Man kan naturligtvis inget annat än sörja med Japan över jordskalvet och över tsunamin, som verkar ha förorsakat värre skada än själva jordbävningen. Bilderna från katastrofen är fruktansvärda och givetvis kommer dödstalen att bli stora när situationen klarnat.
Jag är förstås chockerad över att Carl Bildt och Per Schlingman inte redan är på plats för att försöka rädda de svenskar som finns i Japan, framför allt de som befinner sig i de värst drabbade områdena. Det måste givetvis omedelbart påbörjas en ordentlig utredning av var dessa personer har befunnit sig det senaste dygnet och om varför de inte redan fått ut drabbade svenskar från Japan. Man visste ju att det finns minst omkring 1.500 svenskar i landet.
Nu har valberedeningen inom S kommit med sina förslag, Håkan Juholt som partiledare och Carin Jämtin som partisekreterare.
Jag känner inte till Håkan Juholt, har nästan inte hört hans namn förrän de senaste dagarna. Men när jag idag, på radion, hör honom säga att solidaritet och jämlikhet är viktigt, då känns det alldeles ovanligt hoppfullt. Efter att ha sett honom lite på TV gläds jag dessutom över att han verkar var en levande människa. Hoppas innerligt att han fortsätter att vara det och inte medietränas så till den milda grad att han också börjar låta som alla andra politiker, som en halvdöd zombie. Vi har nog av politiska robotar.
Carin Jämtin tycker jag också om och hade hellre sett som partiledare än Mona Sahlin, när den tiden var, så där kan jag inte heller känna mig missnöjd.
Det skulle vara riktigt roligt att kunna glädja sig över socialdemokraternas politik framöver. Vi får väl se dock, om det blir på det sättet. Jag har den trista egenskapen att aldrig ta ut någon glädje i förskott.
Den brända jordens politik brukar ibland i krig tillämpas mot fienden, för att denna inte ska få någon glädje av de tillgångar som finns. När Alliansen säljer ut alltmer av svenska folkets gemensamma egendom då kan det inte betecknas som annat än just den brända jordens taktik. Det tycks gälla att hinna sälja ut allting innan man tvingas ge ifrån sig regeringsmakten helt igen.
Av detta kan man inte dra någon annan slutsats än att Alliansen betraktar svenska folket som sina fiender, som minsann inte ska ha något med av landets tillgångar. Dessa ska istället helt tillfalla de ekonomiska eliterna – skattefritt.
Just nu läser jag i AB hur Göran Persson ringer runt till S-distrikten och ”hotar” dem att rösta på Östros som ny partiledare.(1) Man undrar ju i vilken egenskap han gör det? Som gammal socialdemokrat eller som lobbyist för SN, som han ju blev anställd som efter sin avgång. Man har ju sina aningar.
Har lite, för att inte säga väldigt svårt att betrakta Göran Perssons agerande här som mindre allvarligt än Prime-gate. Snarare är det väl värre det här.
Hur som helst är detta ett solklart fall av svängdörrar även mellan näringslivet och den ekonomiska eliten å ena sidan och socialdemokratin å den andra, precis det fenomen som i alla fall alla initierade amerikaner ser och kritiserar i USA.
Röstandet är till ingen nytta i det amerikanska systemet och kommer inte att vara det i det svenska heller framöver. Väljare kan i det amerikanska systemet inte påverka politiken ett dugg eftersom både Republikaner och Demokrater är köpta av de superrika. Även de politiker, knähundar, som röstas bort men som tjänat de superrika, kommer att tas om hand på bästa sätt av den ekonomiska elit som de därefter fortsätter att tjäna (ofta just som lobbyister för denna elit). Dessa köpta lakejer har inte ett enda incitament för att tänka på och agera för den breda väljarkårens väl.
Det är detta system som nu har krupit ganska långt in i det svenska politiska systemet, vilket Göran Persson är ett typiskt och målande exempel på. Det finns flera sådana exempel.
Vem kan sätta någon som helst tilltro till Socialdemokraterna om Östros väljs således? I bästa fall kan partiet hädanefter vinna något val då och då bara för att väljare vill hämnas på borgerliga politiker, eller för att de rika eliterna, som med kampanjbidrag i stort sett bestämmer vilket parti som ska vinna valet, anser att växling vid regeringsmakten (!) då och då kan vara bra för att upprättahålla skenet av ”levande demokrati”.
Det sämsta i USA kommer alltid hit – förr eller senare. Nu är det allra sämsta här – klart och synligt för alla som vill se. Två ting har bäddat för den här utvecklingen, den första att den svenska eliten informerats av den amerikanska hur de ska göra, eller lärt sig av denna på annat sätt, den andra att de gigantiska överföringarna av rikedomar till eliten har gett denna medel att köpa sig de politiska beslut den önskar, ja att börja köpa upp det politiska systemet.
Nu har ju Murdoch fått in en fot i Sverige också. Ska vi gissa att vi snart har en ren kopia av Fox News i Sverige? Alliansen håller ju just på att riva Public Service och jag tror inte att man är alltför vågad om man gissar att det handlar att öka möjligheten för högern att indoktrinera folk, via kommersiella TV-kanaler. (2)
Ju mer jag tänker på Palme idag, desto mer av hans gärning är jag beredd att omvärdera och att uppskatta honom.
Palme var genuint hatad inom överklassen. Det brukar ofta antas att det berodde på att man ansåg att han var en förrädare som blev socialdemokrat. Så var det säkert men hur fungerar de psykologiskt djupare liggande känslorna bakom det där hatet?
Det kan inte hjälpas, men människor som fötts in i överklassen är mycket mer självsäkra än vi andra, har en självklar tilltro till sin egen förmåga och om de inte tänker så långt, och det gör många av dem inte eftersom de flesta av dem inte är mer än normalbegåvade och i bästa fall normalkunniga, tenderar de att överskatta sin egen intelligens, sina förmågor och sin överlägsenhet. Dessvärre fungerar de flesta av oss så att vi viker ner oss inför självsäkra typer, känner oss precis så underlägsna inför dem som de anser att vi är. Vi är inte bara som vi är, vi blir vad omgivningen gör oss till, blir som vi blir behandlade. Vi är helt enkelt olika personer beroende på vilka vi umgås med för tillfället.
Detta faktum gör att överklassen ofta kan trycka ner oss andra, kan sätta sig på oss och vinna över oss i ”intellektuella slag”, eller utnyttja oss för sina egna syften. Ett bra exempel på detta är Carl Bildt, som alltid ger intrycket att kunna och veta det mesta, just för att han är tvärsäker. I själva verket är han inte alls så kunnig som många tror att han är. Men journalister faller gärna undan för honom, kommer sig inte för med att ställa de rätta och kritiska frågorna, helt enkelt för att han inte inbjuder till detta, för att han får andra att känna sig små och obetydliga, även om de råkar kunna mer än han själv i många fall. Om de här överklasspersonerna däremot behandlar oss med synbarlig respekt blir de flesta av oss smickrade. Detta reaktionsmönster kan överklassen använda sig av för att nå olika mål som den för dem förhatliga demokratin tvingar dem att försöka uppnå med andra medel än genom en enkel och direkt order.
Egentligen var det samma sak med Olof Palme. Han uppvisade samma självklara säkerhet som Bildt, för att han var född in i samma överklass. Även andra har påpekat att de båda påminner om varandra i det avseendet, även om de hade diametralt olika åsikter om det mesta. Överklasshatet mot Palme grundade sig alltså inte bara i att han hade andra åsikter än de gängse i överklasskretsar, utan i att han inte blev imponerad av dem, inte kunde smickras av dem att göra dem till lags och inte kunde luras av dem. Han visste vad de stod för. Han kände dem inpå bara benen, sedan barnsben. Han visste precis hur snacket gick mellan skål och vägg inom överklassen, hur nedvärderande man uttalar sig om vanligt simpelt folk, hur föraktfullt man uttryckte sig om arbetande människor, hur illa man tycker om demokratin och om att man inte har kvar den absoluta makten över hela samhället. Överklassen visste att han visste vad de tyckte om vanligt folk och hur de brukade uttala sig om ”pöbeln”. De hatade att han visste vilka deras verkliga politiska mål var. Det var alltså ingen slump att han sade det jag citerade i ett inlägg nedan, och ännu en gång här:
”Ambitionerna hos de nu tongivande kretsarna inom SAF sträcker sig mycket längre än till att hävda arbetsgivarnas intressen i samhället som helhet. De eftersträvar en systemförändring som för oss långt bort från den svenska blandekonomin och från det svenska välfärdssamhället. Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av den offentliga sektorn, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som de, enligt sina programskrifter, säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.” (se PS Palme själv Texter i urval Tidens förlag 1996 sid 156)
”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns en plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ty detta är den kalla verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ett ansvar för varandra…………
Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. (se Peter Antman & Pierre Schori ”Olof Palme den gränslöse reformisten”, Tidens förlag 1996 sid 93)
Detta var de konservativas åsikter, under 1800-talet såväl som 1985 och är det fortfarande 2011, och konsekvenserna av att man låter människor med de här åsikterna styra ett land. Palme visste det för att han hade hört dem säga vad de faktiskt tycker och vill men inte säger offentligt. (se ex Janne Josefssons intervju med Marian Radetzky, som är ovanlig nog att öppet avslöja överklassens åsikter om vanliga arbetande människor och vad de konservativa vill genomföra). Därför hatade de honom. De kunde inte lura honom, han hade varit inne under skinnet på dem, ja han var född där. Annat är det med folk från de lägre samhällsklasserna, medelklassen och arbetarklassen, som ofta är mycket lättare för dem att manipulera.
Med Göran Persson förhöll det sig alltså annorlunda. Han är i det här sammanhanget en liten strunt från Vingåker som kommit upp sig i smöret. Ingen ska inbilla mig annat än att detta är vad överklassen anser om honom. Sin vilja att ”bli som en av dem” har han demonstrerat väldigt tydligt. Palme behövde inga yttre attribut för att känna sig säker eller för att ställa sig in, han behövde inte hävda sig genom att bo på en herrgård eller genom att ta jägarexamen för att bli som ”det fina folket”. Han var bara, som en självklarhet, en av detta folk, men en udda fågel bland dem, en som hade ett hjärta, som hade sett och förstått och som inte ville tillhöra de självgodas och förtryckandes skara. Dessutom var han välutbildad.
Gubbarna i SAF och inom adeln imponerade alltså inte på Palme. De kunde inte smickra honom till att göra dem till lags (om han inte själv ansåg det förnuftigt att göra det). De kunde inte hota honom att göra det och de kunde inte lura honom till det, i synnerhet som han även var intelligentare och kunnigare än de flesta andra i hans samhällsklass.
I Björn af Kleens bok ”Jorden de ärvde” (2009), kan vi läsa om hur Göran Perssons regering återgav adeln samma status som skattefrälse som den hade för århundraden sedan genom avskaffandet av en massa skatter. Göran Persson förklarar bakgrunden till åtgärderna:
Jag har själv varit med och sett dem, bokstavligt talat, kliva ut från matsalen på herrgården och tvingats sätta sig på traktorn. Idag hittar du ju en greve på traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de gått igenom ganska tuffa tider. Det fanns inte i tankevärlden för femtio år sedan att de skulle göra lantarbetaruppgifter. Nu tvingas de göra dem om de över huvud taget ska klara sig. De har gjort en enorm klassresa. (sid 146)
Vad Göran Persson inte säger här, men som Björn af Kleen berättar, är hur Göran Persson befriade dem från detta hårda slit, som han uppenbarligen tycker att de är alldeles för fina för, genom att i stort sett totalt skattebefria dem – igen. Däremot förklarar Göran Persson att han tycker att detta inte är mer än rätt (sid 148). Man undrar hur grevarna gjorde för att övertyga Persson om hur synd det var om dem? (Med denna nära nog totala skattebefrielse är det förresten inte synd om Persson heller numer.)
Jo, adeln övertygade regeringen och riksdagsmän om hur viktiga deras gods är, för att de är och äger en ”kulturskatt” som måste bevaras, och det håller Göran Persson med om.
”Den nästa stora gåvan”, skriver Björn af Kleen, ”var ju när såssarna tog väck arvs- och gåvoskatten! Det skedde från och med 2005. Sverige har blivit ett fantastiskt skatteland, säger Gyllenkrok” (sid 134-5).
Berättelsen om hur adeln och de stora godsägarna var med och fifflade igenom enorma skattesänkningar för sig skulle vara festlig om det inte vore så bedrövligt:
- Vi har länge bjudit in politiker till olika egendomar berättar Johan Nordenfalk. Vi har haft alla från Gunnar Sträng till Gudrun Schyman
……..
– De flesta hade ingen aning om vilka kulturvärden som fanns. När de började förstå det förändrades attityden (sid 214)
Det är ju kul att de där kulturvärdena finns, för dem som får njuta av dem, godsägarna och deras familjer. Vanligt folk får ju bara vara med och betala till dem – på många olika och i somliga fall brutala sätt, på 2000-talet som på 16- och 1700-talen.
Jag tror inte att Olof Palme hade varit lika lättflirtad
När Socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 1982 gjorde man det på den traditionella socialdemokratiska politiken, som Palme alltså redogör för i videosekvenserna som kan ses i förra inlägget.
Vad som sedan hände var att 1985 avreglerades kreditmarknaden, vilket innebar att bankerna inte längre var förhindrade att låna ut så mycket som de önskade. Alltså exploderade lånemarknaden med krascherna omkring 1990 som följd. När dessa slog till passade Kjell-Olof Feldt på att avgå. Han ville uppenbarligen inte ta ansvar för de åtgärder han hade kuppat igenom och som drabbade stora delar av svenska folket hårt. Den ekonomiska eliten betalade honom naturligtvis bra för de tjänster han gjort dem, precis som de betalar Göran Persson för vad han gjort för förmerandet av deras rikedomar.
Var det krisen som ledde till valförlusten för S 1991? Jag tror inte den var det viktigaste skälet. Istället var det sannolikt två andra faktorer som var mer avgörande. För det första väckte skatteomläggningen, som innebar att man nästan helt avskaffade den progressiva beskattningen, en mycket stark ilska hos många, inte minst inom S och fackföreningarna. De rika behövde därefter inte betala lika mycket skatt medan de som hade betydligt snävare ekonomier fick betala mer i skatt. Socialdemokraterna övergav därmed principen ”från var och en efter förmåga till var och en efter behov”, som förvisso aldrig hade genomförts fullt ut (de rika kom undan med skatt även förr) men ändå bidragit till en viss ekonomisk utjämning (det som borgerligheten kallar ”alltför sammanpressad lönestruktur) mellan människorna i Sverige. Skatteomläggningen förargade alltså mängder av sociademokrater, som sedan var svåra att få ut att valarbeta inför valet 1991. Man kände sig föga inspirerad att försvara en politik som i första hand gynnade de rikaste.
För det andra hade man under slutet av 80-talet haft diverse skandaler inom fack och partiet som irriterat folk. Fackföreningspampar hade utpekats som fifflare och sexklubbsbesökare, som Rosengren TCO:s ordförande, som kvinnofientliga, som fallet var med Stig Malm, LO:s ordförande. och Kent Pettersson, Handels ordförande som var oförvitlig och inte gick att skandalisera, sparkades snett uppåt. Alla tvingades bort alltså. Den ekonomiska krisen, som kom på toppen av dessa skandaler gynnade inte S inför valet, alltså förlorade man valet till borgerligheten 1991, och till Ny Demokrati, som tog c:a 6% av rösterna.
Därefter kom regeringen Bildt att förvärra och fördjupa krisen med sitt huvudlösa kronförsvar. Resultatet blev en hemmagjord depression av ett slag Sverige inte hade sett sedan 30-talet. Mellan 60-90 000 företag tvingades slå igen, somliga för att de inte fick lån i de knäande banker som skattebetalarna tvingades rädda, som nu inte vågade låna ut alls. Andra för att köpkraften rasade. Omkring en halv miljon människor förlorade sina jobb. Alltså bestämde sig en majoritet av väljarna för att Socialdemokraterna trots allt var att föredra varför S kom tillbaka igen vid valet 1994.
Det var nu Socialdemokraterna, de s.k. förnyarna som tydligen hade tagit över rodret i partiet sedan mitten av 80-talet, hade beslutat sig för att S måste bli ett parti för den välbärgade medelklassen. Göran Persson förvärrade således krisen genom att försöka spara oss ur den, vilket gjorde krisen både djupare och långvarigare än den behövt bli. Den ekonomiska politiken handlade nu om att förhindra inflation i första hand och hålla arbetslösheten uppe.
Nu, trodde Göran Persson, att om de rikaste bara fick ännu lägre skatter och ännu mer pengar så skulle de investera i Sverige och skapa sysselsättning, för så sade den nyliberala teorin. Alltså sänkte Göran Persson skatten för de rikaste ännu mer och för företagen som redan hade låga skatter. Det hjälpte inte. Arbetslösheten som skapats under 90-talskrisen och på grund av nedskärningspolitiken, där man sparkade mängder av människor i den offentliga sektorn, sjönk ändå inte tillräckligt snabbt. Så småningom, och under sitt sista år avskaffade Socialdemokraterna dessutom arvs-och gåvoskatten, i tron att detta skulle leda till ökade investeringar i Sverige och mer arbetstillfällen. Före valet mumlade man också om att avskaffa förmögenhetsskatten, som sedan Alliansen avskaffade istället och Mona Sahlin uttryckte gillande av pigavdrag.
Vad förlorade S valet på 2006?
Inför valet 2006 hade de borgerliga pratat ihop sig och kommit på att de skulle luras om den politik de ville föra (amerikanska spindoctors hade lärt dem hur det fungerar i USA). Man skulle lägga in nya betydelser i gamla begrepp, man skulle låtsas vara för fackföreningarna och man skulle lova skattesänkningar (mest för de rika, men det betonade man inte).
Nu hade det gått 10 år sedan svenska folket insett att de borgerliga inte var så bra och därmed hade det tillkommit 10 nya väljarårgångar för vilka Alliansens och nylliberalismens slagord om ”frihet” för alla föreföll lockande. Dessutom hade Socialdemokraterna, som sagt, inte lyckats få ner arbetslösheten till de nivåer som förelåg före 1990. Man hade inte bara tagit över nyliberalernas ekonomiska politik, som kräver en tämligen hög arbetslöshet, utan också de grundläggande delarna av borgerlighetens människosyn. Där socialdemokraterna av tradition hade betrakta alla människor som lika mycket värda och arbete och inkomst som en rättighet hävdade de styrande nu att folk var fuskare och arbetsovilliga. Människor hade övergett, sade man, den gamla fina socialdemokratiska arbetsmoralen för att de hade haft det för bra. Unga människor hade med andra ord en helt annan bild av socialdemokraterna än vi som är äldre, som inte riktigt har velat inse hur illa S har chanserat politiskt. För dem var S nedskärarpartiet, partiet som ville klämma åt barn och ungdomar, sjuka och arbetslösa, partiet som i huvudsak gynnade de rikaste.
Sen svartmålade media S ganska effektivt inför det här valet. (1) Framför allt framställdes Göran Persson som en verklig buffel, vilket förstås också bidrog.
Så vann alltså Alliansen valet 2006 och påbörjade den slutgiltiga nerrivningen av den svenska modellen och den allmänna välfärden, allt under ivriga försäkringar om att man gjorde motsatsen. Man säger sig värna om ”välfärdens kärna”. Detta innebär att visst, folk ska inte svältas ihjäl om de blir arbetslösa eller sjuka, men bra nära. En glidning som många svenskar inte förstod och som många fortfarande verkar vara okunniga om. Det var ju inte ”den allmänna välfärden” som Socialdemokraterna hade byggt upp alltsedan 1945, och värnat om, som skulle räddas, utan ”kärnan” i den, alltså en liten liten bit av den bara. Resten skulle bort och 1800-talspiskan skulle svingas igen, allt utifrån de konservativas traditionella åsikt att arbetslösa och sjuka bara är lata och därför måste piskas till arbete. Facket skulle också knäckas, vilket man gjort i stort sett och under ivriga försäkringar om att man är sååååå mycket för att värna om facken.
På valresultat 2006, samt det senaste valet 2010, då SD kom in i riksdagen dessutom, reagerar Socialdemokraterna med att anse att de måste bli mer borgerliga, med att tro att de aldrig mer kan vinna ett val på allmän välfärd utan att de måste föra en politik för den välbärgade medelklassen för att kunna komma tillbaka. Man tycks anta att de fattiga alltid kommer att rösta på S i förvissningen om att de borgerliga är sämre. Men, i och med att vi har fått SD idag, ett populistiskt missnöjesparti, så kommer en sådan politik istället att gynna SD. Endera bryr man sig från Scocialdemokraternas sida inte om den saken, eller också förstår man inte konsekvenserna av sin ”förnyade” politik.
I och med detta är S inte längre ett idéparti utan ett parti som konkurrerar om makten rätt och slätt, och som sen vill använda makten för att få sitta kvar vid den, inte för att man vill åstadkomma något speciellt med samhället. Framför allt vill man inte längre verka för allmän välfärd då sådan anses förlegad och totalt omöjlig – för det har ju de nyliberala ekonomerna sagt.
Timbropropagandan har med andra ord fungerat perfekt – för de allra rikaste som bara blir rikare ju fattigare alla andra blir. 2009 ägde 10% av svenskarna 71% av Sveriges tillgångar. De där 10 procenten är inte nöjda. De anser att de är värda en ännu större andel av dessa tillgångar.
I Monopol vinner endast en. När vinnaren sitter där och äger de flesta gatorna på spelbrädet är spelet slut eftersom ingen längre har råd att betala för att stå på vinnarens gator. Spelet konstruerades efter kraschen 1929. Det är genialt pedagogiskt i all sin enkelhet.
De borgerliga lyckades vinna regeringsmakten 1976. De satt i två perioder och 1982 vann Socialdemokraterna tillbaka regeringsmakten. Det sägs idag från socialdemokratiskt håll, framför allt från de s.k. ”förnyarnas” skara, bland annat har Mona Sahlin menat det, att man inte kan vinna valen på att bara vara de utslagnas parti, varför S måste föra en politik för den välbärgade medelklassen istället, föra en borgerlig skattesänkarpolitik alltså. Det kan ju då vara intressant att titta lite på vad Olof Palme vann tillbaka makten från de borgerliga på inför 1982 års val:
Olof Palme – Om den svenska modellen (1980)
Olof Palme – Därför är jag demokratisk socialist
Partiledardebatten inför valet 1982
Olof Palme gav inte upp de socialdemokratiska idealen bara för att S hade förlorat två val eller för att vinna tillbaka makten alltså. Han dagtingade inte med sitt samvete eller vände den ideologiska kappan efter vinden. Varför, undrar man, måste S göra det idag och just när borgerlighetens utslagningspolitik börjar bli tydlig för allt fler människor? För att SN (tidgare SAF) och de borgerliga partierna lyckats att med sin propaganda få de flesta att föredra egoismens och utslagningens samhälle framför ett samhälle som garanterar majoriteten av löntagarna största möjliga frihet och de flesta människorna frihet från förtryck och utsugning? Varför har SN och högern i så fall lyckats med sin propaganda?
Det där med höger och vänster är inte aktuellt längre, säger man. Men det är klart att det är. Det är mer aktuellt än på länge, nu när högern har den totala makten – igen.
Vänster är att anse:
– att alla människor har samma värde
– att människan är en i grunden social varelse
– att solidaritet mellan människor är viktigt
– att jämlikhet är något att sträva efter
– att man ska lita på varandra
– att människor vill göra en samhällsinsats
– att jorden är till för oss alla att livnära oss på
– att det är skillnad mellan vänster- och högeråsikter
Höger är att anse:
– att somliga är mer värda än andra
– att människan är en i grunden egoistisk varelse
– att man ska tänka på sig själv och strunta i andra
– att ojämlikhet är något att sträva efter
– att man alltid ska misstro varandra
– att de mindre värda människorna måste piskas för att de ska göra något
– att jorden är till för dem som kan roffa åt sig den
– att det är ointressant att tala om vänster respektive höger i politiken
Vänster och höger har helt skilda inställningar till människorna och den sociala gemenskapen således. Man skapar helt andra samhällen om man hyser vänsteråsikter än om man hyser högeråsikter. Ett demokratiskt samhälle som grundar sig i vänsteridéer är betydligt angenämare för de flesta än högersamhället är.
Och underligt nog tycks en stor majoritet av svenskarna vara traditionella socialdemokrater, fast många av dem inte förstår det själva (vilket även tycks gälla amerikanerna*), och än värre, Socialdemokratiska partitippen – förlåt partitoppen, tycks inte heller förstå det:
