Det har redan börjat – inträdet i Det Nya Fattigsverige. Det börjar med invandrarna/de s.k. gästarbetarna. Snart handlar det här även om, och framför allt om svenskar (de som är sådana sedan så där en 10 generationer eller så), tro inte annat.

Råskället på ”fuskare”, ”arbetsovilliga” och ”lata som måste lära sig veta hut”, riktades i början av 90-talet först, och endast, mot invandrarna men ganska snart blev även sämre ställda, och otursdrabbade ”svenskar” målgrupp för utpekandet, nedvärderandet, råskällandet och misstänkliggörandet.

Klicka på länken nedan för att se hur polska ”gästarbetare” bor. Jag har faktiskt sett dem och deras boendevillkor. Det finns också svenskar som bor så här, och de kommer att bli många, många fler med dagens bostads- bidrags- arbetsmarknads- och lönepolitik.

Bland mögel och avföring. Så tvingas de polska arbetarna bo i Sverige, AB

Vem kommer i framtiden att skriva:
Först satte de åt invandrarna, men jag brydde mig inte. Jag var ju inte invandrare.
Sedan satte de åt de gamla och pensionärerna men jag brydde mig inte. Jag var ju varken gammal eller pensionär.
Sedan satte de åt de arbetslösa men jag brydde mig inte. Jag var ju inte arbetslös.
Sedan satte de åt de sjuka men jag brydde mig inte. Jag var ju inte sjuk…….

När jag själv blev äldre, sjuk och arbetslös fanns det ingen kvar som orkade eller var intresserad av att bry sig.

Jag ska inte ta total bloggpaus men det blir nog lite glesare mellan inläggen en period, för just nu ramlar jobb och andra uppgifter över mig. Det är så i livet ibland.

Hörde Doris Lessings reaktion på Nobelpriset. Hon lät inte överdrivet glad, närmast som att det kunde kvitta nu, när hon inte fått det tidigare. Har för mig att Astrid Lindgren reagerade på samma sätt, på sin ålders höst, för de priser hon ständigt tilldelades och att hon tom sade att det kanske vore bättre att ge priserna till yngre förmågor, som behövde dem bättre.

Jag förstår dem. För det första har man sällan någon möjlighet att verkligen använda sig av en massa pengar när man är i 90-årsåldern och orken börjar svika, för det andra har man för länge sedan förlorat den där gnistan som gör att man vill vinna till varje pris. Sådant känns, för ganska många människor, inte lika angeläget när man kommer upp i åren.

Det hela påminner lite om berättelsen om hur helvetet ser ut, massor med god mat men ingen mun att äta med etc.

Tsunamibanden förblir hemliga i 70 år, hör jag på Ekot. Konstigt! De skulle ju avslöja socialdemokraternas förfärliga missdåd. Vad kommer det sig att den borgerliga regeringen bytt fot i det avséendet.

Hårdaste kritikerna har varit Journalistförbundet och tidningsutgivarna, som tycker att regeringen bidrar till konspirationsteorier med sitt hemlighetsmakeri.

Det kan man ju hålla med om. Först använde alliansen tsunamikatastrofen för att plocka poäng på regeringen Persson inför valet, återkommande och ihärdigt. Sedan kunde alliansen plocka fram de här banden och använda dem, utan att säga något alls, så fort det kom fram något för alliansregeringen obehagligt.

Hela spelet stinker.

Dags att påminna om den här animeringen kanske

Fler inlägg på Motvallsbloggen om den här saken:
– Hur var det nu med Reinfeldts serbiska barnflicka?, 6/2 2007
– Reinfeldt i blåsväder – fram med tsunamibanden igen, 29/1 2007
– Bildt och Reinfeldt begår lagbrott – helt normalt för den här regeringen förstås! 29/11 2007

Fler inslag på bloggen om samma sak kan man hitta om man söker på ”Danielsson” i sökrutan överst till höger.

Länk:
Tsunamibanden förblir hemliga i 70 år, Ekot

Läser i Aftonbladet om ännu en undersökning som pekar på att mobiltelefoner kan ge hjärntumörer, och att framför allt barn och unga människor utsätts för ökade risker. Med en timmes prat om dagen ökar risken med 50% har forskarna visat.

Lennart Hardell på universitetsjukhuset i Örebro är en av två svenskar som står bakom den. Han har tillsammans med Kjell Hansson Mild, forskare på Arbetslivsinstitutet i Umeå, gått igenom 2 200 fall.

Tänk så slumpen kan slå, både Arbetslivsinstitutet och Kilen, organisationer som båda säger för stora mäktiga företag obehagliga saker, lades ner ganska omgående efter att den nya regeringen tillträtt. Kilen lät de läkemedelsskadade komma till tals genom att man samlade in vanliga människors rapporter om ex. biverkningar, och stöttade dem som försöker sluta äta preparat som de blivit beroende av och Arbetslivsinstitutet säger här och bl.a. något som stora telefonjättar inte uppskattar.

Det förefaller, ja jag säger ju inte att det faktiskt är så, bara att det verkar som om besluten om dessa nerläggningar var tagna redan före valet. Det kan knappast ha varit av omtanke om väljare och medborgare i landet, som regeringen Reindfeldt skyndade åstad vad gällde dessa nerläggningar. Undrar vilka regeringens omtanke rörde, om det alls fanns en tanke bakom åtgärderna förstås och det måste vi ju tro. Vi kan ju inte tro att vi har en regering som alls inte tänker.

Länkar:
– Stor studie: Mobilen ger hjärntumör, AB
– Staten drar in bidragen till Kilen – en tragedi, Motvallsbloggen 28/12 06

Alla talar om Facebook just nu och jag begriper ingenting. För det första är mitt ”face” ingenting att skryta med längre. Det tyckte jag inte att det var ens när jag var ung, men idag skulle jag anse mig vara mycket vacker om jag fortfarande såg ut som jag gjorde för 30 år sedan, så jag har inte känt så mycket för att sätta mig in i den här nya trenden med Facebook.

Nu har jag fått mejl om att jag är utsedd till friend i en Facebook och känner mig förstås smickrad och glad att någon vill ha mig som friend, men jag förstår inte alls vad det innebär. Vad förväntas jag göra åt saken?

Just nu känner jag mig så hjärtligt trött på allt digitalt. Jag hade tänkt mig att jag var fullärd (nåja, i alla fall att jag inte skulle behöva lära mig oceaner av nya saker hela livet för att klara livhanken), men så inser jag att i denna digitaliserade tid måste jag fortsätta att lära mig nya saker hela tiden för att kunna leva ett normalt liv, och att så fort jag lärt mig en sak så kommer nya program som kräver nya inlärningstider.

Har precis köpt mig en ny symaskin, en som ska vara ett rent under och kunna sy allt och som dessutom kostade skjortan – och lite till. Nåja, symaskin vete 17 om jag ska kalla den för. Det är en ny dator med ett otroligt program som troligen tar ett år att lära sig behärska och trots flera timmars kamp med eländet så har jag inte lyckats sy en raksöm med den ens. Så nu har jag bestämt mig för att det är något fel på underverket. Det retar mig bara så oerhört att jag måste lägga ner en massa tid på att konstatera detta. Hade det handlat om en vanlig mekanisk maskin hade jag vetat detta redan efter tre minuters test.

Så har man alltså också stängt ner alla möjligheter att se analog TV och nu vet jag inte om det ens är möjligt att få en skaplig bild där jag bor. Jag blir troligen tvungen, om jag vill fortsätta att se TV, att köpa en sådan där konverter, programmera den och se om det fungerar i mitt hål i skogen, och räknar med att det handlar om ytterligare några timmars trial and error, som i värsta fall resulterar i att jag inser att jag i fortsättningen inte kan se en njutbar TV-bild. Sådana där bilder som pixelerar så fort figurerna rör sig på TV-skärmen är inte njutbara att se på och sådana har jag sett lite här och där. Det är ju f:n att jag ska behöva kasta ut flera hundra kronor på att ta reda på om jag kan se TV i fortsättningen!

Just nu har jag alltså mest lust att dra något gammalt över mig. Digitalt utmattningssyndrom kanske man kan kalla det. Undrar just om det finns några speciella tabletter mot sådant? Om inte så är detta ett tips till läkemedelsindustrin. Varför inte preparatet Diusyrom som gör att man står ut med den digitala omvärlden, bara en liten ändring på någon molekyl i SSRI-preparaten så har man en ny storsäljare. Jag skulle omedelbart begära att få preparatet utskrivet åt mig.

Den förträfflige skådespelaren och underhållaren Lars Ekborg gjorde en gång en sketch där han föreställde en nyhetsuppläsare. Jag känner just nu för att travestera honom. Har läst tidningarna och lyssnat på radionyheterna och som vanligt är det i stort sett bara:

Elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände och elände, elände.

Elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände och elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände.

Elände, elände, elände, elände, samt elände, elände, elände, elände, elände. Så har vi elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände, elände och elände.

Kan någon komma på något som är riktigt roligt, trevligt eller positivt – för de allra flesta, alltså inte ohemult höga bonusar och ordentliga skattelättnader, som ju bara rör de redan ofantligt rika?

Jag har blivit kritiserad på andra bloggar för vad jag skrivit men med det här, på S R Larsons blogg, kritiseras jag för första gången (mig veterligt) för vad jag inte har skrivit om, nämligen att jag inte har skrivit om bristen på läkare och sjukvårdspersonal för mammografering (vilket jag givetvis tycker är bedrövligt).

Tur att inte alla bloggar börjar kritisera mig för vad jag inte skriver om, för då skulle bloggvärlden bli väldigt trist. Det finns, som alla förstår, hur mycket som helst att dra upp i den vägen. Jag har varken bloggat om Östtimor, om Fuglesangs rymdfärd eller om de rikas stora suvar och inte heller om gorillor eller om musik, för att bara nämna några exempel, som alla är värda uppmärksamhet fast av olika anledningar.

Sedan undrar jag, eftersom S R Larson framhåller USA som ett föregångsland, om han tror att den allmänna mammografin fungerar bättre i USA:s privatiserade sjukvård. För att inte tala om om han anser, att alla amerikanska kvinnor får effektivare vård än i Sverige, när/om de drabbas av bröstcancer. I dessa Sicko-premiärens dagar är jag inte så säker på att de får det.

Jag är, som jag väl redan har avslöjat, inte ett dugg religiös, har knappt besökt i en kyrka i hela mitt liv (fast tror att jag var på en gudstjänst en gång i min ungdom, och tom en julotta en gång) och är inte ens komfirmerad, vilket är tämligen ovanligt i min generation. Men jag har läst Bibeln, från pärm till pärm (gamla översättningen).

Som saker och ting ser ut idag, och utvecklar sig, börjar jag fundera. Man kanske skulle bli religiös i alla fall. Han sade ju en hel del förnuftig den där Jesus: ”Älska din nästa såsom dig själv”, exempelvis, eller ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder det skolen I ock göra dem”, (fast det uttrycks kanske på modernare svenska i nya bibelöversättningen).

Ja, så drog han ju lite liknelser som inte heller var så dumma, som handlade om att man skulle hjälpa de nödställda, de lidande och de utstötta, ingen dum idé alls. Han låter faktiskt riktigt socialistisk när jag tänker efter. Och inte minst den här är ju bra: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himlen/Guds rike”. (Kds-pamparna verkar inte ha läst det här.)

De är alltså synd om de rika. De kommer, enligt Jesus, inte att få ”Pie in the sky when they die”, som de troende fattiglapparna kommer att få.

Kunde ju kännas tröstrikt i dessa tider om man trodde på det där – men det går liksom inte, med tanke på hur världen ser ut, att tro på en god och allsmäktig Gud. Istället får man väl trösta sig med Edward Perssons sång om att ”man kan ingenting ta med sig dit man går”, att inför döden är vi alla i alla fall totalt jämlika.

Det sorgliga i sammanhanget är de där som arvskattebefriat ärver miljoner, eller miljarder, utan att de har gjort ett dugg för att förtjäna pengarna, eller rättare sagt, som inte ens stulit pengarna själva.

Självmord bland unga flickor ökar, enligt Ekot, och det är helt obegripligt, eftersom det, enlig samma nyhetsrapportering, finns så mycket effektivare metoder idag, SSRI och sånt.

Får unga flickor ingen sådan god behandling eller vad handlar det om? Någon som vet?

Jag erinrar mig ett engelskt program på TV om Seroxat (ett SSRI-preparat=ett antidepressivt medel) för några år sedan, enligt vilket en ung pojke började skära sig sedan han hade satts på SSRI, och som han sade i intervjun, fick en känsla av overklighet varför han skar sig för att känna efter om han fanns, om han var verklig. Vad jag alltså undrar är om de här unga flickorna som skär sig, vilket också sades vara ett tilltagande problem, eller som begår självmord, får SSRI eller om de inte får sådana medel?

På SR:s hemsida kan man nämligen läsa att:

När det gäller både pojkar och flickor finns en oroande tendens i statistiken. För äldre åldersgrupper har självmorden ungefär halverats de senaste 20 åren. Det förklaras av forskare med bland annat bättre behandling och medicinering.

Så hur är det egentligen på det här området?

Länk:
Självmorden ökar bland unga kvinnor, Ekot