Klappjakten på sjuka och arbetslösa – vad vill socialdemokraterna?
Vad jag minns så var det den förra regeringen (Bildt) som började utmåla sjuka och även arbetslösa som lata, slöa bidragsfuskare och som påbörjade den väg som skulle leda bort från solidaritetstänkandet och in i ett samhälle där alla anses vara, och ska vara egoister. Regeringen Bildt blev inte långvarig, endast en period sedan röstades den bort igen.
Det sorgliga i sammanhanget var att ännu en gång kom en socialdemokratisk regering tillbaka och fortsatte bara med den politik som den borgerliga regeringen hade fallit på, och med att gynna de rikaste i samhället. Även S fortsatte att jaga sjuka och tala om bidragsberoende som måste brytas (även om man förtidspensionerade många för att förbättra arbetslöshetsstatistiken) samt sänkte skatterna för de rikaste.
Det obehagliga är att vi hör väldigt lite idag från de röd-gröna om hur de vill behandla sjukskrivna och arbetslösa, och det lilla vi hör, som uttrycks ganska kryptiskt, är att ”arbetslinjen” måste gälla även för en S-dominerad regering och så lite luddigt tal om nödvändigheten att höja lite skatter.
Under Nobelfestutsändningarna, där Mona Sahlin intervjuades, bla.a om sin placering bredvid Marcus Wallenberg, tyckte jag tom att jag hörde henne säga att åsiktsskillnaderna dem emellan inte var så stora. Det har många av oss visserligen redan förstått, men vad tänker människan på när hon uttalar sig på det sättet? Varför är hon inte moderat istället? Fast visst, hederligt är det ju. Så nu förväntar vi oss att S inför nästa val hederligt förklarar att de inte tänker föra en annorlunda politik än Alliansen.
Det är annars helt obegripligt att S-ledarskapet inte inser att sättet att bli valda och omvalda, efter att man vunnit tillbaka makten från borgarna i ett val, inte är att fortsätta föra samma politik som den förlorande borgerliga regeringen gjorde. Om det verkligen vore så att väljarna ville ha en fortsatt sådan, då hade de borgerliga regeringarna knappast valts bort så snabbt som varit fallet. Resonemanget att ”man måste ligga i mitten för att inte förlora valen”, måste vara helt galet. Den logiska slutsatsen är väl att man måste föra en annan politik än den som folket i val visat att man ogillar.
Det här är som om en producent skulle bestämma sig för att konkurrera genom att försämra kvaliteten på sina produkter, så att de blir lika dåliga som de varor konkurrenten tillverkar, och trots att han vet att konkurrentens försäljningssiffror rasar och hans egna stiger.
/Kerstin
Skriv under Budkavle för välfärd”!