Klicka på bilden!

Vi rusar med snälltagsfart hundratals år tillbaka i tiden, som jag redan påpekat. Även påståenden om att trygghet är fördärvligt är ett eko av förra sekelskiftet. Under 1700-talet ansåg överklassen att ett lands största rikedom var en stor och fattig befolkning, en idé som, tillsammans med massor av andra idéer från de tidigare århundradena, fått en renässans på senare tid.

De flesta som uttalar ”sanningen”, att trygghet är fördärvligt, är själva väldigt trygga även om många av dem lever i en bedräglig trygghet. De har oftast fast anställning, goda inkomster, är friska och föreställer sig inte att de skulle kunna hamna i situationen att de blir beroende av andra, blir allvarligt sjuka, förlorar allt de äger, att de en dag står utan både inkomster och bostäder, att de skulle behöva tigga för sin överlevnad, hos socialen eller på gatorna, eller övergå till kriminell verksamhet för att få mat i magen varje dag.

Som vanligt handlar det om lite lagom av varorna trygghet/otrygghet. Att våga innebär alltid ett risktagande, men det finns risktagande och risktagande. De allra flesta vågar inte chansa – på nytt jobb, på att starta eget, på att förändra sina liv radikalt, om risken är att de förlorar hela sin framtid även om många är beredda att ta risken att förlora en del. De flesta är inte kreativa om all deras energi går åt till att klara sig för dagen, för att ha mat i magen varje dag och tak över huvudet när det är busväder, eller lider av så allvarliga sjukdomar eller fysiska plågor att all deras energi går åt till att överleva, minut för minut.

På total oförutsägbarhet, alltså på total otrygghet, tenderar de allra flesta att reagera med oföretagsamhet eller med ren apati. Detta vet man, djur reagerar likadant nämligen. Både människor och djur förlorar initiativförmågan under sådana omständigheter, de blir ängsliga och rädda och människor som befinner sig i detta sinnestillstånd gör inga kreativa insatser. Somliga, men en liten minoritet av oss, gör emellertid något, inte sällan börjar de med kriminell verksamhet, som är det enda alternativ man har om man saknar alla resurser.

Att otryggheten inte var så kul kunde ett antal tidigare unga, framgångsrika och självcentrerade IT-människor konstatera för inte så länge sedan, varvid fackföreningen fick en tillströmning av sådana. Plötsligt, i motgångens tid, kändes tydligen det kollektiva ansvarstagandet viktigt för dem.

Hur i all världen har min generation föräldrar lyckats föda upp en hel generation där superegoisterna förefaller dominera, med folk som anser att i medgång har de ingen anledning att bry sig om andra, mindre lyckligt lottade medmänniskor, i motgång däremot vill de gärna ha dessa andra människors stöd och hjälp. Vad var det som gick fel i välfärdssamhället? Något var det, men det var inte för mycket trygghet, det var inte för lite ”hårdare tag”, det var attityderna som förändrades. Varför gjorde de det?

Jodå, jag har egna tankar om saken, somliga har jag redan, direkt och indirekt, berört på bloggen, andra tankar om saken kanske jag återkommer till.

Även jag måste väl kommentera nomineringen av Mona Sahlin, trots att jag egentligen inte vill göra det och trots att jag inte tror på att hon verkligen blir en sådan förrän hon är formellt vald. Och nej, jag vill inte se henne som partiledare för socialdemokraterna, men jag vill inte heller se Nuder, Östros eller Bodström.

Hon drar kvinnor säger man trosvisst. Jag garanterar att det finns ett inte ringa antal kvinnor, lågavlönade sådana, som förargade sig ordentligt över hennes slarv för 12 år sedan, och som inte har glömt att hon inte betalade sina räkningar, att hon lånade pengar från riksdagens konton. Där satt hon med en lön, om jag inte missminner mig, på omkring eller drygt 40.000/månad, som var en hög lön på de tiden, och kunde inte hushålla så att lönen räckte månaden ut trots att hon dessutom hade en make som också var högavlönad. Hennes slarv och slösaktighet var med andra ord ett rent hån mot alla lågavlönade kvinnor.

Jag tror vidare och dessvärre, att situationen i svensk politik just nu, med två stora politiska block som båda ligger lite till höger om mitten (mätt med traditionella mått), vilket Mona Sahlin idag visade att hon också gör, kommer att få ödesdigra konsekvenser.

När det närmar sig nästa val och många väljare inser att inget av de etablerade partierna kommer att se till att fördela landets tillgångar mer rättvist, då kommer många att strunta i att rösta och fler kommer att rösta på SD i ren protest. Båda grupperna gynnar SD. Så min spådom är att SD kommer att ta plats i Sveriges riksdag vid nästa val.

Nu bäddar man nämligen för populistiska missnöjespartier även i Sverige, de där man berömt sig av att inte ha haft tidigare, och många politiker drar sina strån till stacken just nu – på flera olika sätt. Jag bara hoppas att jag får fel men jag är övertygad om att det ska hända något ganska uppseendeväckande, eller omvälvande, för att vi inte ska få se det resultatet efter nästa val.

Klicka på bilden!

Jag har skrivit om det tidigare: Den intellektuella trenden blir på punkt efter punkt alltmer lik den som rådde vid tiden kring förra sekelskiftet. Reaktionen slår tillbaka med full kraft inom snart sagt alla områden av våra liv. Attitydförändringarna går, som det brukar vara i sådana här sammanhang, långsamt i början och sedan allt snabbare.

Den senaste trenden, som slår ut i full blom nu, är beundran för och kravet på disciplin. Nu ska piskan fram igen, och användas på alltfler människor. Människorna i samhällets botten, och de blir fler och fler dessutom, ska lära sig veta hut. Det gäller både vuxna och barn. Sedan ganska länge har ”hårdare-tagismen” rått vad gäller sjuka, arbetslösa och gamla. Det började med krav på hårdare tag mot invandrare i början av 90-talet och har fortsatt med krav på samma hårdare tag även mot sedan generationer infödda svenskar, precis som man kunde förvänta sig.

På arbetsplatserna börjar man nu införa regelverk av 1800-talsmodell. Idag berättar GP om hur Volvo inför ett regelverk för ren förnedring av de anställda. Genom TV och DN får vi veta att det inte är så dumt att låta barn stå i skamvrån (nå, man ska ju kalla det för något annat, som ”gula rummet” förstås, för ”skamvrå” låter så tråkigt” men skamvrå handlar det om lika förtvivlat) och nu vill den borgerliga regeringen införa ordningsbetyg och disciplinära sanktioner i skolorna igen.

Kontrollsystemen byggs ut inom alla områden, från tillåtelse till telefonavlyssning av oss alla över läsning av vår mejlkorrespondens och kontroll av vilka sidor vi besöker på nätet till tillstånd för polisen att bryta sig in och montera in mikrofoner i våra hem. Även här börjar det med kontroll av invandrarna, närmare bestämt muslimska sådana. De kan ju misstänkas för terrorism. Inom femton år kommer det att anses självklart att även ”infödda svenskar” måste misstänkliggöras och kontrolleras noggrannare och på samma sätt. Det handlar helt enkelt om en smygfascistisering. Sakta men säkert vänjer vi oss och accepterar det nyfascistiska system som nu genomförs – bit för bit:

Jag var ju inte ”jude” så jag brydde mig inte.
Jag var ju inte kommunist, så jag brydde mig inte.
Jag var ju inte zigenare, så jag brydde mig inte…..

Typiskt för fascism är regerande genom terror mot befolkningen. När människor kan fängslas och utvisas till tortyr utan att de ens får veta vad de anklagas för då har vi infört fascistiska metoder redan. Det här handlar helt enkelt om att skrämmas, om att göra alla muslimer osäkra, och det här är sättet att smyga på också befolkningen i övrigt det nyfascistiska styrsystemet för:

Jag är ju inte invandrare, så jag bryr mig inte….
Jag är ju inte muslim, så jag bryr mig inte….

Länkar:
Tyst i klassen med både piska och morot, DN
Volvo Personvagnars nya attityd – hota sina anställda, GP
Hassan Asad, hotas av utvisning, GP

Igår kväll klockan halv sju kom strömmen överraskanade nog tillbaka. Det var nästan lite schockartat eftersom vi var totalt inställda på en vecka till utan el, eftersom radion hotade med så lång väntetid för somliga.

Så känns livet normalt igen. Nockplåten är fastspikad igen, man har lyse, man kan läsa utan att anstränga ögonen, man kan dammsuga, man kan sy, man kan laga mat på ett bekvämt sätt, liksom diska och man kan gå ut på nätet, man kan snickra – ja milda makter så beroende man är av elektricitet. Men jag fruktar att elen försvinner i morgon igen, att den bara är tillfälligt inkopplad och att det återstår en del reparationsarbeten, som förra gången, då strömmen försvann till och från under flera veckor efter stormen.

Nej, den här stormen var inte riktigt lika hemsk som Gudrun, men den var hemsk nog, och hittills har sex människor fått sätta livet till på grund av stormen – det kan bli fler i värsta fall. Har för mig att Gudrun skördade omkring eller strax under 15 liv, somliga under själva stormen och andra under arbeten med att reparera skadorna efter densamma. Jag är ganska säker på att för de efterlevande var dessa människors död en lika stor sorg som den de efterlevande till tsunamioffren upplevde.

Till skillnad från Gudrun, som knappt uppmärksammades alls i massmedia pga tsunamin, och som man inte började tala om förrän flera veckor senare, och då man i huvudsak intervjuade strömlöst folk som tyckte att det gick ju så bra så, har massmedia rapporterat ganska intensivt om den här stormen, och kanske kan det leda till att människor som inte drabbats av någon av dessa orkaner får lite större försteåelse för vad det handlar om.

Vi sitter utan ström sedan i morse och torde få klara oss utan ett bra tag. Endast en stor lönn och en tremeters grantopp nedblåsta på tomten, nockplåten på taket hänger och skramlar och alla utfarter från huset är spärrade av nedfallna trän.

Dystert, övermåttan dystert!

Wanja Lundby-Wedin vill inte tala om återställare. Hon deklarerade just vad jag sagt på den här bloggen det senaste året. Det finns ingen återställare efter en borgerlig regerings framfart och rivningsverksamhet.

Sänker man skatterna så mycket som borgarna gör nu, menade hon, så kan man inte stå på barrikaderna och kämpa för högre skatter till nästa val. S måste istället, menade hon vidare, presentera en egen arbetslinje (inget hopp för de utsatta med en återvald socialdemokratisk regeringen alltså).

Och det är bara en del av det elände som aldrig kommer att kunna göras ogjort efter den här regeringen. Nu breddar politikerna, både på vänster- och högerkanten vägen för sverigedemokraterna vid nästa val och man börjar alltmer ana den rena fascismens återkomst, men fascism brukar ju inte skrämma högern.

Det är bara att instämma i Sara Leanders sång, tror jag har gjort det förr: Jag är glad jag ej längre är ung.

Länk:
Läs och lyssna till Wanja Lundby-Wedin i lördagsintervjun

Det senaste ovädret – i natt, klarade just vi oss från elavbrott, men nu brakar tydligen Gudruns brorsa lös i natt. Jag ser inte fram emot eländet, för Gudrun var en ren skräckupplevelse. Så nu är det bara att förbereda sig på några dygns strömlöshet igen, även om hoppet att det inte ska inträffa finns där tills det är ett faktum.

Blir det fortsatt tyst på bloggen ett tag så beror det alltså på att vi är avskärmade från världen igen. De senaste dagarnas tystnad har dock inte med elavbrott att göra. Den beror på att jag varit upptagen av andra datorsysslor några dagar och datorproblem har ju en tendens att äta en med hull och hår.

Nu ska jag spekulera vilt – jag kan ha helt fel men jag kan inte för mitt liv tro att partitoppens gubbar verkligen vill ha Mona Sahlin som partiordförande. Hon är ett alldeles för lätt smutskastningsoffer till nästa val. Det enda skälet för partitoppen att vilja välja Mona Sahlin, som jag skulle kunna tänka mig, är att socialdemokraterna med varm hand överlåter åt alliansen (läs moderaterna) att genomföra systemskiftet fullt ut (och att man anser att för det kan de behöva två mandatperioder) så att de själva slipper ta skiten för det och när det väl är genomfört är det irreversibelt. Somligt av det moderaterna gör just nu hade ju även sossarna tänkt sig att genomföra, som avskaffandet av förmögenhetsbeskattningen ex.

Men detta tror jag inte riktigt på eftersom makten i sig är tillräckligt åtråvärd, så jag misstänker, och har gjort det länge, att det är stor manipulation av rörelsen på gång just nu.

Så här kan jag tänka mig att det förhåller sig i själva verket:
Många socialdemokrater menar nu att det är dags att välja en kvinna. Det kan toppgubbarna inte säga nej till rakt upp och ner, för det skulle verka som man är emot kvinnor i allmänhet och socialdemokraterna har en viktig del av sina väljare bland kvinnor inom offentlig sektor.

De goda kvinnliga alternativen har man nu fått att tacka nej, den ena efter den andra, Först Wallström, som nog tackat nej alldeles av sig själv, så Carin Jämtin (som inte verkade negativ i sin radiointervju för en tid sedan) och därefter Ulrika Messing. De två senares skäl att säga nej känner vi inte, kanske de, eller någon av dem, har någon smuts i sin byk, svart städerska eller liknande, eller så har de bara fått veta att det är lämpligt att de träder tillbaka.

Så framhåller gubbarna i toppen Mona Sahlin och tänker sig att månaden före kongressen kasta för massmedia någon eller några synder som hon har begått, och så blir hon skandaliserad och omöjlig veckorna före valet av ny partiledare – och se, då träder Per Nuder, (eller Bodström alterntivt Östros) fram, som en räddande ängel. Det finns ju inga andra kandidater och man gjorde ju vad man kunde för att få fram en kvinnlig ordförande.

Samma trick som när Ingvar Carlsson skulle avgå alltså. Vore jag Mona Sahlin skulle jag inte utsätta mig för den risken ens, jag skulle tacka nej redan nu.

Medger att det här är spekulativt, och en ren konspirationsteori, men lika fullt tror jag att det är något i den här stilen på gång.

Jag har visserligen aldrig varit aktiv i något politiskt parti, men jag har arbetat tillsammans med slipade politiker i andra organisationer och sett hur de agerar, vet precis vilka knep somliga av dem, och framför allt de som nått toppen, är beredda att ta till för att få medlemmar dit de vill, eller för att manipulera bort personer som de inte gillar eller vars idéer de ogillar. Spelet bakom kulisserna i stora organisationer, i synnerhet inom politiska partier, är ofta nog osnyggt, för att uttrycka det milt.

Länk:
Läs Peter Gustavssons inlägg om partiledarvalet
Jag känner igen taktiken. Det han berättar om är skälet till att jag aldrig gick med i något parti.