Vi 40-talister får återigen höra att vi är gnidiga, snåla och missunnsamma (Debatt TV1 24/1). ”Ni 40-talister fick allt, kommande generationer fick ingenting”, sägs det i något som är en ren kampanj mot oss som råkade födas på 40-talet. Där satt en ensam man och skulle försvara oss 40-talister, mot 4 som anklagade honom och en 50-talist som ställde sig mer på 40-talisternas sida. Ren offentlig mobbingmentalitet.

Och jo, det fanns arbete när vi var unga och det innebar en frihet som inte kan underskattas, och som, det kan jag garantera alla som är yngre, ingen av oss genomsnittliga 40-talister (allså vi som inte är VD:ar eller styrelseledamöter i de större företagen) missunnar dem som är yngre. För övrigt började de flesta av oss också med tomma händer, liksom varje ung generation har gjort sedan urminnes tider, mycket tommare än de flesta av dagens ungdomar om man ser till exempelvis utbildning, där senare generationer har fått mycket bättre sådan än de flesta av oss fick. Vi hade usla ungdomslöner och somliga av oss, framför allt vi kvinnor, hade inte råd att äta hela månaden för att lönen inte räckte till, inte råd att gå till tandläkaren och nya kläder – ha! Dessutom fanns det inga lägenheter när vi skulle flytta hemifrån heller. Det var 10-15 år långa bostadsköer, som dåvarande beslutande, 10-talisterna, försökte åtgärda med miljonprogrammet. Vi bodde i omoderna rivningsfastigheter med toalett på gården och endast kallt vatten, var inneboende hos familjer som hade ett extra rum till uthyrning, vilket innebar att vi inte hade kök och fick dela toalett med dem vi hyrde rummet av, smyga oss in dit för att störa så lite som möjligt. Många bodde i ett rum i snabbuppförda arbetarbaracker med delat kök och toalett. Dessutom fick vi också be våra föräldrar om hjälp, vi fick låna pengar av dem till och från, vi fick hjälp att köpa oss lägenheter etc. Menar dagens unga att deras otroligt rika föräldrar vägrar att bistå dem ekonomiskt?

För övrigt kan man inte skylla på ”40-talister” i allmänhet för att det ser ut som det gör i Sverige idag. Vi har förstås inte arbetslöshet för att majoriteten av oss 40-talister vill att våra barn och barnbarn ska gå arbetslösa och för att vi vill att de ska må illa. Det är närmast osannolikt ointelligent och fruktansvärt oförskämt att påstå eller tro något sådant. Möjligen skulle man kunna kritisera oss för att vi inte begår självmord allihop men det är väl lite väl mycket begärt av oss tycker man. Att hävda att 40-talister av ren oginhet sitter och bromsar alla unga och har det så ohemult bra, är dessutom lika klyftigt som om vi 40-talister skulle hävda att de unga är ena riktigt giriga sällar, titta bara på hur IT- ungdomar och unga börsmäklare roffar åt sig rena fantasilöner. Något sådant kunde ingen i vår generation drömma om ens. Det finns 40-talister som svälter idag, som inte har råd med mer än livets nödtorft och en hel del av oss är också arbetslösa och utan hopp om att någonsin mer få ett arbete – för på arbetsmarknaden, det lilla som finns kvar av den, är det ungdom som gäller. Många av oss, framför allt vi kvinnor, kommer dessutom att få mycket sämre pensioner än våra föräldrar har idag och jag kan garantera att detta inte heller är något som vi vanliga 40-talister beslutat att vi vill ha, om inte annat borde de yngre som klagar på oss inse den saken.

Arbetslöshetseländet beror inte på ”40-talister” sådär generellt, utan på att svenska politiker lade om den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet (socialdemokraterna med Kjell Olof Feldt, 30-talist, i spetsen), och började anse att ingenting var viktigare än att undvika inflation, vilket innebar att arbetslösheten skulle stiga för att man skulle kunna pressa ner lönerna för vanligt folk och de flesta 40-talister är vanligt folk. Uppenbarligen trodde man att det bara skulle bli en kort tid av arbetslöshet, och sedan skulle de underbara effekterna av total underkastelse under de liberala marknadsmekanismerna ge många fler arbetstillfällen. Det varnades reda då för att arbetslösheten skulle bita sig fast istället, eftersom detta var vad man sett i länder som före Sverige genomförde detta systemskifte.

Detta systemskifte, vad gällde den ekonomiska politiken, som också handlade om att sänka skatter för de rikare, blev vi väljare aldrig tillfrågade om. Den beslutades utan att någon av oss hade en chans att påverka saken. De flesta förstod inte ens vad som pågick eller vad det handlade om eftersom de flesta inte är fullfjädrade nationalekonomer, än mindre förstod de konsekvenserna av den nya politiken. De lurades istället att tro vi hade en kris som krävde uppoffringar av oss, och ställde upp och slet alltmer, för vi skulle arbeta oss ur krisen, sades det, exportera oss ur den. De trodde att sedan skulle det bli bättre igen, och insåg inte, att nu hade politikerna administrerat fram den ständigt pågående krisen, den som skulle pressa människor allt hårdare.

Inte nog med det, systemskiftet mottogs med hurrarop från liberaler och moderater i alla åldrar, samt från de så kallade yngre förnyarna i det socialdemokratiska partiet, såsom Vidar Andersson mfl., som inte var 40-talister. Det skulle bli så mycket bättre för oss alla med detta systemskifte, sades det. Många, av de få, som insåg vad som skulle bli effekterna av den nya politiken och som varnade för den, var 40-talister. Större delen av de yngre brydde sig överhuvudtaget inte, för de tyckte och tycker att politik är tråkigt. De protesterar inte ens nu när man i snabb takt bygger om Sverige till en polisstat. Istället uppmuntras de att lägga skulden för allt elände på 40-talisterna.

Och visst är kampanjen mot 40-talisterna finurlig: Jätteproppen Orvar, Köttberget, artiklar i de större tidningarna om 40-talisternas girighet och egoism, TV-program av samma slag. Jättebra med ett generationskrig och att generationerna börjar skylla på varandra, så riktas missnöjet garanterat mot något annat än mot de få som faktiskt har ansvaret och som skulle kunna göra något åt eländet. Härska genom söndring – någon som hört det förut?

För den som tror att ingenting planeras och att han/hon aldrig faller för, eller låter sig luras av propganda kan det ibland vara omvälvande, eller chockerande, att gå tillbaka i tiden och se vad som skrevs eller initierades för några år sedan.

Ira Mallik skrev en mycket belysande artikel i ETC år 1999, om vad Timbro sysslade med och vad man åstadkommit.
Artikeln rekommenderas men jag ska bjuda på några små smakprov:

Sture Eskilsson lade upp en plan för hur opinionen skulle påverkas. I ett PM som läckte ut till pressen drog han upp riktlinjerna 1971.
Sture Eskilsson sneglade på hur vänstern verkade. Och vänstern hade en intellektuell bas som högern inte hade. Vänstern gav ut böcker, tidskrifter och anordnade seminarier. Det fördes en debatt och diskussion inom vänstern, som även fick genomslag i den allmänna samhällsdebatten och i tidningarna.
Sture Eskilsson bestämde sig för att en liknande ideologisk bas skulle byggas inom högern för att förändra debatten.

Och vidare:

I promemorian understryks vikten av att få fram kurslitteratur till universiteten som ska präglas av högertankar, ”motböcker”, som de kallas. ”Det viktigaste slaget utkämpas just nu i skolan”, skriver Eskilsson. SAF siktade därför på att nå ut i grund- och gymnasieskolan med informationsmaterial.
SAF skulle förändra Sverige.

Så 1978 startade Sture Eskilsson Timbro, finaniserat av SAF (dåvarande ”Svenska arbetsgivarföreningen” numer ombildad)

Och i slutet på 70-talet började näringslivets opinionsbildare starta nya organisationer och tidningar.
Timbro, Ratio, Opinion, Näringslivets Presstjänst, Näringslivets Energiinformation, Näringslivets Ekonomifakta, Ung Företagsamhet, Managementgruppen, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, 4 oktober-kommittén är bara några exempel. (Se faktaruta)
SAF köper också tjänster från närliggande föreningar, som stödjer deras intressen, t ex Patrik Engellaus Den nya välfärden.
Fördelen med många organisationer är att SAF kan driva flera olika sorters kampanjer samtidigt. När tidningen Opinion i slutet av 70-talet häcklade socialdemokraterna i bitska artiklar med dåligt faktaunderlag föll inte skuggan direkt på SAF. Aggressiva kampanjer kunde skyllas på andra, även om det egentligen var SAF som finansierat dem.

Så forsätter det:

Timbro, tankesmedjan och bokförlaget, har däremot inte burit sina egna kostnader, utan har subventionerats av SAF och Näringslivets fond. Det tycker Sture Eskilsson är ganska självklart:
– Den sortens verksamhet går inte att driva med vinst på ett traditionellt sätt, utan den är ju beroende av finansiering. Det går inte att driva tankesmedjor med vinst.
Något som är rätt ironiskt med tanke på att Timbro förespråkar fria marknadskrafter och är emot subventioneringar.

När man kunde skriva illasinnat om LO-bidrag till socialdemokraterns valkampanjer förteg man i massmedia:

Sammanlagt hade företag stött moderaterna med 26 miljoner kronor. Och Carl Bildt visade sig ha skrivit tiggarbrev till näringslivet där han bett om bidrag. Trots att Hökmark sagt att moderaterna inte tar emot bidrag från näringslivet. Och moderaternas valbudget går inte ihop. I valet 1994 uppgav partiet att de spenderat 25 miljoner i valrörelsen. Men enbart reklamplatsen som partiet köpte i radio, dagspress och på stortavlor gick på 45 miljoner. (Arena 5/98)
Och det är här det verkligt märkliga inträffar. Näringslivets bidrag till moderaterna blev ingen stor nyhet. Det ledde inte till några tv-debatter. Institutet mot Mutor kritiserar inte. Nyheten försvann.

Läs hela artikeln. Den är mycket informativ och avslöjande.

SvD har som Jinge påpekar, en bra artikel om Irakkriget, skriven av Margareta Zetterström. Den rekommenderas till läsning, medan kommentarerna till artikeln i tidningen knappast är läsvärda.

En annan Kerstin hävdar exempelvis att Det hade blivit billigare att köpa oljan än att flytta på SH varmed hon tydligen menar sig ha bevisat att USA:s mission i Irak endast är vacker och knappast en fråga om försök att göra ekonomiska vinster.

Men då missar hon något väsentligt: Krigets kostnader betalas i slutänden av i huvudsak amerikanska skattebetalare (samt av de andra deltagande ländernas skattebetalare och förstås av civila irakier). Vinsterna från produktionen av militär materiel går ner i fickorna på det militärindustriella komplexets direktörer och aktieägare. Oljan i Irak ska sedan skänkas till och säljas av amerikanska och/engelska företag, där vinsterna också går ner i storföretagens fickor.

Kriget i Irak handlar alltså samtidigt om en gigantisk omfördelning av resurser och om ”vilka som betalar/förlorar och vilka som vinner” på att lägga beslag på Iraks olja via ett dyrt krigande. Kriget blir oerhört dyrt för det amerikanska folket (och även för andra vanliga människor), men en mycket luckrativ affär för storföretagen, just de storföretag som presidenten delar syltburk med och som satte honom i presidentsitsen.

Apropå inlägg idag på Amir Sariaslans och Jinges bloggar.

Det är klart, att när man omfördelat Världens resurser så att man har en liten men ofantligt rik överklass i Västvärlden, som har hela världens egendomslösa och förtryckta arbetskraft till sitt förfogande och samtidigt ställer stora delar av befolkningarna i Väst utan försörjningsmöjligheter samt utövar allt större press på de utanförställda och sjuka, då får man social oro som ett brev på posten. Det vet makthavarna varför man nu vidtar alla mått och steg för att kunna undertrycka och avstyra allvarliga protester eller uppror mot den nya djupt omoraliska ordningen.

Man bygger upp insatsstyrkor som snabbt kan sättas in var som helst i Europa och i övriga världen, samt försöker förebygga breda folkliga protester med total kontroll av varje individ, via godtycklig avlyssning av alla och envar, misstänkt som icke-misstänkt, intrång i enskildas hem för beslagtagning av subversivt material etc.

Jag kunde faktiskt inte i mina vildaste mardrömmar föreställa mig att socialdemokratiska partiet skulle gå före på detta sätt och leda oss rakt in i det totalitära samhället. Men nu gör man det, efter att man genomfört rejäla liberaliseringar och avregleringar av det ekonomiska systemet, åtgärder som möjliggjort och fått till resultat en kraftig omfördelning av Sveriges resurser från arbetare och lägre tjänstemän till en liten grupp ekonomiska makthavare som blivit ofattbart och svindlande rika.

Det blir bara roligare och roligare, eller konstigare och konstigare.

Jag konstaterade i ett tidigare inlägg att det inte tycks finnas några riktiga liberala stater, eller ens några stater som försökt skapa det liberala idealsamhället, enligt dem som kallar sig liberaler (av någon shattering). Ingen har alltså hittills svarat på min fråga om det finns sådana stater men på Louise blogg, där jag citerats som en viss potentat läser Bibeln, har Ulf Åkesson besvarat min fråga. Han skriver:

Kerstin:
”Det finns tydligen inte något liberalt samhälle att jämföra med. Ingen har hittills nämnt något sådant samhälle i alla fall, varken i kommentarer på min blogg eller på denna blogg, trots min förfrågan om exempel på sådana, vilket sätter liberaler (av alla inriktningar) i samma sits som många av dem som kallar sig kommunister, man jämför den egna utopin med vad man hävdar är meningsmotståndarnas praktik, en tämligen inskränkt sysselsättning. Inte konstigt att diskussionen då kan bära iväg vart som helst :-)”

Eftersom ingen hjälpt dig så får väl jag skapa ordning då. Ibland ser man inte skogen för alla träden, vilket verkar vara vad som har drabbat dig (och de som inte kunde besvara din förfrågan). Kerstin, du bor i ett land baserat på grundläggande liberala värderingar!

Andra liberala länder är Danmark, Norge, Tyskland, USA, Kanada et cetera. De är naturligtvis inte nyliberala eller perfekta liberala system; de har t.ex. inte frihandel, de har höga skatter och en massa regleringar och förmynderi men de grundläggande fri- och rättigheterna är liberala, såsom yttrande- och åsiktsfrihet, rätten till ägande, frihet att agera efter egna mål et cetera.

Svårare än så var det inte.

Då undrar jag: Hur kan det då komma sig att liberaler skäller så förfärligt på Sverige och inte sällan implicerar att vi lever i ett rent kommunistiskt samhälle, där staten tar allting vi äger ifrån oss och att vi inte har någon frihet alls i Sverige?

Ledsen Åke, men jag tror inte att de som kallar sig liberaler, om du nu inte göra det själv (och tillhör en speciell och från andra liberaler avvikande liberal inriktning), är beredda att hålla med dig, och om de gör det, så har oomtvistligen liberala stater (eller sådana som försökt förverkliga liberalismen) tagit livet av ett ansenligt antal människor och just nu är det i så fall just sådana stater, exempelvis USA, som ägnar sig åt superkontroll av människor och åt tortyr och massmördande.

Man får bestämma sig här: Endera finns det inte, och har aldrig funnits några liberala stater, eller stater som försökt förverkliga liberalismen, och då har inga människor någonsin mördats eller dödats i liberalismens namn. Eller så har det funnits sådana stater, exempelvis USA och Storbritannien, Danmark m.fl. och då har massor av människor torterats och dödats även i liberalismens namn.

Så har jag då istället en ny fråga, som jag fömodligen inte heller kommer att få något riktigt bra svar på: Finns det något liberalt parti i Sverige, av någon sort?

För 10 år sedan ansåg man att ”jämnviktsarbetslösheten” (=den ideala arbetslöshetssiffran för att hålla inflationen nere) låg på 4%.
Nu har Riksbankens styrelse uppenbarligen höjt ”jämnviktsarbetslösheten” till omkring 6%.

Programmet var väl inte totalt klargörande men så mycket fick man i alla fall klart för sig som att Enron utövade utpressning mot stater, förfalskade bokföringen och tydligen släckte man ner vissa områden för att få upp elpriserna.

Sådant förekommer förstås inte i vårt lilla land, där alla direktörer och industriledare är inkarnationer av hederlighet, aldrig för falska böcker och aldrig uppvisar någon girighet, men nog associerade man till Vattenfall och Eon allt, som ju gått ut och varnat för att elen inte kommer att räcka till och att man kan ”bli tvungna” att släcka ner den i vissa områden ibland.

PS: Enron hade tydligen en kvinna i hög position som uppvisade gammaldags civilkurage och som satte stopp för svindlerierna. Sådana behöver vi ju inte i Sverige förstås. Här har ju direktörerna incitament som gör att de sköter företagen exemplariskt och långsiktigt och som framför allt gör att de sätter kunderna i första rummet. Det är ju så fri konkurrens fungerar.

Tillägg 20.14: Tio minuter efter att jag lagt ut inlägget ovan, dog allt i huset – elen försvann för att vara borta drygt två timmar. Men sedan har den bara varit borta några minuter i stöten. Man får vara glad för det lilla!

Jo, visst är det så att man lätt kan lura människor med hjälp av statistik. Det kan man göra genom att göra missvisande stapeldiagram, det kan man göra genom att bara tala om halva sanningen mm mm. Jag kan inte säga att jag hittar något sådant i Slagen dam dock.

Låt mig ta ett exempel: För några år sedan, då det i England började bli populärt att lägga skulden för pojkars kriminalitet på ensamstående mödrar, påstods i någon tidning (minns nu inte vilken och det spelar inte så stor roll eftersom det här endast handlar om att klargöra hur man kan missleda med statistik) att det var dubbelt så stor risk att söner till ensamstående mödrar blev kriminella. Det låter ju förfärande och kan ju göra vilken ensamstående moder, med söner, som helst orolig.

Jag minns inte heller de exakta siffrorna, men de låg nära följande siffror: Söner till ensamstående mödrar löpte 2% risk att bli kriminella medan söner i familjer där både mamma och pappa finns, riskerade att bli kriminella i 1% av fallen (det kan ha handlat om 3% respektive 1,5% dock). Det gav förstås dubbelt så stor risk för söner till ensamstående mödrar.

Men detta kunde lika gärna ha uttryckts så här: Söner till ensamstående mödrar blir till 98% normala och välartade, söner i familjer med både mamma och pappa blir i 99% av fallen välartade. Det ger liksom ett helt annat intryck än när man bara säger att ensamstående mödrar får dubbelt så många kriminella söner, även om det är sant att säga detta.

Det väsentliga man kunde visa med undersökningen Slagen dam, var att det inte alls var som man trodde tidigare, enbart alkoholiserade, arbetslösa eller invandrade män som misshandlade sina kvinnliga partners. 83% av allt våld mot kvinnor utövades av män som inte tillhörde någon av dessa grupper. Alltså: Den viktiga slutsatsen i rapporten, att vilken kvinna som helst, oavsett mannens utbildning eller sociala status, kan råka ut för att bli misshandlad och att man inte ska tro att ingen välutbildad, ingen välbetald man misshandlar, är helt korrekt även om risken för att råka ut för misshandel är lite större i vissa grupper.

Eftersom jag själv känner några kvinnor som misshandlats av sina mycket etablerade, mycket välutbildade och ekonomiskt välsituerade män, en är läkare ex., tycker jag att det är helt rätt att man erkänner att även valetablerade och välutbildade män kan misshandla sina kvinnliga partners. De senaste åren har ju dessutom åtminstone en känd kvinna framträtt och berättat att hon har blivit misshandlade av sin, förmodar jag, välutbildade man. Dessutom har vi i tidningarna fått läsa om flera andra sådana fall på senare tid.

Vad gäller länkar till rapporten Slagen dam, se detta inlägg.

Varför har den unga kämpande liberalismen inga poeter, inga sånger, inga brinnande progmusiker?

Undrar med tanke på att jag lyssnade igenom några av mina gamla skivor häromdagen, Blå Tågets LP Glassfabriken bl.a. med låten Det kalla kriget, som är en hel liten historielektion och med en refräng som är lika aktuell idag:

Nu skall flaggan med stjärnor och med ränder, vaja fritt över alla världens länder.
Ty överallt så har naturen skänkt oss, naturtillgångar att fördela som vi tänkt oss.

Hela texten kan man läsa här.