Dags att vi erinrar oss den förra borgerliga regeringen, som var sju resor värre än den vi hade under 70-talet, som inte heller var så lyckad.

Det tänker jag försöka bidra lite till genom att citera några passager ur Carl Hamiltons bok: Krönika II. Från Silicon Valley till Ådalen (1998). Det är en bok med Hamiltons samlade krönikor från Aftonbladet, de flesta om nationalekonomi. Den innehåller också den mer seriösa bok som jag tidigare rekommenderat på den här bloggen och som varje röstberättigad svensk borde läsa före valet, nämligen Att leda Sverge in i krisen. Moral och politik i nedgångstid, som Hamilton skrev tillsammans med Dag Rolander och som kom ut första gången 1993.
Så här skriver Hamilton bl.a. om den förra borgerliga perioden:

Under fyra år i början av 90-talet föll konsumtionen och investeringarna i svensk ekonomi med sammanlagt 270 miljarder kronor. Det mosvarar tämligen exakt en halv miljon försvunna arbetstillfällen.
……….
Resultatet av 90-talets första år är närmast ofattbart.
På tre galna år raserades vad som byggts upp av svenska folket under fem decennier.
Regeringen Bildt orerade vitt och brett om småföretagarna.
På tre år lyckades moderaterna slå ihjäl sextio tusen svenska företag. Det var många duktiga småföretagare som röstat fram moderaterna som fick se sina livsverk raseras och övertas av storbankerna.
På tre galna år steg den öppna arbetslösheten från en procent till nio procent och den totala arbetslösheten över femton procent. Bildt lyckades alldeles på egen hand klara av europa-anpassningen.
Under tre år i rad minskade bruttonationalprodukten. Detta är något oerhört. Det har aldrig hänt förr i en modern ekonomi.
……
På tre galna år lyckades Bildt öka statsskulden med nära 600 miljarder. Det är mer än vad svenska folket sparat i sina gemensamma pensionsfonder sedan femtiotalet. Bildt spelade bort svenska folkets pensioner.
Varje månad Bildt satt vid makten ökade han statsskulden med 17 miljarder kronor.
Varje vecka Bildt satt vid makten ökade han statsskulden med 3,7 miljarder.
Varje dag ökade Bildt statsskulden med 500 miljoner.
De försökte spara sig ur en lågkonjunktur därmed förvandlades den till depression. (sid. 170-171)

Varenda tänkande människa inser att det inte lönar sig att producera något och försöka sälja det om ingen har pengar att köpa något för.

Vi som var med, och som lurades upp på det vi hade sparat och betalat in, och som bidragit till Sveriges uppbyggnad, bör erinra oss, minnas och inse att de flesta av oss fortfarande betalar för den förra borgerliga regeringens misskötsel av landets ekonomi. De som är för unga för att ha upplevt den bör informeras.

Demokrati kräver inte bara allmän rösträtt och flera partier med skiljaktiga program för att fungera, den kräver kunniga och engagerade medborgare, sådana som inte bara nöjer sig med propagandafraser.

PS: Även denna bok bör läsas före valet för att man ska kunna ta ställning till vad valet verkligen handlar om. (Tips från Ali Esbati, länk till höger här).

Det är märkligt att Reinfeldt sitter i en sådan position att han kan komma med hur många populistiska utspel som helst, och gå fri från kritik eller undersökning. Att den riktiga politiken – sådan den är formulerad i alliansdokumenten – är minst lika inhumant borgerlig som den brukar vara, hamnar i den fula retorikens skugga, skriver Nisse Sandqvist på sin blogg och har träffat mitt i prick.

Massmedia och journalister på radio och TV tycks ha fått för sig att det bästa argumentet för den borgerliga alliansen är att socialdemokraterna har suttit för länge vid makten och att det är nyttigt med maktskifte med jämna mellanrum. Det är ett osannolikt dåligt argument, eftersom socialdemokraternas och vänsterns regeringsinnehav grundar sig i den utomordentligt dåliga erfarenhet som svenska folket fick av den förra borgerliga regeringen. Men det är dagens journalister kanske för unga för att minnas, och ävenså många av dagens unga väljare.

Jag minns dock, och många andra minns, och det enda många av oss med mer livserfarenhet beklagar är att Göran Persson varit så fruktansvärt borgerlig under den här tiden.

Men trots detta, en regering ska avsättas för att den inte sköter sig så bra som väljarna vill och för att oppositionen antas kunna sköta landet bättre, inte för att den har suttit i regeringssits för länge. Demokrati är inte att byta regeringsparti titt som tätt, det är att ha den regering som bäst motsvarar folkets önskemål, och det är dessutom att ha partier med klart olika ideologier och målsättningar, så att väljarna har olika alternativ att välja mellan, och detta senare har vi nästan inte längre. Det är på den fronten demokratin har urholkats nära nog intill meningslöshet de senaste 25 åren, inte för att socialdemokraterna har suttit för länge vid makten.

Men ändå, socialdemokraterna och vänstern är fortfarande något betydligt bättre för de flesta av oss än de borgerliga.

Länk:
Nisse Sandqvists blogg

Redan under 90-talet informerades jag, av en student, om hur svenska värnpliktiga kunde behandlas under sin värnplikt och insåg att svensk militär lär sig ”speciell behandling” från amerikanerna och tillämpar den på svenska värnpliktiga – vilket givetvis var strängt förbjudet då, om det är det numer vet jag inte, eftersom det mesta som varit förbjudet i den här vägen numer börjar bli helt lagligt, i terroristbekämpningen namn. Hur som helst verkar svensk militär fortsätta att behandla unga soldater under utbildning med vad som måste kallas för en form av tortyr, om än en förhållandevis mild sådan.

Följande läser jag i gårdagens AB, angående att en nyinryckt brännskadades svårt förra mådagen (13/8):

Enligt en av de andra killarna i kompaniet pressades de värnpliktiga mycket hårt av befälen.
– Vi fick stå upp i timtal och var förbjudna att sätta oss ner. De gav oss knappt någon mat, och alla moment vi skulle lära oss skulle genomföras på väldigt kort tid. Många har mått väldigt dålligt. Våra befäl var hårdare än de andra kompaniernas.

Ska vi gissa att det handlar om befäl som varit i USA och lärt sig hur det ska gå till, eller som praktiserar ”särskild behandling” för sin egen utbildning till förhörsledare, som av allt att döma också förekommer (förklarligt förstås med tanke på att vårt svenska försvar i framtiden ska assistera det amerikanska i dess uppgift att behärska världen). TV-filmen om Guantanamo på TV2 igår kväll beskrev de här metoderna ganska utförligt, även om de tillämpas ”betydligt mer rigoröst” på Guantanamo. Eller ska det här bara ses som en form av den moderna och tydligen liberala ”hårdare-tagism” som Folkpartiet liberalerna står för numer?

Här har jag skrivit om saken tidigare.

Så har Alf Svensson slagit sig ihop med Ian Wachtmeister i årets valkampanj. De båda framträdde tillsammans på ett valmöte i Båstad, skriver Magnus Haglund i en artikel i GP. Kaka söker maka tydligen.

”Viktigt att alla får komma till tals”, säger Alf Svensson. Ian Wachtmeister förklarar att vi nu ”har fått en halv miljon muslimer i landet, utan att vi har varit medvetna om det”. Det är, säger han vidare, ”den största förändringen som skett i Sverige på hundra år” och Alf Svensson håller med – kan man tänka. Det är inte bara Lejonborg som fiskar i grumligt vatten i dessa dagar.
Alf Svensson uttalar sig också så här enligt GP:

Det finns en rädsla i luften och vill du plocka poäng i Malmö, skall du spela på den rädslan, säger Alf Svensson. Som politiker måste man våga tala om det här. Och ansvariga måste ställas till svars.

Jaha, ansvariga för vad undrar jag? Många har gjort misstag i den här frågan, men den förra borgerliga regeringen stod för flera av de allvarligare.

Alf Svensson menar också att ”mycket av det som Ian Wachtmeister förde fram senare har anammats av socialdemokraterna”.

Fel säger jag, åtminstone vad gäller det mesta som greven och betjänten sade om invandrar- invandrings- och flyktingpolitiken. Dessa båda mörkmän ägnade sig åt att skapa ett missnöje med en politik som inte förelåg, och den som förelåg var dessvärre redan före dem precis så dyster som de båda ville ha den. Massmedia förde dessutom en veritabel desinformationskampanj om området under första åren på 90-talet och bidrog, tillsammans med den borgerliga regering vi hade då, mycket aktivt till att skapa en del av de problem vi ser idag.

Sedan gick DN ut och frågade svenska folket vad detta ansåg om svensk invandringspolitik (5/7 1992), något som 95% av befolkningen inte kunde uttala sig om eftersom man inte hade en aning om hur denna politik såg ut. Dessa undersökningar sade bara vad ”svenska folket” ansåg om det som de trodde var svensk invandrings- och flyktingpolitik (alltså om vad de hade fått från massmedia). Varför var det intressant att få reda på den saken? Jo, det fyllde ett borgerligt propagandasyfte.

Att muslimer skulle bli Västvärldens nästa fiende nr 1, sedan Sovjet fallit samman, kunde man ana redan då. Så här skrev jag i ett opublicerat manus från 1992:

”Europa oroar sig över flyktingströmmarna”
TV har visat program från Europa där höga ämbetsmän och politiker uttrycker sin oro över att ”flyktingströmmarna” till Europa bara ökar och att detta ställer till problem. Man visade för något år sedan ett program om islam och araber och där det verkade som om halva Europa numer bestod av araber och muslimer som snabbt kommer att förkväva kristendomen och vår västerländska kultur. Bildväxlingarna var sådana att man som tittare lätt fick uppfattningen att halva Paris bestod av araber och att knäböjande muslimer numer ockuperade Paris gator under sina bönestunder. Bilderna av knäböjande muslimer var tagna i ett arabiskt land‚ men speakertexten och bildklippen var sådana att man bringades att tro att de var tagna i Paris‚ eller skulle förstå hur det snart skulle det se ut i Paris‚ och i hela Europa‚ om det fick fortsätta på det här sättet. Européerna skulle göra sig en föreställning om hur det kommer att bli i en nära framtid om vi inte sätter stopp för muslimernas invaderande av Europa.
Med ett sådant program bidrar man naturligtvis också till att gynna rasisterna och de främlingsfientliga och till att öka antalet människor som utvecklar sympatier för dessas åsikter.
Vad värre, politiker och högre tjänstemän diskuterar denna fara på fullt allvar utan att inse att de i själva verket är rasistiska och lika mycket offer för en myt och en överdriven hotbild som västvärlden var vad gällde judarna under trettiotalet‚ i Europa såväl som i USA. Lika litet som då tycks de inse vad det är de är med och driver fram genom sina sätt att agera‚ såvida det inte är så illa att de vill frammana den här hotbilden för att skapa ett hot utifrån som tar människors uppmärksamhet från de hot mot dem som den egna politiken skapar.
Att härska genom söndring eller genom att skaffa en yttre fiende har alltid varit makthavares metod att vända människors missnöje mot något annat än den egna politiken. Genom att använda någon av dessa metoder har makthavare skyddat sig själva och sin privilegierade ställning i tider då folk har utsatts för förtryck och utsugning eller mått dåligt av makthavarnas politik. Det saknas förvisso inte inrikespolitiska hot mot människor i Europa och USA idag då alltfler hotas av arbetslöshet‚ utslagning och avsevärt försämrade levnadsvillkor.

Idag har det blivit sju resor värre än jag i mina mest pessimistiska stunder trodde då, för 15 år sedan.

Under de första åren på 90-talet, då jag arbetade med invandrare och kunde området på mina fem fingrar, kände jag ett närmast bottenlöst förakt för journalisternas och massmedias sätt att behandla den här saken. GP håller dock en tämligen snygg profil i de här frågorna, vilket jag tror beror på inflytandet, i början av 90-talet, från Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgny Segerstedts dotter. GP började nämligen i samma stil som DN och många övriga massmedia men ändrade, som genom ett trollslag, sin policy i de här frågorna. Man håller fortfarande stilen – åtminstone jämförelsevis, som den här artikeln om Alf Svensson och Ian Wachtmeister visar. Läs den.

Länk:
Möte med Gud och Djävulen, artikel i GP 13/8

men det har man…

Jag har varit Mac-användare i 15 år, och ränderna går aldrig ur, i synnerhet inte i min ålder men just nu behöver de tvättas.

I ett års tid har jag grämt mig för att jag kommer att blir tvungen att byta dator. Jag gillar min gamla iMac med det urmodiga systemet OS9.1. Jag har också Mac OSX.1 i datorn fast jag har aldrig riktigt kommit överens med detta system. Jag tycker helt enkelt att OSX är för flashig för min smak. Så är det ju det där att alla funktioner, fast de är desamma, återfinns på helt andra ställen i menyn eller i systemet och jag hatar att hålla på att leta mig fram till det jag vill hitta och avskyr att ägna mig åt trial and error.

Men nu har det varit kört snart ett år. Det finns inte längre några program att ladda ner till OS9, eller till mitt OSX.1 ens. Min Explorer är för gammal, Firefox, Mozilla och Safari kan jag inte ladda ner och alltfler sidor på nätet är inte läsbara i min gamla Explorer eller Netscape. Så nu gjorde jag äntligen slag i saken – men först efter nära ett års intensiv vånda. Jag vet ju vilket råslit det är att byta dator – och ännu värre, att byta system.

Ikväll kom den hem, den nya datorn, också en iMac, med OSX Tiger och jag har svurit i ilska och varit deprimerad om vartannat under denna kväll. Suverän säger alla Mac-fantaster som använder den men min blogg heter ju inte Motvallsbloggen utan anledning. Jag höll på att få spader på ”underverket” ganska omgående.

Det började dock suveränt – bara att koppla ihop den nya iMacen med den gamla med en fire-wire, sade instruktionerna för datorn, så skulle den nya kopiera allt från den gamla datorn, koder för nätet etc. Fantastiskt – ända tills jag startade om datorn, som man skulle göra, och plötsligt satt med ett krav framför mig på skärmen om att logga in först. VA! Logga in?? Lösenord??? Det var hellåst. Kunde inte ens stänga av eländet. Datorn krävde det där lösenordet för att jag alls skulle kunna göra något annat än dra kontakten ur väggen och slänga eländet i komposten, men det gör man ju inte med dryga 15.000 kronor.

Vilket var lösenordet tro, inte har jag behövt logga in i den gamla invanda datorn, inte ens i OSX. Jag testade det ena lösenordet efter det andra men inget ville släppa in mig i datorn.

Till slut lyckades jag hitta något i den kära gamla invanda harvens OSX.1-del, som kanske var det krävda lösenordet, i systemet som jag ju aldrig riktigt lärt mig och som jag därför hade göra en god stund att vandra runt i innan ett möjligt lösenord dök upp. Men se, det fungerade. Den nya iMacen släppte äntligen in mig – till en miljö som jag inte kände igen alls, men flashig var den som sagt, med neonlysande kanter och indikatorer och en färgglad karusell som talar om att den arbetar.

Dessutom kunde datorn förstås inte öppna någonting av det som den laddat in från den gamla iMacen. Det är ju en helt ny processor i den nya datorn så inga program från den gamla fungerar i den nya. OK, man får visst inte använda ett program i flera datorer samtidigt, men jag hade nog inte tvekat att vara lagbrytare om det hade gått (dags för SÄPO att gripa in och börja avlyssna, jag hade ju kunnat bli kriminell) eftersom jag betalade ganska ordentligt för dessa program och för den kringutrustning jag har i och till den äldre datorn, skanner, en svindyr sak, skrivaren, likaledes en dyr historia, liksom min Wacombräda går inte att använda till den nya Macen, vad jag förstår. Tillsammans med de program jag måste köpa går kalaset på ytterligare sådär en 5-10.000. Hurra för Apple som alltid sviker sina köpare. Det var samma sak när jag växlade från den gamla Performan till den första iMacen. Hela kittet måste bytas ut – till en imponerande kostnad.

Kalaset kommer att kosta mig mellan 20-25.000 även den här gången gissar jag – såvida man inte kan gradera upp från nätet förstås, något Mac-geni kanske har goda tips att ge – i så fall är jag mycket tacksam. Nå dessa problem gör mig inte vänligare stämd gentemot den nya datorn, även om den faktiskt är ett par tusen billigare än den gamla var. Men smidig är den förstås, och imponerande, 20 tums skärm, bredbild, en rejäl hårddisk och 1 GB ramminne samt platt och snygg med DVD-brännare som också bränner CD mm.

Men jag lider som sagt av allvarlig separationsångest och det kommer att ta flera månader innan jag förlåtit den nya Macen att den inte är likadan som den gamla – och då, vet jag av erfarenhet, kommer jag inte att vilja använda den gamla längre.

Man upphör aldrig att förundras. Ineffektiviteten och inkompetensen i samhället tycks bara bli djupare och djupare.

Här beställer vi snabbare bredband från Telia. Vad händer? Jo jag får ett brev från Telia som talar om för mig att jag dessvärre inte kan få bredband. För att få ett sådant måste man bo inom 9 km från en station, skriver Telia. Vi bor 2 km från en sådan och har redan bredband, fast det långsammaste och stationen ifråga kan leverera dubblet så snabba bredband i alla fall. Så då blir det till att avsätta en arbetsdag till att försöka komma förbi drakarna som vaktar Telias telefoner (förmodligen för att minst hälften av alla som ringer ska ge upp). Det brukar som bekant kräva både tid och tålamod.

Unga människor tror säkert att det alltid har varit så här och att det är socialdemokraternas (socialismens) fel att Sverige fungerar uselt. Men en gång i tiden, för sådär en 20 år sedan, behövde man sällan vänta länge för att komma fram till myndigheter eller till statliga företag som till ex. dåvarade helstatliga Televerket. Detta väntelände började när nyliberalismen gjorde sitt intåg i Sverige och då statliga organ och företag endera privatiserades eller började tillämpa moderna företagsprinciper, ”lean produktion”, ”management by stress”, besparningar och sparkande av folk, för att spara pengar och/eller för att höja aktiekurserna – med ty åtfäljande höjningar av direktörernas bonusar.

Det enda man lägger ner mer arbete på idag är utskick av räkningar, som inte bara är obegripliga utan regnar ner i brevlådan som den värsta åskskur. Förr betalade man elen tre gånger/år, med en enda räkning var gång, idag hinner man knappt betala en räkning förrän nästa ramlar ner i brevlådan, i varje fall verkar det så, och dessutom får man betala till flera instanser varje gång. De enda som tjänar på detta elände är som sagt direktörerna – som måste vara de mest inkompetenta personer som det här landet har att erbjuda. De verkar bara kunna två ting, lura upp beslutande politiker och få upp aktiekurserna genom avskedanden och varsel om sådana.

Det är vi medborgare som betalar kalaset – med vår tid och med mer av våra pengar.

När ”avslöjandet” om sammansvärjningen för att spränga en massa flygplan i luften kom, gick Bush ut och förklarade att man nu måste ta itu med de muslimska fascisterna. Visserligen har somliga senare kopplat terroristplanerna till Al Qaida (vad detta nu är i verkligheten) men jag kan inte låta bli att misstänka att det nya begreppet ”muslimska fascister” snart kommer att tillämpas på Syriens och Irans ledare, för att skapa samband mellan dessa länders regimer och terrorismen – som ju måste bekämpas med det eviga kriget.

Det krävs inte så mycket konspirationstänkande för att föreställa sig att introducerandet av det nya begreppet är ett första steg för att förbereda befolkningarna i Väst på militära angrepp på Syrien och Iran, och att få dem att acceptera angreppen.

Alltför många i Väst har redan genomskådat lögnen om sambandet mellan Saddam och Bin Laden, och dessutom har ju USA oskadliggjort Al Qaidas viktigaste ledare redan (några framsteg i kriget mot terrorismen måste man ju visa upp), så det måste förstås till nya propagandafloskler med jämna mellarum.

Och redan Eisenhower varnade, framsynt nog, för det militärindustriella komplexet?

Jag spår följande om vi får en borgerlig regering efter valet:

1: Arbetslöshetssiffrorna kommer att stiga igen oavsett vem som sitter som chef för AMS.

2: Den borgerliga regeringen kommer att hävda att nu har man avslöjat hur socialdemokraterna misskött landets ekonomi under 12 år, och det är detta vi måste betala nu, med en svångremspolitik eller med ett nytt stålbad (ev. kommer man att mynta ett tredje uttryck för samma sak eftersom man redan använt dessa båda uttryck direkt efter de tidigare maktövertagandena).

3: Detta stålbad (eller vad det kommer att kallas tredje gången) kommer att innebära nedskärningar inom offentlig sektor samt utförsäljning av de sista resterna av svenska folkets gemensamt uppbyggda och ägda infrastuktur, ja vid sidan om nedskärningar av bidrag till arbetslösa, sjuka och utpensionerade förstås.

Om spådomen slår in vid ett ev. regeringsskifte är det dags att fråga sig om jag är en sjutusan till siare eller om den borgerliga regeringen använt denna bloggpostning som läromedel, alternativt om den borgerliga regeringen bara gör som sådana brukar gör när de får chansen – och jag råkar bara ha gott minne.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern