Här har jag varit  med på FB under flera år och så plötsligt kräver FB ny registrering och, visar det sig, om jag inte har mobiltelefon kan jag inte registrera mig.
Vad handlar detta om?

– Vill man ha total kontroll över vad jag gör och var jag befinner mig och för det krävs mobiltelefon, som alltid är med mig?

– Har någon anmält mig (för något????) och man har uteslutit mig ur FB utan att tala om orsaken?

Någon som vet?

Fortsättning 19/4:
Hur jag än försöker kommer jag inte in på FB. Igår kom jag in och hade två konton, det gamla, som jag inte kunde skriva på, och det nya som jag råkade registrera av misstag (tänkte mig inte att jag registrerade ett nytt) kunde jag skriva på. Idag kommer jag inte in på något av dem.

Mina ord för FB är inte vackra och lämpar sig inte i skrift.

Finns det någon stödgrupp för FB-beroende, som kan hjälpa en att leva utan FB?

Tillägg 19/4 senare på kvällen:
Jaha nu kom jag in på FB igen, fast jag begriper inte varför. Men det var bra för mina nerver.

/Kerstin

Nu går Robert Kennedy Jr ut och avslöjar det alla initierade och intresserade redan visste och som jag har skrivit om på den här bloggen, att de amerikanska krigen i Irak, Libyen och Syrien grundades på rena lögner. Att han vågar, med tanke på vad som hände hans pappa.
USA bestämde sig för att Assad skulle bort då den syriska regeringen sade nej till en pipeline från Quatar genom Syrien och dessutom säger han att både Saddam Hussein och Ghadafi hjälpte USA att hålla efter islamistiska fundamentalister.

Detta är tydligen något som förväntas chockera amerikanska folket.

/Kerstin

Länkar: Intryck från Syrien-resa 2015, Eva Thomassen, Jinge.se 9/1 2016

Mitt förra inlägg handlade om vad vi kan göra för att förbättra mottagandet av de flyktingar som söker asyl i Sverige. Men varifrån kommer flyktingarna? Varför har de lämnat sina hemländer och gett sig ut på en resa där de i många fall riskerar livet? Finns det något som de beslutande politikerna, i Sverige, i EU eller i FN, skulle kunna göra för att minska flyktingströmmarna? De frågorna tänker jag skriva om.

Några svar på mina frågor kan hittas i en färsk artikel i den ledande spanska dagstidningen El País. I lördags intervjuade de Syriens president Bashar al-Assad och redan i rubriken finns en sorts svar, i form av ett citat: ”80 länder stöder terroristerna i Syrien”.

Intervjun i El País kan läsas på engelska. Man kan även lyssna på åtta minuter av intervjun i en filmsnutt i anslutning till artikeln (1). Här är några frågor och svar ur den långa intervjun, med min översättning till svenska:

”Question: Turkey has started bombing from their territory into Syria.

Answer: Exactly, and before that bombing, Turkey was sending the terrorists, it’s the same, the same goal, the same effect, in different ways. So, Turkey has been involved in Syria since the very beginning.”

Fråga: Turkiet har börjat bomba Syrien från sitt territorium.

Svar: Precis, och före den beskjutningen skickade Turkiet terrorister, det är samma sak, samma mål, samma effekt, på olika sätt. Turkiet har varit involverat i Syrien från första början.

Lite senare i intervjun:

”Q. What can the Syrian government do to stop that flow of refugees that has caused so many people to drown in the Mediterranean Sea. What can be done?

A. As I said, it is not only about Syria, it’s about the rest of the world. First of all, Europe should lift the embargo on the Syrian people; they don’t have an embargo on the Syrian government, it is against the Syrian people. Second, Turkey should stop sending terrorists to Syria. Third, as a government, we have to fight the terrorists, definitely, and we have to keep the living moving forward by any means in order to allow the Syrians to stay in their country. This is the only way that we could bring those people back or convince them to come back to their country. And I’m sure the majority of them want to come back to Syria. But, as I said, in the end you need to have the basic or minimum requirements for living.”

Fråga: Vad kan Syriens regering göra för att stoppa strömmen av flyktingar som har medfört att så många har drunknat i Medelhavet. Vad kan göras?

Svar: Som jag sa, så handlar det inte bara om Syrien, det handlar om övriga världen. För det första borde Europa slopa handelsembargot mot det syriska folket; de har inte ett embargo mot syriska regeringen, det är mot syriska folket. För det andra borde Turkiet sluta upp med att skicka terrorister till Syrien. För det tredje är vi som landets regering tvungna att bekämpa terroristerna och vi måste höja levnadsstandarden på alla sätt för att möjliggöra för syrierna att stanna i sitt land. Det är det det enda sättet att få tillbaka de människorna eller förmå dem att återvända till hemlandet. Och jag är säker på att majoriteten av dem vill komma tillbaka till Syrien. Men som jag sa, till slut handlar det om de grundläggande levnadsbehoven.

Om vi ska dra några slutsatser av det som sägs om flyktingarna i den här intervjun så finns det ett par saker som de svenska politikerna i riksdagen, i regeringen och i EU-parlamentet borde göra omedelbart om de vill minska tillströmningen av flyktingar.

För det första bör de besluta att upphöra med Sveriges blockad av handel och ekonomiska transaktioner med Syrien. De bör naturligtvis också verka för att övriga EU-länder slutar med denna kontraproduktiva ekonomiska krigföring mot Syriens befolkning (2).

För det andra bör våra svenska politiker, tillsammans med övriga EU-länder, sätta press på Turkiet att sluta med transitering av krigsmateriel och legosoldater till Isis och andra grupper som krigar tillsammans med dem mot den syriska regeringen.

Tyvärr är det så att Sverige är ett av de 80 länder som stöder terroristerna i Syrien. Även direkt, med ekonomiskt bistånd. 2013 skickade den svenska regeringen 40 miljoner kronor till en organisation som är lierad med dem som intog staden Kassab och fördrev eller dödade den kristna befolkningen (3).

Dan Gmark

Länkar:
1) Bashar al-Assad: “80 countries support the terrorists in Syria”, El País 20/2 2016
2) Sanktioner mot Syrien, Kommerskollegium, uppdaterad 2015-12-17
3) Svenskt bistånd går till al-Qaidas allierade i Syrien, Sverige medskyldigt till syrisk flyktingvåg, Patrik Paulov i Proletären 9/9 2015

För några dagar sedan publicerade Birger Schlaug på sin blogg en artikel om den ”flyktingkris” som Sverige för närvarande befinner sig i och hur den påverkar samhället. Artikeln är mycket läsvärd med politiska och ekonomiska såväl som psykologiska, sociologiska och filosofiska aspekter på flyktingmottagandet.

Jag citerar här de sista tre styckena av den ganska långa artikeln:

”Det är egentligen inte pengar som fattas – herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin – det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.

Konstigt nog är det första gången jag önskar att jag var kvar i politiken. Till och med önskar att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag just nu inte har några bra svar på vad som bör göras och hur det bör göras. Det som oroar mig att ingen annan heller har det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt.

Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen.”

Läs gärna hela texten! Den har rubriken Om klockorna stannar och blommorna vissnar (1). Se länklistan i slutet på denna bloggpostning. I samma lista har jag lagt in några länkar med tidigare inlägg på Motvallsbloggen med anknytning till dagens ämne, från 2005 och framåt.

Lika lite som Birger Schlaug har jag några förslag till snabba lösningar på flyktingproblemen i världen, i Europa, eller i Sverige. Men kanske har jag ändå ett par idéer om hur man kunde förbättra situationen för Sveriges del, åtminstone något lite.

Man kan till exempel börja avveckla det som kallas New Public Management. Det systemet för styrning av offentlig sektor har varit galet från början och allt fler forskningsrapporter visar att privatisering och ”avreglering” medför mer byråkrati och högre kostnader än det system för statlig och kommunal förvaltning som vi hade tidigare.

Att börja med att avveckla privatiseringen inom mottagandet av asylsökande är relativt enkelt och kan påbörjas omedelbart. Situationen inom flyktingmottagandet skulle då successivt förbättras. Man skulle slippa de giriga bolag som nu tjänar grova pengar på att exploatera bristen på bostäder för asylsökande. Man skulle ha möjlighet att förbättra förhållandena för de boende, så att de som får stanna i landet är i bättre skick psykiskt och fysiskt när de fått uppehållstillstånd och ska börja arbeta och försörja sig själva ute i en kommun. De som inte får uppehållstillstånd och måste lämna landet skulle kunna göra det med en mer positiv inställning till Sverige.

I början av 1990-talet, när krigen i Jugoslavien pågick, upplevde Sverige också en kris i flyktingmottagandet. Media beskrev hur flyktingar ”vällde in” i Ystad från Polenfärjorna. Sommaren 1992 ordnade man tältläger för de asylsökande i väntan på att baracker skulle levereras. Det var den största ström av flyktingar som Sverige tagit emot sedan slutet av andra världskriget.

Kanske kan vi lära något av hur man hanterade flyktingkrisen den gången?

Av en slump råkade jag arbeta med asylsökande från 1992, när trycket på mottagningsapparaten var som störst, fram till våren 1994, när det hade minskat och man kunde börja stänga förläggningar.

Hösten 1992 sade jag upp mig från ett lärarjobb. Utan att ha något annat jobb att gå till. Man gjorde så på den tiden. Dagen efter att jag lämnat in min uppsägning fick jag jobb som handläggare på en flyktingförläggning som Invandrarverket (föregångaren till Migrationsverket) höll på att etablera i min hemkommun.

På den tiden var det alltså staten som drev förläggningarna för asylsökande. Det betydde att nya förläggningar kunde etableras mycket snabbt. Inga långdragna upphandlingsförfaranden enligt komplicerade EU-regler och med detaljerade listor på krav som måste uppfyllas. Statens Invandrarverk, SIV, hyrde några lokaler som stod tomma. Behövde något förbättras så gjorde man det. Sedan fyllde man på med sängar, bord, stolar och köksutrustning för de boende och kontorsinredning för personalen. Parallellt med detta rekryterades personal för anläggningen. Eftersom detta kunde ta ett par veckor så hade man ambulerande personalgrupper som bara sysslade med att starta upp nya förläggningar. Ofta kunde den första gruppen asylsökande flytta in veckan efter att SIV fått tillgång till lokalerna.

På den tiden hade alltså Migrationsverkets föregångare SIV egen personal på förläggningarna. Det fanns vaktmästare, sjuksköterska, personal för barn- och fritidsverksamhet och handläggare som skulle hjälpa till med ekonomiska och sociala problem. Om vi som var förläggningshandläggare träffade någon som hade riktigt svåra problem kunde vi boka tid hos psykologen som kom en gång i veckan. Vi hade så god tillgång till tolkar att vi ytterst sällan behövde använda en asylsökande som tolk för en landsman.

Vid upphandling av förläggningar med självhushåll idag ingår bara ”vaktmästartjänster” i avtalet. Migrationsverkets handläggare finns på ett kontor i någon stad, som ska kunna nås med kollektivtrafik inom en dag. Om någon asylsökande har fysiska eller psykiska symptom förväntas denne uppsöka närmaste vårdcentral. Om någon behöver pengar till vinterskor, inte trivs med sina rumskompisar eller har andra bekymmer måste han eller hon sätta sig på en buss för att ta sig till staden där ansvarig handläggare finns. En handläggare som inte känner den asylsökande och kanske inte ens har sett hennes förläggning.

Naturligtvis ”sparar” staten mycket pengar med detta personalsnåla slimmade system. Men på längre sikt blir det knappast några besparingar. Med de långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd som vi har, blir tiden som asylsökande mycket påfrestande. Människor bryts ner av ovisshet och sysslolöshet. Då, 1992, fanns det personal på förläggningen som kunde lyssna och stödja och hjälpa till med små praktiska förbättringar. På det viset kunde vi i många fall bygga upp ett förtroende för oss tjänstemän och kanske till och med för Myndighetssverige. Genom den dagliga kontakten med de asylsökande kunde vi också märka när något höll på att gå riktigt dåligt och ingripa innan det utvecklades till en allvarlig händelse.

Även 2016 är tiden som asylsökande påfrestande. När det då inte finns personal att tala med på förläggningarna så inträffar det oftare olika incidenter. Vad gör Migrationsverket då? Jo, sätter in väktare från privata vaktbolag. Eller så får polisen rycka ut. Inte så bra om man vill att de boende ska känna trygghet och få förtroende för myndigheterna. De flesta flyktingarna kommer från länder där polisen är våldsam och korrumperad och många bär på traumatiska upplevelser i samband med män i uniform.

Mitt förslag till våra styrande politiker är återgå till att låta förläggningsverksamheten för asylsökande drivas av ett statligt verk. Detta kommer att löna sig, inte bara ekonomiskt. Därefter kan man fortsätta med att avveckla New Public Management inom de andra sektorer där systemet visat sig misslyckat.

Jag planerar att skriva ännu ett blogginlägg om vad politikerna borde göra i det som kallas flyktingkrisen. Och vad de inte borde ha gjort. Förhoppningsvis är det klart om några dagar. Men det kan ju hända att Kerstin skriver något innan dess. Håll utkik på Motvallsbloggen!

/Dan Gmark

Länkar:
1) Kanske var det just då det vände, Birger Schlaug 9/2 2016
– Artiklar om New Public Management på Motvallsbloggen:
Zarembas beskrivning av sjukvården och ”New Public Management” förvånar inte 16/3 2013
– Det Stora Tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, 16/12 2011
– Vad är det för politiker vi har? Eller: Vad är det för fel på de ekonomiska teorierna? 2/8 2010
Och en artikel från Gamla Motvallsbloggen, tio år gammal och fortfarande aktuell:
– Misskötsel av eldistributionsnätet, 17/1 2005

Så är det min tur att bli mjölkko åt läkemedelsbolagen.

Konstaterar att jag inte längre är en tänkande människa med eget ansvar för mitt liv och min hälsa och inte är en människa som behöver veta vad man (vårdinstanserna) gör med mig och med min kropp eller varför de gör det. Nu utsätts jag för den moderna s.k. evidensbaserade behandlingen, dvs samma behandling som alla andra med liknande sjukdomshistoria som jag (utifrån grundtanken att alla människor är och reagerar likadant – är en slags robotar alltså). Sannolikt är de tester som gjorts av preparaten testade på 80-kilos män. I värsta fall på friska sådana och högst sannolikt är de preparat jag fått inte testade tillsammans, bara var och en för sig, i bästa fall två tillsammans. Rätta mig den som vet bättre.

Först en bärkasse mediciner från hjärtintensiven, varsågod och ät, du har recept för denna drös tabletter för ett år. Dem hade man gett mig de dagar jag låg inne på intensiven och vårdpersonalen, som var väldigt trevlig, talade nogsamt om för mig vad preparaten var till för: Det skulle göra att hjärtat inte överansträngde sig, det skulle läka hjärtat, det skulle ta ner blocktrycket, det skulle göra så att jag inte fick blodproppar.

OK det var bara sex olika sorter. Två sänker blodtrycket, en sänker hjärtats arbetstakt, pulsen alltså, två är antikoagulationsmedel, en är för magen mot acetylsalisylsyran, som finns i en av de andra tabletterna, som kan skada mag-tarmhinnorna och så har vi storsäljaren, statinen som ska sänka kolesterolhalten i blodet.

Jag konstaterar vad alla läkare numer erkänner, att det inte finns någon medicin utan att den också har biverkningar, somliga riktigt otrevliga, men dem berättar man inte så mycket om. Så när min kropp börjar reagera konstigt så googlar jag förstås.

Betablockerare mot högt blodtryck, kanon, sänker puls, gör att hjärtat går långsammare och sänker därmed prestationsförmågan. Denna medicin följde med en uppmaning från vården att konditionsträna för det mår hjärtat så bra av! Problemet är att jag inte orkar motionera och får kramp i vaderna när jag gått 500 meter i rask, eller i normal promenadtakt. Pulsen är normalt mellan 50 och 55 och när jag cyklar så snabbt jag kan är den uppe i 83-4 och sen vägrar den att gå upp mer. Det tar mig 1/3 längre tid att cykla en km än det gjorde innan min infarkt behandlades. Jag är konstant väldigt trött. Tack, tack för den.

Sen finns det andra otrevliga möjliga biverkningar med betablockerare. Senast igår diskuterade jag mitt försämrade minne med mannen, det skrämmer mig att jag plötsligt glömt sådant jag kunnat hela mitt liv och kom ihåg för bara några månader sen. Läser så, av en slump, att betablockerare kan resultera i försämrat minne och att de ibland används som psykmedicin. Jag går nästan i taket.

Dessutom, och vid sidan av sånt jag inte tar upp här, kan de ge sömnsvårigheter – jo det är bara förnamnet. Läge för sömntabletter också alltså – men inte jag. Sådana ska de inte få i mig.

Flera av de medikamenter jag fått ger diarré som biverkan, enligt bipacksedlarna – och gissa om jag drabbats av detta otrevliga tillstånd. Första veckan varje dag sen sådär varannan dag och det handlar inte om lös mage utan om en situation där jag måste ha en toalett inom 5 sekunders räckhåll och under sådär en fem timmar – innan tarmen är helt tömd. Jag kan alltså inte lämna huset före klockan 2 på eftermiddagen. (Förstår nu varför många gamla ”måste” ha blöjor!) Läkaren som jag talade med om detta, en mycket sympatisk man, förstod inte. Han hade varken hört talas om kraftig diarré som biverkan eller om kramp i ben. (Diarrén startade kvällen innan jag skickades hem från hjärtintensiven. Jag nämnde den inte.) Och hör och häpna, jag går upp i vikt trots denna ihärdiga diarré, inte mycket men två kilo på två månader.

Tacka 17 för att läkare inte rapporterar in biverkningar dessutom. Vilket biokemiskt preparat, av alla de sex jag får, ska han rapportera biverkningar om? Jag kan inte heller själv rapportera in sådana, av samma skäl förstås.

Idag fick jag kallelse till en rutinuppföljning av mitt fall – blodprov och EKG. Blodprovet ska tas på vårdcentralen hemma (får själv beställa tid dit), och jag får inte äta eller dricka något från kl 22 på kvällen dessförinnan. Vad är det man ska kolla med blodprovet? Inte ett ord om det förstås.

Före jul fick jag kallelse till sjukgymnastik i slutet av januari, med uppmaning att ta med träningskläder och handduk. Ingenting om ifall det handlar om en gruppövning eller någon slags individuell kontroll och vad är träningskläder? För mig är det skogsutrustning men jag tror inte man tänker skicka ut mig i skogen vid det här tillfället. Så hur ser dagens träningsutrustning ut? För att inte tala om att ett sådant krav måste kännas eländigt för kvinnor med knappa 6.000 i bruttopension. Medicinkostnaderna är ju inte heller fy skam ens med högkostnadsskyddet. Tror att jag slog i taket direkt då jag betalade ung. 1.500 kr för bärkassen, som skulle räcka tre månader.

Det blir inget Gott Nytt ÅR här.
/Kerstin

Hör på Ekot att en självmordsbombare dödat en stor grupp poliser i Libyen. Sommarström, som visat sig så utomordentligt okunnig i sin rapportering om Libyen från början av rebellaktiviteterna 2011, säger nu att libyerna får ”ännu mer att vara rädda för”.
Va??? Rädda??? De ska ju vara fria och lyckliga när Nato har befriat dem och de har fått demokrati, ja en så bra sådan att de har dubbel sådan eftersom landet nu har två rivaliserande regeringar.

Målgrupp för bomben, en lastbil, var således de poliser som utbildas till att stoppa flyktingtrafiken. Ska vi gissa på att ansvariga för bomben är samma Benghazimaffia som startade upproret mot Ghadafi för att han hade stoppat deras synnerligen lönsamma flyktingtrafficking till Europa efter överenskommelse med Italien (EU)?

/Kerstin

Länkar:
– New Hillary Emails Reveal Propaganda, Executions, Coveting Libyan Oil and Gold, Brad Hoff, 4/1 2016 (Upproret var redan från början dirigerat från Nato: Citat: By March 27 of what was commonly assumed a simple “popular uprising” external special operatives were already “overseeing the transfer of weapons and supplies to the rebels” including “a seemingly endless supply of AK47 assault rifles and ammunition.”….och vidare: ”Though this internal email aims to summarize the motivating factors driving France’s (and by implication NATO’s) intervention in Libya, it is interesting to note that saving civilian lives is conspicuously absent from the briefing.
Instead, the great fear reported is that Libya might lead North Africa into a high degree of economic independence with a new pan-African currency.”)

– Mer på Motvallsbloggen om Libyen här.

Vi drabbades igår av meddelandet att Annika Tiger har lämnat oss.

Annika Tiger var något av en pionjär inom svenska internet på 90-talet och en bra bit in på 2000-talet, både med sin HTML-skola och med sin blogg, som många av oss lärde oss mycket av. Hennes ansträngning, vad gällde att lära ut användningen av nätet och tillverkning av hemsidor, ligger till grund för mina hemsidor och därmed indirekt, även om jag inte snickrat ihop den själv, till denna blogg.

Annika hjälpte och stöttade alla som var intresserade av nätet och dess möjligheter men framför allt ivrade hon för att flickor och kvinnor skulle ge sig in på området och inte överlämna det åt männen. För detta drabbades hon, som så många andra duktiga kvinnor, genom åren av många manliga näthatare.

Jag träffade Annika bara en gång, i samband med en sammandragning på g:a riksdagshuset organiserad av S, inför valet 2006 men vi hade en del telefonkontakter därefter. Även om jag inte kan säga att jag kände henne väl så lärde jag känna henne tillräckligt för att konstatera att hon var en mycket ödmjuk människa som var värd att känna ett betydligt större självförtroende än hon faktiskt gjorde. Hon var duktig, ja enastående inom området på den tiden, och hon lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara för sina närstående utan även för oss andra, vi nätanvändare som har henne att tacka för så mycket.

Så tack, tack Annika för vad du gav oss andra, tack.

/Kerstin

Önskar alla ett riktigt
Gott Nytt ÅR!

/Kerstin & Dan

Lawrence Wilkerson, tidigare säkerhetsrådgivare till Reagan och assistent åt Colin Powell, tror att USA kommer att kollapsa, precis som alla andra imperier gjort. När ett imperium gapar över för mycket går det förr eller senare illa för detsamma.

Lyssna på den här intervjun. Vad Wilkerson säger här får man inte veta genom våra vanliga svenska, för USA krypande, media.

The Empire Files: ’This Ship is Sinking’ Says Former Bush Official

/Kerstin

Jag hade inte planerat att få ålderskrämpor efter att ha levt i dryga 70 år utan att någonsin ha varit ordentligt sjuk. Men nu har de drabbat mig, flera stycken, om än inte så illa som somliga andra äldre drabbas. För drygt ett år sen drabbades jag överraskande av en PMR (muskelreumatism) som var ganska plågsam men som började gå över i våras.  Den gjorde dock att jag inte var speciellt inspirerad att skriva, eller göra något annat heller för den delen.

Lagom som jag började kunna röra mig normalt igen fick jag, för drygt en vecka sen, en liten hjärtinfarkt och fick genomgå en ballongsprängning av ett par kranskärl. Det var inte roligt, men det gick ju bra (så här långt) och ingreppet var inte det minsta smärtsamt, trots att jag var vaken och följde operationen på en monitor. Det var faktiskt riktigt intressant. Den här senaste åkomman drabbade mig förra onsdagen och innebar fyra dygns lasarettsvistelse, mitt livs första (om man bortser från en BB-vistelse för 50 år sen). Det dystraste är det berg av tabletter som läkaren tror att jag kommer att stoppa i mig.

Men bort med mina personliga små bedrövelser och hej mina kära besökare, ni som har varit tålmodiga nog att titta in här då och då trots att jag inte har skrivit så mycket det senaste året. Kul alltså att man lever än och nog får möjligheten att träffa några av er igen, om inte annat så i era kommentarer.

Trist är ju utvecklingen i världen dock. Få se om jag grips av en obetvinglig lust att skriva om den framöver.