Apropås Nobelfesten och pristagarnas föreläsningarna, som väl inte var helt tokiga, kommer jag att tänka på den tiden (för omkring 10 år sedan) då jag bevistade ett antal internationella akademiska konferenser och de föreläsningar jag åhörde på dessa. Sådana konferenser är organiserade i sessioner, där olika forskare läser upp uppsatser i vilka de presenterar sin forskning.

Det var ofta bedrövligt att sitta och lyssna till de här uppläsningarna, av det enkla skälet att man inte förstod vad uppläsarna sade. Engelska är förstås det internationella vetenskapliga språket, och det gick väl ofta ganska bra att förstå dem som hade engelska som modersmål, men de andra! Hua! De kanske hade mycket spännande saker att berätta men på grund av att de aldrig hade lärt sig läsa upp en uppsats på engelska (förmodligen inte heller på sina egna modersmål), gav de ofta intrycket att de fick mer betalt ju fler ord de kunde läsa per minut. Många rusade rakt igenom sin texter med ilfart, utan andningspauser, utan adekvat betoning och utan att inse att en skriven och uppläst text kräver att man läser långsammare än man talar spontant, i synnerhet som många av texterna var så komplicerade att åhörarna behövde lite tid för att smälta vad som sades, och mer tid ju mer ovant, eller kanske nydanande det sagda var.
Det var så tydligt att de forskare, vars föredrag uppmärksammades och senare diskuterades bland konferensdeltagarna, alltid var de som hade presenterat sin forskning på ett bra sätt. Bra presentationer av forskningsinsatser betyder alltså något, ger status och är därmed viktigt. Ett universitet som vill låta tala om sig internationellt ska alltså utbilda sina forskare i konsten att föra fram sina forskningsinsatser så bra som möjligt.

Det här, tänkte jag under konferenserna och när jag åhörde obegripliga uppläsningar, är inte klokt. Vi måste lära våra svenska forskare och forskarstuderande att läsa upp texter skrivna på engelska så att de blir begripliga. Det krävs inte så mycket övning för den saken, gissar att någon kursdag skulle räcka. Det handlar ju inte om att förvandla forskarna till fullfjädrare teateraktörer.

När jag vid ett tillfälle fick möjlighet att framför denna uppfattning till dåvarande dekanus (som var språkman) för den faktultet vid det universitet där jag arbetade, och föreslog att man skulle ordna sådana här kurser för forskarna vid vårt universitet, höll han med mig, suckade djupt och frågade retoriskt: Men hur tror du att man ska kunna få professorerna på det här universitetet att begripa det och få dem att avsätta medel, från krympande budgetar, för något de inte förstår vitsen med?

Kompetensskräcken i Sverige / Introduktion

.
Tillägg 10/12: Aftonbladet publicerar idag ett upprop för somaliern Ahmed Yusuf, underskrivet av många personer som tänker betala honom 1.000 kronor var, och som också förtjänar rosor. Till min stora glädje finner jag även kända liberaler på listan av undertecknare. De här frågorna rör oss alla, alldeles oavsett våra politiska hemvister.

Enligt ekot klockan 22 har riksdagen idag fattat ett radikalt beslut: Inga oplanerade elavbrott får i fortsättningen vara mer än ett dygn.

Därmed har man naturligtvis hittat lösningen för den framtida katastrofberedskapen. Bara för riksdagen att besluta att inga oplanerade katastrofer får inträffa utan minst en veckas varsel.

Tortyr, som USA tillämpar idag, är inte speciellt effektivt som instrument för att få fram den information man vill ha fram. Det är en myt att så är fallet. Det enda som är effektivt för det syftet är skicklig spaning som leder fram till dem som man vill komma åt.

En torterad människa, som inte har den information torterarna vill ha, börjar ganska snart att fabla för att slippa tortyren. Han anger oskyldiga, han gör till slut vad som helst för att slippa tortyren, om så bara för en kort stund. Risken är inte liten att den torterade väljer att ange dem som han ogillar dessutom (se inlägg 5/12 nedan). Det gäller alltså att inte ha några ovänner i ett samhällssystem som tillämpar tortyr.

När torterade människor börjar ange andra människor, i samhällen som tillämpar tortyr, kommer massor av oskyldiga att anges och att också gripas och torteras. Även medlöpare eller rättänkande anges och drabbas. Deras uttalade rättänkande antas då vara täckmantlar bara. Det är alltså inte självklart att man klarar sig för att man anser sig stå på rätt sida. Den som tror att torterande regimer alltid undviker att gripa och tortera sina egna anhängare är otroligt naiv, eller ordentligt okunnig om vilka mekanismer det handlar om här, liksom okunnig om historien.

Det enda syfte som tortyr kan tjäna väl är att hålla människor på mattan och förhindra att de protesterar och det kan en torterande regim åstadkomma genom slumpmässiga gripanden av människor. Precis sådana gripanden blir resultatet av agerande utifrån uppgifter vunna med hjälp av tortyr. Sådana gripanden leder i sin tur till att de allra flesta människor i ett samhälle hukar, tiger och aktar sig för att försöka organisera motstånd.

När vi i de Västerländska samhällen, där vi vant oss vid att lita på våra ledare, får lagar som tillåter att man griper och håller folk fängslade utan att de vet vad de anklagas för, som tillåter att människor forslas till andra länder för tortyr, då är vi faktiskt ute på precis det sluttande plan som både Sovjet och Nazityskland började på.

Jag säger inte att vi kommer att hamna i system av samma typ, men jag säger att vi nu får en lagstiftning som inte förhindrar att vi hamnar där, vilket är precis vad demokratiska lagar om rättstrygghet för individen förhindrat, och vilket är vad som gjort demokratiska rättssystem till garanter mot ren fascism.

De som i början av trettiotalet varnade för vart nazismen kunde leda ansågs fullkomligt galna! Därför stoppades inte galningen Hitler i tid.

Nej jag kan nog inte bräcka Lennart på Det progressiva USA men den här går inte av för hackor den heller, med sina vimsiga trådar. Jinge fuskade sist med ett helt batteri med stolpar, det gillas inte.

Stolpen som via luftledning för fram el till en nergrävd ledning som leder ström till vårt ställe så småningomom. Den luddiga tråden som syns högst upp till höger på bilden är en telefontråd och stagen till vänster stöttar just upp telefonstolpen. Lite längre fram går elledningen upp ur jorden och upp i stolpar igen och förenas med telefontråden fram till vårt ställe (den stolpe som visats tidigare) och ett torp bortom vårt. En verklig skönhet i stolpvärlden vill jag påstå. Stolt, stabil och orädd står den här kraftstolpen där – tills nästa storm fäller den.

Det föreslogs nyligen att man ska slopa preskriptionstiden för mord, som hittills har varit 25 år.

Så praktiskt, då kommer ingen mördare att frestas framträda och erkänna, ens när preskriptionstiden är ute och på det sättet kommer icke gripna mördare aldrig att bli avslöjade.

Man kan därmed inte ens hoppas att få reda på vem som mördade Olof Palme exempelvis, eller omständigheterna kring mordet, såvida mördaren inte skriver ett brev, att publiceras efter döden, där han erkänner. Men vilken mördare vill skriva och förvara ett sådant brev?

I Washinton Post kan vi bl.a. läsa om tyske medborgaren Khaled Masri, en helt oskyldig person, som av misstag greps och fördes till Afghanistan för förhör.

Apropås vad jag skrev i ett tidigare inlägg (5/12, två inlägg före detta) kan vi, om de oskyldiga som gripits , läsa:

One official said about three dozen names fall in that category; others believe it is fewer. The list includes several people whose identities were offered by al Qaeda figures during CIA interrogations, officials said. One turned out to be an innocent college professor who had given the al Qaeda member a bad grade, one official said (min kursiveing).

Så ett litet utdrag ur Masris berättelse:

Masri said his cell in Afghanistan was cold, dirty and in a cellar, with no light and one dirty cover for warmth. The first night he said he was kicked and beaten and warned by an interrogator: ”You are here in a country where no one knows about you, in a country where there is no law. If you die, we will bury you, and no one will know.”

Efter fem månader släpptes han dock, då man kom på att man hade gripit fel person. Jag rekommenderar artiklen till läsning, liksom mitt ovan nämnda tidigare inlägg, samt lite eftertanke.

För makthavare obehagliga sanningar kommer fram till allmänheten förr eller senare, snabbare idag än tidigare med de effektiva kommunikationsmedel vi nu har.

Vi vet att makthavare inte vill att somligt ska komma ut.
Frågan är hur de kan eller försöker förhindra detta. Det finns ett antal möjliga åtgärder de kan vidta.

1. via propaganda vinna alltfler för de egna syftena, i det som kan kallas kampen om idéerna (=propaganda).
2. stänga ner obekväma hemsidor på nätet
3. införa censur och kontrollera massmedia, på ena eller andra sättet
4. bädda in journalister så att de inte ser sådant som inte får komma ut
5. förbjuda spridning av obehagliga och avslöjande bilder och/eller att fotografera sådant som kan vara avslöjande
6. mörda obekväma journalister
7. bomba obekväma TV-stationer, eller stänga ner dem

Allt detta ser vi numer även i våra västerländska samhällen, endera för att det redan har praktiserats eller för att det har avslöjats att man haft planer på att göra det. Inget av alternativen har varit effektivt nog. Obekväma sanningar har i alla fall sipprat ut till allmänheten. Det enda som återstår till slut är att skrämma alla människor till tystnad.

Det är metoden som har praktiserats av alla auktoritära och diktatoriska regimer. Somliga ”skyldiga” (läs regimkritiker) fångas i näten med hjälp av spaning och kontroll av alla medborgare, och med hjälp av angiveri. Men också mängder av oskyldiga drabbas – alltid – när regimer tar till denna metod och ingen enda medborgare går säker, inte ens den som är totalt och hängivet ”rättänkande”. Det gör å andra sidan metoden desto effektivare eftersom alla blir skräckslagna och börjar huka i underdånig tystnad, eller tror att de ska klara sig genom att de är hängivna medlöpare. Denna metod fungerar åtminstone för en tid och den tiden kan bli lång, halvsekellång eller mycket längre i värsta fall, som historien visat oss.

I Washington Post kan man läsa följande, som låter verkligt obehagligt, vare sig man uppfattar det på ena eller andra sättet.

The Oct. 19 bust in Sarajevo confirmed a suspicion among several intelligence agents that Bosnia and other parts of the Balkans are becoming a launching pad for terrorist attacks in Europe.

In particular, Islamic radicals are looking to create cells of so-called white al Qaeda, non-Arab members who can evade racial profiling used by police forces to watch for potential terrorists. ”They want to look European to carry out operations in Europe,” said a Western intelligence agent in Belgrade, the capital of Serbia and Montenegro, adjacent to Bosnia. ”It’s yet another evolution in the tools used by terrorists.”

Denna passus borde sända kalla kårar utefter ryggen på varenda tänkande människa. Vad förebådar den?

Även om man är mindre benägen att tro på västerländska konspirationer och föredrar att endast tro på muslimska sådana, får citatet ändå samma otrevliga implikation: Ingen kan i fortsättningen inbilla sig att terroristlagarna bara kommer att tillämpas på mörkhyade och mörkhåriga muslimer, när sådana här tankar slagit rot i den västerländska makteliten. Även bleksiktiga, blonda och blåögda européer får räkna med att bli misstänkta för att vara al Qaida-terrorister, kan anges, gripas, föras bort och torteras enligt de här lagarna och enligt numer gängse bruk.

Vilket samhälle resulterar det i? Om eller när detta börjar hända, vem vågar därefter vara vän med en mörkhårig muslim, eller tala med en sådan?

Nu ska kvinnor äta SSRI mot PMS också. Fantastiskt, SSRI är bra mot allt, från nackspärr och ryggont över depression och ensamhet till PMS.

För bara några år sedan hävdade läkarkåren att SSRI var så bra, för med de här nya antidepressiva medlen hade antalet självmord minskat. Nu ökar antalet självmord igen, bland yngre människor, som i allt högre utsträckning förskrivs dessa medel. Dessutom har sjukskrivningar och förtidspensioneringarna, p.g.a. depression, ökat ordentligt de senaste fem åren, framför allt bland unga kvinnor, som i allt högre utsträckning får SSRI.

Med samma logik här som läkarna använde när de hävdade att självmorden gick ner p.g.a. SSRI, nämligen samtidigt uppträdande av två fenomen (ökad förskrivning av SSRI – minskad självmordsfrekvens), så kan vi alltså dra slutsatsen att det ökande antalet förtidspensioneringar och det ökande antalet sjukskrivningar, p. g. a. depression, beror på att alltfler ställs på SSRI (ju fler som får SSRI, desto fler deprimerade och förtidspensionerade) – eller?

Om inte annat kan man med fog undra hur det kommer sig att så många fler lider av depression idag och blir förtidspensionerade på grund av sådan, när undermedel som SSRI finns att tillgå och när alltfler äter dessa medel? Blir de aldrig botade från sina depressioner någon gång? Hur bra är då de här preparaten?