Lönespridningen måste bli större, hör vi med jämna mellanrum, framför allt från dem som ligger ofantligt mycket högre, vad gäller lön, än de flesta i vårt land. För, förklarar man, om de som arbetar bra och anstränger sig mer får högre lön kommer alla anställda att anstränga sig mer. Det tjänar företagen på och därmed hela landet.

Det är ju möjligt att somliga arbetar mer om de får högre lön än kollegerna, men man får samtidigt räkna med den motsatta effekten bland alla dem som inte får lika hög lön: Den som ser arbetskamrater dra ifrån lönemässigt, den som tycker att han/hon inte belönas efter förtjänst börjar att arbeta mindre energiskt och anstränger sig allt mindre, gör det han/hon måste men inte ett dugg mer. I praktiken förlorar man alltså säkerligen mer än man vinner med att belöna några men inte andra.

Att detta senare blir konsekvensen av stora löneskillnader mellan människor med samma arbetsuppgifter, är desto mer sannolikt som det ofta inte alls är de som är duktigast, arbetar bäst och anstränger sig mest som får de högsta lönerna, utan de som råkar ligga bra till hos chefen, vilket ibland beror på frånvaro av effektivitet, på brist på skicklighet (så att chefen inte känner sig hotad), på att de har samma fritidsintressen som chefen, är menlösa ja-sägare eller på att de var skolkamrater till chefen en gång.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Massmedia uttrycker stor och upphetsad förvåning över att den s.k Hagamannen i Umeå är en alldeles vanlig man (om det nu är rätt man som gripits).

Tänk, den som har läst Eva Lundgrens m.fl. rapport Slagen dam är inte alls förvånad. De allra flesta män som begår våldsbrott mot kvinnor är faktiskt ”alldeles vanliga män”, enligt denna rapport.

För omkring 15 år sedan blev dottern, som då gick på gymnasiet, till en väninna till mig våldtagen på en fest. Ett antal pojkar låste in sig med flickan i ett rum och flera av dem våldtog henne. Flickan var mycket uppriven när hon kom hem och hon hade modet att direkt berätta för sin mamma vad som hade hänt. Mamman tog flickan till läkare, som konstaterade att hon hade utsatts för sexuellt våld. Då polisanmälde mamman pojkarna, som senare fälldes för våldtäkterna. Och vad hände? Jo, flickans kvinnliga klasskamrater frös ut henne, eftersom hon hade satt dit klasskompisarna, dessa trevliga, alldeles vanliga killar, som förstås inte hade gjort något sådant.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Jag stryker numer alltfler kommentarer, och kommer troligen att bli ännu hårdare i det avseendet framöver. Irriterade kommentatorer anklagar mig därför för att ”censurera”, antydandes att var och en har rätt att skriva vad som helst på just den här bloggen, och att detta är en del av den lagstadgade yttrandefriheten.

Det här är förstås ett ordentligt missförstånd. Detta missförstånd är desto underligare som det inte sällan är samma personer, som blir ordentligt irriterade för att jag refuserar deras kommentarer, som förklarar eller anser att äganderätten är helig och att var och en måste få förfoga över sin egendom som han/hon önskar. När DN i praktiken refuserar nästan alla inlägg man får in till sin debattsida då anklagas inte DN av dessa samma personer för att strypa yttrandefriheten, för censur dock.

Yttrandefriheten handlar om att var och som så önskar kan starta en egen tidning, en egen blogg eller en egen hemsida för att, inom lagens gränser, tala om vad han eller tycker om allt mellan himmel och jord. Den handlar inte om att var och en har laglig rätt att uttala sig precis som han/hon önskar i varje medium som finns, i vilken tidning som helst, i radio, TV eller på andras bloggar.

Så enkelt är det att på DN är det DN:s redaktörer som bestämmer vilka inlägg som ska publiceras på DN-debatt, eller i insändarspalterna, på Motvallsbloggen är det jag som bestämmer den saken. Anser man att man inte kommer fram med sina synpunkter här får man starta en egen blogg eller en egen tidning alltså.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Tillägg 2: 8/4: Ett bra inlägg om saken på Infallsverkstan

Om hur de gamla svälter och blir undernärda kan man läsa på Offensivs hemsida, en bra och sanningsenlig artikel. Jag vet. Just nu är min dementa mamma, 86 år gammal, en av dem som svälter. Hon blir magrare för var gång jag ser henne. Hon väger idag gissningsvis knappt 45 kg.

Nu drogar man henne igen, något jag satte stopp för tidigare och har förbjudit, varvid hon blev bättre en period, men nu har man behagat förtiga den nya nerdrogningen för mig. Jag gissade dock att man hade satt igång med den saken igen, på grund av att mamma började bete sig konstigt och då hennes ögon blivit lika simmiga igen som de var då hon var nerdrogad förra gången, och då de undre ögonlocken dessutom hänger och ögonen ser inflammerade ut. Vid direkt fråga hade personalen svårt att ljuga mig rakt upp i ansiktet, fast man gjorde några försök att slingra sig först innan man medgav att hon drogas igen.

I mammas fall handlar undernäringen nog inte om dålig mat i första hand, som man ofta föreslår som orsak till att gamla inte äter. När de gamla drogas drabbas de nämligen ofta av sväljproblem. De nerver och muskler som ska samverka för att man ska kunna svälja utgör en mycket komplicerad mekanism, som lätt kommer i olag när man drogar ner en gammal människa. Följden är svårigheter att svälja och undernäring! Förra gången mamma drogades ner, för omkring 3 år sedan, hade hon så stora sväljproblem att hon gick från bordet och tog ut tuggorna ur munnen och stoppade dem lite här och där och dessa besvär upphörde direkt när man slutade ge henne lugnande medel och sömnmedel.

Nu föll hon före jul igen och bröt handen och snart sitter hon i rullstol för att hon inte klarar av att gå längre. Det gör man inte när musklerna försvunnit helt.

Berättelsen om min mamma – den är lång!

Tillägg kl.22.40: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Det har sina fördelar att vara utslagen och inte orka stå på benen några dagar, man får tid att plöja böcker på löpande band, ja man orkar inte ens något annat.
När jag nu är inne på att citera lite om vår moderna historia, den där som så många kommer i så lite kontakt med, kan jag inte låta bli att även citera ur en annan av de böcker jag tagit mig igenom den här sjukveckan nämligen Tvåfrontskrig. Fackets kamp mot nazism och kommunism (2002) av Anna-Lena Lodenius. Så här skriver hon om en av de nazistiska organisationerna under 30- och 40-talen:

En helt annat ekonomisk situation hade Sveriges Nationella Förbund, SNF, Högerns gamla ungdomsförbund (min kursivering) med rötter i samhällets ekonomiska elit. Till skillnad mot Lindholmrörelsen är det klarlagt i rättsprocesser efter kriget, att organisationen mottog frikostiga bidrag av Nazi-Tyskland. Redan 1934 arrangerade SNF studieresor till Tyskland och till skillnad mot de rena nazistpartierna snarast ökade kontakterna mellan SNF och Tyskland efter krigsutbrottet. Under krigsåren hade SNF ekonomiskt stöd för att ge ut tidningen Dagsposten (från december 1941 till maj 1945) som skulle ge tyska perspektiv på det pågående kriget. (sid.39)

Högerns ungdomsförbund blev alltså gravt nazivänligt och samarbetade med och understöddes av nazisterna i Tyskland mitt under brinnande krig.
Vi kan även läsa följande om SNF:

Medlemsminskningen drabbade även Sveriges Nationella Förbund som länge haft stöd från Högerpartiet närstående kretsar och näringslivet. Så sent som 1936 skrev den dåvarande docenten, senare partiledaren (1961-65) Gunnar Heckscher i en artikel i Svensk Tidskrift att han ansåg att en försoning med SNF och Högerpartiet låg i bådas intressen och förhindrades endast av person- och prestigefrågor. Utbrytningen såg han både som omotiverad och olycklig och idémotsättningarna mellan partierna menade han inte var större än vad som kan tillåtas inom ett partis ram. Heckscher har aldrig framstått som någon nazisympatisör men dessa och andra uttalanden vittnar om hur även inflytelserika personer i borgerliga kretsar bedömde SNF åren fram till krigsutbrottet. Många av dessa skulle ändra uppfattning under 1940-talet då organisationen började ge ut en daglig tidning med tyska subsidier. (sid 21)

Det är tydligt att flera partier, organisationer, grupper och individer i vårt land aldrig har gjort upp med sin historia, en historia under vilken de gjorde grava missbedömningar som de aldrig behövt be om ursäkt för.

Böcker är oftast mer intressanta och innehållsrikare än det man kan läsa på nätet, som ofta ger mycket dåliga, ytliga eller inga inblickar alls i vad sin förevarit före 1995. Ibland får jag en känsla av att många yngre människor blir totalt historielösa just för de bara läser vad de hittar på nätet.

Läser just en inte helt ointressant bok om Gustav V, Bakom den gyllene fasaden, av Gustav von Platen, (2002) som ger en inblick i vad som hände bakom kulisserna i början av 1900-talet.

Att Karl Staaff satt i regering en kortare period då visste jag, att han var liberal och i många frågor kämpade sida vid sida med socialdemokraterna visste jag också. Men vad jag inte visste var hur illa sedd Karl Staaff var på den tiden. Om detta skriver von Platen:

Karls Staaff…………..var den tveklöst mest förtalade och hatade politikern i modern tid – Olof Palme inräknad. Ryktesspridningen kring hans person var som en virusepidemi – det påstods att han var mutad av ryssarna och att han låtit en rysk spion undkomma, andra visste berätta att Staaff själv häktats som spion. På gatorna överöstes han av ”skymford och hotelser”, han vågade inte gå på krog av rädsla för att folk skulle ställa till scener, anonyma röster ringde honom enbart för att förolämpa honom och okända personer knackade på hans dörrr för att uppleva glädjen att förolämpa honom: det tillverkades till och med askkoppar, där man med cigarettglöden ”kunde bränna Staaff i ögonen”.

För unga liberaler borde även det som sägs i följande passage vara av intresse att känna till:

Som samhällsreformator kan Staaff knappt överträffas, han kämpade för reformer som allmän rösträtt i begreppets vidaste betydelse, alltså även för kvinnor. Han införde folkpensionen, och talade för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, han mildrade militärens hårda krigslagar och upprättade ämbetet Militieombudsmannen, han lät upprätta de nya myndigheterna Socialstyrelsen och Folkskoleöverstyrelsen. Han införde lagen om att personer, som är åtalade för brott, får gratis tillgång till försvarsadvokat, han introducerade straffet ”villkorlig dom” och lagen om oäkta barns arvsrätt. Det var en lång rad reformer som han efter sin död blev bestulen på – idag ges socialdemokraterna äran för nästan alla dessa reformer som han genomförde, medan han själv är bortglömd, trots att det var Karl Staaff och ingen annan som göt grunden till Folkhemmet.

Det var en annan liberalism än dagens det.

Skälet till att vi ser en backlash idag, vilket vi gör trots mycket tal av politiker om motsatsen och trots vissa framsteg för kvinnor inom vissa områden, är sannolikt indragna medel till utbildningar och offentlig sektor. Då blir konkurrensen om möjligheterna större och män börjar känna sig hotade av kvinnor igen, som de inte gjorde under de goda åren på 1970- och 80-talen, men som många av dem gjorde mot slutet av 1800-talet pga den tidens intensifierade kvinnokamp, som dessutom började få stöd av en del framstående män, ex. av J S Mill.

Vad gjorde den tidens manliga kvinnomotståndare? Jo, försöket bevisa hur korkade kvinnor i själva verket var.
Den då berömde hjärnforskaren Paul Broca uttalade sig så här om kvinnors intelligens 1888:

Mannen som slåss för två eller flera i kampen för överlevnaden, som har allt anvaret och bekymret för morgondagen, och som är ständigt aktiv med att bekämpa miljön och mänskliga rivaler, behöver mer hjärna än den kvinna han måste skydda och föda, än en stillasittande kvinnan som saknar inre sysselsättning, vars roll är att föda barn, älska och vara passiv. (citerat från J.S Gould Den felmätta människan, 1983, sid 100)

Vanligt folk talade man inte om förstås, för bondkvinnor och arbetande kvinnor satt näppeligen stilla och gjorde ingenting, ens på den tiden. Det var borgarklassens och överklassens kvinnor som räknades som människor, fast av en avsevärt sämre sort än männen i samma samhällsklasser.

Brocas elev Gustave de Bon skrev 1879:

Inom de mest intelligenta raserna, som till exempel parisarna, finns det ett stort antal kvinnor vars hjärnor ligger närmare gorillans än de mest utvecklade männens storlek……..
Alla psykologer som studerat kvinnans intelligens, liksom alla poeter och romanförfattare, erkänner idag att de utgör den lägsta formen av mänsklig utveckling och att de är närmare barnen och vildarna än den vuxne civiliserade mannen. De utmärker sig genom ombytlighet, inkonsekvens, avsaknad av tanke och logik och oförmåga att resonera. Utan tvekan finns det en del framstående kvinnor, mycket överlägsna den genomsnittlige mannen, men de är lika exceptionella som födelsen av varje monstrositet, som en gorilla med två huvuden; följaktligen kan vi helt bortse från dem (Citerat från J.S Gould Den felmätta människan, 1983, sid 101)

Darwin var av samma uppfattning. År 1881 skrev han:

Pojkar och flickor liknar varandra ganska mycket, precis som ungar inom andra arter där könen skiljer sig åt som vuxna: på samma sätt liknar barn den vuxna kvinnan mer än den vuxne mannen. Kvinnan, slutligen, uppvisar vissa karaktärsdrag och hennes skalle anses vara ett mellanting mellan barnets och mannens. (min översättning: Darwin The Descent of Man and Selection in Relation to Sex, i part II, 1881, utgåva 1981, sid. 317)

Och några sidor längre fram:

Den huvudsakliga skillnaden vad gäller intellektuell kapacitet mellan de båda könen visar sig däri att männen alltid når bättre resultat än kvinnor vad de än företar sig – vare sig det handlar om djupt tänkande, förnuft eller fantasi och även vad gäller användningen av sinnen eller händer. Om man gör upp två listor över de mest eminenta männen och kvinnorna inom områden som poesi, måleri, skulptur, musik – innefattande komponerande och utförande, historia, vetenskap och filosofi, och tar med ett halvt dussin namn under varje rubrik, så skulle de två listorna inte vara jämförbara.
Vi kan också dra slutsatsen, utifrån lagarna om avvikelser från genomsnittet, som så väl illustrerats av Mr. Galton i hans arbete ”Medfödd genialitet” (Hereditary Genius) att om män överträffar kvinnor på så många områden så måste genomsnittskapaciteten hos män vara över genomsnittet för kvinnor. (min översättning; Darwin 1881/samma som ovan, sid. 327

Man känner igen tongångarna ännu idag, fast nu sägs samma sak med ett något annorlunda ordval men med samma innebörd: Kvinnor är dumma, kan inte tänka, avkrävs belägg så fort de säger emot män, som inte behöver belägga det som de påstår, underförstått för att de är så mycket kunnigare, intelligentare än kvinnor.

År 1786 grundades den första flickskolan i Sverige

Från 1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen samt rätt att studera vid den medicinska fakulteten (dock inte vid övriga fakulteter)

1873 – Kvinnor får tillträde till universiteten och får rätt att ta akademisk examen, dock ej teologisk el. högre juridisk …

År 1905 fick även flickor tillträde till studier vid läroverken På 1920-talet började flickor att antas även till gymnasiet, men först i 1928-års läroverksstadga blev detta allmänt.

Idag har de bättre betyg i grundskolan i alla ämnen utom i idtrott, än pojkar, och ofta bättre betyg även i gymnasierna.

Kvinnor utgör idag 58% av studenterna över 120-poängsnivån på våra universitet. Men sedan tycks något hända i karriären eftersom bara 10% av professorerna är kvinnor (år 2000, min anm), på medicinsk fakultet bara 8%, enligt Kvinnliga Läkares Förening, se länk nedan (idag lär det vara 14%, vilket mest torde bero på att professorstiteln inte längre innebär att vara chef för en institution, som fallet var tills nyligen)

/Kerstin

Länkar
Universiteten och de vetenskapliga sammanslutningarna
Kvinnliga Läkares Förening
SULF
Könsmakt
UR/kunskapsriket
Tillägg 1: Ett aktuellt exempel på backlash hittat på Unga kvinnor Rebella

Tillägg 2: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Enligt somliga ungdomars kunskapsfilosofi guppar vi alla hjälplöst omkring på obegriplighetens ocean

Här säger Jan Björklund (fp), enligt SvD, apropå att flickor i nian har bättre betyg än pojkarna i alla ämnen utom i idtrott, att:

Flickor mognar tidigare än pojkar, och ju mer skolans arbetssätt förändras mot att elever ska ta mycket eget ansvar, desto mer kommer mognadsskillnaden att ge utslag.

Det här är inte precis någon ny upptäckt. Redan på den tiden jag sökte in i realskolan (som senare ersattes med högstadiet), år 1957, kvoterades pojkar in på läroverken. De kom in där med lägre betyg än vi flickor, just med argumentet att flickor ju ”mognar tidigare”.

Men, då undrar vän av ordning, när kommer pojkarna ikapp vad gäller mognadsgrad? Är det under gymnasietiden? Är det efter densamma, ja först när de blivit utnämnda till VD:ar kanske? För någon gång måste de ju både komma ikapp och gå förbi kvinnorna i mognadsgrad och förmåga att ta eget ansvar och arbeta självständigt, av arbetslivets struktur att döma. Det är ju pga männens stora förmåga att göra just detta som det nästan bara sitter män i ledande positioner i de större företagen.