som drabbas av övergrepp?

Själv anser jag nog inte det. Det är synd om normala och snälla fäder som inte får träffa sina barn, liksom om dessas barn, men det är ändå ofantligt mycket mer synd om de barn som råkar ut för det som Liza Marklund beskriver i sin artikel. Vilka ska alltså offras i de fall där man inte kan veta säkert?

Lagstiftarna väljer tydligen inte så sällan att sätta förälderns rätt före barnets. Hellre fria pappan än fälla alltså. Borde det inte, trots att somliga föräldrar kommer att drabbas fast de är oskyliga, vara så att man hellre fäller än friar i sådana fall där tveksamhet råder, och det redan vad gäller umgängesrätten, för att säkra att inget enda barn, eller i varje fall betydligt färre, drabbas på det här sättet?

Man kunde också ställa frågan om de pappor, som oskyldigt beskylls för att vara olämpliga att träffa barnen, skulle kunna säga till sig själva: ”Jag anser att jag har rätten att träffa mina barn, och om några andra barn, av det skälet att rätten oftast dömer så att papporna får den rätten mot mammornas önskemål, utsätts för övegrepp så är min rätt ändå värd att offra dessa andra barn för?

Frågan är inte lätt, men måste inte alltid barnens rätt och trygghet gå före allting annat, och så att man tar det säkra före det osäkra i sådana här fall och när samhället ska ta ställning till frånskilda föräldrars umgängesrätt, och även om det leder till att en och annan pappa orättmätigt fråntas rätten att träffa sina barn?

När jag tänker på pojken som Miza Marklund berättar om så vill jag helst sätta mig ner och gråta och när jag tänker på mamman till pojken så känner jag hennes förtvivlan och vanmakt ända in i märgen.

Länk:
Varför såg jag inget?, Expressen 18/11 2007

Visst är det underligt att så allvarliga brott mot samhället, mot vårt demokratiska och juridiska system, som sprängningen av åklagarens dörr i Trollhättan, inte kallas för terrorism och varför lyder sådana brott inte under terroristlagen?

Guillou har uppenbarligen helt rätt, man måste heta Ali eller Mustafa för att kunna anklagas för terrorism. Någon mer än jag som anser att detta är upprörande?

Länkar:
– Åklagaren jobbar vidare, DN
– Fem attentat är fem för många, DN
– Ibland går det fort minsann!, AB

Idag vill jag skriva om något som jag uppfattar som positivt.

Det har alltid hävdats, från biologistiskt anfäktade personer (de som drar långtgående slutsatser om människan utifrån någon av biologins domäner), att kvinnor, av biologiska skäl, har sämre lokalsinne, är sämre än män på att orientera sig i omgivningen mm. Nu läser jag i senaste numret av Forskning och Framsteg att ett experiment visat att det här beror mer på träning än på genetiska skillnader mellan könen.

Man lät både kvinnor och män spela ett datorspel som handlade om att pricka (skjuta) mot en prick som dök upp på olika ställen på datorskärmen. Kvinnor träffade rätt i 55% av fallen medan män träffade rätt i 68%. Tror man nu på att det är biologiska skillnader som avgör det här, så drar man lätt denna slutsats direkt och anser sig ha fått ytterligare belägg för den här tesen.

Den kanadensiska psykologen Ian Spence gick emellertid vidare och lät både kvinnor och män spela ett krigsspel (Medal of Honor: Pacific assault), som kräver stor uppmärksamhet, snabba reaktioner och pricksäkerhet då ”fienden” kan dyka upp var som helst på skärmen. Efter tio timmars träning under en månads tid, hade alla förbättrat sina resultat, men kvinnorna hade förbättrat sina mer och så att könsskillnaderna helt försvann.

Så här kommenterar en lektor i psykologi det här testresultatet:

Det här är en intressant studie som talar för att tidigare erfarenheter kan vara en viktig förklaring till de könsskillnader som syns i psykologiska tester, säger Bertil Törestad, lektor i psykologi vid Stockholms universitet

Visserligen är privata erfarenheter inte vetenskapliga, men de kan läggas till grund för vetenskapliga hypoteser, och mina erfarenheter har lett mig till precis den hypotes som det här testet tycks stödja. Jag har sysslat med spår- och sökträning (sökträning ung. räddningshundsarbete i skog) av hundar under många år, och då också fungerat som instruktör på området på många hundträningsläger och kurser. Då arbetar man i skogen, ofta i helt främmande terräng, lägger ut spår först och sedan ska hunden gå spåret, i sök gömmer man sig i skogen så ska hunden fritt leta upp en.

Under drygt tjugo år har jag träffat på två personer som gått bort sig i en främmande skog, en var man och en var kvinna. Men det typiska var att kvinnorna väldigt ofta var ängsliga för att ge sig ut skogen och lägga sina spår, eftersom de nästan alltid trodde sig ha dåligt lokalsinne – vilket de alltså inte alls hade. Men det är klart att om man ständigt matas med föreställningen om att man har det, så får man sämre självförtroende på området och avstår från att träna upp sig, för det är ju bara korkat att försöka lära sig något som man är övertygad om att man inte har biologiskt grundad fallenhet för. Ingen försöker ju flyga genom att flaxa med armarna exempelvis, för varje normal människa vet att detta inte går, för att göra en övertydlig jömförelse härvidlag.

Min slutsats blir alltså att biologin fortfarande används för att förtrycka kvinnor, ta ifrån dem tron på sig själva och sina förmågor och att man i många fall inte har de säkra vetenskapliga belägg för de här påstådda biologiska skillnaderna mellan könen som somliga försöker göra gällande.

Apropå att en hel del personer blev arga på mig när jag, i samband med att jag satte upp min ”Skandalkalender” före valet, påstod att alliansen inför valet hade tillsatt en ”smutsgrupp” för att gräva fram smuts om socialdemokraterna så kan jag inte låta bli att citera detta ur Svenska Dagbladet, som jag inte hittat förrän nu.

De borgerliga skapade en särskild grupp som granskade Göran Perssons och s-regeringens påstådda förfall, och man utnyttjade förstås fackliga bostadsaffärer och bidragsfuskande SSU:are för att skaffa sig ett moraliskt övertag inför valet.

Men på en dryg vecka kan Fredrik Reinfeldt nu alltså bocka av allvarliga förtroendeförluster på två av de områden som var viktiga för att de borgerliga skulle lyckas vinna valet: regeringsdugligheten och moralen

Länk:
– M har tappat det moraliska övertaget, SvD 6/11 2007