Joseph Stiglitz, som fick det falska nobelpriset i ekonomi 2001, förutspår en djup recession med både arbetslöshet och inflation. USA:s inflation ligger på 6%, den högsta på 17 år, skriver han. Huspriser har sjunkit med 30% på sina ställen, banker rapporterar rekordförluster, och det bara månader efter att deras VD:ar travat iväg med rekordstora bonusar.

Bush ärvde ett budgetunderskott från Clinton, som han plussat på med 65% under sin presidentperiod och under tiden belastas amerikanerna med kostnaderna för Irakkriget.

Han är inte glad Stiglitz alltså, när han konstaterar att inflation ska bemötas med höjda räntor medan lågkonjunkturer ska åtgärdas med sänkta sådana. Inte lätt att fixa bådadera på samma gång. De sänkta skatter som Mc Cain föreslår kommer bara att göra situationen värre dessutom.

Miljoner amerikaner förlorar sina hem, påpekar han vidare, en social ekonomisk katastrof, som dessutom får negativa effekter på ekonomin i övrigt.

We’re looking at a new form of public-private partnership, one in which the public shoulders all the risk, and the private sector gets all the profit. While the Bush administration preaches responsibility, the words are addressed only to the less well-off.

Jag minns exakt samma struntprat efter vår fastighetskrasch i början av 90-talet. ”Vi”, predikade Mona Sahlin, och lovade upprepa detta tills det hade gått in hos alla, ”hade levt över våra tillgångar”. Och nu var det dags för oss att tillsammans lösa problemen. I själva verket handlade det om ansvarslös spekulation även den gången, som vanliga svenskar inte alls var skyldiga till. Men vanligt folk fick betala, i form av förlorade arbeten, i form av nedskärningar i skola, vård och omsorg. Vi betalar fortfarande för den tidens spekulation fast det inte talas om den saken idag. Nu tänkte sig alliansen istället trolla bort vår fortfarande höga arbetslöshet och den tragiska utslagning från arbetsmarknaden som vi sett sedan fastighetskraschen, genom att utförsäkra folk redordsnabbt från de offentliga och gemensamma sociala försäkringssystemen, så att de inte längre syns i arbetslöshetsstatistiken.

Nå, Stiglitz kommer med mer och han skräder inte orden:

We learned from the Depression that markets are not self-adjusting—at least, not in a time frame that matters to living people.
………..
free-market economists promoted the idea that, once the economy was restored to full employment, markets would always allocate resources efficiently. The best regulation, in their view, was no regulation at all, and if that didn’t sell, then “self-regulation” was almost as good.

The underlying idea was, on the face of it, absurd: that market failures come only in macro doses, in the form of the recessions and depressions that have periodically plagued capitalist economies for the past several hundred years. Isn’t it more reasonable to assume that these failures are just the tip of the iceberg? That beneath the surface lie a myriad of smaller but harder-to-assess inefficiencies?

Några stycken längre ner läser vi att:

We are in the midst of micro-economic failure on a grand scale. Financial markets receive generous compensation—in the form of more than 30 percent of all corporate profits—presumably for performing two critical tasks: allocating savings and managing risk. But the financial markets have failed laughably at both.

Han slutar sin artikel med att konstera att Chiles försök att tillämpa Friedmans ekonmiska teori slutade i katastrof, en katastrof som Chiles befolkning fortfarande betalar för.

Det är också intressant att ta del av vad han sade redan 2007:

After almost seven years of this president, the United States is less prepared than ever to face the future. We have not been educating enough engineers and scientists, people with the skills we will need to compete with China and India. We have not been investing in the kinds of basic research that made us the technological powerhouse of the late 20th century. And although the president now understands—or so he says—that we must begin to wean ourselves from oil and coal, we have on his watch become more deeply dependent on both.
Up to now, the conventional wisdom has been that Herbert Hoover, whose policies aggravated the Great Depression, is the odds-on claimant for the mantle “worst president” when it comes to stewardship of the American economy. Once Franklin Roosevelt assumed office and reversed Hoover’s policies, the country began to recover. The economic effects of Bush’s presidency are more insidious than those of Hoover, harder to reverse, and likely to be longer-lasting. There is no threat of America’s being displaced from its position as the world’s richest economy. But our grandchildren will still be living with, and struggling with, the economic consequences of Mr. Bush.

Återstår nu bara att se om alliansen framhärdar och går vidare i Bushs fotspår eller om den tar sitt förnuft tillfånga. Uppriktigt sagt tvivlar jag på den saken. Är ganska rädd för att alliansen istället kommer att hävda att eftersom svenska staten har ovanligt mycket pengar på kistbottnen (där de ju inte gör någon nytta), så behöver vi inte vidta de åtgärder som man nu ser som nödvändiga i flera andra länder. I värsta fall använder man statens överskott till att göra ont värre genom att sänka skatter och som vanligt mest för de rikaste. Jag hoppas att jag får fel på den punkten.

Länkar:
– Reversal of Fortune, Joseph E. Stiglitz i Vainty Fair
– The Economic Consequences of Mr. Bush. Stiglitz dec. 2007, i Vanity Fair
– Lindra lågkonjunkturen med statliga utgifter, Ekonomikommentarer
– Paul Krogman om åtgärder, YouTube
– Nouriel Rubini, åtgärder mot krisen, YouTube

OK, det var en ful gåta men hur ful min gåta var återstår att se. Det beror en hel del på hur ivrigt det nya arbetarpartiet moderaterna nu är att hjälpa de arbetare och övriga som förlorar sina arbeten pga finanskraschen, så att de inte får sina liv förstörda, trots att de inte är ett dugg skyldiga till finanskraschen.

Det är nu vi snart får veta om det där med ”arbetarparti” bara var ett fult lurendrejeri alltså. Ja, om vi inte redan anat en del av svaret förstås.

För övrigt hänvisar jag till diskussionen som följde på inlägget nedan, det om gåtan.

Lästips:
– Björnbrum om nationalism

Länkar:
– Sätt fart på Sveriges statsutgifter, Stefan de Vylder (nationalekonom), SvD

Vilka är likheterna mellan moderata samlingspartiet och Hitlers nationalsocialistiska parti?

Först att svara rätt på gåtan får gärna fira med att gå på bio eller teater, ta ett glas vin, festa på en hummer eller äta en härlig stek – på egen bekostnad.

Jag kan inte bjuda eftersom jag, till skillnad från både Hitler och moderaterna, inte sponsras av storfinansen. Men obs. detta svar på gåtan, även om det är riktigt, räknas alltså inte.

Länk:
Se även inlägg på Alliansfritt Sverige

Satt och såg programmen Agenda special, om finanskrisen, på TV i går kväll. Det slår mig, när jag ser dessa program, att när man säger att man lärt sig något av krisen efter 1929, så menar man att man nu i första hand försöker rädda den ekonomiska eliten.

Efter kraschen 1929 försökte politikerna fortsätta att tillämpa liberal ekonomisk politik, inte rädda några banker utan låta dem gå omkull, sänka skatter och i övrigt spara in på offentliga utgifter. Det gick åt skogen och förorsakade en superdepression. Då kom man på att börja tillämpa Keynes idéer och i USA introducerades New Deal, som handlade om att börja betala ut pengar till de arbetslösa och fattiga, genom att satsa på offentlig verksamhet och infrastruktur som skapade arbeten åt alla dessa arbetslösa. Resultatet blev en återhämtning i ekonomin. Sedan kom förstås kriget, som förvisso hörde ihop med krisen och som möjliggjordes just för att Hitler skapade arbetstillfällen till alla arbetslösa i Tyskland, genom att sätta igång offentliga verksamheter, i huvudsak krigsindustri och vägprojekt, men även bilindustri (Volkswagen), men det är en annan historia.

Den här gången tänker man sig uppenbarligen att genom att garantera bankkundernas insättningar och bankernas fortsatta existens, så ska man slippa omfördela några resurser i samhällena och slippa att satsa på offentliga sektorn. Ingen socialistisk politik här inte, även om somliga tycks tro att det är socialisering staterna sysslar med just nu, i och med (eventuella) statliga övertaganden av banker.

Jag tror alltså att vi kan glömma förhoppningen om ens en mild vänstervridning av politiken, i varje fall om man lyckas häva krisen och denna inte blir sju resor värre än beräknat. Men även i det fallet misstänker jag att Västvärldens regeringar hellre skjuter på sina egna medborgare än börjar föra en mer solidarisk ekonomisk politik. Man har ju numer sina specialstyrkor, att sätta in inom EU om social oro utbryter och i Sverige har det ju nyss åter blivit tillåtet att sätta in militär mot svenskar.

Också i USA verkar man vidta vissa försiktighetsåtgärder. Så här skriver Jeff Huber den 15:e oktober på sin blogg (men i ett helt annat sammanhang):

Yet, incredibly, a combat unit from the Army’s 3rd Infantry Division has just been assigned to U.S. Northern Command to quell ”civil unrest” and conduct ”crowd control” inside the United States.

Och detta, menar Jeff Huber ungefär, trots att man har brist på soldater både i det ena och det andra av USA:s krig runtom i världen. Ska vi tro att den här, av en yrkesmilitär (1) i USA ifrågasatta, stationeringen handlar om en ren tillfällighet eller hänger den ihop med ”erfarenheterna och den taktik man tillämpade” vid en annan katastrof, Katrina?

2/3-samhället klarar demokratin av, utan att de ekonomiska eliterna behöver avstå eller frukta något, men 1/3-samhället blir ett allvarligt hot. Bara att hoppas att det inte går så illa för de där två tredjedelarna kommer att dra det kortaste strået, vad som än händer.

Fotnot:
1) Jeff Hubers meriter: U.S. Navy (Retired) commanded an E-2C Hawkeye squadron and was operations officer of a Navy air wing and an aircraft carrier. (Länk till hans blogg finns också till vänster här)

Analytiker prickade inte in finanskrisen, läser jag i GP. Konstigt, det gjorde de inte de tidigare gångerna heller. Hur kan ekonomiskt kunnigt folk, i varje fall hävdar de ju att de har enorm kompetens på området, värda mångmiljonbonusar varje år, lyckas med att inte förstå någonting?

Vid fastighetskraschen i början av 90-talet ställde sig hela ekonomkåren upp och förklarade att det här, det kunde man inte ha förutsett. Vadå, jag med mina mycket begränsade kunskaper om företags- och nationalekonomi, förutsåg densamma.

Vi satt vid frukostbordet någon gång i slutet av 80-talet, kanske var det 1989. Jag fördjupade mig i DN:s ekonomisidor, något jag inte brukade göra, och drabbades av en plötslig insikt. De här fastighetsaffärerna var en bubbla av gigantiska mått och den var dömd att spricka. Jag kunde förstås inte säga exakt när men förstod att det inte kunde dröja alltför länge.

Det här var på den tiden då svenska spekulanter köpte upp halva Europas fastighetsbestånd, och bl.a. halva Londons. Vi hade nyligen varit i London och sett nybyggda halvtomma lyxbyggen utmed Temsen, där affärslokalerna utmed gatorna stod tomma. Jag hade varit i Norrköping nyligen, för första gången på många år, och sett hur massor av skyltfönster i centrum var förklistrade med brunpapper, en rent deprimerande syn. Det var ju klart, när fastigheterna till slut blivit så dyra att hyrorna inte längre var överkomliga för affärsinnehavarna eller andra hyresgäster, då skulle någon förr eller senare inse att de glada investeringarna i dessa fastigheter, för lånade pengar, inte lönade sig och då skulle hela korthuset rasa samman.

När detta redan hade hänt hävdade alltså de ekonomiska experterna att ”ingen kunde ha förutsett detta”.

Jag behövde bara lite vanligt bondförnuft, ytliga kunskaper om kraschen 1929 och en viss förmåga att koppla ihop det ena med det andra, för att inse hur det där hejdlösa fastighetsspekulerandet skulle sluta.

Nu är vi där igen. Så här sade några ekonomianalytiker, enligt GP (18/10, hittar inte artikeln på nätet):

Klas Eklund, SEB:s senioranalytiker efter en studieresa till USA för omkring ett år sedan:

Problemen på subprimemarknaden består ytterligare något år, men spridningseffekten till primemarknaden blir relativt små. Kreditoron bedarrar efter hand.

Hubert Fromlet. fd. chefsekonom på Swedbank 30/11 2007:

Vi kommer att komma in i ett lugnare läge, det kommer även de flesta andra länder i världen att göra. Jag tycker det är viktigt att påpeka att ekonomin inte utvecklas dåligt, den bara dämpas.

Riksbankens bedömning efter höjningen av styrräntan i oktober 2007:

Avmattningen i bland annat USA väntas, tillsammans med oron på de finansiella marknaderna under senare tid, leda till att tillväxten i Sverige mattas något.

Crister Gardell trodde, enligt DI, på köpläge i januari i år:

Mitt grundscenario är att den överdrivna oron för kreditkrisen kommer att lägga sig. Den globala tillväxten 2008 kommer att bli omkring 5%. Jag tror att vi kommer att se ett uppställ på kurserna på 20%.

Sedan dess har Stockholmsbörsen gått ner omkring 40%:

Ann Grevelius, förvaltare Handelsbanken 31 mars 2008:

Vi har en positiv syn på börsen och tror att vi har det värsta bakom oss.

Björn Danegårdh, förvaltare DK Fonder till DI 31 mars 2008:

Jag tror att vi under eller efter sommaren får se tecken på att den amerikanska ekonomin är mer robust än vad många väntar sig.

Johanna Möllerström, aktiestrateg på Kaupthing, en isländsk bank, kraschad och uppköpt sedan dess (!), 31 mars 2008:

Det kommer att vara fortsatt stökigt, men vi väntar oss inga större ytterligare nergångar.

En ekonom verkar ha hästminne (!), lite kunskaper i ekonomi eller i ekonomisk historia, nämligen Tomas Nilsson, regionchef på SEB i Västsverige, som redan 2006 yttrade:

Det ser bedrägligt bra ut därute.

Så här skrev jag på Motvallsbloggen 30/3 2008, under rubriken Nu tycks det dra ihop sig igen – till djup ekonomisk kris:

Nog verkar det som om det drar ihop sig igen, till att alla vi vanliga småknegare och småföretagare, kollektivt (hur hatat detta ord än är inom den ekonomiska eliten och bland dennas trogna mopsar), får rycka ut ännu en gång och rädda kapitalet från katastrof och se till att aktieägarna inte förlorar något på det finansiella vanvett storföretag och banker ägnar sig åt. Varningstecknen finns där – allihop.

Nå, kan man invända. De här prickarna har betalt för att vara optimister och inte bara det, de är helt beroende av att folk satsar sina pengar på spekulationsbörserna. Men ändå, om de förstod men teg, vilken grad av hederlighet ska man i det fallet tillskriva dem? Om de inte förstod, vilken kompetens ska man då tillskriva dem?

Eller är det till och med så att de får bra betalat just för att luras?

Sedan kan det ju vara värt att påpeka att det var efter fastighetskraschen som VD:arna började belönas rent oanständigt för sin brist på kunskaper alternativt för sitt lurendrejeri. Som jag sade då: ”Hade jag vetat att man kunde få 6-10 miljoner för att kvadda en bank, då hade jag erbjudit mig att fixa den saken för länge sen – för det har jag definitivt kompetens för”.

Marx gör comeback i finanskrisens spår hör jag på ekot och på SR:s hemsida kan man läsa att:

I ett av Berlins största bokvaruhus gick det inte att få tag i ”Kapitalet” på fredagseftermiddagen.
– Ja här har någon tagit sista exemplaret, säger bokhandelsbiträdet när han letar i hyllan. Men det går att beställa. I pocket kostar ”Kapitalet” bara 27 kronor per band. Och en helt ny upplaga är under tryckning.
Den tyske förläggaren säger i en intervju att han aldrig trodde att det skulle våras för Marx igen. Men nu har han märkt att också direktörer och bankfolk läser på i ”das Kapital”.

Undrar vad det kan bero på? Men bortsett från orsaken så tror jag att de där bankmännen kan få sitt livs chock om de läser hela boken.

Kapitalet är mycket intressant bok, för en ekonom kanske huvudsakligen p.g.a. av Marx ekonomiska teorier, som om inte annat borde ha ett ekonomihistoriskt intresse, men för alla oss andra för att det är en fantastisk skildring av levnadsförhållandena för vanligt folk i 1800-talets England och också av vad kapitalägare tyckte och verkade för på den tiden. Frihet och anständiga levnadsförhållanden för arbetarna stod inte på deras agenda, kan man kanske säga, som en kraftig underdrift. En period ansåg de det exempelvis ohemult att begränsa barnarbetstiden till 10 timmar/dag, och det rörde sig om barn under 12 år.

Det här kan jämföras med vad Mikael Nyberg skriver i sin bok Kapitalet.se om vad den ekonomiska eliten anser idag:

Efterkrigstidens sociala kontrakt är i upplösning, heter det i Aspeninstitutets rapport. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

Kanske värt att ta i beaktande inför vad som väntar oss nu.

Med tanke på ett par inlägg på bloggen Ekonomikommentarer (länkar nedan), har jag en känsla av att den bok som borde vara mer intressant idag, och i samband med finanskraschen, är J M Keynes bok Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar (1994), som kom ut 1936 (och på svenska under en annan titel 1945), även om också Keynes teori har sina begränsningar. Lars Herlitz beskriver saken så här:

Liksom nästan alla samtida ekonomer saknade han (Keynes/min anm) en teori om den ekonomiska tillväxten……..

I en tillväxt med fortgående teknisk förändring av produktionsmetoderna är förändringar av produktions- och konsumtionsstrukturerna ofrånkomliga. Tekniska framsteg har en tendens att skapa mättnader och överkapacitet som i sin tur leder till vad man på goda grunder kallat teknologisk arbetslöshet. Struktuförändringar i produktion och konsumtion och/eller ökad fritid är motverkande faktorer, men det finns ingen automatik i denna deras motverkan. Keynes erbjöd inte lösningar på strukturproblemen med det gjorde – och gör – inte heller laissez-faire. Också på lång sikt gäller att utbudet inte skapar sin egen efterfrågan. (sid 21/22)

Jag minns förresten när unga chalmerister i mitten av 90-talet, trosvisst förklarade för mig att det var ”en ny ekonomi nu”, så därför behövde man aldrig oroa sig för någon mer krasch (liknande fastighetskraschen i början av 1990-talet). Jag log vänt och svarade att: ”Nejdå, det är samma gamla ekonomi, det kommer ni nog att få se i sinom tid”. Ibland har jag undrat om någon av dem kommer ihåg det här och vad de i så fall tänkte i samband med IT-kraschen, eller vad de tänker om saken idag.

Här kan man läsa Karl Marx Kapitalet på nätet

Övriga länkar:
– Marx gör comeback i finanskrisens spår, SR Ekot
– Ekonomipristagarens recept: öka de offentliga utgifterna, Ekonomikommentarer
– Mer om kreditkrisens rötter, Ekonomikommentarer
– Liberalismen – ett förstadium till fascism?, Motvallsbloggen 9/5 2006
– Samarbete med sverigedemokraterna inte uteslutet, Aliansfritt Sverige

Jag har aldrig klart och tydligt deklarerat min politiska hemvist på bloggen, men nu ska jag göra det.

I det här YouTube-klippet talar Olof Palme om varför han blev demokratisk socialist (till skillnad från Göran Persson som sade sig vara en ”social demokrat”) och vad han ansåg om kommunismen i Sovjet. Jag var aldrig i Indien och inte heller i USA, men jag övergick från att ha varit folkpartist till att sympatisera med socialdemokraterna av precis samma skäl som Palme anger här (vilket inte innebar att jag aldrig var kritisk till Palmes faktiska politik). Jag är socialdemokrat av samma slag idag och jag anser att dagens socialdemokratiska parti har svikit sitt radikala arv å det grövsta.

Eftersom hela det politiska fältet har vridits åt höger sedan Palme sade det här, så anser jag numer att vänsterpartiet i stort sett har blivit vad socialdemokraterna var tidigare. Jag betraktar mig dock fortfarande som socialdemokrat, av det traditionella slaget – och på vänsterkanten.

Se på filmen där Olof Palme berättar varför han var demokratisk socialist

Jag hittade klippet på bloggen Alliansupproret

Läser under en bild i Aftonbladet idag:

De rika och de fattiga är sammanlänkade. I USA växer klasskillnaderna dramatiskt och skatterna för de rikaste har sänkts. Men finanskrisen drabbar dem alla lika hårt.

Om det sista: Fan tro’t!

Läs också Ekonomikommentarer/”Åtgärdspaket åt låginkomsttagarna krävs”. Det är något keynesianskt över förslaget – som framförs i USA, kan man tänka.

För allt i världen, socialdemokrater, byt ut Mona Sahlin – NU. Låt henne inte få sabotera de möjligheter till valseger som alliansen serverat hittills.

Varför ska man skriva själv när andra skriver så mycket bättre och dessutom är mer insatta i detaljer än man själv är. Alltså rekommenderar jag idag läsning av Dan Josefssons artikel Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt, som han publicerade i Ordfront Magasin ursprungligen (2005) och nu lagt ut på sin blogg.

För övrigt så blir jag så förundrad över alla dessa nyliberaler som envisas med att hävda att den pågående bankkraschen i USA (och som nu sprider sig över hela världen), beror på för mycket regleringar, trots att USA också har avreglerat sina finans- och bankväsenden, precis som vi i Sverige och som Världsbanken tvingat hela världen att göra. Detta dessutom med återkommande ekonomiska katastrofer som följd. Resultatet av dessa avregleringar är att c:a 90% av alla finanstransaktioner idag handlar om flyttande av pengar/värdepapper och endast 10% om betalningar för varor och tjänster. Före avregleringarna var förhållandet ungefär det omvända.

Det dröjde inte länge efter att dessa avregleringar hade vidtagits förrän sådana här katastrofer började hända – igen, precis som förra gången man försökte sig på den här typen av ekonomi. Härhemma hade vi fastighetskraschen i början av 90-talet och 8 år senare var det IT-kraschen och Asien såg också ett antal krascher, liksom exempelvis Mexico och nu ser vi åter den Stora Kraschen, den värsta världen har sett sedan 1929.

Alltså, efter 1929 reglerade man finansmarknaderna och bankväsendet och dessutom såg man, i Västvärlden, till att fördela samhällenas resurser mer jämlikt. Under alla dessa år, som den Kenyesianska ekonomiska politiken praktiserades (fr. 30-talet fram till mitten av 70-talet, och i Sverige mitten av 80-talet), såg vi ingenting som var i närheten av de krascher som vi sett sedan avregleringarna av bank- och finansmarknaderna. Vi såg lågkonjunkturer och högkonjunkturer avlösa varandra, men krascher av det slag vi sett de senaste 20 åren – nix, inte en enda. Det är knappast en ren tillfällighet. Men detta faktum är det få som diskuterar idag. Man undrar varför. Eller snarare, man vet varför. De ekonomiska eliterna har tjänat kollofantiskt på den nyliberala ekonomiska politiken, medan vanligt småfolk har förlorat på den. Efter den här kraschen kommer dessa eliter att ha tillgodogjort sig ännu mer av jordens resurser och författigat ännu fler människor.

Via Arena fick jag den här länken, också värd att läsas:
The Legacy of the Clinton Bubble

Nu ska dessutom jag, som lyckats rädda mina pengar undan de tidigare krascherna, göra en rekommendation vad gäller aktiespekulation framöver: Passa på att satsa på aktier i krigsindustrin samt i läkemedelsindustrin, när de står lågt (vet inte hur de står just nu dock). Båda dessa industrityper torde vara guldkalvar även framöver, inte minst på grund av krascherna – ja om du inte har något samvete alltså. Själv avstår jag av rent ideologiska skäl från att spekulera med pengar, vilket förstås gör att jag har mycket mindre pengar idag än jag kunde ha haft.

Tack Alliansupproret för länken till Dan Josefssons artikel.
– Ekonomikommentarer skriver om den ekonomiska katastrofen på Island.