Igår var jag arg och skrev av mig min ilska (över att jag tyckte att jag fick min dag förstörd), det borde jag inte ha gjort tycker jag idag, när ilskan har lagt sig.

Det är visserligen fortfarande så att jag anser att en myckenhet av journalistik är usel, men dels finns det ju faktiskt verkligt god sådan också, dels är jag som bloggare, och även många andra sådana, inte så mycket bättre. Vi har fel ibland, vi tycker till om saker som vi inte har mycket djupa kunskaper om och vi, liksom massmedia snuttifierar, ofta just så illa att det vi skriver förvirrar mer än det informerar, precis som massmedia.

Den stora skillnaden dock, som är nog så viktig, är att journalister i våra större massmedia har en mycket stor makt och därmed ett betyligt större ansvar. De mer kända av oss bloggare (inte jag dock) kanske når något eller ett par tusental läsare varje vecka, medan radio- och TV-journalister, och journalister i de rikstäckande tidningarna, når miljoner och därmed har makten att skjuta politikerna framför sig.

Inte sällan skapar massmedia folkstormar kring något ämne (ibland på grund av lobbyism bakom kulisserna), ibland får de, genom sina förföljelser eller sin envetet upprepade kritik, bara politiker att tro att folk i allmänhet är väldigt upprörda över något. Detta får titt som oftast till effekt att politiker rusar stad och fattar oöverlagda beslut i sin iver att verka demokratiska, eller att tillfredsställa vad de uppfattar som arga och irriterade väljare. Detta gäller dock bara beslut som kostar tämligen lite och som i första hand drabbar enskilda individer. Om massmedia däremot, vilket är mer sällsynt idag än för 30 år sedan, angriper och skapar opinioner som går emot de ekonomiska eliterna, då faller politikerna inte lika lätt för massmediaskapade ”folkstormar”. I det fallet sätter de, tillsammans med dessa eliter, in stora ekonomiska resurser för att tysta ”folkstormen”, blidka eller oskadliggöra den, som i frågan om EU-medlemskapet ex. Men med massmediadrev i frågor som inte kostar så mycket, som att reglera det ena eller det andra, förbjuda någon struntsak eller tillåta något annat, att vidta åtgärder mot små grupper i samhället etc., är det en annan sak. Där är det ganska lätt för massmedia att driva fram politiska beslut.

För omkring 15 år sedan drev jag, tillsammans med två andra personer, upp en folkstorm mot ett förslag om totalt och absolut koppeltvång för alla hundar, ett lagförslag av det mindre väsentliga slaget alltså. Detta var före datorns och nätets tid, så det krävde en del arbetsinsatser och en viss framförhållning, men det lyckades (temporärt). Efter att lagförslaget hade tagits tillbaka, häpnade en av de tre i vår kampgrupp, och menade att hon inte hade haft en aning om att det var så pass lätt ändå att påverka politikerna och få igenom sin vilja i riksdagen. Nå, sade jag, det är det nog om frågan är tillräckligt ointressant och om det inte kostar något att efterkomma väljarnas, eller en grupp väljares önskemål, men försök att få stopp på kärnkraften, då kommer du att stöta på ordentlig patrull och stånga din panna blodig utan att det får någon effekt alls.

Idag har politiker utvecklat tekniken att aldrig inviga väljarna i de stora frågorna, som istället beslutas i all tysthet (som besluten om avregleringarna, om utfösäljning av statliga företag, om grundlagsändringar etc.). Att de kan göra så beror förstås på att massmedia inte tar upp dessa frågor. Om massmedias journalister är införstådda i denna politiska taktik, och tiger för att de är maskopi med politikerna och de regerande eliterna, eller om det beror på att journalister inte begriper vad de viktiga frågorna handlar om, vilka konsekvenser de verkligt viktiga lagändringarna kommer att få för folk, vet jag inte – det är en av de frågor jag ständigt grubblar över. Jag tänker exempelvis på hur förhållandevis tysta journalister har varit vad gäller avskaffandet av all personlig identitet, inför Bodströmlagarna, som en tidigare generations journalister troligen hade gjort allt den kunnat för att uppamma en folkstorm mot.

Min respekt för journalister har successivt undergrävts vartefter jag skaffat mig alltmer kunskaper om samhället och i alltfler fall kunnat konstatera att närhelst jag vet något om det som massmedia, radio, TV eller tidningar, rapporterar om, så är det inte många bostäver som är rätt.

Med deltagandet i bloggpanelen, som jag i ett svagt ögonblick lovade att ställa upp i, har jag bara fått bekräftat att journalister, möjligen med några få undantag, inte kan ta och nyttja och inte kan ge information.

Här har SR jagat mig per telefon, flera gånger, och då och då valt att ringa till min mobil, som det inte går att få tag i mig på, om mobilen är hemma. Den har nämligen inte täckning där vi bor (Telias reklam om att man har täckning i hela landet är alltså falsk). Jag har alltså ett flertal gånger talat om för uppringande från SR att man inte kan få tag i mig på mobilen utan måste ringa min fasta telefon.

Förra torsdagen avlyssnade jag telefonsvararen innan jag reste till Borås på eftermiddagen, så att jag inte reste bort om radion ville ha mig med i bloggpanelen. Har man lovat att ställa upp så får man ju göra det också, resonerar jag, ett förmodligen mycket gammaldags förhållningssätt. Det fanns inget meddelande på telefonen varför jag åkte iväg – meddelandet fanns istället, och med bön om att jag skulle höra av mig under dagen, visade det sig senare, på mobilens telefonsvarare, trots flera förklaringar att det inte går att få tag i mig den vägen.

I början av denna vecka ringer man mig från SR och frågar om jag är tillgänglig på torsdag (idag alltså), vilket jag lovar vara, för att delta i bloggpanelen som jag lovat göra. Jag avstår således från en dagsresa tillsammans med dottern, en resa som vi hade planerat och annars tänkt göra idag. Vad händer så – ingenting! Det blir ingen bloggpanel och heller inget meddelande till mig från SR under dagen att den har inställts, och här har jag varit hemma hela dagen för den sakens skull. Sur över denna nonchalans är bara förnamnet.

Sedan vill journalister att man ska lita på massmedia!

Att DN degenererat de senaste 15 åren har jag redan konstaterat men när man häromdagen publicerade en debattartikel så tendentiös som den av Magnus Henrekson och Aleksander Perski, då har man krupit en bra bit under det definitiva lågvattenmärket.

DN:s rubriksättare, Magnus Henrekson och Aleksander Perski lyckas tillsammans förvanska 90-talshistorien en bra bit över gränsen för ren lögn. De lyckas tillsammans lägga Persson till last allt elände som hände åren 1985 –2000 och att undvika att nämna det faktum att vi hade en borgerlig regering, med Bildt som statsminister, åren 1991-1994. Det kan man kalla en historielöshet, eller en lögn, av kolofantiska mått.

Under rubriken ”Lågavlönade kvinnor betalar Perssons saneringsprogram”, presenteras de båda författarnas slutsatser sålunda i ingressen till debattartikeln, förmodligen redaktörens text:

”Staten skyfflar över utgifterna på lägre nivåer för att stoltsera med sanerade statsfinanser. Regeringen Perssons stålbad för att sanera statsfinanserna blev ett gigantiskt utslagningsmaskineri. Hög arbetslöshet, många sjukskrivna av stress och psykisk ohälsa blev priset som drabbade kvinnor i låglöneyrken hårdast.

Ganska snart i författarnas egna text, som alltså aldrig nämner att vi hade en borgerlig regering åren 1991-1994, träffar man på följande:

Varför har vi så höga ohälsotal och sjukskrivnings- och pensionskostnader i Sverige – välfärdsstaten nummer ett?
För att ”alla” ska komma med, måste man titta lite närmare på hur de först hamnade utanför. Det började under 90-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson fått så mycket beröm för.

Men hur var det nu: Jo, Göran Persson blev statsminister i den regering som tillträdde 1994, efter regeringen Bildt, som var den som försvarade kronan in absurdum och som lät de stora företagen rädda sina pengar på medborgarnas och småföretagarnas bekostnad. (Hamilton/Rolander, 1993)
Stålbadet var Ann Wibbles och de borgerligas favorituttryck för de nedskärningar som man ansåg att man borde göra inom offentlig sektor och i välfärdspolitiken, och som man ansåg sig administera med det famösa kronförsvaret. Det var alltså inte Göran Persson som skapade det som författarna påpekar nedan:

Den panikartade reaktionen på en långvarig ekonomisk kris med statsfinanserna i oordning resulterade i en nedbantning av arbetsstyrkan med 424 000 personer i helårsekvivalenter från 1990 till 1994 (Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar). Detta betydde i praktiken att cirka 500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata drabbades av reduktioner på hel- eller deltidsbasis. Fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps.

Regeringen Bildt tillträdde den 4:e oktober 1991 och satt till till 7:e oktober 1994, inte Persson alltså.
Så långt är det riktigt dock, som att vi såg något, dock jämförelsevis beskedligt, krispaket redan innan den borgerliga regeringen trillträdde, som vi, tillsammans med det ännu värre krispaket som Bildt-regeringen serverade oss, fortfarande betalar av på. Det verkliga eländet kom dock med den borgerliga regeringens famösa kronförsvar, då man tillät räntan att rusa upp till 500% istället för att låta kronan flyta mycket tidigare.
Att, som debattförfattarna på DN, skylla detta elände på Persson är fult, eller mycket okunnigt. Men det blir värre:

Man fortsatte saneringen med en del åtgärder som sällan diskuteras offentligt – ansvaret för samhällsekonomin försköts nedåt. Skolan kommunaliserades och vissa delar av sjukvården blev landstingskommunala. Härigenom kunde staten skyffla över de stora ekonomiska problemen på lägre nivåer och samtidigt stoltsera med sanerad ekonomi.

Detta är visserligen en tämligen korrekt beskrivning av vad som skedde, men inte hur eller när det skedde och inte av vem eller av vilka som hade ansvaret för det.

Skolan kommunaliserades 1989, alltså före den verkligt stora ekonomiska krisen, av socialdemokraterna, och med hurrarop från de borgerliga. Skälet som angavs för oss väljare, var decentralisering och kommunalt självstyre, som de borgerliga hade önskat under decennier. Ansvarig skolminister vid den tidpunkten var Göran Persson, så kommunaliseringen av skolan bär han ansvaret för (synd bara att inga borgerliga protesterade).

Kommunaliseringen av skolan kom alltså inte som svar på den stora ekonomiska kris som inträffade under början av 90-talet, som debattartikelförfattarna implicerar, eftersom den beslutades före denna kris. Den kom som en del i en ”liberalisering” (i politisk/ideologisk mening) av landet, som socialdemokraterna, under ledning av Kjell-Olof Feldt, dåvarande finansminister, och de s.k. förnyarna inom socialdemokratiska partiet i spetsen (dit Persson förvisso hörde), påbörjades ett år efter Olof Palmes död och som innebar de avregleringar som de borgerliga partierna hade ropat efter så länge jag kan minnas, av valutamarknaden, av bankväsendet etc. Det var dessa avregleringar som resulterade i de bankkrascher som var början till den stora krisen i början av 90-talet, på grund av att de infördes i helt fel ordning och före skatteomläggningen.

Dessa avregleringar hade inget enda borgerligt parti höjt en enda röst emot således, ingen enda borgerlig ekonom varnade. Tvärtom, de borgerliga var överförtjusta över att socialdemokraterna i stort sett genomförde deras drömpolitik. (Själv undrade jag, medan det pågick, obegripligt som det som skedde var, om det handlade om att efterkomma krav från USA, under hot om sanktioner).

Det är därmed magstarkt att skylla hela den ekonomiska krisen på socialdemokraterna, eller på Göran Persson. Samtliga partier var medvansvariga, och det handlade om en borgerlig politik genomförd av socialdemokrater, fram till hösten1991. Efter det borgerliga maktövertagandet 1991 förvärrade regeringen Bildt situationen bortom allt förnuft.

Den nya kommunallagen som påstås vara orsaken till somliga tråkigheter, som det också talas om i debattartikeln och som överlät alltmer av ansvaret för modborgarna och samhället på kommunerna, började gälla 1992. Den röstades igenom att riksdagen 1991, under den socialdemokratiska regering som då hade Ingvar Karlsson som statsminister, och i stor enighet över partigränserna (Norlin M. 1994, sid 14). Persson kan alltså inte heller i den saken utmålas som ensam ansvarig.

Debattförfattarna fortsätter att vilselda, eller ljuga, vilket de nu ägnar sig åt, och berättar så om hur många som mått dåligt sedan mitten av 90-talet samt fortsätter med:

Regeringen Persson tog inte dessa varningstecken på allvar.
Mellan 1994 och 2004 har antalet sjukskrivningar fördubblats. De har också blivit mer långvariga och andelen sjukdomar orsakade av stress och psykisk ohälsa har ökat dramatiskt.

Jo, det är klart, vad som hände under åren 1991 -1994, som man faktiskt nämner i artikeln, som syns ovan (och som man också kan läsa om i mitt förra blogginlägg), men utan att tala om att det hände under Bildts regeringstid, släpar efter förstås. Inte heller detta kan Persson ensam anklagas för.
Så fortsätter författarna:

Man kan fråga sig varför utslagningen blivit så definitiv. En orsak är bristen på vård för denna ”nya ohälsa”. Företagsvården är bortbantad, primärvården knäar under ständiga omorganisationer och psykvården är både desorganiserad och har för lite resurser.

Inte konstigt att man tvingades spara ännu mycket mer på offentlig sektor med tanke på att Sverige tömdes på resurser i och med kronförsvaret, och då den borgerliga regeringen lånade och lånade och lånade för att klara ekonomin, trots det elände man ställt till, ett lånande som inte kunde fortsätta i all evighet och som socialdemokraterna fick i knät när de åter kom i regeringsställning 1994.

När debattartikelförfattarna kommer fram till 1996, och fortfarande utan att ha låtsats om att det suttit en borgerlig regering med en moderat statsminister åren 1991-1994, låter det då här:

År 1996 blev det ohållbart för den socialdemokratiska regeringen med över en halv miljon arbetslösa och man lovade att reducera talen till 2002, vilket man faktiskt lyckats med. Men tyvärr inte genom att en massa nya arbetstillfällen skapades i Sverige.

Förvisso är inte socialdemokratiska partiet utan skuld till det elände som skapades och som vi fortfarande betalar för men de borgerliga partierna har precis lika stor, om inte en större, skuld till det. Persson har, trots att han inte är världens mest sympatiska statsman och trots sin arrogans, faktiskt fått Sverige någotsånär på fötter igen, efter den ekonomiska störtdykning som avregleringarna (i fel ordning) och senare det huvudlösa kronförsvaret och den borgerliga regeringens hejdlösa upplåning resulterade i.

Så bevare oss för ännu en borgerlig regering och mer av borgerlig politik nu när finanserna äntligen är i ordning igen.

Länkar:
Magnus Henrekson och Aleksander Perski, DN Debatt,
Wikipedia om regeringen Bildt

Böcker:
Hamilton/Rolander, 1993 Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstid
Norlin Margareta, 1994, Baklängesrevolutionen

Dags att vi erinrar oss den förra borgerliga regeringen, som var sju resor värre än den vi hade under 70-talet, som inte heller var så lyckad.

Det tänker jag försöka bidra lite till genom att citera några passager ur Carl Hamiltons bok: Krönika II. Från Silicon Valley till Ådalen (1998). Det är en bok med Hamiltons samlade krönikor från Aftonbladet, de flesta om nationalekonomi. Den innehåller också den mer seriösa bok som jag tidigare rekommenderat på den här bloggen och som varje röstberättigad svensk borde läsa före valet, nämligen Att leda Sverge in i krisen. Moral och politik i nedgångstid, som Hamilton skrev tillsammans med Dag Rolander och som kom ut första gången 1993.
Så här skriver Hamilton bl.a. om den förra borgerliga perioden:

Under fyra år i början av 90-talet föll konsumtionen och investeringarna i svensk ekonomi med sammanlagt 270 miljarder kronor. Det mosvarar tämligen exakt en halv miljon försvunna arbetstillfällen.
……….
Resultatet av 90-talets första år är närmast ofattbart.
På tre galna år raserades vad som byggts upp av svenska folket under fem decennier.
Regeringen Bildt orerade vitt och brett om småföretagarna.
På tre år lyckades moderaterna slå ihjäl sextio tusen svenska företag. Det var många duktiga småföretagare som röstat fram moderaterna som fick se sina livsverk raseras och övertas av storbankerna.
På tre galna år steg den öppna arbetslösheten från en procent till nio procent och den totala arbetslösheten över femton procent. Bildt lyckades alldeles på egen hand klara av europa-anpassningen.
Under tre år i rad minskade bruttonationalprodukten. Detta är något oerhört. Det har aldrig hänt förr i en modern ekonomi.
……
På tre galna år lyckades Bildt öka statsskulden med nära 600 miljarder. Det är mer än vad svenska folket sparat i sina gemensamma pensionsfonder sedan femtiotalet. Bildt spelade bort svenska folkets pensioner.
Varje månad Bildt satt vid makten ökade han statsskulden med 17 miljarder kronor.
Varje vecka Bildt satt vid makten ökade han statsskulden med 3,7 miljarder.
Varje dag ökade Bildt statsskulden med 500 miljoner.
De försökte spara sig ur en lågkonjunktur därmed förvandlades den till depression. (sid. 170-171)

Varenda tänkande människa inser att det inte lönar sig att producera något och försöka sälja det om ingen har pengar att köpa något för.

Vi som var med, och som lurades upp på det vi hade sparat och betalat in, och som bidragit till Sveriges uppbyggnad, bör erinra oss, minnas och inse att de flesta av oss fortfarande betalar för den förra borgerliga regeringens misskötsel av landets ekonomi. De som är för unga för att ha upplevt den bör informeras.

Demokrati kräver inte bara allmän rösträtt och flera partier med skiljaktiga program för att fungera, den kräver kunniga och engagerade medborgare, sådana som inte bara nöjer sig med propagandafraser.

PS: Även denna bok bör läsas före valet för att man ska kunna ta ställning till vad valet verkligen handlar om. (Tips från Ali Esbati, länk till höger här).

Det är märkligt att Reinfeldt sitter i en sådan position att han kan komma med hur många populistiska utspel som helst, och gå fri från kritik eller undersökning. Att den riktiga politiken – sådan den är formulerad i alliansdokumenten – är minst lika inhumant borgerlig som den brukar vara, hamnar i den fula retorikens skugga, skriver Nisse Sandqvist på sin blogg och har träffat mitt i prick.

Massmedia och journalister på radio och TV tycks ha fått för sig att det bästa argumentet för den borgerliga alliansen är att socialdemokraterna har suttit för länge vid makten och att det är nyttigt med maktskifte med jämna mellanrum. Det är ett osannolikt dåligt argument, eftersom socialdemokraternas och vänsterns regeringsinnehav grundar sig i den utomordentligt dåliga erfarenhet som svenska folket fick av den förra borgerliga regeringen. Men det är dagens journalister kanske för unga för att minnas, och ävenså många av dagens unga väljare.

Jag minns dock, och många andra minns, och det enda många av oss med mer livserfarenhet beklagar är att Göran Persson varit så fruktansvärt borgerlig under den här tiden.

Men trots detta, en regering ska avsättas för att den inte sköter sig så bra som väljarna vill och för att oppositionen antas kunna sköta landet bättre, inte för att den har suttit i regeringssits för länge. Demokrati är inte att byta regeringsparti titt som tätt, det är att ha den regering som bäst motsvarar folkets önskemål, och det är dessutom att ha partier med klart olika ideologier och målsättningar, så att väljarna har olika alternativ att välja mellan, och detta senare har vi nästan inte längre. Det är på den fronten demokratin har urholkats nära nog intill meningslöshet de senaste 25 åren, inte för att socialdemokraterna har suttit för länge vid makten.

Men ändå, socialdemokraterna och vänstern är fortfarande något betydligt bättre för de flesta av oss än de borgerliga.

Länk:
Nisse Sandqvists blogg

Redan under 90-talet informerades jag, av en student, om hur svenska värnpliktiga kunde behandlas under sin värnplikt och insåg att svensk militär lär sig ”speciell behandling” från amerikanerna och tillämpar den på svenska värnpliktiga – vilket givetvis var strängt förbjudet då, om det är det numer vet jag inte, eftersom det mesta som varit förbjudet i den här vägen numer börjar bli helt lagligt, i terroristbekämpningen namn. Hur som helst verkar svensk militär fortsätta att behandla unga soldater under utbildning med vad som måste kallas för en form av tortyr, om än en förhållandevis mild sådan.

Följande läser jag i gårdagens AB, angående att en nyinryckt brännskadades svårt förra mådagen (13/8):

Enligt en av de andra killarna i kompaniet pressades de värnpliktiga mycket hårt av befälen.
– Vi fick stå upp i timtal och var förbjudna att sätta oss ner. De gav oss knappt någon mat, och alla moment vi skulle lära oss skulle genomföras på väldigt kort tid. Många har mått väldigt dålligt. Våra befäl var hårdare än de andra kompaniernas.

Ska vi gissa att det handlar om befäl som varit i USA och lärt sig hur det ska gå till, eller som praktiserar ”särskild behandling” för sin egen utbildning till förhörsledare, som av allt att döma också förekommer (förklarligt förstås med tanke på att vårt svenska försvar i framtiden ska assistera det amerikanska i dess uppgift att behärska världen). TV-filmen om Guantanamo på TV2 igår kväll beskrev de här metoderna ganska utförligt, även om de tillämpas ”betydligt mer rigoröst” på Guantanamo. Eller ska det här bara ses som en form av den moderna och tydligen liberala ”hårdare-tagism” som Folkpartiet liberalerna står för numer?

Här har jag skrivit om saken tidigare.

Så har Alf Svensson slagit sig ihop med Ian Wachtmeister i årets valkampanj. De båda framträdde tillsammans på ett valmöte i Båstad, skriver Magnus Haglund i en artikel i GP. Kaka söker maka tydligen.

”Viktigt att alla får komma till tals”, säger Alf Svensson. Ian Wachtmeister förklarar att vi nu ”har fått en halv miljon muslimer i landet, utan att vi har varit medvetna om det”. Det är, säger han vidare, ”den största förändringen som skett i Sverige på hundra år” och Alf Svensson håller med – kan man tänka. Det är inte bara Lejonborg som fiskar i grumligt vatten i dessa dagar.
Alf Svensson uttalar sig också så här enligt GP:

Det finns en rädsla i luften och vill du plocka poäng i Malmö, skall du spela på den rädslan, säger Alf Svensson. Som politiker måste man våga tala om det här. Och ansvariga måste ställas till svars.

Jaha, ansvariga för vad undrar jag? Många har gjort misstag i den här frågan, men den förra borgerliga regeringen stod för flera av de allvarligare.

Alf Svensson menar också att ”mycket av det som Ian Wachtmeister förde fram senare har anammats av socialdemokraterna”.

Fel säger jag, åtminstone vad gäller det mesta som greven och betjänten sade om invandrar- invandrings- och flyktingpolitiken. Dessa båda mörkmän ägnade sig åt att skapa ett missnöje med en politik som inte förelåg, och den som förelåg var dessvärre redan före dem precis så dyster som de båda ville ha den. Massmedia förde dessutom en veritabel desinformationskampanj om området under första åren på 90-talet och bidrog, tillsammans med den borgerliga regering vi hade då, mycket aktivt till att skapa en del av de problem vi ser idag.

Sedan gick DN ut och frågade svenska folket vad detta ansåg om svensk invandringspolitik (5/7 1992), något som 95% av befolkningen inte kunde uttala sig om eftersom man inte hade en aning om hur denna politik såg ut. Dessa undersökningar sade bara vad ”svenska folket” ansåg om det som de trodde var svensk invandrings- och flyktingpolitik (alltså om vad de hade fått från massmedia). Varför var det intressant att få reda på den saken? Jo, det fyllde ett borgerligt propagandasyfte.

Att muslimer skulle bli Västvärldens nästa fiende nr 1, sedan Sovjet fallit samman, kunde man ana redan då. Så här skrev jag i ett opublicerat manus från 1992:

”Europa oroar sig över flyktingströmmarna”
TV har visat program från Europa där höga ämbetsmän och politiker uttrycker sin oro över att ”flyktingströmmarna” till Europa bara ökar och att detta ställer till problem. Man visade för något år sedan ett program om islam och araber och där det verkade som om halva Europa numer bestod av araber och muslimer som snabbt kommer att förkväva kristendomen och vår västerländska kultur. Bildväxlingarna var sådana att man som tittare lätt fick uppfattningen att halva Paris bestod av araber och att knäböjande muslimer numer ockuperade Paris gator under sina bönestunder. Bilderna av knäböjande muslimer var tagna i ett arabiskt land‚ men speakertexten och bildklippen var sådana att man bringades att tro att de var tagna i Paris‚ eller skulle förstå hur det snart skulle det se ut i Paris‚ och i hela Europa‚ om det fick fortsätta på det här sättet. Européerna skulle göra sig en föreställning om hur det kommer att bli i en nära framtid om vi inte sätter stopp för muslimernas invaderande av Europa.
Med ett sådant program bidrar man naturligtvis också till att gynna rasisterna och de främlingsfientliga och till att öka antalet människor som utvecklar sympatier för dessas åsikter.
Vad värre, politiker och högre tjänstemän diskuterar denna fara på fullt allvar utan att inse att de i själva verket är rasistiska och lika mycket offer för en myt och en överdriven hotbild som västvärlden var vad gällde judarna under trettiotalet‚ i Europa såväl som i USA. Lika litet som då tycks de inse vad det är de är med och driver fram genom sina sätt att agera‚ såvida det inte är så illa att de vill frammana den här hotbilden för att skapa ett hot utifrån som tar människors uppmärksamhet från de hot mot dem som den egna politiken skapar.
Att härska genom söndring eller genom att skaffa en yttre fiende har alltid varit makthavares metod att vända människors missnöje mot något annat än den egna politiken. Genom att använda någon av dessa metoder har makthavare skyddat sig själva och sin privilegierade ställning i tider då folk har utsatts för förtryck och utsugning eller mått dåligt av makthavarnas politik. Det saknas förvisso inte inrikespolitiska hot mot människor i Europa och USA idag då alltfler hotas av arbetslöshet‚ utslagning och avsevärt försämrade levnadsvillkor.

Idag har det blivit sju resor värre än jag i mina mest pessimistiska stunder trodde då, för 15 år sedan.

Under de första åren på 90-talet, då jag arbetade med invandrare och kunde området på mina fem fingrar, kände jag ett närmast bottenlöst förakt för journalisternas och massmedias sätt att behandla den här saken. GP håller dock en tämligen snygg profil i de här frågorna, vilket jag tror beror på inflytandet, i början av 90-talet, från Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgny Segerstedts dotter. GP började nämligen i samma stil som DN och många övriga massmedia men ändrade, som genom ett trollslag, sin policy i de här frågorna. Man håller fortfarande stilen – åtminstone jämförelsevis, som den här artikeln om Alf Svensson och Ian Wachtmeister visar. Läs den.

Länk:
Möte med Gud och Djävulen, artikel i GP 13/8

men det har man…

Jag har varit Mac-användare i 15 år, och ränderna går aldrig ur, i synnerhet inte i min ålder men just nu behöver de tvättas.

I ett års tid har jag grämt mig för att jag kommer att blir tvungen att byta dator. Jag gillar min gamla iMac med det urmodiga systemet OS9.1. Jag har också Mac OSX.1 i datorn fast jag har aldrig riktigt kommit överens med detta system. Jag tycker helt enkelt att OSX är för flashig för min smak. Så är det ju det där att alla funktioner, fast de är desamma, återfinns på helt andra ställen i menyn eller i systemet och jag hatar att hålla på att leta mig fram till det jag vill hitta och avskyr att ägna mig åt trial and error.

Men nu har det varit kört snart ett år. Det finns inte längre några program att ladda ner till OS9, eller till mitt OSX.1 ens. Min Explorer är för gammal, Firefox, Mozilla och Safari kan jag inte ladda ner och alltfler sidor på nätet är inte läsbara i min gamla Explorer eller Netscape. Så nu gjorde jag äntligen slag i saken – men först efter nära ett års intensiv vånda. Jag vet ju vilket råslit det är att byta dator – och ännu värre, att byta system.

Ikväll kom den hem, den nya datorn, också en iMac, med OSX Tiger och jag har svurit i ilska och varit deprimerad om vartannat under denna kväll. Suverän säger alla Mac-fantaster som använder den men min blogg heter ju inte Motvallsbloggen utan anledning. Jag höll på att få spader på ”underverket” ganska omgående.

Det började dock suveränt – bara att koppla ihop den nya iMacen med den gamla med en fire-wire, sade instruktionerna för datorn, så skulle den nya kopiera allt från den gamla datorn, koder för nätet etc. Fantastiskt – ända tills jag startade om datorn, som man skulle göra, och plötsligt satt med ett krav framför mig på skärmen om att logga in först. VA! Logga in?? Lösenord??? Det var hellåst. Kunde inte ens stänga av eländet. Datorn krävde det där lösenordet för att jag alls skulle kunna göra något annat än dra kontakten ur väggen och slänga eländet i komposten, men det gör man ju inte med dryga 15.000 kronor.

Vilket var lösenordet tro, inte har jag behövt logga in i den gamla invanda datorn, inte ens i OSX. Jag testade det ena lösenordet efter det andra men inget ville släppa in mig i datorn.

Till slut lyckades jag hitta något i den kära gamla invanda harvens OSX.1-del, som kanske var det krävda lösenordet, i systemet som jag ju aldrig riktigt lärt mig och som jag därför hade göra en god stund att vandra runt i innan ett möjligt lösenord dök upp. Men se, det fungerade. Den nya iMacen släppte äntligen in mig – till en miljö som jag inte kände igen alls, men flashig var den som sagt, med neonlysande kanter och indikatorer och en färgglad karusell som talar om att den arbetar.

Dessutom kunde datorn förstås inte öppna någonting av det som den laddat in från den gamla iMacen. Det är ju en helt ny processor i den nya datorn så inga program från den gamla fungerar i den nya. OK, man får visst inte använda ett program i flera datorer samtidigt, men jag hade nog inte tvekat att vara lagbrytare om det hade gått (dags för SÄPO att gripa in och börja avlyssna, jag hade ju kunnat bli kriminell) eftersom jag betalade ganska ordentligt för dessa program och för den kringutrustning jag har i och till den äldre datorn, skanner, en svindyr sak, skrivaren, likaledes en dyr historia, liksom min Wacombräda går inte att använda till den nya Macen, vad jag förstår. Tillsammans med de program jag måste köpa går kalaset på ytterligare sådär en 5-10.000. Hurra för Apple som alltid sviker sina köpare. Det var samma sak när jag växlade från den gamla Performan till den första iMacen. Hela kittet måste bytas ut – till en imponerande kostnad.

Kalaset kommer att kosta mig mellan 20-25.000 även den här gången gissar jag – såvida man inte kan gradera upp från nätet förstås, något Mac-geni kanske har goda tips att ge – i så fall är jag mycket tacksam. Nå dessa problem gör mig inte vänligare stämd gentemot den nya datorn, även om den faktiskt är ett par tusen billigare än den gamla var. Men smidig är den förstås, och imponerande, 20 tums skärm, bredbild, en rejäl hårddisk och 1 GB ramminne samt platt och snygg med DVD-brännare som också bränner CD mm.

Men jag lider som sagt av allvarlig separationsångest och det kommer att ta flera månader innan jag förlåtit den nya Macen att den inte är likadan som den gamla – och då, vet jag av erfarenhet, kommer jag inte att vilja använda den gamla längre.

Man upphör aldrig att förundras. Ineffektiviteten och inkompetensen i samhället tycks bara bli djupare och djupare.

Här beställer vi snabbare bredband från Telia. Vad händer? Jo jag får ett brev från Telia som talar om för mig att jag dessvärre inte kan få bredband. För att få ett sådant måste man bo inom 9 km från en station, skriver Telia. Vi bor 2 km från en sådan och har redan bredband, fast det långsammaste och stationen ifråga kan leverera dubblet så snabba bredband i alla fall. Så då blir det till att avsätta en arbetsdag till att försöka komma förbi drakarna som vaktar Telias telefoner (förmodligen för att minst hälften av alla som ringer ska ge upp). Det brukar som bekant kräva både tid och tålamod.

Unga människor tror säkert att det alltid har varit så här och att det är socialdemokraternas (socialismens) fel att Sverige fungerar uselt. Men en gång i tiden, för sådär en 20 år sedan, behövde man sällan vänta länge för att komma fram till myndigheter eller till statliga företag som till ex. dåvarade helstatliga Televerket. Detta väntelände började när nyliberalismen gjorde sitt intåg i Sverige och då statliga organ och företag endera privatiserades eller började tillämpa moderna företagsprinciper, ”lean produktion”, ”management by stress”, besparningar och sparkande av folk, för att spara pengar och/eller för att höja aktiekurserna – med ty åtfäljande höjningar av direktörernas bonusar.

Det enda man lägger ner mer arbete på idag är utskick av räkningar, som inte bara är obegripliga utan regnar ner i brevlådan som den värsta åskskur. Förr betalade man elen tre gånger/år, med en enda räkning var gång, idag hinner man knappt betala en räkning förrän nästa ramlar ner i brevlådan, i varje fall verkar det så, och dessutom får man betala till flera instanser varje gång. De enda som tjänar på detta elände är som sagt direktörerna – som måste vara de mest inkompetenta personer som det här landet har att erbjuda. De verkar bara kunna två ting, lura upp beslutande politiker och få upp aktiekurserna genom avskedanden och varsel om sådana.

Det är vi medborgare som betalar kalaset – med vår tid och med mer av våra pengar.