Skadad färja fick vända
En färja från Rostock till Danmark tvingades vända åter till Tyskland sedan bogporten skadats. Samtliga 300 passagerare fick följa med tillbaka.

Det var gentilt får man ju säga. All heder åt detta rederi men det hade förstås kunnat skada rederiets renommé om man hade kastat 200 av passagerarna överbord när man tvingades vända färjan.

Länk:
– Rubrik och introtext i DN på nätet eller
– Mer om färjan i DN

Hör på Ekot klockan 17.45, att svenska VD:ar har usla löner, endast 9 miljoner/år, vilket är dåligt i jämförelse med VD:ar nere i Europa som kammar hem 27 miljoner/år. Därför kommer svenska VD:ars löner att stiga, säger Göran Rotzius, på konsultföretaget Heidrick och Struggles, så att de snart ligger i nivå med de europeiska. De svenska VD:arna har ju själva ofta beklagat sig över sina jämförelsevis låga löner dessutom.

Men utifrån det faktum att svenska VD:ar tjänar sämre än VD:ar i Europa och USA (som de ofta och med viss jämmer jämför sig med i lönehänséende) bör man förstås dra helt andra slutsatser (i synnerhet om man är marknadsliberal):

1: att svenska VD:ars löner i varje fall inte ligger under deras marknadsvärde. Hade de gjort det hade VD:arna förstås kunnat flytta till de där 27 miljonerna istället.

2: att svenska VD:ar i grunden är socialistiska/kollektivistiska och inställda på jämlikhet/likalönsprincipen – när det gäller deras egna löner vill säga.

Länk:
Ekot om svenska VD-löner

Visst är det konstigt. Liberaler (av alla shatteringar) hävdar med djupt känd övertygelse att allting sköts bättre, blir billigare och att utveckling av teknologi och samhälle går mycket snabbare och blir effektivare om allting får ske utan statlig inblandning/styrning och utan statligt ägande av någonting, samt bara medborgarna slipper betala skatt. De ser ju skatter, som är vad staten använder för investeringar mm, som ren stöld ifrån oss. Man tycker annars att de borde kunna se att i de länder där staten aldrig har lagt sig i, aldrig planerat något och aldrig satsat något av medborgarnas gemensamma pengar, har det inte blivit mycket till det vi brukar kalla utveckling bl.a. för att man i sådana länder aldrig byggt ut någon fungerande infrastruktur.

När vi andra hävdar, att vi inte hade fått uppleva den utveckling. som vi har sett i Västvärlden under 1900-talet, om inte staten (läs: vi skattebetalare via våra regeringar/riksdagar) både styrt en del av investeringarna, ombesörjt byggnation och underhåll av infrastrukturer, gynnat forskning och implementerat användning av ny teknik, suckar liberaler och anser att detta bara är såååå korkat.

Men – det finns ett område där liberaler tydligen anser att det är helt OK att staten (dvs vi skattebetalare) både bekostar utvecklingsarbetet och står för kostnaderna (inkluderande fantasibonusar till VD:arna) för produktionen. Det gäller verksamheter som är till för krigsändamål. Inte nog med det, många, inte bara liberaler och moderater, brukar också framhålla hur väldigt mycket av ny teknologi som har sitt ursprung i vapenindustrin och har utvecklats på grund av krig och militär verksamhet. I samma andetag som de säger detta glömmer de vilka som betalat för denna utveckling.

Annars har de däremot helt rätt i att krigen ”fött” en myckenhet av ny teknik. Väldigt mycket av det vi alla sedan fått nytta av, civilt och individuellt, har sitt ursprung i militär verksamhet och militärt utvecklingsarbete – som alltså just betalas av skattebetalarna . Så har exempelvis kärnkraften, som ju är så ren och fin numer, sitt ursprung i kriget, och i atombombsutvecklingen. Så utvecklades radarn av engelsmännen under andra världskriget. Så har en hel del av datorutvecklingen gjorts för militära ändamål, konservburken, vissa läkemedel mm, mm (alltså är krig något gott och att amerikansk krigsindustri, liksom svensk, anser detta behöver vi inte betvivla). Och här har skattepengar stått för notorna, men givetvis på sådant sätt att privata företag gjort sig stora förtjänster på dessa skattefinansierade verksamheter under tiden och så att privata företag senare kunnat profitera på det utvecklingsarbete som gjorts för skattepengar, pga statliga satsningar.
Merparten av den forskning som ledde fram till kärnkraften hade ingen privakapitalist varit beredd att satsa pengar på ur egen ficka. (Det har funnits undantag förstås. Det var inte så länge sedan en Rausing förklarade att under de finansiella förhållanden som råder idag, skulle man aldrig ha kunnat utveckla tetrapaken, som tog mer än 15 år att utveckla, för på så lång sikt satsar inget privatägt företag idag, underförstått men inte utsagt: när VD:arna hela tiden sneglar på veckans aktiekurser).

När vi skattebetalare/staten har betalat ofantliga summor till SAAB för utvecklandet och byggandet av JAS, som vi aldrig har behövt, och som nu ska tillåtas sluka ytterligare miljarder av våra skattepengar, då brukar få liberala debattörer kalla detta för ”statlig inblandning”, ”planekonomi” eller för ”ren kommunism” alternativt för ”stöld av våra pengar” emellertid. Ändå handlar det här om skattebetalarnas bidrag till SAABs ägare och till de anställda på företaget. Vinsterna tar framför allt de hand om, som numer får allt fler och allt rejälare enskilda skatteförmåner, som också är en slags bidrag från oss andra.

Slutligen: Utvecklingen beror inte på krigen och inte på att privatföretagen varit, är (eller kunde ha varit) så fantastiska, utan på att stora delar av utvecklingsarbete som annars inte hade kommit till stånd har skattefinansierats. Satsar man enorma summor på att lösa tekniska eller andra problem, då ger det resultat helt enkelt.

Sedan är det en annan sak att det är under krig, eller vid hot om angrepp, som även ovilliga skattebetalare, som liberaler och moderater, är beredda att acceptera stora statliga satsningar på krigsindustrin. Det är därför ingen slump att de som har ekonomiska intressen i de militärindustriella komplexen, som redan Eisenhower varnade för, gärna vill skrämma oss skattebetalare till försvarsberedskap och till att subventionera deras produktion och VD:bonusar. När Sovjet föll samman behövde Västvärldens styrande eliter en ny fiende och då konstruerade man en sådan.

Frågan är i grunden, och endast, vad våra politiker väljer att satsa våra skattepengar på och vad vi vill att de ska satsa dem på, eller om vi helt enkelt inte vill ha någon utveckling i fortsättningen. Överlåter man infrastrukturer till privatkapitalet då kommer stora delar av dessa oundvikligen att förfalla ganska snart och därmed stoppas utvecklingen upp.

Alla påskägg fylls med något, så även detta, med något som är ungefär lika upphetsande som sega gubbar :-). (Finns det sådana nu för tiden förresten?) Klicka på ägget för att se vad det innehåller.

PS kl. 01.45:
Jag är nattdjur av födseln och har alltid blivit de där sömntutorna som man blir i påskveckan. På onsdagen blir man ”dymmeloxen” om man sover längst på morgonen, på torsdagen blir man ”skärfisen”, på fredagen ”långlaten” och på påskaftonen ”påskaloskan”, men vad blir man måndag och tisdag? Jag har glömt det, kan någon friska upp mitt minne?

Den 2:a och den 3:e april kunde vi i Aftonbladet läsa om hur ett antal små barn drabbats av allvarliga och för dem mycket skrämmande biverkningar av en hostmedicin, Mollipect (hittar dessvärre inte artikeln på nätet). De fick allvarliga hallucinationer, såg odjur överallt och skrek när föräldrarna ville sätta ner dem på golvet.

När min tvåårige son åt Mollipect blev han som besatt av ett ont väsen, slog sparkade och skrek på dem som kom i hans väg, kastade blomkrukor, leksaker, ja allt som fanns nära till hands, skriver Viktoria.
Reine Tärnkvist i Ytterby säger:
– Alla småbarnsföräldrar som jag känner har berättat om olika biverkningar i samband med Mollipect. Det är väldigt vanligt.

Professor Björn Beerman på Läkemedelsverket rekommenderar i Aftonbladet att man anmäler sådana här biverkningar. Många rapporter om sådana kan leda till att man omvärderar somliga preparat, säger han.

Jaha, säger jag då och undrar om Beerman är ärlig här. Vad hjälper det när det bara är läkarna som får rapportera in biverkningar till Läkemedelsverket och läkare för det mesta vägrar erkänna att de biverkningar som patienter rapporterar till dem, faktiskt är biverkningar. En mamma vars 2-åriga dotter också hade drabbats av samma hemska hallucinationer pga hostmedicinen Mollipect skriver i Aftonbladet att de kontaktade sjukvårdsupplysningen men de hävdade att det var omöjligt att det berodde på medicinen.

Jag tror henne, för jag känner igen den där läkarreaktionen. Inte ens biverkningar som står i FASS vill många läkare tro på, när patienterna berättar om dem. Sedan jag började gräva i de här frågorna för 6 år sedan, har jag hört många berätta samma sak. Min mammas läkare vägrade också envist att erkänna de biverkningar som min mamma drabbades av – trots att biverkningarna var klara och tydliga och just stod uppräknade i FASS, nästan varenda en av dem. Läkare med den inställningen, och de är alldeles för många, torde inte rapportera in några biverkningar. Jag är ganska säker, numer, på att de allra flesta inte rapporterar in de biverkningar som patienter klagar över. Det torde i sin tur innebära att svåra biverkningar av många mediciner är mycket vanligare än Läkemedelsverket, som är den myndighet som godkänner mediciner för användning i Sverige, vet om (eller vill veta om) och än läkemedelsföretagen erkänner.

Vem bekostar Läkemedelsverkets verksamhet idag? På Läkemedelsverkets hemsida informeras vi om att:

Läkemedelsverket är en av de ledande myndigheterna inom EU och arbetar tillsammans med övriga EU-myndigheter för att driva och utveckla den europeiska produktkontrollen. Läkemedelsverket är en myndighet under Socialdepartementet och vår verksamhet är i huvudsak avgiftsfinansierad (min kursivering). Hos oss arbetar ungefär 450 personer, främst farmaceuter och läkare.

Och vilka betalar avgifter tro, naturligtvis läkemedelsföretagen, för att få sina preparat prövade och godkända. Hur mycket kan man lita på en sådan myndighet?

Det finns verksamheter som staten ska vara ensam finansiär av och som absolut inte ska vara beroende av privata företag och deras avgifter.

En myndighet som försörjs av dem den ska granska är närmast ett skämt.

– Peter Breggins hemsida, läsning om SSRI bl.a.

Du är ung, du har friska, fortfarande kraftfulla föräldrar, eller du är själv en av desssa medelålders föräldrar och tror inte att åldringsvården har med dig att göra, att du inte kommer att drabbas av nedmonteringen av densamma.

Glöm det. Tro inte att du kommer att komma undan. De allra flesta av oss drabbas, först i och med att föräldrar eller svärföräldrar blir gamla, sjuka, ålderdomssvaga eller dementa, alltid någon av dem blir det, statistiskt sett, sedan när du själv blir gammal, och det blir vi alla om vi får leva. Livet går mycket fortare än vi föreställer oss när vi är unga.

Tro inte att du, som är en märkvärdig och inflytelserik, eller bara en rik person kommer att klara dig. Den dagen du sitter, eller ligger där och inte kan ta hand om dig själv, då är du inte mycket värd. Ingen frågar efter vad du var innan du av åldern förvandlades till en hjälpbehövande gamling. Läkare skriver dessutom ut lika mycket av de här, för gamla människor, förödande preparaten till rika som till fattiga. Att du kanske har pengar för dyr privatbehandling utgör ingen garanti för att du får en anständig och human vård på gamla dar med andra ord. Tro mig. Jag vet.

Du som är ung eller i den yngre medelåldern, det är nu, medan du räknas, som du kan göra något, för dem som redan är gamla, och för dig själv när det är dina föräldrars tur och slutligen för din egen förestående ålderdom.

För någon timme sedan ringde en god vän till mig. Hon var förtvivlad. Hon hade åkt de åtta milen in till stan för att hälsa på sin 88-åriga mamma och finner henne i ett eländigt tillstånd på golvet i hallen, i sin egen avföring. Där hade hon legat ett helt dygn utan att kunna ta sig upp.
Den gamla damens läkare hade, för inte så länge sedan, fann min väninna, skrivit ut Zyprexa åt henne. Det är en medicin mot psykos och schizofreni och den här damen är inte ens dement. Hon har klagat på att hon mått så dåligt de senaste veckorna. Högst sannolikt har hon mått dåligt och drabbats av både viss förvirring och av yrsel pga det här preparatet, som hon dessutom ätit tillsammans med sömnmedel och diverse andra mediciner. Det är rent kriminellt att skriva ut sådana här preparat till så gamla människor och att sedan lämna dem utan daglig tillsyn (jag undrar dessutom fortfarande om läkare får betalt av läkemedelsföretagen för att de prånglar ut dessas preparat).

Daglig tillsyn av de äldre rationaliseras bort.
För något år sedan övergick man i den gamla damens hemkommun, i besparningssyfte, från att komma med mat varje dag till de gamla, till att komma en gång i veckan (möjligen var det två gånger i veckan) med portioner för flera dagar. Resultatet av denna rationalisering är förstås att många fler gamla, som behöver att någon ser till dem åtminstone en gång om dagen, hamnar i den här situationen. De kan i värsta fall bli liggande en hel, eller en halv vecka utan att någon märker det.

Så låtsas politiker, både den gamla och den nya regeringen, att vi har kvar det som kallas ”välfärd” och ”social omsorg”. Sanningen är att det mesta av det, som vi som är lite äldre, har lärt oss förknippa med dessa ord är avvecklat, för att de allra rikaste ska få lägre skatter. Ynkedom är enda ordet för det samhälle man bygger åt oss idag. Det är desto ynkligare som Sverige som nation aldrig har varit rikare än idag, och med tanke på att majoriteten (utom högern förstås) i en tidigare generation aldrig klagade över att gamla människor, och andra som behöver det, får god offentlig och skattefinansierad vård.

Men ”mer valfrihet”, upprepar och lovar alliansen papegojlikt. Det blir inte bättre om de gamla får välja vilken person, eller vilket privat företag som ska komma hem till dem en gång i veckan med matlådor. Det är mer kunskap hos äldrevårdspersonal och mer frekvent stöd som behövs.

Vad är det de borgerliga (men sociademokraterna var inte mycket bättre) administrerar fram åt oss? Jo ett samhälle där du och jag, vi vanliga lågavlönade som inte har råd att betala, ska orka med allt själva, och ska klara det vare sig det är möjligt eller inte. Vi ska orka jobba (eller söka jobb 8 timmar/dag). Vi ska orka ta hand om våra hem och våra barn, hjälpa dem med skolarbetet, eller hjälpa barnen med barnbarnen. Vi ska orka ta hand om våra åldriga föräldrar och andra sjuka anhöriga – allt samtidigt, trots att dygnet bara har 24 timmar. Inte nog med det, vi ska alla tvingas flytta till en annan landsända om vi blir arbetslösa, vilket innebär att många inte kan bo nära de anhöriga som behöver deras hjälp, ens om de själv vill det.

Tala om livspussel för de sämst ställda kvinnorna! Men det var inte dessa Maud Olofsson babblade om när hon tyckte synd om kvinnor som inte klarade av att få ihop sina livspussel. Det var istället de kvinnor som har så god lön att de utan vidare hade kunnat betala sin städhjälp vitt, och även gamla mammas, som Maud Olofsson avsåg, ja och så männen förstås, som i borgarbrackig anda inte förväntas göra någon insats utöver sina ordinarie arbeten. Det är inte vanligt folk som all denna fantastiska borgerliga ”valfrihet” handlar om. Den är inte tänkt för kreaturen utan i första hand tänkt för de rika, de riktiga människorna. Om livet inte går ihop för oxarna – än sen då! Sådana finns det ju så gott om idag. Och gamlingarna är väl bara till för att ge läkemedelsföretagen ännu högre och megagigantiska profiter.

Tillägg kl. 17.15
Så slår jag upp preparatet Zyprexa på nätet och läser:

Läkemedel av denna typ kan orsaka onormala rörelser i ansikte eller tunga. Kontakta din läkare om detta inträffar. 
……….
Användning av ZYPREXA på äldre patienter med demens rekommenderas inte eftersom det kan ge allvarliga biverkningar.
………
Intag av andra läkemedel
Ta endast andra läkemedel under ZYPREXA-behandlingen om din läkare tillråder detta. Tillsammans med följande läkemedel kan dåsighet uppkomma: medel mot depression och ångest samt sömnmedel (lugnande medel).
……….
Om du har tagit för stor mängd av ZYPREXA
Patienter som har tagit för stor mängd ZYPREXA har fått följande symtom: Snabb hjärtfrekvens, agitation/aggressivitet, talsvårigheter, ofrivilliga rörelsestörningar (särskilt i ansikte eller tunga) och medvetandesänkning. Andra symtom kan vara: Akut förvirring, kramper (epilepsi), koma, en kombination av feber, andfåddhet, svettning, muskelstelhet och dåsighet eller sömnighet, långsam andning, andningssvårighet, högt eller lågt blodtryck, onormal hjärtrytm.
………
I början av behandlingen kan vissa personer känna yrsel eller svimma (med långsam hjärtfrekvens) särskilt när de reser sig från liggande eller sittande ställning. Detta försvinner ofta av sig själv.
………
Vid medicinering med olanzapin kan äldre patienter med demens få stroke, lunginflammation, urininkontinens, ökad falltendens, extrem trötthet, synhallucinationer, ökad kroppstemperatur, hudrodnad och gångsvårigheter. Några dödsfall har rapporterats hos denna specifika patientgrupp.

Tabletten finns i storlekarna 2,5 mg, 5 mg, 7,5 mg, 10 mg, 15 mg och 20 mg. Den gamla damen hade tabletter med 2,5 mg (inte 20 som jag skrivit tidigare, fel av mig) i sin medicinlåda. Notera också att de kan ge dåsighet tillsammans med sömnmedel, vilket den gamla damen också använde.

Man vet att gamla människor tål sådana här preparat sämre än yngre människor på grund av deras förändrade metabolism som gör att de utsöndrar medlen betydligt långsammare än yngre personer. Det krävs alltså inte stora doser för att de ska få ”för mycket” i sig av dem. Dessutom ska man nog inte undvika dessa tabletter bara för dementa, utan för alla åldringar.

Tilägg ett halvår senare:
Fick senare höra att den gamla damen avled någon vecka efter denna händelse. Hon hade fått en stor hjärnblödning.
Det är förstås inte möjligt att påstå att denna berodde på Zyprexa, men man kan under alla omständigheter hävda att damen ifråga inte alls skulle ha förskrivits denna medicin.

(Usprungligen skrivet på G:a Motvallsbloggen /reservbloggen/ 3/4, 2007, klockan 02.30)

Politiker bestämmer om landets ekonomi och de stiftar lagar som får konsekvenser, inte alltid förutsägbara sådana, och företag förändrar sin produktion, sina organisationer och sin distribution, vartefter tekniken utvecklas och förändras. Ingenting av detta kan vi vanliga människor påverka i någon högre grad. Blir konsekvenserna goda så är ju allt gott och väl, men blir konsekvenserna negativa, ja se då är det vi vanliga människor som skuldbeläggs, av politiker och andra ansvariga. Högst märkligt.

Returpapperseländet
När jag var ung samlade man in tidningspapper och återanvände det. Med jämna mellanrum kom det en lastbil som åkte runt och samlade upp de tidningsbuntar som folk hade lagt ner i trappuppgångarna. Det var mycket bekvämt. Men in på sextiotalet ansågs det tydligen inte lönsamt längre att samla in och använda returpapper. Alltså kom det plötsligt inga pappersinsamlingsbilar längre. Jaha, tidningsbuntarna hemma blev större och större, tills de slutligen hamnade i husens soptunnor. Det var inte bra, det ställde till problem eftersom det blev sådana mängder i tunnorna. Ett tag visste man inte var man skulle göra sig av med tidningsbuntarna. I den vevan började man tala om hur slarviga vi var som inte tog vårt ansvar att göra oss av med gamla tidningar på rätt sätt. Vi skuldbelades för något vi inte kunde rå för. Långt om länge organiserade kommunerna speciella uppsamlingsställen för tidningar, dit var och en själv fick åka och lämna tidningsbuntarna (=en ökning av bensinförbrukningen).

Kadmiumförgiftning
Under sjuttiotalet, då man hade byggt reningsverk i de flesta kommuner, fick man problem med rötslammet från dessa. Var skulle man dumpa detta? Jo, det kunde ju användas som gödningsmedel på åkrarna. Alltså började man sprida slammet över landet. Hoppsan, slammet visade sig innehålla en del gifter, bland annat tungmetaller, som reningsverken inte klarade av att ta bort. Dessa gifter togs upp av grödorna. Följaktligen började myndigheterna oroa sig över att vi kunde drabbas av kadmiumförgiftning. En grav sådan leder till att skelettet urkalkas och blir extremt skört, så skört att ben kan gå av vid lätt berörning. Då var det dags att gå ut och tillhålla oss att inte lägga in sura inläggningar i plastkärl som var kadmiumfärgade (röda/gula färger) eftersom tungmetallen kunde lösas ut av sura vätskor. Här gällde det att lära oss ta ansvaret för att vi inte fick för mycket kadmium i oss, för det där vi fick med vårt bröd kunde man ju inte göra något åt. Det handlade ju om storskaliga industriella processer som man inte ville göra något åt, eller inte visste hur man skulle hantera.

Radioaktivitet/befolkningdoser
Så började man oroa sig över att den ”rena” kärnkraften, som ju trots allt släpper ut en del radioaktivitet i luften, skulle leda till alltför höga radiakdoser för befolkningen. Då gick det ut varningar om att tandläkare inte skulle röntga patienter så mycket (vilket väl i och för sig var förnuftigt, inte minst som en arbetsmiljöfråga för tandläkare och tandsköterskor), men likafullt, det var de enskilda som betedde sig felaktigt, inte myndigheter och beslutsfattare och människors irritation eller rädsla skulle omriktas mot något annat än mot beslutsfattarna.

Klimathotet
Nu fruktar man en klimatförändring pga koldixoidutsläpp. Dags igen att lägga huvudskulden/ansvaret på vanligt folk, låta oss känna att det är vårt fel att det gått så här. Vi har kört för mycket bil. Men tänker man förändra transportsystemet, de där varutransporterna som i allt högre grad går via långtradare, istället för med tåg. Tänker man ändra på det faktum att varor fraktas allt längre sträckor pga centralisering och koncentration av produktionen av varor och tjänster? Är det vettigt att frakta runt slaktdjur och kött i hela Europa, istället för att slakta och förpacka lokalt? Nej se på den fronten kan (vill) man inte vidta åtgärder.

Antirökkampanjerna
Slutligen påbörjades den alltmer absurda antirökkampanjen som Valfrid Paulssons (Miljövårdsverkets dåvarande chef) använde som anklagelse mot folk som rökte, för att de minsann förorenade miljön de också, inte bara insdustrin. Den sades nu förorsaka samhället stora sjukvårdskostnader (fast det lär vara ungefär lika farligt att växa upp i en storstad, med de luftföroreningar som finns där, som att bo på landet och röka ett paket om dagen) och trots att de som dör i lungcancer inte kommer att kosta samhället massor som åldriga demensfall. Nu började man mobba rökare. Ingenting om att de lurats av reklamen för tobak. Tobaksbruk var ju bara trevligt och hurtigt tidigare, ja till och med friskt och sunt, om man fick tro reklamen och ingen klagade förr på att cigarettrök luktade illa, tvärtom luktade den status.

Fettmaepidemin
Sedan 70-talet har det alltså blivit politisk kutym att man pekar ut och skuldbelägger folk för allt mellan himmel och jord. Människor ska numer helst vara fullt upptagna med att kritisera och mobba varandra, istället för att utkräva ansvaret där det borde utkrävas, hos politiker, beslutsfattare och hos industrin. När nu allt färre röker, ja då är det de överviktiga som ska mobbas och anklagas för ansvarslöshet, för att de kostar samhället för mycket, för att de lever osunt, liksom de arbetslösa och sjuka, som drabbats hårt av den ekonomiska politik man fört de senaste 20 åren.

Ja tänk så slarviga vi vanliga människor har varit, så otroligt ansvarslösa och omdömeslösa!

Länk (tillagd 21/4 2007)
Modern miljöavlat, DN

Nu har bloggen alltså kommit upp igen. Man har lagt över den på en annan server – men, de senaste dagarnas poster har ramlat ur och dessutom tycks det fattas någon fil för styrning av kommentarsidan eftersom bokstäverna å,ä,ö inte visas som de ska där. Så är det slut på arbetsdagen vilket innebär att detta inte kommer att rättas till förrän tidigast i morgon.

Jag lägger inte in fler kommentarer här förrän felen är åtgärdade. Dagens inlägg finns istället på Gamla Motvallsbloggen

Det är skillnad på brott och brott. Brott som de rika begår är fullt acceptabla, sådant som att roffa åt sig pengar från aktieägarna, som också är vanliga pensionssparare, och det är inte heller allvarligt med skatteflykt, därför skär man ner på ekobrottsbekämpningen. De rika skattesmitarna beviljas nu istället amnesti för skattebrott de begått samtidigt som de befrias från förmögenhetsskatt. Det är också fullt ursäktligt att inte betala TV-licens, det är inte stöld. Det är fullt acceptabelt att utnyttja svarta barnflickor, det är inte stöld att undanhålla det gemensamma dessa skattepengar, eller att undanhålla barnflickorna deras försäkringsskydd.

De vanliga människor som behöver bidrag däremot, de ska jagas och kontrolleras mer och de, trots allt ganska få, som fuskar ska straffas hårdare.

De utsatta jagas intensivare och intensivare, de rika får mer och mer och tillåts roffa mer och mer. Det vi ser idag är rå klasspolitik av rent 1800-talssnitt – och den blir bara värre och värre.